Blog Image

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Titanic blev Hans öde

Maj 2009 Posted on tor, maj 28, 2009 23:32:01

Vykortet på den praktfulla båten sände Hans Eklund till sin bror i Kårberg innan han steg i Southamptons hamn den 4 april 1912.

16-årige Hans resa till Amerika blev hans öde

Här är baksidan på vykortet som Hans sände hem till Kårberg.

Hans Eklund hade förhoppningar om att få börja arbeta hos morbror Johan i Arizona. Bilden som morbroderna hade sänt hem lockade unge Hans. Det är John som sitter till vänster.

Kära Anders! Nu är jag redo för min avresa med denna båt. Tillönskar en glad Påsk, och den bästa hälsningen på födelsedagen. Hans.

Så skrev Hans Eklund, Kårberg, på ett vackert vykort från Southampton, England, daterat den 4 april 1912. Kortet var adresserat till brodern Anders hemma i Kårberg. På framsidan fanns Titanic, som då var världens största fartyg. Det var 16-årige Hans Eklunds sista hälsning hem till Sverige. Tio dagar senare gick Titanic på ett isberg och försvann ner i havets djup med 1 500 människor. Bland de omkomna fanns Hans Eklund. Hans kropp hittades aldrig.

Det är nu 97 år sedan atlantångaren sjönk på sin jungfruresa mellan Europa och Amerika. Fortfarande är Titanics öde mycket omskrivet. Bara för någon vecka sedan såldes föremål från överlevande för mycket stora pengar på en auktion i sydvästra England. Anledningen till att jag kan publicera bilder och hälsningar från Hans Eklund är att jag på mitt jobb som journalist träffade makarna Konrad och Rut Larsson i Kårberg för ett antal år sedan. Ruts familj och Hans Eklunds mamma bodde granar i många år. De umgicks också flitigt familjevis. Vykortet från Hans Eklund fanns bevarade hemma hos Larssons.

Hans Eklunds mamma pratade aldrig om vad som hänt sonen berättade Rut för mej. Men det var heller aldrig någon som frågade. Resan över Atlanten var beräknad att ta fem dagar. Ombord på Titanic fans ungefär 2 210 människor, varav 900 tillhörde besättningen. Svenskar och svensk-amerikaner var den största gruppen från Norden. Hans Eklund arbetade på kontoret vid Skyllbergs bruk. Han skulle åka över till sin morbror i Arizona.

I början av 30-talet kom morbrodern tillbaka från Amerika. Han flyttade senare till Hardemo där han köpte en gård. Hans Eklunds mor fick 2 699 kronor ur en välgörenhetsfond efter sin sons död. Det var ett mycket högt belopp. Anledningen var att modern var beroende av sonens arbete för sin försörjning.

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna .



Owe kastar in handduken

Maj 2009 Posted on tis, maj 26, 2009 16:22:27

Erling Johansson och Owe Ranebäck lämnar över partiets ”Vitsippepris” till Lasse Pettersson som städar Askersunds gator. Ett uppskatta val.

Ulf Bladh tar över en del av Owe Ranebäcks politiska uppdrag

Några av de politiska profilerna i Askersund har lämnat sina uppdrag de senaste veckorna. För någon vecka sedan meddelade kommunstyrelsens ordförande Bo Trygg, s, att det var dags för någon annan att ta hand om ordförandeklubban. Trygg kommer dock att fortsätta i fullmäktige valperioden ut. Vad jag kan förstå bli det som förste vice ordförande i fullmäktige efter Eva-Lotta Norling-Larsson, som önskade bli befriad från sitt uppdrag vid måndagens fullmäktige. Vem vet, han kanske blir trygg ordförande på sikt….

I måndags meddelade också kristdemokraten Owe Ranebäck, att han skulle lämna kd:s fullmäktigeskuta. Owes motiv för att lämna sina uppdrag var full legala. Han är i 70-årsåldern och ska flytta till Örebro. Owe har varit med i Askersundspolitiken i drygt tio år. Han har varit en profil som jobbat hårt hela tiden för att inte folk ska duka under av olika droger. Främst har han värnat om ungdomarna.

Owe har inte varit den som löpt fram och tillbaka i fullmäktige och pratat om allt. Han har valt att gå upp i ärenden som legat honom varmt om hjärtat. Under mina år på tidningen hade jag mycket att göra med sympatiske Owe. Vi har ibland träffats på stan och pratat om det mesta. För några veckor sedan tog vi en fika på Tutingen ihop utan att det var förutbestämt. Vi bara stötte ihop Precis som Trygg har han kunnat hålla skillnad på sak och person. Ibland var han varit kritiskt mot att jag inte bevakade föreningshändelser som han var inblandad i. När jag förklarade varför förstod han alltid. Särskilt besvärligt kunde det vara i valtider när politikerna reste runt på PR-turnér. Då ville alla att man skulle vara där, så det gällde att hålla en rak linje. Att bara bevaka det som verkligen var intresse för askersundarna.

Owe har också kontakt mej sedan jag slutade på tidningen för medverkan på kristdemokraternas årsmöte och berätta lite om mina möten med partiets politiker. Och det har ju varit några stycken genom åren. Tvingades tacka nej av privata skäl. Men det kanske blir läge en annan gång. Helt klart kommer Owe att saknas i Askersunds politiska liv. Vi pratade ibland om våra snygga namn. Vi kom aldrig fram till varför det just blev Owe. Men vi skiljer oss på en väsentlig punkt. Och det är W. Måste också bekänna en verklig miss när det gäller Owe och fullmäktige. Jag förväxlade i hastigheten hans efternamnet med vänsterpartiets Katarina Raneborn. Och visst är Ranebäck och Raneborn ganska snarligt för att nu komma med en bra bortförklaring. Jag bad om ursäkt och Owe var inte det minsta arg. Även om det skiljer en del politiskt mellan de båda.

Owe hade en rad olika uppdrag som det ofta blir för medlemmar i mindre partier. Nu tar en annan kd-veteran, Erling Johansson, över en del och den andra delen tar Ulf Bladh över. Han är ganska okänd som politiker i Askersund, men hamnar nu i kommunstyrelsen. Men Ulf är ingen nybörjare som politiker. Han var nämligen med och grundade kristdemokraternas företagarråd i Örebro. Ulf var också styrelseledamot i Örebroporten.

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna.



Askersunds förste pressfotograf

Maj 2009 Posted on sön, maj 24, 2009 23:45:13

Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Han sprang inte omkring som dagens lokalskrivare, både med kamera och anteckningsblock för att intervjua. Magnus ägnade sig enbart åt att fotografera. Men så blev det också bra bilder.

Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar. En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945 då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus för mej.

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något.

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna



Luffarhärberget Skoporten del II

Maj 2009 Posted on tor, maj 21, 2009 14:40:53

För någon dag sedan skrev jag på bloggen om luffarhärberget Skoporten vid uppfarten till Stjärnsundsallén. Huset finns inte kvar längre och verksamheten upphörde 1956. Många minns det vita huset vid vägkanten. Jag efterlyste lite bakgrund till verksamheten. Nu har jag hittat den själv. Det brukar kallas källforskningen.

Det var brukspatron Albert Cassel och hans maka Augusta som tog initiativet till att upplåta ett rum i Skoporten till luffarhotell. Året var 1924. Nu var det inte bara av ren humanitet som makarna Cassel upplät rummet. Mul-och klövsjuka sköt fart 1924 och utestängde luffarna från logar och loft. Cassels var naturligtvis rädda för att vandrarna skulle ta sig in logarna trots förbudet. Skoporten blev ett alternativ för vandrarna.

Det var Karl XIV som på sin tid lät uppföra byggnaden vid Skoporten. Hade Hans Majestät kunnat ana att det så småningom skulle bli landsvägsriddarna som skulle överta grindvaktarstugan vid allén hade han kanske tänkt sig för två gånger innan han lät uppföra Skoportsbygget. När Skoporten stängdes var det Uppsala Universitet som ägde stället. Beslutet togs av Universitetets Skogsförvaltningen. När arbetslösheten var som störst på 30-talet var det inte mindre än 1600 luffare som tog in på Skoporten under ett år. Rekordet för en natt var 16 personer

Snickaren och trotjänaren vid Stjärnsund, Ernst Pettersson var 76 år när verksamheten stängdes 1956. Han bodde i en del av huset och var ansvarig för verksamheten i 32 år. Ett problem mot slutet var det ökade supande bland hyresgästerna. Brännvinet hade släppts fritt 1 oktober 1955. Bland de som gick arbetslösa på vägarna fanns många vilsna själar som gärna tog till flaskan.

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna



Luffarhärberget Skoporten

Maj 2009 Posted on ons, maj 20, 2009 16:15:10

Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till ett modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger.

Vem som ägde huset och vem som stod för driften av Skoporten har jag inte lyckats få fram. Men kanske det är någon som läser det här vet mera och kan berätta. Det är bara att höra av sig eller kommentera direkt på bloggen. Det vore intressant att veta hur det fungerade. Det jag vet är att Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

Det var populärt att vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget att äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna



Metkroken krossades på torget

Maj 2009 Posted on mån, maj 18, 2009 08:57:00

Torget i Askersund har varit och är ett kärt diskussionsämne . Efter ombyggnaden för några år sedan så är askersundarna delade i två läger. Ett gäng tycker det blev snyggt och bra, medan andra tycker det blev sämre än tidigare. Helt enkelt en onödig utgift. Att inte själva kullestenstorget blev riktigt bra är nog alla ense om. Pengarna räckte inte till det man verkligen skulle göra, nämligen att göra torget jämnare. Upphandlingen måste ha klickat ordentligt. Men så fick den också göras två gånger. I övrigt tycker jag det blev bra.

Några har varit inne på att ersätta kullerstenarna -som ger torget sin prägel- med plattor. Men det är otänkbart. Centrala stan är kulturmärkt och det skulle vara ett helgerån att ta bort kullerstenarna. Men det är inte första gången det varit bråk om torget. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i tusen bitar! Den var tillverkad av gjutjärn. Stadens förste pressfotograf Magnus Bromander följde händelserna med sin kamera. Förutom att plåta fick han också lyssna till alla bortförklaringar varför ”metkroken” slog i marken. Det var ingen som ville ta på sig skulden. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.

Ove Danielson

PS! Kommentera gärna



Bara män

Maj 2009 Posted on fre, maj 15, 2009 23:05:31

Om en kvinna ska hedras med ett gatunamn i Askersund måste hon minst vara drottning. När det gäller männen så räcker nästan med att ”bara” vara man för att hedras. I centrala Askersund finns det sex gatunamn, efter lika många kända herrar. Gatunamnen är Börje Sandelins väg (konstnär),Folke Dahlbergs väg (konstnär), Stöökagatan (familjen Stöök är en känd affärsfamilj med stort hembygdsintresse), Torsten Carlssons väg (köpman och ordförande i i IFK Askersund under många år), Joel Haugardsgatan (tidningsman och författare), Samt Trafvenfeltsvägen (konstnär och befällhavare).

Kvinnan i sällskapet är drottning Kristina. Hon har hedras med Drottning Kristinas väg. De som döpt gator i Askersund kunde inte bara gå förbi drottningen. Det var nämligen drottning Kristinas förmyndarregering som beviljade Askersunds stadsprivilegier den 13 juni 1643.

I Askersund är det kommunsstyrelsen som tar det slutliga beslutet när det gäller nya gatunamn. Tekniska nämnden uppmanar först kultur-och fritidsnämnden att komma med förslag. Nu för tiden är det mycket ovanligt att döpa gator efter kända personer. Börje Sandelin och Folke Dahlberg, var de två senaste manspersonerna som fick gator döpta efter sig. Det hände i början av 1990-talet. Vem blir då den första kvinnan efter drottning Kristina? Alla väntar med spänning.

Så här i förbigående kan nämnas utan att ha med gatunamn att göra, så har Askersund fått sin första kvinnliga kommunchef . Hon heter Madeleine Andersson. Jag vet inte om hon bor i Askersund, men om inte kanske hon kommer att göra det snart. Vid någon gata.

Ove Danielsson



Gamla IP

Maj 2009 Posted on tor, maj 14, 2009 10:22:07

Så här såg gamla IP i Askersund vid invigningen 1925

Bilden är från mitten av 70-talet.

Publikrekordet på gamla IP slogs 1956 vid en match mot ÖSK i bandy. Rekordet kom att lyda på 4 107 personer. Matchen slutade 2-2.

Bilden är från invigningen 1925. Stora delar av den svenska friidrotseliten fans på plats i Askersund. På bilden är det Sten-Pelle Pettersson som vinner 110 meter häck

Flytten av gamla IP vid Torsten Carlssons väg i Askersund upp till Solbergaområdet var ett dåligt politiskt beslut. Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande även om det var länge sedan. Och då handlar det inte bara om nostalgi. Även inom IFK Askersund var de flesta emot flytten , liksom större delen av askersundarna. Idrottsplasten från 1925 med sin träläktare skulle ge plats för hyreshus. Ironiskt nog var det just Torsten Carlsson som var med och skapade gamla IP. Han var ordförande i föreningen i 39 år. Han kunde säkert inte drömma om att hans namn skulle användas som ett områdesnamn på en nybebyggelse. Torsten kan väl ändå glädja sig åt i sin himmel att ett antal av de gamla björkarna som planterades vid invigningen 1925 fortfarande står kvar.

Från början var det meningen att bostadsbebyggelsen skulle ske på Solbergaområdet, men av någon outgrundad anledningen kastades planerna om i sista minuten. Det fanns politiska partier som var motståndare till flytten, men de var för små för att kunna påverka beslutet. Det var tänkt att idrottsplatsområdet skulle utvidgas vid gamla IP. På den tiden var inte Konsum byggt och inte heller en del av bensinmackarna norr ut. Det hade gått att utveckla området om det inte hade blivit en politisk låsning. Det fanns också högröstade personer som vill ha en nysatsning på Solberga. Men jag har alltid tyckt att gamla IP låg bättre till för alla.

IFK var emot flytten men hade inget att säga till om i det här fallet. Kommunen hade övertagit idrottsplatsen och skötseln 1963. Föreningen orkade inte längre med att driva anläggningen både vinter och sommar. Under många år var kommunens bidrag 7 000 kronor. Pengarna skulle användas till spolning för askersundarnas bästa. IFK fick inte en krona för marken som säkert var värd flera miljoner. Kommunens tack för marken var att det skulle uppföras ett klubbrum som ersättning för det gamla. Men det tog många år innan det löftet infriades.

Förmodligen hade en flytt varit omöjlig i dag. Kulturen hade nog sagt nej till att riva den gamla träläktaren från 1925. Läktaren på trevliga Skyllbergsvallen är från 1939 och den har kulturen ansett varit värd att satsa på som tur är. Solberga IP är en stor och praktiskt anläggning. Men historielös och tråkig enligt mitt sätt att se det på. Fältliknande anläggningar med gräsplaner är som de är…

Det behövs en trevlig inramning både för publik och spelare. Och ett omklädningsrum vid planen. Det blir det aldrig riktigt intimt på anläggningar som Solberga.

Ett skäl för flytten var att man skulle få en grusplan för skridsko och bandy. Och runt planen skulle det bli löparbanor. Så blev det också. Men det viktigaste blev aldrig av, en konstfryst bana. Grusplanen används i dag lite av fotbollen på våren och för skridskoåkning om det är kalla vintrar. Annars står den för det mesta helt öde. Ingen särskilt trevlig syn under sommarmånaderna. Banorna till fri idrotten borde ha placerats i Åsbro direkt där det fanns och där det finns en aktiv friidrottsklubb med Börje Nordin i spetsen.

Personligen tror jag att Solberga kunde ha blivit ett mycket fint bostadsområde, med närheten till Vättern. Tala om sjönära tomter. I det området hade också kunnat inrymmas ett omklädningsrum med bastu för de som vill utnyttja elljusspåret. Men nu är det som det är. Och med facit i hand är du ju alltid lätt att ha åsikter, men jag håller fast vid vad jag tyckte i slutet på 70-talet när det gäller idrottsplatsen.

Ove Danielsson



Nästa »