Oves Blogg

Årsmötena avlöser varandra den här tiden på året.
Föreningarnas valberedningar har ofta haft ett hårt jobb för att få ihop folk.
Här är en liten uppmaning till alla som är lite intresserade av föreningsarbete
att göra slag i saken. Kontakta föreningarna. Kan garantera att ni blir
mottagna med öppna armar.

Brukar ibland
tala med de som arbetar inom IFK Askersund valberedning. Ungdomsverksamheten
växer så det knakar och då gäller det att också hänga med på olika sätt. Det
gäller då inte alltid ledarskap utan många andra praktiska uppgifter. Kanske
att krita planer, stå i kiosken, sälja lotter och allt vad det nu kan vara.
Ledarna har ofta full upp med sitt.

Förr i tiden när jag var aktiv som spelare hölls
ofta årsmöten och styrelsemöten på Askersunds stadshotell. Så märkvärdigt är
det inte längre. Nu är det klubbrummet på Solberga som gäller och det duger
fint.

Första åren IFK gick upp i bandyallsvenska togs
laget ut av styrelsen på hotellträffarna. Så var det på många ställen där
spelarna skötte träningen själva. I dag är det tränarna och ledare som sköter
det. Och det är väl tur. I gamla protokoll kan man till och med se att det var
omröstning av vissa platser i laget. Några av spelarna satt med i styrelsen och
röstade på sig själva.

Min uppmaning till alla som är lite sugna på att
hjälpa till i föreningslivet utan ha fått en förfrågan om medverkan, hör av er
till valberedningarna. Och jag tror det är lite bråttom. Årsmötena kommer nu på
löpande band. När det gäller IFK som jag känner till bäst, så är det Benny Dohn
och Gunnar Corp, som ansvarar för att hitta nya namn. Övriga föreningar går
lätt att hitta på nätet eller i kommunens föreningsregister.

Vem vet, kanske det blir kö till föreningarna efter
det här. Det stora problemet har varit att föreningarna håller sig inom en viss
krets när man ska skaffa folk. Det gäller att gå utanför den kretsen. Säkert
finns det folk ute i stugorna som gärna vill vara med, men är för blyga att
anmäla sig själva. Men nu har jag slagit ett slag för alla dessa….

Det finns många stolta bilägare. Brukar kolla på den
stora bilutställningen i Askersund och kan konstatera att många lever bara för sin
bil. Själv är jag helt oduglig när det gäller bilar men det är roligt att
titta. Och jag är imponerad över allt jobb som bilägarna lägger ner på sina
glänsande fordon.

En av de stoltaste bilägare jag mött var Gösta
Karlsson från Vretstorp. Han var inne på redaktionen många gånger hos mej och
pratade om sin glänsande röda Ford Anglia de Luxe årgång 63. Det här var i
början på 90-talet och bilen såg ut som ny fast den då gått 32 000 mil.
Fortfarande spann motorn som en katt. Gösta gick in på detaljer och jag nickade
instämmande. Tror att Gösta tyckte jag var en riktig motormänniska. Kanske
skulle ha ägnat mej åt skådespeleri…

Bestämde med Gösta vid ett tillfälle att vi skulle
göra ett riktigt reportage om hans bil och dess historia. Han hade fyllt 85 och
tyckte det var dags. Bilen hade han
parkerat på torget i Askersund Han hade hämtat bilen i Göteborg och den kostade
ny 8 645 kronor. Köpekvittot från 1963 låg kvar i bilen. Det visade att
Gösta fått bilen 75 kronor billigare än normalt bara för att han åkte till
Göteborg och hämtat fordonet själv. Fordarna var slut i Örebro, därför blev det
Göteborg.

Gösta hade aldrig haft något fel på sin bil.
Förklaringen var att han skött servicen noggrant och att körhastigheten var 50
kilometer. Han åkte ofta in till Askersund för att handla och ta en bit mat.
Gösta tyckte att maten i Askersund var bra, lagom kryddad och inte så salt som i
Vretstorp. Han hade varit i Norrland och ätit fisk som var fruktansvärd salt
att han fick dricka vatten halva natten.

Göstas Anglia hade rullat på de flesta vägar i
Sverige. Han gillade att se sig om och han åkte alltid själv.

”Anglian är en underbar bil att sova i. Klart det
kan bli kallt när jag övernattat i Norrland. Då brukar jag åka en sväng för att
få upp värmen och sedan sover jag vidare”, berättade Gösta.

Under vinterhalvåret använde Gösta inte bilen. Den
fick då stå väl skyddad. Men när det började våras kördes bilen fram. Framme i
vindrutan hängde en kompass. Det var Göstas motsvarighet till dagens GPS för hitta rätt. Och det fungerade bra
enligt honom.

Gösta var mycket idrottsintresserad. Med sin bil
åkte han runt och tittade på matcher i Sydnärke. Där möttes vi många gånger. Både
när jag spelade själv och som journalist. Favoritlaget var Grimsås. Gösta var
med i deras supporterklubb. Varför det just blev Grimsås hade han ingen
förklaring till. Mer logiskt hade varit ÖSK eller Degerfors. Gösta var en
kritisk åskådare. Det var bara Grimsås som gällde.

Under sitt yrkesverksamma liv arbetade Gösta som
rörmokare. Han var en färgstark och originell person. Frågan är vad som hände
med hans kära Anglia efter hans död? Någon kanske tog hand om den?

Bloggen är också inne i papperstidningen söndag. Men där får inga bilder plats. Och alla har inte tidningen.
———————–

Reportage om inredning och bostäder har blivit allt
populärare. Det finns nästan något varje dag i tidningar och TV om hur vi ska
ha det hemma. Och jag vill inte vara sämre i bloggen även om mitt inlägg är
lite udda. Jag har nämligen suttit och jäst i Rudolf ”Putte” Kocks fina
soffgrupp. Den finns i Askersund, men mer om det senare. Vet inte om det är
någon merit i inredningsflödet, men bekvämt var det. ”Putte” var en njutare
även när det gällde inredning.

Har besökt Bosse Sylwan några gånger i hans stora
villa i ”Ströms hörna” med en perfekt utsikt över det nya skolbygget i kanten
av Strandparken. Bosse har inte varit så förtjust i bygget om man säger så. Han
ville ha bygget på en annan plats. Men han inget emot att jag fotograferar från
hans balkong ibland. En vänlig man som kan hålla isär sak och person.

Och nu över till inredning. I ett av hans rum finns
en mycket fin och udda möbelgrupp. Bosse berättade att det fanns en liten doft
av cigarr av gruppen när han hämtade den. Det var i samband med ett jobb.
Tyckte gruppen var fin. Den förra ägaren berättade om var gruppen kom ifrån.
Den hade nämligen stått hemma hos storrökaren, fotbollsspelaren, TV-mannen,
ledaren och bridgespelaren, Rudolf ”Putte” Kock.

-Visste att du var idrottsintresserad, därför var
det roligt att visa gruppen just för dej. Cigarrlukten sitter inte kvar,
upplyste Bosse, och det är bara att hålla med.

Så har man då provsuttit ”Puttes” kära möbelgrupp.
Hur det kändes? Väldigt bra tycker jag. Den var skön, men jag röker inte, så
Bosse fick hämta en cigarr till en lämplig bild. Kan nämna att inte heller
Bosse röker. Men vad gör man inte för en bild, även om den blev lite konstlad.

Från Wikipedia om ”Putte” Kock:

”Putte” Kock spelade i AIK:s
A-lag 1918–1928 och hann med 32 matcher i allsvenskan där
han gjorde 6 mål. Han spelade 37 landskamper i fotboll och två i ishockey . Han blev vald till
turneringens bästa vänsterytter när Sverige vann
brons vid Olympiska spelen i
Paris 1924. Hans idrottskarriär
fick avslutas i förtid på grund av en skada i knät (meniskskada) som på den
tiden inte gick att operera. Mellan 1932 och 1934 tränade han, tillsammans med
Samuel Lindqvist, Djurgårdens IF:s fotbollslag.

”Putte” Kock var AIK:s ordförande 1945–1953. Han var även
sportkommentator på, och myntade
begreppet Norrlandsfönstret. Han var
under många år tipsexpert i TV, med premiär den 7 januari 1959. Kock var under
många år ordförande i UK
som tog ut Sveriges landslag i fotboll. Som
lagledare för landslaget var han med om att erövra guld i OS 1948, brons i VM
1950 samt brons i OS 1952.

Han blev svensk mästare i bridge ett flertal gånger under
1940-talet.

Insändare i NA den 3 mars. Uppgifterna jag hämtade på internet stämde inte. Insändarskribenten har rätt. ber om ursäkt för missen.

Klubb Krokodilen bjuder på artist och hantverksmässa på lördag. Direkt från Frankrike kommer The Kinoscope. Klubben upplåter lokalen gratis för alla intresserade och erbjuder också ett försäljningsbord. Generöst värre.

Bland annat kommer keramiker Karlherbert Danielsson att finnas på plats med sin gamla handtrampade drejskiva. Publiken får möjlighet att prova.

Läderartisten Benny Öhrman demonstrerar sitt läderhantverk. Det kommer att finnas livemusik på scenen. En psykedelisk overhead projektor kommer att användas. En ny upplevelse som en kille från Frankrike sköter, där det bjuds på komedi show, överraskningsfilm och lite teater med internationella med artister bland annat från Belgien, England Frankrike Nya Zeeland Danmark, Ohio USA.

Klockan 16 öppnar klubben.

Många kommuner satsar på höghus som ett mäktigt
blickfång. Något att se upp till för alla. Malmö har Turning Torso för att
nämna något imponerande bygge. I Örebro har det också diskuterats höghus, men
det verkar inte ha kommit längre än till prat. Faktum är att det fanns förslag
på ett unikt höghus i Askersund i för drygt 25 år sedan.

Huset skulle
bli ett kommunalt ”utropstecken” och skulle inrymma hela den kommunala
förvaltningen. Och på toppen skulle finnas en servering. Men det stannade med
ett förslag. Politikerna i Askersund var inte mogna för ett sådant hus vid det
tillfället. Eller också tyckte man att det var ett dåligt förslag.

Förslaget kom från moderaterna och drivande var
dåvarande oppositionsrådet Hans Hjelte. Han hans partikamrater hade tänkt sig
ett höghus blandat med förvaltningar, hyresbostäder och en restaurang på
toppen. Byggnaden skulle ligga utanför den gamla stadskärnan och placeras så
att den syntes vida omkring. Kommunen skulle inte själva stå för bygget, utan
det skulle en samarbetspart från näringslivet klara av. Blev dock aldrig klar
över vad det gamla rådhuset skulle användas till om verksamheterna flyttade
ut….

Hjelte vill flera butiker runt torget. Jag skrev och lämnade namnförslag.

Det fanns en ledigt tomt vid Bergslagsvägen där i
dag Askersundsbostäder har sin verksamhet. Då fanns länsbussarna där och tidigare Muntzings bussgarage. Hjelte sa till mej många gånger
vid intervjuer att stadskärnan borde avkontoriseras och ge plats för
ytterligare handel. Och attraktiva bostäder. Hjeltes önskemål har till en del
gått i uppfyllelse. Delar av den kommunala
verksamheten har flyttat ut ur rådhuslängan och gett plats för lägenheter.

Under ett antal år jobbade ansvariga på kommunen med
att alla förvaltningar skulle vara samlade på ett ställe och så blev det också.
Men det är något som inte gäller i dag. Förvaltningarna finns på olika ställen
i stan. Bra eller dåligt? Det är något som invånarna får avgöra. Ett av skälen
till återgången är förmodligen att kommunen vill utnyttja egna lokaler till
max, istället för att hyra.

Vid samma tillfälle förklarade oppositionsrådet
Hjelte att en satsning på citycamping nedanför Landskyrkan i Askersund var helt
olämplig. Inte av ekonomiska skäl utan närheten till kyrkan. Tänk vad fel
Hjelte hade där. Men det är lätt att konstatera med facit i hand. Det har skett
en kommunal satsning på citycampingen och den har blivit mycket populär.

Gamla Knappfabriken

Under en period fanns Rejmes i Knappfabriken.

När jag är ändå är inne på tillbakablickar kan
nämnas att Stiftelsen Askersunds-Bostäder (så var namnet på den tiden) hade
stort tryck på sig i början av 90-talet att bygga bort bostadskön. Läget är väl
samma i dag. Bland annat vill Stiftelsen bygga på tomten där gamla
Knappfabriken fanns vid Storgatans slut norr ut. Rejmes hade sin verksamhet i
byggnaden vid det här tillfället, men planerade att flytta ut till Askersunds
by. Knappfabriken var stadens äldsta industribyggnad innan den revs. Stiftelsen
hade planer på att spara vissa delar av den gamla industribyggnad. Nu blev det
inte så. Området såldes för att ge plats för det gruppboende som finns i dag på
tomten.

Tycker det är intressant att gå tillbaka till äldre
på politiska diskussioner och se vad det blev av det hela. Stannade det hela
bara med prat? Det ekonomiska läget och den politiska majoriteten kan förändra
allt. Inget är givet, men jag är naiv att tro på att beslutsfattarna vill alla
väl. Men på olika vis.

I snöbristtider som dessa
tänker jag därför påminna år då det fanns snö och det arrangerades skidlopp, som
Tivedsloppet i Askersunds omgivningar. IFK Askersund arrangerade under många
Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade
då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet,
med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan). Senare blev det start och mål vid gamla IP.
Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden
via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken.
Vid den gamla sträckningen av Tivedsloppet var starten vid Ljungås skola. På trappan reporter Johannes Kjerrström.

Arthur Östring, Zinkgruvan, en gång i tiden skidkung i Sydnärke.

Som grabb följde jag många Tivedslopp från
toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som
trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det
drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som
pulkabacke. En del hade börjat med pulkaåkning redan under Tivedsloppet.
Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge
vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

Sydnärkes skidkung i slutet
på 30-talet och början på 40-talet var Arthur Östring från Zinkgruvan. Han
dominerade stort. Han vann fem-sex Tivedslopp. Det kan väl nämnas att loppet
ställdes in 1938-39, på grund av snöbrist.

På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof
Lundin och Bengt Rehnvall. De kanske inte vann alla gånger, men de var ständigt
med i toppen. En trogen Tivedsloppsåkare var Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt
vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men
han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i
tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var
Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna
att nästa bryta ihop. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin
hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund.
Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått
och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste
är inte att vinna, det viktigaste är att deltaga.

Per-Olof Lundin, IFK Askersund, under ett segerlopp på 50-talet.

Bengt Rehnvall, IFK Askersund-Mariedamm, var inte bara en duktig löpare. han var också en bra skidåkare.

Kalle Pettersson , IFK, hade ingen brådska i Tivedsloppet. Kalles rätta namn var Gustavsson, men han föredrog Pettersson.

Från det första loppet 1936
kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen
fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit. I
täten låg Gustav Nyberg , Skyllberg och Arthur Östring, Zinkgruvan. De slängde
i sig lite varmt sockervatten för att sedan fortsätta ett stycke på
Olshammarsvägen och in mot Boda. Mellan Uvaberget och Nordhammar hände inte något mellan de
båda tätmännen. Östring hade startat en minut efter Nyberg , så hans slutseger
var i det närmaste klar vid Nordhammar.
De två sista kilometerna över Alsen in mot gamla Folkskolan blev en ren
spurtsträcka. Nyberg ledde med fem meter fram till järnvägsstationen, innan
Östring satte in slutspurten. Med den segern blev Arthur Östring skidhistoriens förste Sydnärkesmästare. I
segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte
det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov. Segraren
uppmanade också intervjuaren att komma upp till Zinkgruvan, där det verkligen
fanns lite backar att kämpa i. Men Östring var
inte ensam om att klaga på den lätta banan. Även tvåan skogsarbetare
Nyberg, var missnöjd med den lätta banan.
På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå
framgång. Yrket gav styrka och hårdhet. Men det var då det…

Själv har jag alltid varit en
urusel skidåkare. Det var andra vintersporter som gällde när jag var aktiv. Men
jag gjorde faktiskt ett tappert försök i en korpstafett tillsammans med mina
bröder en gång för länge sedan. Brorsan Karlherbert och jag var aktiva inom
idrotten på den tiden och hade skaplig kondition. Men vi hade ingen skidteknik.
Det går inte att halvspringa sig igenom ett skidlopp, även om det bara råkar
vara en korptävling. Min skidkarriär fick ett snabbt slut när PRO lag 2
passerade ute i spåret. En gammal man med en härlig skidteknik susade förbi.
Och han hade också vallat sina skidor fick jag höra efter målgången.

Under en tid fanns det en lift vid Vädernkvarnsbacken. En del skidåkare borde haft hjälp av en lift även under Tivedsloppet.

I dag är det Zinkgruvans IF
som står för skidsporten i Sydnärke.
Både med åkare och en fin anläggning. Klubben tillverkar också egen snö
i snökanonerna till spåren när det är kallt nog. Anläggningen i Zinkgruvan har blivit
ett skidparadis både för motionärer och aktiva. Många kommer också från
Östergötland För i tiden var det ett antal klubbar som hade skidsport på sina
program i Sydnärke. Nu är det Zinkgruvans IF som gäller.

Gruvans hälsogrupp startar klassiker

För första gången drar nu Zinkgruveklassikern – en klassiker för Zinkgruvans egna medarbetare – igång. Precis som i den riktiga klassikern ingår grenarna skidåkning, löpning, simning och cykling.

Det första loppet är skidåkning, där åkarna ska delta i den anrika Aspelundsrundan som går av stapeln på söndag den 22 februari klockan 11.00 vid Zinkgruvans skidstadium och arrangeras av Zinkgruvans IF. Loppet är även öppet för allmänheten och är 10 kilometer långt. I år är drygt 80 deltagare anmälda och cirka tjugo från Zinkgruvan Mining.

För att ta hem titeln krävs också att Zinkgruvans medarbetarna även deltar i Blodomloppet, Åsaflåset och ett simlopp som företaget ordnar i egen regi under hösten.

Zinkgruveklassikern har startats av Zinkgruvan Minings Hälsa-och fritidsgäng. Gruppen består av 10 stycken medarbetare som driver hälsorelaterade aktiviteter för sina kollegor med ekonomisk uppbackning av företaget. Exempelvis har gruppen arrangerat bussresor, sluta-röka kurser, stavgång, badresor, friskvårdsbidrag, buggkurs och mycket annat.

I Askersunds kommun finns fyra klassade
byggnadsminnen. Stjärnsunds slott, Kullängsstugan, Trehörnings masugn och
Igelbäckens masugn. När det gäller masugnen i Igelbäcken är det ett statligt
byggnadsminne sedan år 1993. Anläggningen ägs av Statens fastighetsverk.
Tidigare ägare var Domänverket. Masugnen ligger i Askersund, på gränsen till
Karlsborgs kommun.

Bild från länsstyrelsens hemsida.Foto:Peter Ström

Som journalist följde jag upprustningen av masugnen
i Igelbäcken på nära håll i slutet på
80-talet med stort intresse. Masugnen blåste ut 1923 och sedan dess hade
byggnaden stått och förfallet. Många ortsbor tyckte att förfallet var
bedrövligt. Däribland ”Båt-Harry” Karlsson. Var med honom ett antal gånger till
masugnen. Upprustningsarbetet kom igång i sista minuten. Mannen bakom det var
dåvarande länsantikvarie Olle Lindqvist. Han kämpade hårt med att få fram
pengar till jobbet och det var inte lätt. Men han lyckades. Och räddade på det viset
också den förfallna masugnen.

Från upprustningen 1987

Länsarbetsnämnden i Skaraborg bröt isen med en stor
summa pengar, sedan följde nämnden i Örebro med. Totalt kostade upprustningen
den gången 800 000 kronor. Länsarbetsnämnderna satsade 550 000
kronor. Askersunds kommun var den stora vinnaren i upprustningsprojektet. Kommunen bidrog inte med en krona.

Länsarbetsnämnden i Skaraborg organiserade arbetet
genom AMS-jobb. Eftersom masugnen ligger i Örebro län var det ett unikt
samarbete. Från början var det meningen att arbetslösa från Västergötland
skulle göra jobbet i Igelbäcken, men så blev det inte. Arbetarna kom från
Askersund som inte hade bidragit med en krona. Minns att arbetsledaren vid
masugnen stilla konstaterade att Askersund hade gjort en mycket bra affär. En
stor turistattraktion rustad helt gratis.

Masugnen rustades upp men pengarna räckte tyvärr
inte till att rusta upp kvarnhjulet. Förhoppningen var dock att det skulle
komma fram pengar även till kvarnhjulet, men vad jag förstår blev det inte så.
När jobbet var klart fanns det ganska omfattande planer på olika
kulturaktiviteter vid masugnen. Kanske också kiosk och servering. Tyvärr blev
det inte mycket av alla planer. Masugnen rustades och så blev det inte så
mycket mera.

En anledning till den här bloggen är hur det blir
med masugnen framöver och vilka planer som finns? Enligt ortsbor börjar ugnen
förfalla igen. Har sökt svar men ännu inte fått något ännu. Skrev ett brev till
länsstyrelsen och frågade hur det var tänkt med masugnen i Igelbäcken. Men det
kommer säkert ett svar vad det lider och då återkommer jag. Det vore synd om
800 000 kronor bra kastades i sjön, även om nu inte masugnen blev den
stora turistmagnet för Askersund som var tänkt.

På länsstyrelsens hemsida kan man läsa följande:

”Igelbäckens masugn är en av länets få bevarade hyttanläggningar. Den
byggdes 1826 för att ersätta en äldre mulltimmerhytta. Hyttan var i drift fram
till 1923.

Bergsbruket har präglat Örebro läns utveckling från 1100-talet fram till
1970-talet, främst i den geografiska del som kallas Bergslagen. I länet har sedan
medeltiden funnits omkring 300 hyttor. Idag finns endast ett fåtal
hyttanläggningar bevarade.

Hyttan byggdes 1696

Igelbäckens hytta byggdes 1696 av Anton von Boij. Den kom att ingå i det
affärskomplex av bruk i Tiveden, som rådmannen och affärsmannen Anders Boij
byggde upp tillsammans med sin son Anton von Boij. Efter Anton von Boijs
bortgång 1710 delades verksamheten upp på olika händer, och Igelbäckens masugn
kom att under ett par hundra år att drivas som en del av Aspa bruk. Hyttan
byggdes om kontinuerligt, 1826 ersattes den tidigare mulltimmerhyttan av den
nuvarande byggnaden. Anläggningen kompletterades 1830 med rostugn och
varmapparat. Den senare användes för att förvärma blästerluften innan den
blåstes in i ugnens nederdel.

I drift fram till 1923

Laxå Bruk AB köpte år 1900 Aspa Bruk AB inklusive Igelbäckens masugn.
Järnbruket vid Aspa lades ned omedelbart, men verksamheten vid Igelbäcken hålls
igång fram till 1923. Detta berodde främst på att dåvarande chefen för Laxå
Bruk AB, bergsingenjör Carl Sahlin, var starkt intresserad av äldre järnbruk
och järnhantering. ”