Oves Blogg

Idrottsklubben i Mariedamm har skrivit ett öppet brev till kultur-och fritidsnämnden om indraget bidrag. Brevet finns på hemsidan under Kommunala nyheter. Adress:ovedanielsson.se

Hasse Gunnarsson med sin Dodge från 1939.

Torgbild med Willes Dodge till höger

Bloggen ska den här gången handla mest om en bil. En Dodge från 1939, som en gång i tiden ägdes av ”Slaktar-Wille” Jonasson i Högelund, strax norr om Askersund. Bilen är tillbaka i Askersund och klar för körning efter 48 år på främmande mark. Willes bil har nu hunnit bli 73 år.

De flesta kallade Wille för Johnsson i efternamn. Han sa det själv ibland. Det finns en förklaring till hans båda efternamn.

Johnsson är det rätta släktnamnet, men en präst skrev fel i kyrkboken och skrev istället Jonasson. I slutet av 40-talet tog bröderna namnet Jonasson, eftersom det var omöjligt att få till en ändring i kyrkoboken. Så var det med.

Wille stod med sin lilla lastbil på torget i Askersund och sålde charketurivaror till stadsborna under många år. Wille var omtyckt och hade bra varor. Isterbanden gick åt som smör i solsken.

År 1964 slutade han med verksamheten, sedan hälsovårdsmyndigheterna satt stopp för den här typen av torgförsäljning. Lite märkligt. I dag vimlar det av korvförsäljare på marknaderna i Askersund.

Hasse Gunnarsson ,som alltid varit bilintresserad, var 16 år och sugen på en egen bil. Willes bil var lite häftig och han var sugen på at köpa den , när den ändå bara stod. Hasse som då bodde ganska nära Wille strax norr om Askersund, åkte till honom och frågade om bilen var till salu. Och det var den. Hasse fick betala 300 kronor.

-Vi hade ingen bil hemma och jag blev lite avundsjuk på alla som skaft sig bil. Jag behöll Dodgen några månader och körde på småvägar där vi bodde. Lagbrottet för olovlig körning är preskriberat nu, berättar Hasse, när jag träffar honom hemma vid gården i Dunsjö.

Från början var det ett enbart ett sommarparadis för familjen, men har nu förvandlats till ett paradis för åretruntboende. Med ett stort garage för att kunna fixa till bilar.

-Willes Dodge sålde jag vidare och jag tror att den hamnade i Kumla. Tänkte inte så mycket mera på bilen, men det dök upp en annons i en biltidning år 2005 med samma märke och årgång som jag hajade till för. Efter en tid kom en ny annons med bild och allt. Då såg jag att det var Willes och min gamla bil.

-Jag ringde direkt på annonsen och då visade det sig att en gammal kompis , Sven Forsberg, hade ringt på samma annons. Sven hade jobbat som bilmekaniker i Askersunds hamnområde och servat Willes bil många gånger. Men tyvärr hade den redan sålts. Jag fick telefonnumret till köparen som bodde i Sala.

-Sven och jag åkte dit och tittade. Mannen i Sala var en samlare och hade inget intresse av att sälja bilen, så fick åka hem besvikna. Vi var ju båda intresserade av att få hem Dodgen till Askersund igen.

Efter något år ringde samlaren i Sala till Hasse och erbjöd honom bilen. Priset var då 20 000 kronor, trots det mycket dåliga skicket. Träpanelen i dörrarna var uppruten. Men det avskräckte inte Hasse och Sven

-Sven och jag beslutade oss för att köpa bilen ihop, för att rusta upp den. Vi förstod att det skulle bli mycket jobb, men vad gjorde det. Motorn var inget större fel på, den hade bara gått 3 000 mil. Wille körde förmodligen bara sin köttbil mellan Högelund och Askersund. Det är inte så lång sträcka.

Under arbetet med Willes Dodge blev Sven sjuk och avled.

-Tråkigt att inte Sven fick vara med om att uppleva slutresultatet. Jag fortsatte själv och nu är den klar för besiktning i maj månad. Kommer att åka på bilutställningar med Willes bil, berättar Hasse, som är aktiv både i Veteranbilsklubben och Motrklubben Ran.

Hasse har inte varit rädd för att be om hjälp och råd under arbetet med bilen. Det har varit en av framgångarna till Hasse lyckats med konststycket att få Willes bil att nästan se ut som ny igen.

Det mesta som hör till bilen finns kvar, från skattemärken till doktor Norders besiktningsmärke i hytten. Och Dodgen från 1939 blänker som ny hemma i Hasses garage.

Hasse och kompisen Sven i början av sitt renoveringsarbete med Dodgen. Nedan syns trävirket från bilen när de båda började sitt arbete

Willes varor var populära. Han sålde på Askersunds torg i många år.

Själv har jag personliga minnen både av Wille och hans torgbil. I min ungdom var jag i samma bransch som honom och ibland dök han upp för att hämta varor i den butik jag jobbade. Det var när han hade sålt slut och kanske lovat någon sen kund köttfärs eller något annat till söndagsmiddag. Vill du ordna fram det snabbt Ove, stressade Wille på. Och så blev det också.

En del bilder kommer från Leif Linus , en del från Hasse och några nya från mej.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

En medborgare föreslår att kommunen eller dess bostadsbolag köper in fastigheten 13 på Stöökagatan (före detta Nordiska) som nu är till salu. Medborgaren vill att den ”sönderrenoverade” lokalen rivs och ersätts med bostäder. Hela förslaget finns på hemsidan under Kommunal nyheter. Adress: ovedanielsson.se

Brukar inte ofta skriva om folk som fyller år, men när det gäller IFK Askersund backkämpe i bandy, granitblocket Karl-Erik Hagman, gör jag ett undantag. Karl-Erik fyller nämligen 90 på tisdag. (28 februari). Han är bosatt i Laxå, som han var under hela sin bandykarriär i IFK.

Karl-Erik var en verklig hårding, men just. Många allsvenska anfallare undrade vad de hade kört på när de reste sig från isen. Var det snöplogen eller en målstolpe. Båda var lika fel. Det var Karl-Erik.

Under rubriken Idrottshistoria på min hemsida: ovedanielsson.se, finns den en artikel med namnet ”Hagmans Bollklubb” , för den som är mera intresserad.

Kan också konstatera att namnet Karl-Erik var mycket gångbart i Askersund bandylag under storhetstiden. Förutom, Karl-Erik Hagman, fanns också Karl-Erik Södergren och Karl-Erik Andersson.

Folk älskar konstnär Ingrid Bergstens gristavlor och inte undra på det. Det syns att hon är väl insatt i ämnet. Tavlorna är mycket levande. Men så har också Ingrid erfarenhet som grisuppfödare. Ingrid målar nu inte bara gristavlor, om någon skulle tro det. Hon är en mycket skicklig akvarellmålare och tecknare, men då med andra motiv.

Ingrid är uppväxt i Läggesta strax norr om Askersund. Efter många år ”exil” har hon flyttat tillbaka till en lägenhet i Askersund. För några dagar sedan fick jag ett brev från henne som handlade om en blogg som jag skrivit. Det var en blogg om majoren och konstnären Hjalmar Trafvenfelt. Hon hade en del att tillföra när det gällde Trafvenfelts konst. Har fått lov att publicera brevet:

”Hej Ove,

jag kan inte låta bli att lägga mig i Trafvenfeltskriverierna.

Det är toppen, att kunna läsa dina bloggar, det dyker upp så många minnen, bara så du vet!!

Här kommer ett:

Innan min mamma gifte sig med Ivan och flyttade till Läggesta, jobbade hon som piga hos en postmästare här i Askersund. Vad han hette vet jag inte. Alltnog, ibland fick postmästaren besök av en konstnärlig vän – S. Ekberg, lär han ha hetat.

Denne man var ofta ivrig att ge sig ut på stan för att måla, men var alltid tvungen – på postmästarens order – att ’’se till att få lite i sig’’ först, så mamma fick lov att göra i ordning mat. Ekberg fick vackert sätta sig ner och vänta. Och du vet hur det är med inspiration i konstnärssammanhang – bäst att passa på när den infinner sig.

Det där förstod morsan, för hon var lite konstnärlig själv.

Kan du tänka dig att hon, näst yngst av 8 syskon på en fattig bondgård, ändå blev påkostad en NKI-kurs i teckning. Far hennes måste ju själv ha haft såna anlag, annars hade han inte avvarat de pengarna. Tänk dig att mamma var född 1907…

Jag har sparat både NKI-breven och hennes teckningar, men jag såg aldrig att hon tog i en pensel, sånt sågs inte med blida ögon, och hon hade väl annat att göra. Man skulle jobba så svetten lackade, något annat var inte riktigt jobb..

Åter till konstnär Ekberg.

Ibland tog han sig för att även kopiera tavlor, bl.a. en som Trafvenfelt målat, med motiv från södra delarna av stan. I bakgrunden ser man vattentornet avteckna sig.

Just den tavlan var i mammas ägo, och jag minns att hon tyckte att Ekberg målade bättre än Trafvenfelt……. Om det var en avskedspresent när hon slutade, eller om farsan ropade in den på nån auktion vet jag inte.

Numera hänger den på söderväggen i mitt vardagsrum, och tittar jag ut genom fönstret kan jag se vattentornet på riktigt – men från norr. Jag minns att jag tänkte, när jag spikade upp tavlan – nu är cirkeln sluten….

Jag har plåtat tavlan, och försökte förstora signaturen, men den blev lite svårläst. Det ser i alla fall ut som om tavlan kopierats 1910. När originalet målades.”

Tavla av konstnär Ekberg. Det är mycket Trafvenfelt över den.

I sommar ska Ingrid ha en utställning i Askersunds bibliotek tillsammans med min grabb Patrik. Men jag återkommer till det. Brukar aldrig skriva om släkten, men i det här fallet kommer jag att göra ett undantag. Ingrid har genom åren haft ett antal separatutställningar och deltagit i en massa samlingsutställningar. Patrik har tecknat, illustrerat och målat länge, men inte varit med på några utställningar.

PS! Kommenetera gärna. Det skulle vara trevligt

I avsaknad av en sökfunktion till mina bloggar har jag placerat en söklista på min hemsida under knappen ”Söklista bloggar”. Bara för att underlätta lite för den som söker efter något speciellt. Det finns önskemål från några läsare om en sökfunktion direkt på bloggen. Visst skulle det vara bra, men jag får avvakta till någon datakunnig dyker upp hemma på Ugglegatan och gör en insats. Tills vidare är det knappen på hemsidan som gäller: ovedanielsson.se.

Det finns många som kommenterar bloggarna, så om intresse finns kan det löna sig att titta bakåt och läsa.

Alkholservering kräver ordning och reda. Och kunskap om vilka lagar och regler som gäller. Det är inte bara att ösa ut öl, vin och starksprit hur som helst.

Den 1 januari 2011 trädde en ny alkohollag i kraft. För att få serveringstillstånd måste den sökande avlägga ett kunskapsprov vad gäller alkhollagstiftningen. Och jag som trott att det nästan alltid varit så. …

Och provet kommer att kosta pengar

På hemsidan:ovedanielsson.se, finns det mera att läsa under rubriken Kommunala Nyheter

Tommy Andersson vid nya banan.

Istället för skrammel från mjölkkrukor från gamla mejeriet i Askersunds hörs numera surrande ljud från snabb miniracingbilar. Men det ska erkännas att det är några år sedan det skramlade från mjölkkrukor, men ändå värt att påminnas om. Det var en ganska stor arbetsplats. MK Ran med eldsjälen Tommy Andersson i spetsen, har förvandlat lokalen till något av en dröm för alla bilintresserade. Och då inte bara för ungdomar. Alla är välkomna dit.

Det har inte varit någon lätt väg för Tommy och de andra att komma fram till dagens anläggning. Mineracingbanan har åtta spår och är 44 meter lång. Ett imponerande bygge som är godkänt för svenska stortävlingar. ”Mejeribanan” är en av de största i landet.

-Det har varit mycket jobb med att få alla bitarna på plats, både vad gäller lokal, ekonomi och själva banbygget. Har haft en del sömnlösa nätter, men nu känns det skönt. Vi hoppas på att det ska bli full drag i lokalen vad det lider. I ett rum har vi byggt en cafeteria, där vi också har våra klubb-och medlemsmöten, berättar Tommy.

Professionelle banbyggaren Hasse Nilsson, har hjälpt klubben med bygget. Han har massor av erfarenhet från miniracingbanor i USA. Hasse var banbyggare på heltid där borta under ett 15-tal år.

Läget för anläggningen är perfekt nästan mitt i stan, i korsningen Stöökagatan-Trädgårdsgatan. Själva lokalen ska bli helt tillgänglighetsanpassad. Det arbetet pågår.

-Alla ska ha möjlighet att komma och köra på vår bana. Det är mycket viktigt, påpekar Tommy. Klubben har bilar att låna ut till de som vill prova på.

Lokala sponsorer har ställt upp för klubben både med material och pengar. Något som naturligtvis Tommy och hans gäng är mycket glada och tacksamma över.

Under sportlovet har klubben haft öppet för sportlovslediga ungdomar. I november månad blir det en stortävling med ett 60-tal deltagare, där hela Sverigeeliten i miniracing finns på plats i gamla mejeriet. Arrangörer för den tävling är klubben i Boxholm. Medlemmarna i MK Ran måste få lite mera tid på sig för att ordna egna stortävlingar. Men det kommer.

På lördag (25 februari) invigs banan med besök av politiker, tjänstemän och miniracingfolk från Mellan-Sverige. För de styrande i Askersund är det säkert roligt att se vad som kan åstadkommas med ideella krafter. Sammanfattningsvis är det bara att konstatera, att alla föreningar skulle behöva en Tommy Andersson. En drivande kraft som inte är rädd för att också ta hjälp av andra när det behövs.

När jag jobbade på tidningen träffades Tommy och jag ganska ofta. Han var alltid lika entusiastisk och pratade om sin planer. Ungdomarna skulle få något att göra och det skulle bli en ”riktig” bana. Med tanke på alla våra samtal känns det extra trevligt att Tommy och hans gäng har rott det hela i land. Själv började han med miniracing som ung grabb. Då hade Ran en liten bana i en källarlokal vid Borgmästargatan. Tommys grabbar Johan och Filip, har blivit smittade av pappas intresse. Och det tycker han förstås är extra roligt.

Det ska väl också nämnas att Kraftsportklubben funnits i lokalen under en period. Ägare till fastigheten är Kent Oliv.

Askersunds mejeri när det begav sig.Bild från Leif Linus arkiv

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt