Blog Image

Oves Blogg

Länk till hemsidan:ovedanielsson.se

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Bandynostalgi från Stockholms Stadion

November 2015 Posted on tor, november 26, 2015 09:44:08

Förr var Askersund ett bandyfäste i Sydnärke. IFK
återfanns i Allsvenska ett antal säsonger. Bandy är igång på allvar kan man
läsa i olika sportreferat. Men sedan ett antal år tillbaka finns det ingen
bandy på IFK:s program. Visst finns det ett lag som heter WBK/Askersund, men
det har inte så mycket med Askersund att göra. Det är ett Örebrolag som
använder namnet Askersund.

Av nostalgiska skäl har jag letat fram en lagbild
och ett klipp från Trettondagshelgen 1956, då IFK mötte AIK på Stockholms Stadion.
Det blev förlust med 3-0 och IFK åkte senare ur serien. I referaten står det
att 3 000 personer såg matchen. Men
tittar man på lagbilden kan man undra var publiken fanns. Men bilden kanske var
tagen efter matchen.


IFK på Stadion 1956.Stående fr.v : Bertil Garvis Gustafsson, Hasse
Bergsten, Elis Karlsson, Astley Nyhlèn, Svante Eriksson, och Gunnar Carlsson.
Främre raden fr.v: Gunnar Öhlin, Hans Öhrman, Karl-Erik Edvardsson, Karl-Erik
Hagman och Hans Skägget Sääw.



Julstämning i Vattentornet

November 2015 Posted on ons, november 25, 2015 16:47:45

Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av
stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits
medborgarförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men
det har stannat med det fram till i början av den här veckan. Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist,
vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal
adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket
nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste
alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna.
Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns,
och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att
pryda upp staden lagom till advent.



Min tidningskrönika söndag 22 nov

November 2015 Posted on sön, november 22, 2015 09:38:26

Julmarknaderna är i full gång och massor av annonser
om julbord finns i tidningarna. Själv har jag avverkat massor marknader och
julbord under åren som journalist. Då handlade det mycket om avtackningar med
julmat. Nu för tiden händer det inte så ofta att jag går ut och äter julbord.
Det brukar bli någon gång vartannat år. Senast tror jag det var på IKEA. Någon
kanske rynkar på näsan åt det, men vad jag minns smakade det bra. Och priset var
överkomligt även om det var svårt att hitta den rätta julstämningen bland
bokhyllor Billy och lite andra prylar.

Förr kunde man mötas av ett grishuvud med äpple i
munnen vid julborden. Det skulle vara så. Jag som är kräkmagad tyckte inte det
var särskilt trevligt att mötas av ett rökt dekorerat grishuvud som blickade
emot mej hela tiden när jag plockade bland syltor och korv. Fick dåligt samvete
med ett grishuvud på bordet. Nyttat med det hela för min del var att det inte
blev några stora portioner. Men det var länge sedan jag såg ett sådant makabert
inslag på julborden. Några av de trevligaste julborden jag avverkat var ombord
på ångfartyget Motala Express. Hemtrevligt och gemytligt. Då spelade det ingen
roll att båten stod kvar vid kajen när isen var tjock. Någon som tagit för
många julsnapsar till sillen och skinkan tyckte det var en fin båtresa. Han
hade aldrig upptäckt att vi aldrig varit ute på sjön.

Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget.

Vid något tillfälle var jag vid en herrgård och åt
julbord. Det var fint värre och buffen presenterades av kockarna. Efter en
liten stund när vi kommit till struvorna och julgodiset kom det också in en
lucia med följe och sjöng vackra sånger. Ibland kom någon och frågade om det
smakade bra. Och det gjorde det. Läste
om någon som fått samma fråga på en restaurang och som inte var nöjd. För att
inte såra kocken allt för mycket hade han svarat att ” kocken och jag har olika
värdegrunder”. Ett diplomatiskt svar

De trevligaste julfesterna jag varit med om var
annars Sportjournalisternas julfest i Örebro. Fester som man såg fram emot i
höstmörkret. Där var det högt till tak
med sång, frågetävlingar, underhållning på piano och snapsvisor jag hört varken
förr eller senare. Men det spårade aldrig ur. Det såg de populära
festgeneralerna Ola Hellstrand och Pelle Jacobson till att de aldrig gjorde. En
viktig del i festen var lottdragning på alla fina priser som styrelsen hade
ordnat. Ibland kunde det dock dra ut på tiden för oss som skulle upp och jobba
dagen efter. Eller samma dag som det blev ibland.



Sundsgården

November 2015 Posted on lör, november 21, 2015 14:23:09

Den gula restaurangbyggnaden
Sundsgården vid Sundsbrons norra brofäste tillhör i högsta grad Askersunds
stadsbild. Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var
ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var
lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Sundsgården var ett andra hem
för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle
Pettersson. Källarmästaren var mycket idrottsintresserad. Han satt med i
styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han
ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var
aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att
förena nytta med nöje

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som
matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Hamnhuset). Alla barn som hade
längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i
ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var
ett givet inslag i stadsbilden.

Det är ett mycket gammalt hus
som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828.
Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av
60-talet, då lokalen togs över av möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett
möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögare Olsson tog över. Han
rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en
restaurang.

Under lång tid drev
källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först
Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt
med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för
socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade
han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds
Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet
överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle var mycket
idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också
var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt
alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen
restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen
pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom
PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma, Maria
Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

”Det var ett mycket hårt
jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började
klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”,
berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd
mamma mig och några kamrater på en riktig festmåltid. Det är något jag med
glädje minns från ungdomsåren i Askersund” .

I början av 50-talet
fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan
(Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta
på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje
dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag
hade ”bara” 2,5
kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje
dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till
lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen
berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det och det var inte
något snacka om det. I dag är det många flyktingbarn och deras familjer som har
sitt matställe i Sundsgården

Bilden är från
40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith
(Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Sundsgården var
ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson
(hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Förr fanns det en golfbana i
direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje
kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla
serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla
sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men
det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar.

Leif Linus har också bidragit med bilder.



Markaffär vid Edö

November 2015 Posted on mån, november 16, 2015 17:14:46

Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen
Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett
frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att
göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner
skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till
cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta
exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och
jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare
på Edö.

Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10
miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det
Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald
Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns
storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till
fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i
Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns
delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden
får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna
har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett
hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter
kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har
också skett.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något
av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor.
Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor.
För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna
nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den
gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren
Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt
meddelade Örneberg att han viljes sälja
delar av marken till kommunen genom en
bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den
kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott,
men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik
Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen
skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att
det inte var frågan om något förköpsärende.
Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och
Örneberg! När det uppdagades tog ärendet
ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om
ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon
bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget
säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären
med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i
debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan
konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var
Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil
Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse
inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ
att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Torsten Örneberg och
Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny
bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll
var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren
affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten
för hela området. Kommunen fick köpa det
område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan
om bytesaffär.

Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog
är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat
om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen
har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande.
Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som
tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet
var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö
finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp
ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen
föll 600 meter.
50 meter
från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled
omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den
tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit
som en snö”. Amanda Ooms hade
huvudrollen i filmen.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig
fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt
huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt
sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste
stenen på Edö.

OBS! Finns också på na.se Askersundsbloggen och på Word Press:ovedanielsson



Kaffe mot en lägenhet

November 2015 Posted on sön, november 15, 2015 09:56:26

Bristen på lägenheter är inte något nytt problem. På 50-talet
fanns det också problem med att få tag på bostäder. I dag lockar många med
andrahandsuthyrning för stora pengar. På 50-talet var det ett halvt kilo kaffe
som gällde. Annonsen fanns i gamla Askersunds – Tidning.



Gåsmiddag i Askersund för lånade pengar

November 2015 Posted on fre, november 13, 2015 15:08:50

Ett mord i Kräcklinge för 65 år har en koppling till Stadshotellet i Askersund, men också till Mårten gås. Kom på det när jag tittade på almanackan och
brottsprogram på TV. Kanske lite långsökt, men ändå….

En äldre man i Kräcklinge blev ihjälslagen vinter
1950. Tre personer var inblanda i mordet, två män och en kvinna. En av männen
och kvinnan var syskon. Kvinna deltog inte aktivt, men hon var med och festa upp
pengarna som stals vid mordet. Mördarna var en 20-årig lantarbetare och 30-årig
sotare. Kvinnan var 22 år.

Trion hade begett sig till den äldre mannens bostad
nyårshelgen. De hade hört att han fått
ärva 22 000 kronor efter en svägerska och förvarade en del av pengarna
hemma i bostaden. Kvinnan hade frågat efter vägen till Fjugesta och förställt rösten
till bruten norska. En dag senare återvände männen rustade med en strumpa fylld
med sand. Ett redskap som skulle användas som slagträ. De bad den äldre mannen
om vatten. När han räckte över vattenglaset gick sotaren till anfall med
strumpan som ledde till den äldre mannens död. För att vara riktig säkra tog de
också struptag på den rånade mannen då han fallit till golvet.

Mördarna hittade en plånbok med 640 kronor och en
portmonnä. Det tog man med sig samt en nyckel till bostaden. Männen greps
senare på ett hotell i Sunne. Inför Örebropolisen kom erkännandet.
Örebromordets uppklarande kom att följa av något högst säreget i svensk
kriminalhistoria. En landsfiskal i Laxå begärde att få en grav öppnad. Det
gällde en 69-årig lantbrukare som misstänkts bragts om livet på samma sätt som
mannen i Kräcklinge några år tidigare. När mannen hittades ansågs det vara en
naturlig död. 69-åringen begravdes utan obduktion. Det framkom under också utredningen
att kvinnan i mordgänget var dotter till 69-åringen.

Under mordutredningen framkom det att gänget varit i
Vretstorp och under mycket egendomliga former tvingade en gammal ensamboende
man att låna dem 400 kronor. För lånepengarna åkte gänget in till Stadshotellet
i Askersund, dit även en stor del av släkten var inbjudna. På hotellet blev det
gåsmiddag, men när man kom till desserten blev sällskapet så störande att de
blev utkastade.

Sotaren fick livstids straffarbete, lantarbetaren dömdes
till förvaring på säkerhetsanstalt i minst tio år. Kvinnan fick tre månaders straffarbete till grovt rån samt för grovt häleri.



Närkes Jerusalem

November 2015 Posted on tor, november 12, 2015 09:30:47

Leif Linus Alf Anneborg



Nästa »