Oves Blogg

Det är viktigt med böcker och då inte bara idrottsböcker som på bilden. På biblioteket i Askersund finns det mesta, både vad gäller böcker, tidskrifter och tidningar.

Rör inte biblioteket i Askersund ! Det är min uppmaning till de styrande politikerna. Diskussioner har förts att biblioteket ska flyttas till Sjöängsskolan när den blir upprustad och ombyggd. Skälet är av ekonomisk art enligt uppgift.

Personligen tror jag inte på idén att flytta in ett stadsbibliotek in i skolan. Eleverna behöver sitt bibliotek. Det är ju ändå deras arbetsplats. Och askersundarna behöver sitt, men allt vad som tillhör ett stadsbibliotek. Samarbetet mellan skolan och biblioteket fungerar utmärkt i dag och säkert kan det göra det även i fortsättningen.

Biblioteket är en mycket trevlig plats att besöka, och så har det alltid varit för mej. Som ung sprang jag till IOGT-lokalen i hamnområdet och lånade böcker. Biblioteket var en ständig källa till glädje för mej som inte hade pengar till att köpa så många egna böcker. Och så var det nog för många. På den tiden var biblioteket inrymt i IOGT. Sedan blev det flytt upp till Sundsbrogatan i lokaler som senare kom att bli min arbetsplats under många år. NA fanns i de gamla bibliotekslokalerna ganska länge.

Blir det en flytt av biblioteket vad det lider, så är ju min undran vad som kommer att hända med de nuvarande lokalerna? Lokalerna kan ju inte stå tomma och på något vis måste Askersundsbostäder som hyr ut lokalerna ändå få in hyran. Eftersom det är ett helägt kommunalt bolag så är det lite grann att byta pengar och ett gemensamt ansvar för oss askersundare.

Det finns också viktiga utrymmen i källaren, med lokal historiska arkivet och allt. Personligen önskar jag att arkiven och allt fanns på samma våning som biblioteket. Det är ändå lite bökigt att ta sig ner i källaren för kolla lokalhistoria. En riktig satsning på det nuvarande biblioteket kanske vore bättre. Det skulle Anders Gustavsson och hans manskap på Askersundsbostäder ordna till elegant om det vore så.

Som journalist höll jag mej alltid utanför diskussioner av det här slaget. Min uppgift var då att redovisa vad som var på gång. Sedan var det upp till läsarna att ta ställning, om förslagen var bra eller dåliga. Men nu är jag en fri man som kan sticka ut hakan om det är så. Och biblioteket har alltid var viktigt för mej och det skriver jag inte för att vara någon märkvärdig kultursnubbe. Böcker är viktigt och bra för huvudet. Mycket bättre en Treo.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna

Askersunds stolta Jubileumsförening firade under föra året sitt 15-årsjubileum. Det firades med en revy. Under några veckor har nu föreningen en utställning om sin verksamhet i biblioteket. Passa på att gå dit och kolla. Jubileumsföreningens verksamhet är intressant och lite udda.

Själv var jag inblandad i det första spelet som hölls 1993 i samband med Askersunds 350-årsjubileum. Tillsammans med Mats och Gunilla Högberg gjorde jag en nyutgåva av Askersunds-Tidning som faktiskt gav lite pengar. Högbergs jagade annonser så det stod härliga till. Ingen slapp undan. Men pengarna gick också till en trevlig sak som alla askersundare hade nytta av. Tidningen hade upphört 1956. Själv spelet hölls uppe i Hembygdsgården. Det var fullsatt vid varje föreställning och det blev också lite pengar över. Allt skedde utan kommunala medel. Kommunen erbjöd sina anställda en biljett till spelet, men det var också allt.

Från början var det meningen att föreningen skulle upphöra efter föreställningen 1993. Men så blev det inte. Det var nästan ett krav från publiken att det skulle bli en fortsättning. Föreningen har sedan jobbat vidare med olika spel varje år. Och det kommer att fortsätta.

Själv blev jag tillfrågad av Calill Ohlson om jag vill komma till ett möte i biblioteket och prata om ett jubileumsspel 1993. Hon hade raggat ihop ett intresserat gäng. Naturligtvis fanns också Mats och Gunilla Högberg med från början. De båda gjorde ett hästarbete under ett antal år. Mats var en verklig klippa och en trevlig man som både jag och kulturlivet saknar. Som tur är har Gunilla fortsatt.

Frågan från början var hur vi skulle få fram pengar till ett brevutskick och till en liten skrivarstart av spelet. Det ordnade som vanligt Mats elegant. Han gick upp till banken och bad om checkkredit för att föreningsarbetet skulle komma igång. Och det blev inga problem för Mats att få fram pengarna. Mats finns inte i livet längre, men han är mannen som såg till att Jubileumsföreningen överlevde. Han både skrev manus och hjälpte till praktiskt arbete inför föreställningarna.

I dag är det familjen Widell, Margareta, Olle och dottern Karin, som ser till att hålla i gång verksamheten. Calill och Gunilla finns kvar liksom en rad andra som hjälper till på olika sätt.

Själv kan jag skryta med att ha fått Jubileumsföreningens hedersdiplom 2003. Det är jag mycket stolt över. Styrelsen tyckte förmodligen att jag gjort en insats för föreningen genom mina år som skrivare på tidningen. Diplomet hänger på hedersplats på väggen ovanför min säng. Ibland slänger jag ett öga på diplomet. Det får mej att minns alla trevliga stunder med Jubileumsföreningen.

Ove Danielsson

Snart är det dags för vårmarknad i Askersund. Onsdagen den 29 april invaderar knallarna Askersund precis som de gjort sedan Gustav Vasa år 1550 förordade att det skulle hållas marknader två gånger om året i staden. Och det har de styrande i staden följt. På Gustav Vasas tid handlade utbudet om järn, oxar, hudar och smidesverk. I dag är de stora försäljningssakerna karameller, leksaker och CD-skivor.

Marknaderna i Askersund i är kultur till skillnad från många andra jippobetonade marknader som kommit till på senare år. Något som ansvariga på kommunen ska vara rädda om. Läste i tidningen att kommunen inte längre ville ha hand om marknadsborden. Vad är det för trams. Undrar vad Gustav Vasa skulle sagt om det? Trasiga bord fixar det duktiga folket på servicecentralen lätt. De som pratar om att inte ta ansvar för borden längre har inte läst kungens förordnade från den 10 maj 1550.

Marknaderna i Askersund har förändrats mycket under de senaste tio åren. Nu är handeln utspridd över hela staden, nästan ut till södra infarten. Förr var 110 platser på torget en självklarhet. Marknaderna utgick från torget. I dag är det ganska öde med försäljare på torget. Förklaringen till att så många platser försvunnit från torget är att försäljarna vill ha med sina bilar in på torget. Som jag ser det är det kommunen som bestämmer hur det ska se ut. Är det 110 platser på torget utan bilar, så är det. Det ska vara trångt och gemytligt. Bilarna behöver inte med in på torget. Som exempel kan jag nämna Varberg. Torget är fyllt med knallar utan en enda bil. De får komma tidigt på morgonen och lasta av, och sedan parkera på annan plats. Det ser mycket trevligt ut. Precis som det var i Askersund en gång i tiden.

Själv har jag många minnen från marknaderna i Askersund från mitt jobb som journalist. Det var en händelse som självklart skulle bevakas. Stan var ändå proppad med folk och det hade varit konstigt om inte tidningen nämnt något om det. En ständig fråga var hur många besökare som var på marknaderna. Mellan 5-och 10 000 besökare var en gångbar siffra som ingen kunde protestera emot.

På 50-talet fanns några rakbladsförsäljare som återkom år efter år. Den störste profilen sålde rakbladen Dixi. Ett oöverträffat märke enligt honom själv. Och folk handlade. Varje år förklarade försäljaren att firman skulle upphöra och att allt skulle säljas ut. Lika troget kom han dock tillbaka varje år. Fram till klockan tre på eftermiddagen gick försäljningen bra. Sedan blev det många turer upp till ölkaféet vid Väderkvarnsgatan (där Jakobssons radio och TV finns i dag). Efter en fem-sex turer dit blev rakbladsförsäljaren ganska trött om man säger så.

En annan sålde knivar. Försäljningsargumentet var lite udda. Knivarna var så vassa att man kunde skära mycket tunna korvskivor när svärmor kom på besök. Med så tunna skivor skulle hon aldrig återkomma lovade han. En annan sålde konservöppnare. Han berättade om att han kunde vakna med ett ryck om natten , bara för att gå upp och öppna några burkar. Så roligt och lätt var det. En sak som han drömde om. Försäljaren ville inte pracka på någon sina öppnare, utan det stod var och en fritt och gå runt och sprätta ansjovisspad på väggarna med sina gamla öppnare om det var så. För det var ett ofrånkomligt faktum med de omodärna öppnarna påstod han. I ett modernt samhälle använde man de senaste kommit fram i teknikväg.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt mej med några bilder till den här artikeln.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Det största, ännu delvis bevarade gravfältet från vikingatiden, som finns i Askersunds närmaste omgivningar, är det på Husabergsudde. Så skrev redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard i en bok om Vättern och Norra Vätterbygden i en bok som kom ut 1922. Och vad jag förstår är läget oförändrat.

Sommaren 1916 företogs en vetenskaplig utgrävning på Husabergsudde under ledning av doktor Erik Lundberg. Utgrävningen resultat blev ett otvivelaktigt vittnesbörd om att det funnits en stor och allmän gravplats på Husabergsudde under vikingatiden. Sammanlagt undersöktes åtta större gravar, belägna i kanten av de höga gruskullarna. Redan vid första spadtagen påträffades en stensatt grav med föremål av brons. De döda brändes på kullens krön. Eldskenet och röken från bålet var en påminnelse om dödlighet, liksom i den kristna tiden kyrkklockornas ringning.

Gravarna vid Husabergsudde låg mycket tätt. De innehöll i regel en lerkruka med benrester efter den döde, samt olika vapen av järn. Det vackraste fyndet av alla var ett svärd av järn.

I mars 1880 påträffades en spännbuckla i brons på Husabergsudde i samband med lastning av grus. I maj samma år –också i samband med grustagning-hittades ett bronsspänne. Sommaren 1883 hittade man två ovala spännbucklor i brons, en järnring, et järnfragment, pärlor av karneol och bergkristall, samt en mängd människoben och skärvor av brända lerkärl.

Redan i början på 1700-talet gjorde sachsiska krigsfångar skatgrävningar på Husabergsudde, dock utan resultat. Åren 1705 till 1721 fans det ett stort antal krigsfångar inkvarterade i Askersund, som rönte en mycket human behandling. De blev så bra behandlade att till och med kyrkoherden började klaga. Kyrkoherden menade att unga pigor och änkor i staden , var allt för intresserade av fångarna. På våren 1719 inkvarterades inte mindre än 120 ryska krigsfångar i Askersund. Fångarna överfördes till Askersund från Visingsö, där de varit inhysta i Visingsborgs slott och rönt en ganska omild behandling. Vi några tillfällen var fångarna så utsvultna att de började äta gräs på slottsvallarna står att läsa i en uppsats i Karolinska Förbundets årsbok. Men i Askersund blev det bättre. Och särskilt då som en del kvinnor började svärma får ryssarna.

Själv har jag alltid undrat varför inte kommunen gjort mera av historien på Husabergsudde. I många år har platsen använts till campingplats och blivit mycket populär. En spännande historia skulle säkert locka ännu flera turister ut till kullarna vid Husabergsudde. Naturligtvis skulle det finnas text om vad som hänt och bilder på vikingafynden. Det kanske till och med kunde bli en daglig visning. En lite spännande och spöklik sådan. Många av camparna som kommer till Husabergsudde har förmodligen inte aning om vilken historisk plats de tältar på.

För några år sedan gjorde en kvällstidning ett uppslag på vilka platser i Sverige det hade spökat på och vilka det kunde spöka på. Husabergsudde fanns med. Jag och en kvinnlig kollega till på tidningen nappade på kvällstidningens uppslag. Vi åkte till grushöjden på Husabergsudde för ett reportage, men spöken var inte alerta den dagen. Kanske det var för varmt….

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Kristinaskolan, Kristinahemmet , eller Kristinagården som nu är namnet, väcker både roliga och tråkiga minnen hos folk. Den ursprungliga verksamheten med skola för barn som hade det lite svårt startade i slutet på 1800-talet och lades ned 1979. Sedan har byggnaden använts för olika ändamål. I dag är det utbildning för vuxna som gäller.

Kristinahemmet var en viktigt arbetsplats för Askersund under många år. Inte minst för att det var en stor kvinnoarbetsplats. Kristinahemmet har haft många namn under årens lopp som nämnts. Det ena värre än det andra. Det första var Örebro Idiotskola! Under en period var namnet ”Andesvagskolan”. Den pampiga byggnaden togs i bruk 1905. Arkitekt var Magnus Dahlander, Örebro. Bygget kostade 84 918 kronor. Åren 1919 till 21, gjordes en tillbyggnad åt väster för en kostnad av 135 000 kronor.

Av gamla skrifter framgår att barn inte var värda något på den tiden. Det är en mycket mörk historia att läsa, och som väcker starka känslor. När Kristinahemmet byggdes diskuterades bland annat ventilationen. Man hade att välja på uppvärmning med varmvatten, ånga eller varmluft. Det sistnämnda befanns vara bäst. Från landstingets handlingar från 1905 går att läsa:

”Det är en känd sak, att den utdunstningen sinnesslöa och idioter afgiva är i hög grad stark och obehaglig, hvadan vid en anstalt som denna en kraftig ventilation är af behofet påkallad”. Med idiot menades alla utvecklingsstörda personer. Det var den tidens medicinska term i slutet av 1800-talet. Benämningen ”sinnesslöa” kom under 1900-talets början. Numera talar man om utvecklingsstörda, förståndshandikappade eller begåvningshandikappade.

Verksamheten vid Kristinahemmet började med en personalstyrka bestående av föreståndarinna, två lärarinnor, slöjdlärare samt annan tjänstepersonal. I början fanns 25 barn på hemmet. Köerna till de fåtaliga platserna var långa och barnen kunde ibland vara 11-12 år när de började på skolan.

Endast ”bildbara” barn fick tillträde. För at bedöma bildbarheten gick barnen två år i provklass. De som antogs fick stanna maximalt sex år ytterligare. De som inte godkändes fick återvända till hemmet, fattigstugan eller till en asyl för obildbara sinnesslöa någonstans utanför länet. Efter skolgångens slut skrevs barnen ut till hemsocknen och en del fick anställning. Vanligtvis som drängar eller pigor. Några barn stannade på skolans arbetshemsavdelning där de gavs ytterligare praktiskt träning. På 1950-talet ändrades inriktningen till att bli ett vårdhem. Under 1970-talet blev det ett habiliteringscentrum för barn med dubbelhandikapp.

Själv fick jag många kamrater som bodde på Kristinahemmet under skoltiden. Och så var det för de flesta ungdomar i Askersund på den tiden. Ungdomarna på Kristinahemmet fanns med i de aktiviteter som alla andra sysslade med. Det var inget konstigt med det. Ofta träffades vi ute på gamla idrottsplatsen för matcher i fotboll och bandy. Många som fans på Kristinahemmet hade trasliga hemförhållande och då var hemmet i Askersund det enda alternativet. Om det varit i dag skulle inte hälften av eleverna funnits på Kristinahemmet. Barnen och ungdomarna kunde inte hjälpa att de hade trassliga hemförhållande. Ett av mina första jobb på tidningen var att göra ett reportage från nedläggningen av Kristinahemmet. Det var julafton 1978 och barnen skulle vidare till en skola i Kungsör. Personalen hade fixat och donat för att barnen skulle få en bra jul. Det värmde i hjärtat. Det var inte tal om anstalt längre, utan om barn som behövde hjälp.

Vill också berätta en liten sorglustig historia som berör själva byggnaden till och dess många fönster. Jag var bekant med en person som hade lite problem med livet. Ibland var han med Länkarna och ibland i Pingstkyrkan. Han hade svårt att få ihop det hela. Vid ett tillfälle satsade han på att bli egen företagare med en firma som bland annat skulle ägna sig åt fönsterputs. En dag fick han två fönsterputsarjobb samtidigt, Kristinahemmet och gamla Knappfabriken (som låg i närheten av stenhuggeriet). Det var otroligt många fönster på båda byggnaderna. Efter ha gjort en besiktning av byggnaderna, tog min bekant ett drastiskt beslut. Han lade ned firman. Det blev för många fönster.

Ove Danielsson

Blev ni lurade 1 april? Det är inte något att skämmas för i så fall. En del aprilskämt från förr har blivit verklighet och då är det inte så lätt att hålla isär det hela. Nästan varje tidningen med självaktning har i dag ett aprilskämt. Samma är det med TV och radio.

Själv har jag under mina år som journalist medverkat till en rad aprilskämt. En del har varit hyfsade, en del också mer eller mindre skruvade som ingen människa har trott på. Faktum är också att jag skrivit en artikel i tidningen för några år sedan som publicerades just 1 april. Den var helt seriös, men folk som jag möte skrattade och klappade mej på axeln. ”Hur kom du på det” undrade folk och skrattade. Den dagen funderade jag över min roll som journalist. Tog folk allt som jag skrev på skämt….

Artikeln handlade om att Askersund skulle få ett varuhus i centrala stan med namnet, Nordiska. Och det var inget skämt. Varuhuset öppnade lite senare och drivs fortfarande av Mikael Larsson. Vi kände varandra sedan tidigare genom fotbollen, så vi kunde också tillsammans skratta åt ”aprilskämtet” som verkligen gick hem.

Ett skämt som jag använde 1978 kan bli verklighet framöver. Det handlade om Vattentornet i Askersund. Tornet hade tagits ur bruk. Dåvarande kommunalrådet Sven-Erik Franzén ställde upp utan blinka. En trevlig man som var med på det mesta. Möjligen var Askersund för litet för honom som politiker med lite visioner. Vi enades om att Vattentornet skulle byggas om till bostäder, med en utsikt som skulle bli fantastisk. Sven-Erik följde med mej upp till tornet och pekade med hela handen upp mot tornet som brukligt på dåliga bilder. Det flesta som läste skrattade åt skämtet. Men det fanns en del som hoppade på Sven-Erik, med en undran om det nu ”slagit över helt” för honom. Med facit i hand var vi inte helt fel ute 1978. I dag finns det diskussioner om hur tornet ska användas. Tyvärr får Sven-Erik var med att följa utvecklingen. Han avled för några år sedan. Men finns det en himmel som han kommit till, så ler han nog i dag.

Askersunds stadshotell var en het fråga under många år. Skulle det rivas för att ge plats åt ett servicehus eller inte? Gamla askersundare vill ha kvar hotellet, men till slut togs beslut om rivning och ett nytt hotell vid Sundsbron. Jag fick Askersundsprofilen Gösta Alm med på ett 1 aprilskämt. Han hade då kommit ut med sin bok ”Nordens Hawaii” som handlade om kändislivet på Falsterbohus. Bland annat om hur nuvarande kungen slog runt med flickorna. Det var före Silvias tid.

Gösta hade jobbat på olika hotell och nu ställde han upp ännu en gång. Och han var inte svår att övertala. Gösta och jag kände också varandra väl och det gjorde saken lite lättare.För att rädda hotellet skulle ett kasino öppnas i klass med Monte Carlo och Las Vegas. Gösta var självklar som croupier. När vi skulle ta bilden fanns det ingen raka att håva in pengarna med, så vi fick gå ut till trädgårdsmästaren och låna en vanlig räfsa. Men det gick bra. Men läsarna trodde inte ett ögonblick på skämtet.

Ett skämt som verkligen gick hem och lockade storpublik stod gamla Askersunds-Tidning för 1956. Järnvägsspåret mellan Askersund och Lerbäck skulle rivas up. Tidningen skrev att askersundarna gratis skulle få åka tåglinjen en sista gång innan spåret bröts upp. Det skulle också bli musikunderhållning av Skyllbergs musikkår. Ine på Askersundsverken som ligger intill stationen skulle det bjudas på kaffe.

Flera hundra personer stod och väntade på planen vid stationen för at åka sista turen. Så småningom kom någon på att det var 1 april. ”Resenärerna” smög sig då snabbt från platsen. I efterhand var det ingen som erkände att de blivit lurade. Alla skulle titta på någon annan som blev lurad…

På senare år finns det bara ett 1 aprilskämt i min gamla tidning. Under en period fans det skämt på nästan varje sida och det blev det för mycket av det hela tyckte tidningsledningen. Och det var ett riktigt beslut. Det räcker med ett skämt tycker jag för att inte läsarna ska bli helt förvirrade.

Ove Danielsson