Oves Blogg

Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen
Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett
frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att
göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner
skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till
cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta
exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och
jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare
på Edö.

Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10
miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det
Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald
Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns
storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till
fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i
Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns
delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden
får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna
har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett
hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter
kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har
också skett.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något
av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor.
Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor.
För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna
nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den
gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren
Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt
meddelade Örneberg att han viljes sälja
delar av marken till kommunen genom en
bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den
kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott,
men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik
Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen
skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att
det inte var frågan om något förköpsärende.
Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och
Örneberg! När det uppdagades tog ärendet
ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om
ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon
bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget
säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären
med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i
debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan
konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var
Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil
Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse
inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ
att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Torsten Örneberg och
Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny
bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll
var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren
affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten
för hela området. Kommunen fick köpa det
område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan
om bytesaffär.

Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog
är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat
om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen
har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande.
Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som
tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet
var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö
finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp
ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen
föll 600 meter.
50 meter
från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled
omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den
tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit
som en snö”. Amanda Ooms hade
huvudrollen i filmen.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig
fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt
huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt
sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste
stenen på Edö.

OBS! Finns också på na.se Askersundsbloggen och på Word Press:ovedanielsson

Bristen på lägenheter är inte något nytt problem. På 50-talet
fanns det också problem med att få tag på bostäder. I dag lockar många med
andrahandsuthyrning för stora pengar. På 50-talet var det ett halvt kilo kaffe
som gällde. Annonsen fanns i gamla Askersunds – Tidning.

Ett mord i Kräcklinge för 65 år har en koppling till Stadshotellet i Askersund, men också till Mårten gås. Kom på det när jag tittade på almanackan och
brottsprogram på TV. Kanske lite långsökt, men ändå….

En äldre man i Kräcklinge blev ihjälslagen vinter
1950. Tre personer var inblanda i mordet, två män och en kvinna. En av männen
och kvinnan var syskon. Kvinna deltog inte aktivt, men hon var med och festa upp
pengarna som stals vid mordet. Mördarna var en 20-årig lantarbetare och 30-årig
sotare. Kvinnan var 22 år.

Trion hade begett sig till den äldre mannens bostad
nyårshelgen. De hade hört att han fått
ärva 22 000 kronor efter en svägerska och förvarade en del av pengarna
hemma i bostaden. Kvinnan hade frågat efter vägen till Fjugesta och förställt rösten
till bruten norska. En dag senare återvände männen rustade med en strumpa fylld
med sand. Ett redskap som skulle användas som slagträ. De bad den äldre mannen
om vatten. När han räckte över vattenglaset gick sotaren till anfall med
strumpan som ledde till den äldre mannens död. För att vara riktig säkra tog de
också struptag på den rånade mannen då han fallit till golvet.

Mördarna hittade en plånbok med 640 kronor och en
portmonnä. Det tog man med sig samt en nyckel till bostaden. Männen greps
senare på ett hotell i Sunne. Inför Örebropolisen kom erkännandet.
Örebromordets uppklarande kom att följa av något högst säreget i svensk
kriminalhistoria. En landsfiskal i Laxå begärde att få en grav öppnad. Det
gällde en 69-årig lantbrukare som misstänkts bragts om livet på samma sätt som
mannen i Kräcklinge några år tidigare. När mannen hittades ansågs det vara en
naturlig död. 69-åringen begravdes utan obduktion. Det framkom under också utredningen
att kvinnan i mordgänget var dotter till 69-åringen.

Under mordutredningen framkom det att gänget varit i
Vretstorp och under mycket egendomliga former tvingade en gammal ensamboende
man att låna dem 400 kronor. För lånepengarna åkte gänget in till Stadshotellet
i Askersund, dit även en stor del av släkten var inbjudna. På hotellet blev det
gåsmiddag, men när man kom till desserten blev sällskapet så störande att de
blev utkastade.

Sotaren fick livstids straffarbete, lantarbetaren dömdes
till förvaring på säkerhetsanstalt i minst tio år. Kvinnan fick tre månaders straffarbete till grovt rån samt för grovt häleri.

Leif Linus Alf Anneborg

Hur står det till med byggnaderna vid Sjöängsskolan
i Askersund ? Är de bra eller mycket dåliga?
Den senaste tidens debatt om skolan kan göra vem som helst en smula
konfunderad. Inte minst för mej som följt debatten i fullmäktige för tidningen under
många år. Och för många andra askersundare också som jag träffar på stan. Lägger
inte några politiska aspekter på det hela, är bara en enkel bloggare. Bara ett
konstaterande hur läget är. Jag funderar över hur fort det kan svänga i de
politiska lägren. För ett antal år sedan var Sjöängsskolan utdömd som skola.
Personal och barn blev sjuka. Föräldrar
och personal protesterade mot att vistas i de undermåliga lokalerna. Det fanns mögel
och radon i byggnaderna, som också saknade nödvändiga hissar. Politikerna i
alla läger vid den tiden resonerades sig fram till att det var bättre att bygga
en ny skola, istället för att rusta Sjöängsskolan. Det skulle göras en enklare
upprustning, så verksamheten kunde drivas till de nya lokalerna stod färdiga. Så
blev det också. Om det var fel eller rätt är inte min sak att bedöma. Jag har inte de rätta byggkunskaperna och är
ingen ekonom.

Läget verkar nu vara helt förändrat. Nya tjänstemän och politiker med andra idéer har
tagit plats i den kommunala ledningen. Situationen i både kommunen och landet har också förändrats. Nu finns det förslag om att
klasser ska lokaliseras till Sjöängsskolan från höstterminen 2016. Förslaget
kommer från den egna skolförvaltningen och få stöd av den borgerliga Alliansen
och SD. Till och med skolchefen har
tagit ställning för en fortsatt användning av Sjöängsskolan enligt en
tidningsartikel. Lite ovanligt av en tjänstman. De brukar inte ta ställning i
politiska beslut. Politikerna i Alliansen anser att skollokalerna visst går att
använda även i fortsättningen. Enligt insändare är skolan i så gott skick som
verksamheten kräver. Byggnaden är sliten men det är också allt, skriver det
borgerliga ledamöterna i barn-och utbildningsnämnden i en insändare. Enligt
samma insändare är situationen akut när det gäller skollokaler. I samma
insändare konstaterar Alliansens ledamöter vidare också att de styrande inte
verkar vara insatta i frågan eller har några ambitioner för den verksamhet de
ska styra. Hårda ord men sådan är den politiska retoriken ibland. Det är bara
att lyssna på riksdagsdebatten.

Majoriteten –de röd-gröna- är dock av en helt annan
mening än Alliansen. Flytt av skolklasser är inte aktuellt för deras del.
Byggförvaltningen har beställt en detaljplan för området. Den politiska
majoriteten vill vänta in den planen som nyligen är påbörjad. Skolfrågorna som
politikerna i Alliansen lyfter fram vill majoriteten lösa i Kristinagården
eller Norrbergaskolan. Vad jag har erfarit så handlar det om att främst få fram
bostäder vid Sjöängsskolan, men också utrymme för centrumverksamhet, handel med
mera. Det finns också någon arkitekt som kan tänka sig att spara de höga
delarna av Sjöängsskolan för ombyggnad till bostäder. Kanslihuset törs nog
ingen politiker röra vid så den blir kvar. Det är en kulturbyggnad även om den
kanske inte är klassad som sådan. Matsalen vid Sjöängsskolan kan komma att
göras om till ett ungdomens hus, med olika aktiviteter vad jag har hört. Det
finns i alla fall sådana tankar. Parkeringsytor för att tillgodose behovet vid
nya skolan måste väl också planeras in vad jag kan förstå.

Hur som helst ska det bli spännande att följa den fortsatta
debatten om vad som ska hända med Sjöängsskolan, när den nya byggnaden börjar
användas hösten 1916. Vad jag förstår av tidningsartiklar väntar en hård
budgetdebatt till att börja med.

Jubileumsföreningen i Askersund fortsätter att
leverera teater och revyuppsättningar. Och det har föreningen gjort sedan 1993.
För mej känns det extra roligt eftersom jag själv var med vid starten. De senaste veckorna har föreningen i samarbete
med Folkets hus i Åmmeberg gett farsen ”Är du inte riktig fisk? I början var
det mest historiska spel som föreningen ägnade sig åt, men nu har det blivit
lite mera modernt. I dag är det Margareta Widell som håller i rodret

Många kanske undrar över namnet Jubileumsföreningen.
Det kanske inte är helt vanligt att bilda en förening bara för att det ska bli
jubileum. Tänk om alla skulle göra så? Men så var det i det här fallet. Det var
i samband med Askersunds 350-årsjubileum som föreningen bildades. Calill Ohlson
gick runt och raggade ihop lite folk som hon trodde skulle passa för att få
ihop ett spel i Hembygdsgården. Och då blev jag också tillfrågad. Föreningen
skulle bara bli en engångsföreteelse och sedan läggas ner. Men så blev det
inte. Drivande var också Mats och Gunilla Högberg. Gunilla hänger med
fortfarande. Det fanns inga pengar och enigheten var stor om att inte söka
några kommunala pengar. Och så blev det också. Kommunen köpte istället
biljetter till sina anställda.

Många amatörer fick chansen att visa upp sina
teaterdrömmar. Minns att en blev specialist att dö med buller och bång under
mycket dramatik. Publiken fick verkligen vänta på innan han slocknande helt.
Slutet var nära flera gånger innan scenen var helt fullbordad. Han levde
verkligen upp med sin roll att dö för att nu vitsa till det hela.

Prologen till föreställningen skrev nyblivne
biskopen i Västerås, Mikael Mogren. Han var ung men redan då mycket duktig. Så
här i med facit hand var alla säkra på att Mikael skulle bli biskop.” Vad var
det jag sa”, låter det ofta. Det organisatoriska tog rektor Ove Hjalmarsson
hand om. Han hade vanan inne från skolan. Massor av folk var inblandande i
jubileumsföreställningen. Allt från körer till orkestrar. Hur namnen Ove kunde
hålla reda på allt är en gåta. I hans fall hade Calill gjort ett mycket fint
val. Hon stod för det konstnärliga och han för att det skulle bli ordning och
reda på allt. Därmed inget ont sagt om Calills ordningssinne.

Jubileumsspel vid Stjernsund

Tillsammans med Mats-som tyvärr inte finns i livet
längre -skrev vi hop en nyupplaga av Askersunds-Tidning. Den såg ut som
tidningen gjorde på 40-talet med annonser och allt. Själv hedrades jag med föreningens
hedersstipendium för en del år sedan. Och det är jag stolt över. Diplomet som Mats och Calill skrivit under
hänger på hedersplats hemma vid Stöökagatan.

OBS! Finns också på Word Press:ovedanielsson.se

Byggnaderna på Norra Bergen i
Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda
husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över
bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev
kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små
omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte
de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur.

I dagarna har Askersundsbostäder
AB köpte en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns
på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till
lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Det har funnits i
området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för
nybyggen. Vattentornet kan komma att bli någon typ av gemensamhetsutrymme. Bostadsbolagets
planer ligger en bit framåt i tiden.

Skolavslutning på 50-talet.
Bild från Leif Linus arkiv
Bild från Vattentornet

Faktum är ändå att av de
finaste huset i området, Norra Bergen 28,
jämnades med marken i början på 1980-talet Och den rivningen får de
styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till
skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till
fastigheten som låg strax norr om Samrealskola strax intill Vattentornet, hörde
också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var
fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.

Ägare till huset var
kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i
huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan
som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket
intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade
sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan
både höns och gris i början av 1900-talet.

Karl-Johans hus på Norra Bergen

En av döttrarna till Karl-Johan
har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade
uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på
Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att
friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång. Med facit hand borde kommunen sålt marken och
därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag
besöker Norra Bergen.

Under ett antal år lät
kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor
vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på
redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt
sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen
Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas. Så blev det också till slut.

Men det har funnits
radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle
kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma
till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början
på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande
makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var
hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer
lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock
inget av det hela. Och det kanske var tur…

För att rädda askersundarna från krigets
fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det
kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle
räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men
vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers
retoriska fråga.

När förslaget presenterades var
många mycket positiva. Tidigare
borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande
stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett
riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var
det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle
komma. Det var bara frågan om när.

Gullholmer hävdade att alla
måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder
i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En
invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med
bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på
sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något
säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en
utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet
skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja
och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer,
de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet
i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av
olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner,
ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte
så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.

Slutligen då Vattentornet som
går med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp
det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna
låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som
är 31 meter
högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men
den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss
och land. Politikerna funderar nu som bäst på hur byggnaden ska användas. Det
är en delikat uppgift att lösa. Och på något vis måste frågan lösas.

Själv har jag varit längst
uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt
ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän
var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för
att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många
trappor är till för att övervinnas.

Cisternen som sitter i toppen
på tornet rymmer 280
kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år
1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen
lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar
överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att
det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Det fans två alternativ att
välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor.
Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och
nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det
att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste
alternativet. Själva tornet är 31
meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

I kommunens bevarandeplan
från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är
i högsta grad bevarandevärt. En rivning är alltså inte aktuell. Om inte annat
skulle ett sådant förslag få ledamöterna i ”Föreningen gamla Askersund” att gå
i taket.

Det kan väl också sägas att
det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några
kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av
Vattentornet. Men det var då det…..

Under fredagen kapades masterna på Oden. Många var där och kollade när den stora kranen lyfte bort masterna.