Oves Blogg

Sagers stuga är förmodligen Askersunds äldsta hus. som stått på samma plats hela tiden. Det fanns där före branden 1776 och efter branden.

En bild från 40-talet.

Sagers stuga i Askersunds strandpromenad väcker ofta stort intresse . Hur gammal är stugan, vilka ägare har funnits och fanns den där före den stora branden 6 juni 1776 då i stort sett hela staden lades i aska? Frågorna är många. I Bevarandeplanen kan man läsa att ”huset enligt tradition kan vara uppfört före den stora branden”. Förre kanslichefen i Askersund har forskar i stugans historia. Och vad han kommit fram till nu är att stugan fanns på nuvarande platsen redan före branden.

Leif Linus Larsson, jag själv och Alf Cederlind, har med gemensamma ansträngningar försökt få fram fakta om det lilla röda huset med torvtak och bruna bräddörar. Spindeln i nätet är dock Alf, som kan de rätta sökvägarna. Han har tidigare gjort två häften om gamla Askersundshus. Alla fakta som kommer fram ska sammanställas till informationsskyltar med bilder vid stugan. Ägaren till huset, familjen Gylling, har bett oss om det. Familjen får ständigt under sommarmånaderna svara på frågor om stugan. Skyltar skulle underlätta. Det har funnits väldigt lite fakta att gå på, men Alf fortsätter sitt enträgna arbete i olika arkiv om vilka ägare det funnits på fastigheten fram till i dag.

Före kanslichefen i Askersund, Alf Cederlind, har skivit två skrifter om gamla Askersundshus. Nu forskar han i uppgifter om Sagers stuga. Och han har kommit fram till mycket av intresse.

Alf har fått fram att det fanns en Lars Beckman som var skriven på fastigheten år 1768 och fram till 1779. Branden inträffade som nämnts 1776. Det om något bevisar att stugan stod där redan före storbranden. Det fans en person skriven på fastigheten både före och efter branden. Branden började på söder och spred sig norr ut in mot staden. Sagers stuga ligger nedanför bergen på söder och klarade sig genom att vinden låg åt ”rätt” håll. Om allt stämmer är Sagers stuga Askersunds äldsta hus som stått på samma plats hela tiden. Det fanns gamla hus som är flyttade upp till Hembygdsgården, men det är inte riktigt samma sak.

Enligt uppgifter jag fått bär stugan namnet efter en Karlsson från Sagersta. Därav dagens namn Sagers stuga. Men som sagt Linus, Alf och jag återkommer när vi fått fram flera uppgifter. Om allt stämmer så borde nog turistnäringen slå ett slag för stadens äldsta hus. Säkert är många turister intresserade av stadens äldsta hus. Och att det är ett litet fint bevarat hus gör inte saken sämre.

Vinterbilden är från 1958

PS! Kommentera gärna . Kanske det finns någon som kan lämna ytterligare fakta om Sagers stuga….

Christer Erikssons senaste roman ”Handens hjärta” blev kritikerrosad. För ett par år sedan återvände han till sin ungdoms stad Askersund.

Till hösten kommer Christer ut med en ny roman. ”Skön prosa” skrev Svenska Dagbladet om hans senaste bok.

Askersundsförfattaren och vännen Christer Eriksson, kom för några sedan ut med romanen ”Handens hjärta”. Den fick lysande recentioner. ”Ett litet mästerverk i ett redan märkvärdigt författarskap där varje ord är mönsteranpassat. Elden brinner i nästan alla hans böcker –ofta anklagad av människor utan makt”, löd en recension. I höst kommer Christer ut med en ny roman, som många säkert väntar med spänning på.

När jag talade med Christer efter hans senaste bok som recensenterna lyfte till skyarna, tog han det själv med ro. Han lät sig inte imponeras av lovorden, även om han naturligtvis var glad över uppmärksamheten. Som person är Christer alltid lugn och sansad.

-Jag skriver inga enkla böcker som är storsäljare. Mina romaner är svårlästa och kräver engagemang. Det är heller inga romaner som går från A till Ö. Klart det är roligt om folk köper och läser mina böcker. Om inte annat är det trevligt för bokförlaget. Men jag tänker inte på försäljningssiffror när jag skriver. ”Handens hjärta” har jag jobbat med under fyra –fem år, berättade Christer för mej den gången.

Christer är en blygsam man när det gäller hans författarskap. Jag vet att hans senaste bok har gått mycket bra. Förlaget har fått trycka upp en ny upplaga.

Askersund var Christers sommarstad som ung. Det är också en av andledningarna till att han återvänt dit. Nu bor han strax under takåsarna mitt i stan.

-Det var som att komma hem igen. Jag var hos mormor Amanda Johansson i Bergdalen varje sommar under min uppväxt. Askersund är ganska lik från den tiden med undantag för några hus. Fastigheten där vi gick på konditori är borta, liksom den lilla butiken som låg i hörnet Stöökagatan- Storgatan. Där handlade i vi, berättar Christer.

Christer är en flitig motionär både med promenader och cykling. Och så samlar han på vykort. Han har en fin samling och då många gamla bilder från Askersund. Ibland brukar vi prats vid om de gamla bilderna och det är alltid trevligt. Och givande.

-Jag har ingen tv. Det finns inget att titta på och jag har inte tid med sådant. Jag läser. Alla dessa märkliga serier intresserar mej inte. Under sommarmånaderna vistas jag mycket på min balkong. Jag är nyfiken på vad som händer runt omkring huset.

Kulturredaktionerna gjorde stora uppslag om Christers senaste roman.

Författardebuten skedde 1975. Christer har gett ut ett tiotal romaner och belönats bland annat med Svenska Dagbladets litteraturpris och Litteraturfrämjandets Stora romanpris. Arbetet med böcker pågår i huvudet hela tiden.

-Själva skrivandet är en annan sak, säger Christer..

”Handens hjärta” handlar om Huller som möter Minna redan som sextonårig när han arbetar som murbyggare. Hon sökte Huller och de kom att mötas i en skör gemenskap som flera år senare skulle återförena dem i livet. Om ni inte redan läst boken så försök få tag på den. Och läs den i lugn och ro.

PS! Kommentar gärna. Det skulle vara trevligt.

Bengt Berglunds ambulans blev modell. En eftertraktad sådan.

Berglund bad ”Den blyge”, Levi Karlsson, att måla skyltar till ambulansdörrarna. Men de monterades aldrig Men skyltarna hade Berglund bevarat.

Askersunds-Tidning skrev stort om den nya ambulansen 1953. På bilden har Berglund fått sällskap av doktor Tiderström

Bengt Berglunds vita ambulans årsmodell 1953 av märket Standarad Vangauard som rullade i Askersund under många år skrotades på 60-talet. Men det märkliga inträffade. Taxi-Berglunds ambulans dök upp som modell hos en samlare i Askersund 30 år senare! Förmodligen är det både första och sista gången en bilmodell hämtats från Askersund. Precis som på originalet är registreringsnumret T 4. Ambulansen var helt ny när den kom till stan.

Bilmekaniker Mats Alvarsson kom till mej för att visa upp den unika modellen. Han hade under många år samlat på bilmodeller.

”Modelltillverkarna tar inte fram vilka bilar som helst. Det ska vara något speciellt. Ambulansen som Berglund köpte till Askersund var den första i sitt slag. Därför blev det just ambulansen från Askersund”, berättade Mats för mej.

Askersundsambulansen fanns på första sidan på en engelsk samlartidning. Det var där Mats Alvarsson fick syn på ambulansen.

Som samlare prenumererar Mats på en engelsk tidning, där man kan läsa om bilmodeller och alla nyheter som presenteras.

”Du kan tro jag blev förvånad när ambulansen från Askersund fanns på första sidan i färg” , upplyste Mats.

Mats Alvarsson och förre ambulansföraren Gunnar Friman betraktar modellfyndet. Gunnar körde en gång i tiden orginalet.

Det var en norrman som hade bett en engelsk tillverkare, Kenna Modells, att ta fram ambulansmodellen. Själv fick Mats tag på sin ambulansmodell genom en importör i Stockholm. Allt som fanns på originalet fanns också på modellen. Modellupplagan var väldigt liten, bara 200 stycken.

När originalet visades upp första gången i Askersund vintern 1953 , väckte fordonet stor uppmärksamhet. Gamla Askersunds-Tidning berättade om händelsen i två nummer. Bland annat kunde man läsa att man med ett enkelt handgrepp inne i förarhytten kunde få in frisk luft. Man behövde således inte öppna fönstret och kunde därigenom inte utsätta den sjuke för drag. Den förste ”patienten” var ingen mindre än stadsfullmäktiges ordförande Filip Nylund. Han led inte av några svåra plågor men kunde ändå intyga att man låg mycket bekvämt på båren. Ambulansen var helt enkelt en prydnad för staden tyckte Nylund. På ambulansdörrarna fanns till och med stadsvapnet.

Stadsfullmäktiges ordförande Filip Nylund var det förste ”ambulanspatienten”. Filip tyckte att han låg bra bekvämt på båren.

Någon vecka efter jag berättat om modellhändelsen i tidningen, dök den gamla ambulansägaren, Bengt Berglund, själv upp i egen hög person. Vi kände varandra sedan gammal genom idrotten. Han hade fått reda på min artikel genom sin bror som bodde i Örebro. Bengt bodde själv i Karlstad sedan många år tillbaka. Han var mycket stolt över att hans ambulans hade blivit modell.

”Fordonet byggdes färdigt i Malmö. Målningarna på dörrarna bad jag ”Den blyge” , Levi Karlsson, att göra. Han målade stadsvapnet på plåtskyltar som sedan skulle fästas på dörrarna. Levi målade skyltarna, men de fästes aldrig på dörrarna. Grabbarna på verkstaden avrådde. De trodde inte att det skulle bli tätt mellan skyltarna och dörrarna. Stadsvapnet målades istället direkt på dörrarna. Men jag har Levis skyltar väl bevarade”, upplyste Berglund , mej om .

Och visste hade han gjort det. Han hade tagit med skyltarna för att visa upp för mej.

Lite äldre askersundare som läser det här minns säkert Taxi-Berglund. Han var en framåt man som nästan alltid körde fort. Och så var han hårt engagerad inom IFK Askersund. Under många år var han ungdomsledare. När vi hade förlorat någon bortamatch och Berglund var lite upprörd gick det undan hemåt minns jag.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Halvard Ström var en flitig filmare under många år. Bland anat gjorde han en film om Metty Srisurbijantis, med namnet ”Metty dansar och ler”

Premiär på filmen ”Metty dansar och ler” ägde rum hemma hos Ingrid Hultin inför några få utvald gäster.

Som journalist fick jag vara med om en och annan premiär. Det gällde både revyer och filmer. Många var uppstyltade, men en del också väldigt enkla och trevlig. En premiär som jag minns med både glädje , humor och tekniska problem var filmen ”Metty dansar och ler”. Vännen Halvard som var en flitig filmare hade gjort en film om Metty Srisurbijantis , som under en period drev Café Bandung i Askersund. Indonesinen är glada Mettys hemland.

Premiärvisningen skulle skedde hemma hos Ingrid Hultin som bodde i en lägenhet mitt i stan. Och det var bara en liten utvald skara som var inbjuden till premiären. Och dit hörde jag. Något som jag var väldigt stolt över. Efter lite problem med den nyinköpta videoapparaten började bilderna att rullade på riktigt bra. Halvard kunde det där med att trycka på rätt knappar. Dokumentären var i huvudsak inspelad på Mettys café. Och om hennes arbete där. En del gäster fick tala ut inför kameran. Metty som är duktig på att både sjunga och dansa , fick också visa prov på det.

Faktum är att ”Metty dansar och ler” också gick på export. Metty hade med sig Halvards film när hon besökte sitt hemland en tid efter filmpremiären. Hon vill helt enkelt visa nära och kära vad hon sysslade med i sitt nya land. Cirka 500 personer skulle se filmen när hon kom ”hem”.

För att Mettys släkt skulle få en liten uppfattning om platsen där hon bor, hade Halvard gått runt och filmat i Askersund. Han hade också gjort korta intervjuer med folk. Bland annat med närpolisen, som fick berätta om sitt arbete. Vidare blev jag själv intervjuad. Replikerna var väl inövade ska erkännas. Problemet var bara att Halvard inte höll sig till det uppgjorda manuset. Han ställde helt andra frågor än vad vi hade gjort upp om, så det blev att improvisera. Det hela var dock över på dryga minuten. Det ska mycket till att göra bort sig på så kort tid. ..

Till att börja var det krångel med att få igång filmen hemma hos Ingrid. Videoapparaten var nyinköpt. Men Halvard ordnade det hela.

Halvard köpte sin första videokamera när han fyllde 70. Det gjorde han i akt och mening för att skildra händelser i bygden. Och det gjorde han också i många år. Filmerna måste vara små kulturskatter, var de nu finns. Han tjänade inte en krona på sin filmning. Istället måste det ha kostat honom ett antal kronor.

De närvarande vid filmpremiären hemma i Ingrids trevliga lägenhet, bjöds inte på snittar och cider som brukligt, utan en kaffe med rejält hembakat bröd. Vilken premiär kan skryta med det? Halvards dokumentär avslutades med att Metty sjöng den indonesiska nationalsången. Mycket bättre än så kan det inte bli. Inte ett öga vart torrt efter den vackra sången. Sådana filmpremiärer kunde jag gärna vara med om några fler gånger om det skulle vara så. Tyvärr har vännen Halvard slutat att filma. Han finns på ett boende och orkar inte med att filma längre.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Signaturen ”Han med örat” var en mycket populär signatur i Askersunds-Tidning

Folk ändrade läsvanor under en period. ”Han med örat” fanns på sista sidan , så folk började läsa tidningens baksida.

”Han med örat” tog gärna andra i örat när det passade i Askersunds-Tidning. En del äldre personer mins säkert signaturen trots at gamla A-T försvann 1956. När jag jobbade på tidningen återupplivade ”Han med öret” vid några tillfällen. Signaturen var både elak, fyndig och rolig. Så fort det hände något i bygden snappade signaturen upp händelsen.

Oftas var det några små träffande rader som makthavare och andra ”drabbade” att bli lite småarga, men också att dra lite på smilbanden. Det var också meningen. En del blev förstås riktigt arga och kom med stora steg in på redaktionen för att avreagera sig, men det är sådant man får ta som journalist.

Bakom ”Han med örat” döljde sig olika skrivare. Ungefär som många ledarskribenter småfegt gör i dag. En gång råkade signaturen riktig illa ut. Det gick till och med så långt att ”Den blyge” Levi Karlsson tog upp det i en dikt som publicerades i tidningen. Året var 1955 och signaturen hamnade i luven på lottakåren om luciafirandet. Lottorna beslutade sig för att inte utlysa någon officiell tävling. De skulle ta ut kandidaterna själva. Det retade ”Han med örat”, men följd att han skrev en egen luciasång.

Texten lät:

”Natten går tysta fjät, kring gård och stuva.

Kring fest som kår förgät lottorna ruva

Men på vår Rådhustrapp stiger i mörka natt Lottornas Lucia-blott dess Lucia”

Askersundsdiktaren ”Den blyge”, Levi Karlsson, skrev till och med en dikt om ”Han med örat”

När ”Han med örat” dök upp i A-T:s spalter 1955 på baksidan av tidningen så var det många som ändrade sina läsvanor i Sydnärke. Istället för att börja framifrån, så tittade läsarna förs på tidningens baksida. År 1956 gick A-T upp i Allehanda och med det försvann signaturen HMÖ, som det så högtidligt hette i insändarspalterna. Ett av hans sista inlägg löd: HMÖ hörde att en misttänkt rattfyllerist åkte rakt ut i skogen i en kurva vid Laxsjön. Han hade tydligen missuppfattat propagandaparollen ”Ut i naturen –bilburen”.

Så här såg kniven ut som HMÖ skrev om. Bilden kommer från Andérs Engdahl.

Efter 26 års tystnad återupplivades HMÖ under en period. Men det var en ganska kort period i samband med ett val. Men roligt var det. Det tyckte åtminstone vi som höll på med det.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Karl-Axel Gustavsson och Axel Karlsson. Två personer intimt förknippade med Mörtsjöns bryggeri.

Så här såg det ut 1960 vid Mörtsjöns bryggeri.

En kagge svagdricka från Mörtsjöns bryggeri var för många Sydnärkingar ett måste till jul för i tiden , likaväl som skinka på julbordet. PÅ den tiden fanns det flera bryggeri inom Askersunds kommuns gränser som konkurrerade om kunderna. Men vilket brygger man än handlade av skulle det vara svagdricka från Mörtsjön. Det blev liksom ingen jul annars.

För mej personligen var det en höjdpunkt hemma vid Gårdsjön när bryggarbilen från Mörtsjön stannade till. En kagge svagdricka var självklart och fanns det pengar över kunde det också bli en sockerdricka. Minns att utköraren alltid frågade om det skulle vara en eller två tabletter i drickeskaggen. Det handlade om något som hette soletter, som satte lite fart i kaggen. Ett sötningsmedel.

Det var på 60-talet som Mörtsjöns bryggeri hade sin storhetstid med som mest ett 25 tal namn på lönelistan. När bryggeriet lades ner 1982 hade det funnits i över 100 år. Bryggeriet levererade cirka 80 procent av sina drycker direkt till hushållen. Det var i slutet av 180-talet som en man vid namn Sjölin, startade bryggeriet. Han ägde marken och det fanns också en naturlig källa med bra vatten, vilket var en förutsättning för ett bryggeri. Dem produkt man startade med var just svagdricka. Den skulle genom åren bli den stora bärande drycken. Den kompletterades med de traditionella läskedryckerna.

Det var inte problemfritt att driva ett bryggeri. Under första världskriget var det stora svårigheter att få tag på malt, och det begränsade produktionen i hög grad. Under det andra fanns det andra problem som ställde till det. Det kom en bestämmelse som begränsade bilarnas aktionsradie till max 3 mil.

Det var flera ägarbyten under årens lopp vid Mörtsjöns. Från 1947 och fram till nedläggningen var det Erik Sundström med familj som ägde och drev bryggeriet. Det var under hans ledning verksamheten expanderade. När han dog drevs företaget vidare av svärsonen Karl-Axel Gustavsson med familj. Det var mycket tack vare at bryggeriet var ett renodlat familjeföretag som man kunde klara konkurrensen från de stora jättarna.

När Mörtsjöns bryggeri som bäst klarade 2 000 flaskor i timman producerade de stora bryggerierna 30 000 flaskor på samma tid. Kunderna fanns då i hela Sydnärke, i Södermanland och i Östergötland. Dessutom levererade bryggeriet till så kallade nederlag runt om i Mellansverige. Det var olika bryggerier som på det sättet kompletterade sitt eget sortiment. Det bryggdes dock aldrig öl vid Mörtsjöns bryggeri. Däremot sålde man öl från de stora bryggerierna.

Under en period fanns det inte mindre än åtta bilar med utkörare som varje morgon lämnade bryggeriet. Drickesbilen var väntad i stugorna. Men det var då det. I dag har de stora livsmedelsjättarna tagit över helt. Halva butikerna är fyllda med drycker av olika de slag. Det är inte många småbryggerier som överlevt. Hammars brygger är dock ett lysande undantag med tillverkning till butiker, restauranger och kiosker. Men rundkörningen med dricka till allmänheten hör till en svunnen tid. Frågan är hur länge tidningsföretagen håller ut med sin rundkörning av morgontidningen? Hoppas att det blir många år ännu. För visst saknar man drickesutköraren som ringde på och frågade hur det skulle vara med dricka den här gången.

En del fakta till den här bloggen har jag hämtat från en tidningsartikel som Bengt Sjölund skrev för en del år sedan.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Linda Stevadotter Swallin skrev för några år sedan en uppsats om den nu så aktuelle ”Den blyge” , Levi Karlsson.

”Den blyge” gav ut inte mindre än elva diktsamlingar med teckningar till.

Askersundsdiktaren Levi Karlsson ”Den blyge”, har kommit riktigt i ropet det senaste året. Och det är han värd med sina elva diktböcker som glatt så många. I dag är det lite jakt på hans böcker både på auktioner och antikvariat. Lerbäcks hembygdsförening har med Alf Fransson i spetsen också spelat in en film om ”Den blyges” livsverk. Vidare har man inom NTO i Askersund startat en studiecirkel om diktaren. När filmen om ”Den blyge” visades på Folkets hus i Askersund var det i det närmaste fullsatt. Han var en verklig mångsidig konstnär. Diktningen var bara en del av hans konstnärskap.

En kvinna som verkligen satt sig in ”Den blyges” diktning är Linda Stevadotter Swallin. Hennes forskning kom för några år sedan ut i bokform med namnet ”En blyg mans ord”. Precis som Levi är hon uppväxt i Skyllberg. Under sin uppväxt bodde hon också granne med Levis bror Ruben. Linda riktade in sin forskning mycket på dialektord som Levi använde i sin diktning.

Uppsatsskrivandet som ledde fram till boken började som sig bör med bakgrundsforskning om diktaren som person. Linda intervjuade ett antal personer i trakten som kände honom väl. Hon träffade också sonen Gunnar.

”Därefter läste jag samtliga dikter flera gånger om och började sedan bena upp det hela. Jag tittade på ordens form och så vidare. Det tog tid men jag lärde mej vansinnigt mycket. Pappa Steve fick vara testobjekt. Han är en sådan där gammal infödd lerbäckare som ränderna aldrig går ur”, avslöjade Linda för mej.

”När jag sedan lämnade uppsatsen, när det lagts fram vid Universitetet och godkändes, kändes det lite vemodigt. Jag besökte ”Den blyges” grav. Tror faktiskt han satt där på ett moln och smålog över den viriga rödhättan som ljudit fram hans dikter på knagglig lerbäckska”, funderade hon.

Levi sa själv vid något tillfälle att: ”Jag ger mej inte ut för att vara mer än jag är. Därför skriver jag på ett enkelt språk. Med en del krokiga ord.” Linda har i sin uppsats verkligen grävt i Levis dikter. Och i hans krokiga ord. Det har inte forskats så väldigt mycket om närkedialekten, så Lindas arbete var värdefullt. I början på 1900-talet gjorde Marcus Bergström en granskning av ”Askersundsmålets ljudlära, men så mycket mera har det inte varit i de här trakterna innan Lindas arbete. En rolig händelse som Linda berättar när det gäller Lerbäcksmålet är när en släkting till henne från Dalarna driver med dialekttalarna. Han frågade vid ett tillfälle vilken låt Lena Philipsson sjöng i melodifestivalen i början av 90-talet. Farbrodern till Linda svarade genast ”um å um igen”, vilket på riksspråk blir ”om och om igen”.

Linda har i sin uppsats-som blev en bok- spaltat upp orden i Levis dikter på et intressant sätt. Mitt råd för den som är intresserad av ”Den blyge” är att omgående försöka skaffa sig ett exemplar av Lindas arbete.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.

Bert Parsmo skrev en reportagebok om Sven Bergholm för några år sedan.

Sven Bergholm och Lapp-Lisa vid ett möte

Sven Bergholm försökte föra in två flyktingar i Danmark. Det gav honom 30 dagar i buren och stora tidningsrubriker.

Pastor Sven Bergholms liv fångades i en reportagebok med namnet ”Fångad av livet!” för ett en del år sedan . Det var Bert Parsmo som skrev boken och den såldes till förmån för Sydamerikas gatubarn . Det var en intressant bok om Bergholms arbete för de svaga. Bergholm blev rikskändis för en del år sedan då han åkte fast för människosmuggling vid danska gränsen. Han försökte smuggla in två flyktingar in i Danmark. Det handlade om två vettskrämda ynglingar som han förökte hjälpa. Pastor Bergholm blev dömd till 30 dagars fängelse.

För lite äldre askersundare blev boken extra intressant. Sven Bergholm-som bodde i Örebro när boken skrevs- hade bott i Askersund i sin ungdom. Hans pappa var pastor i Elimförsamlingen. I boken berättar han om åren i Askersund och människorna i staden. Det finns också några bilder från åren i Askersund. Vet inte om det finns några böcker kvar, för den som är intresserad. Hur som helst var det Marcus Förlag i Örebro som gav ut den.

På den tiden var Sven –eller ”Plösen” som han kallades under åren i Askersund – en busgrabb utöver det vanliga. Det beskriver han också i boken. Och varför. Sven hade börjat skolan i Stora Mellösa och var naturligtvis tvungen att flytta med sin familj till Askersund. Han var då åtta år. Men Askersund blev något både på gott och ont. Skolan blev en fruktansvärd upplevelse. Sven blev mobbad, framför allt av lärare, därför att pappa var pastor. Trots att Sven bara gick i andra klass var det en skräckupplevelse att gå i skolan. Han ville ta febern varje morgon för slippa skolan.

”Istället för att läsa odlad jag en annan sida som var naturlig för min läggning, nämligen att göra en massa bussträck.

Ungdomsåren tillbringade Sven ”Plösen” Bergholm i Askersund. Har framför gamla stadsskolan. Sven sitter längst fram tvåa från höger. På bilden finns ett antal kända askersundare. Det är bara att titta lite närmare.

Det blev inte bättre med buset när han kom till gamla Samrelskolan. När hans far och mor frågade hur det gick i skolan svarade Sven: Jag är bäst bland de fem sämsta. I boken påminner sig Sven om ”karusellfebern” som gick då, på grund av Lennart Hylands popularitet på radio. Det ledde till ”Snoddas” Nordgren , som slagit igenom hos Hyland, gästade idrottsparken i Askersund och sjöng sin Flottarkärlek. Sven och kompisarna gick dit för att lyssna. Och det var en mycket lång kö till entrén på IP. Då fick ordföranden i IFK se Sven i kön och ropade: ”Du kan komma den här vägen Bergholm. Du är ju reporter för Missionsbaneret och pressen går in här”. Skämtet gav Sven en verklig bra plats framför scenen.

När ”Plösen” var färsk som evangelist hälsade han på vid Vitsand i Tived. Bilden har jag fått av Kerstin Eliasson.

Vid 15 års ålder flyttade Sven till Örebro. När han skulle fylla 16 kom vändpunkten i hans liv, genom att lyssna till väckelsepredikanten Aron Andersson, också kallad Kongo-Aron. Vid 18 års ålder sökte Sven en evangelistkurs inom Örebromission. Han första pastorsjobb fick Sven i barndomsstaden Askersund. Det kom som en smärre chock för honom. Det var inte så länge sedan han hade gjort en massa busstreck där. En av de första han mötte var hans gamle rektor på Samrealskolan. Rektorn undrade vad han gjorde i Askersund. När Sven hade berättat att han skulle börja som evangelist i Elimkyrkan blev rektorns kommentar: Är det en fast anställning?” . Förmodligen kom inte rektorn på något bättre just då, lätt förvirrad över att Bergholm hade kommit tillbaka som evangelist.

Vid något tillfälle hade rektorn pratat med Svens pappa om sonens busstreck och använt ett bibelcitat trots att han inte var särskilt religiös. Sven mindes vad han hade sagt: Vi har kommit underfund med att där två eller tre är församlade för att göra bus, där är Sven mitt ibland dem”.

Bergholm har alltid varit mycket engagerad i flyktingfrågor och utlandsmission. Han har också arbetet i olika länder. Efter sin ofrivilliga Danmarksvistelse blev Sven ombedd att kommentera det hela i olika kyrkor. När Sven gästade Pingstkyrkan i Askersund vid en dagledigträff råkade han ut för ett riktigt påhopp av en invandrarfientlig person. Och på det viset blev jag som journalist också lite inblandad. Mannen tryckte in en tårta i ansiktet på Sven som ”tack” för hans engagemang för flyktingar och invandrare. Tårtmannen hade också tagit bilder som han ville att tidningen skulle publicera. Men jag tackade nej, för att istället ta kontakt med Sven. Han tog det hela med ro.

-Jag blev naturligtvis överraskad av åtgärden. Jag tycker om tårta, men vill helst skära biten själv, kommenterade Sven, det hela med busspojksglimten i ögat.

Sven menade att handlingssättet från invandrarhataren visade vilken typ av människa han var. En person som sakande argument för att andra åsikter. Som tar till tårtkastning istället.

Jag skrev om händelsen i tidningen, och sympatierna blev på Svens sida. Det hade nog inte tårtkastaren räknat med. Minns att många som varit på träffen ringde till och var mycket upprörda över påhoppet. Den som tog det lugnast var nog Sven själv.

Baksidan på reportageboken om Sven. Han står själv i mitten på bilden.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.