Oves Blogg

Årets budgetdebatt i Askersund var lugn och stilla.
Kanske det berodde på att ledamöterna bjöds på kaffe och pepparkakor innan
ordföranden Inger Trodell Dahl klubbade igång det hela. Lugnet berodde enligt
en ledamot inte på pepparkakorna utan på att kommunstyrelsens ordförande var
upptagen med politiska uppdrag på annat håll. Någon tyckte det var ett elakt
påhopp på en som inte kunde vara där och försvara sig. En annan tyckte inte det
var mycket att orda om. Vassa inlägg var inget att beklaga sig över. Så olika
kan man se på det hela beroende på vilket politiskt läger man tillhör.

Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det
gäller budgeten så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En
lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre
och det kanske är skönt. Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig
farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi
bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den
gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det
också.

Motståndarna till höjningen befarade att det skulle
komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad.
Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av
höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina
kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten
blev mycket tårdrypande.

Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman
Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en
markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg”
eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också
att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att
deras husdjur skulle skötas med omsorg.

1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna
första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var
borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen.
Innan han fick ta hand om holmen som
sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till
att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda
möjlighet till uteliv om sommaren.

Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många
håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater.
Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de
olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern
eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera
nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och
sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket
bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren
arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T
försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men
Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet
en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av
kandidater. Där gick gränsen för mej.
Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater
och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några
män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid
några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som
uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort
bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk
naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte
blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt
hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det
lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått
berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I
3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att
flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att
det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette
Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var
kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev
Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning
och allt. Men det blev en knepig historia. Kathi Karlsson valdes till Lucia men
ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan.
A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar
hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet
under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i
staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och
då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det
som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens
lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är
tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit
artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och
sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte
så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det
blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var
konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att
Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på
de som varit lucior i Askersund. Har
blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när
inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär
-får jag göra en insats.

Om det är svårt att läsa gå till Word Prtess:ovedanielsson.se

Finns också på Word Press:ovedanielsson.se. Det går att få texten större där.

Förr var Askersund ett bandyfäste i Sydnärke. IFK
återfanns i Allsvenska ett antal säsonger. Bandy är igång på allvar kan man
läsa i olika sportreferat. Men sedan ett antal år tillbaka finns det ingen
bandy på IFK:s program. Visst finns det ett lag som heter WBK/Askersund, men
det har inte så mycket med Askersund att göra. Det är ett Örebrolag som
använder namnet Askersund.

Av nostalgiska skäl har jag letat fram en lagbild
och ett klipp från Trettondagshelgen 1956, då IFK mötte AIK på Stockholms Stadion.
Det blev förlust med 3-0 och IFK åkte senare ur serien. I referaten står det
att 3 000 personer såg matchen. Men
tittar man på lagbilden kan man undra var publiken fanns. Men bilden kanske var
tagen efter matchen.

IFK på Stadion 1956.Stående fr.v : Bertil Garvis Gustafsson, Hasse
Bergsten, Elis Karlsson, Astley Nyhlèn, Svante Eriksson, och Gunnar Carlsson.
Främre raden fr.v: Gunnar Öhlin, Hans Öhrman, Karl-Erik Edvardsson, Karl-Erik
Hagman och Hans Skägget Sääw.

Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av
stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits
medborgarförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men
det har stannat med det fram till i början av den här veckan. Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist,
vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal
adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket
nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste
alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna.
Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns,
och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att
pryda upp staden lagom till advent.

Julmarknaderna är i full gång och massor av annonser
om julbord finns i tidningarna. Själv har jag avverkat massor marknader och
julbord under åren som journalist. Då handlade det mycket om avtackningar med
julmat. Nu för tiden händer det inte så ofta att jag går ut och äter julbord.
Det brukar bli någon gång vartannat år. Senast tror jag det var på IKEA. Någon
kanske rynkar på näsan åt det, men vad jag minns smakade det bra. Och priset var
överkomligt även om det var svårt att hitta den rätta julstämningen bland
bokhyllor Billy och lite andra prylar.

Förr kunde man mötas av ett grishuvud med äpple i
munnen vid julborden. Det skulle vara så. Jag som är kräkmagad tyckte inte det
var särskilt trevligt att mötas av ett rökt dekorerat grishuvud som blickade
emot mej hela tiden när jag plockade bland syltor och korv. Fick dåligt samvete
med ett grishuvud på bordet. Nyttat med det hela för min del var att det inte
blev några stora portioner. Men det var länge sedan jag såg ett sådant makabert
inslag på julborden. Några av de trevligaste julborden jag avverkat var ombord
på ångfartyget Motala Express. Hemtrevligt och gemytligt. Då spelade det ingen
roll att båten stod kvar vid kajen när isen var tjock. Någon som tagit för
många julsnapsar till sillen och skinkan tyckte det var en fin båtresa. Han
hade aldrig upptäckt att vi aldrig varit ute på sjön.

Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget.

Vid något tillfälle var jag vid en herrgård och åt
julbord. Det var fint värre och buffen presenterades av kockarna. Efter en
liten stund när vi kommit till struvorna och julgodiset kom det också in en
lucia med följe och sjöng vackra sånger. Ibland kom någon och frågade om det
smakade bra. Och det gjorde det. Läste
om någon som fått samma fråga på en restaurang och som inte var nöjd. För att
inte såra kocken allt för mycket hade han svarat att ” kocken och jag har olika
värdegrunder”. Ett diplomatiskt svar

De trevligaste julfesterna jag varit med om var
annars Sportjournalisternas julfest i Örebro. Fester som man såg fram emot i
höstmörkret. Där var det högt till tak
med sång, frågetävlingar, underhållning på piano och snapsvisor jag hört varken
förr eller senare. Men det spårade aldrig ur. Det såg de populära
festgeneralerna Ola Hellstrand och Pelle Jacobson till att de aldrig gjorde. En
viktig del i festen var lottdragning på alla fina priser som styrelsen hade
ordnat. Ibland kunde det dock dra ut på tiden för oss som skulle upp och jobba
dagen efter. Eller samma dag som det blev ibland.

Den gula restaurangbyggnaden
Sundsgården vid Sundsbrons norra brofäste tillhör i högsta grad Askersunds
stadsbild. Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var
ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var
lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Sundsgården var ett andra hem
för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle
Pettersson. Källarmästaren var mycket idrottsintresserad. Han satt med i
styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han
ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var
aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att
förena nytta med nöje

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som
matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Hamnhuset). Alla barn som hade
längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i
ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var
ett givet inslag i stadsbilden.

Det är ett mycket gammalt hus
som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828.
Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av
60-talet, då lokalen togs över av möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett
möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögare Olsson tog över. Han
rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en
restaurang.

Under lång tid drev
källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först
Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt
med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för
socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade
han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds
Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet
överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle var mycket
idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också
var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt
alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen
restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen
pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom
PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma, Maria
Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

”Det var ett mycket hårt
jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började
klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”,
berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd
mamma mig och några kamrater på en riktig festmåltid. Det är något jag med
glädje minns från ungdomsåren i Askersund” .

I början av 50-talet
fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan
(Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta
på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje
dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag
hade ”bara” 2,5
kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje
dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till
lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen
berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det och det var inte
något snacka om det. I dag är det många flyktingbarn och deras familjer som har
sitt matställe i Sundsgården

Bilden är från
40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith
(Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Sundsgården var
ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson
(hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Förr fanns det en golfbana i
direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje
kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla
serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla
sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men
det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar.

Leif Linus har också bidragit med bilder.