Ibland när limpskivan till frukost blivit torr och tråkig brukar
jag går ner till Strandparken i Askersund och överlåta den till änderna. Värdelös
information tycker nog en del, men jag kommer till pudelns kärna om en stund.
Det har nämligen inte alltid varit så lätt för änderna i Alsen.
Stadsfullmäktige tillsatte till och med en ”andkommitté” bestående av viktiga
män i staden, Sundström och Rudebeck, när det var som värst. Det här var i början på 40-talet. Man kan utan
att överdriva säga att det rådde andkris i Alsen på den tiden.
Sundström och Rudebeck skrev till Svenska
Jägarförbundet om det fanns möjlighet att kunna få ett antal tamänder att
placera i Alsensundet. Förbundet
meddelade att de skulle fånga in 1000 änder och fördela dessa ut i landet.
Askersund fick då löfte om att få ett antal änder. Politikerna i fullmäktige
var mycket nöjda med åtgärden. Det blev beslut om 250 kronor till skyddsrum och
flottar för häckning, samt 150 kronor till foder. Pengarna skulle hämtas
nöjesskattefonden. Disponent Nilsson på bryggeriet lovade också att bekosta
några hus till fåglarna. Många var engagerade.
Änderna övervakades av askersundarna. Här är det ”Långe-Tage”, Volmar Lundkvist och Josua Larsson, som ser till att de får mat. En 40-talsbild från Leif Linus arkiv.
Änderna blev askersundarnas små gunstlingar som
bevakades noga. Inget fick hända. Så kom då de första kullarna. En kull på sju
ungar och en på åtta. I tidningen uppmanades folk att gå till Sundsbron och
kolla. Sundström och Rudebäck var med och släppte i 30 änder, men efter en kort
tid saknades det nio stycken. Folk var
mycket upprörda. Vad hade hänt?
Lösningen på andproblemet kom snabbt. Sent en
lördagskväll såg en person en utter som styrde kurs rakt på änder som satt samlade på
ett isflak. ”Han skrämde givetvis bort den blodtörstiga besten”, kunde man läsa
i tidningen. Alla var rädda för att uttern skulle återvänd till änderna. Tidningen
konstaterade med skärpa att det borde vara lättare att få tillstånd att skjuta
uttrar i Alsen än tidigare. Allt för
ändernas överlevnad.
Annons från Askersunds-tidning 1941.
Det ligger nu på pensionärer och barn och mata änder
brukar man säga. Och på kommunen. Mellangeneration har nog inte tid. Så fort
man visar en plastpåse med bröd i Strandparken blir det rena andinvasionen. En torr limpsmörgås räcker inte långt. Massor av måsar och kajor brukar också passa på för att få en
godbit. För mej är det en gåta att det har varit brist på änder i Alsen. Det
kan alla som går där i dag konstatera. Sundström och Rudebeck skrockar säkert i
sin himmel när det ser ändernas
utvecklingen i Alsen.
