Oves Blogg

Cornelis i Askersunds Hembygdsgård i väntan på att det skulle sluta regna. Men regnet forsatte att ösa ner, så populäre trubaduren fick packa ihop och åka vidare.

Apropå det här med regn

Tänk vad regn kan verkligen ställa till det för nöjesarrangörer! Någon som fick erfara det
vid sitt första och enda
sångframträdande i Askersund var populäre trubaduren Cornelis Vreeswijk.
Han hade inte ställt in en
konsert på 20 år innan han
kom till Hembygdsgården i
Askersund för ett framträdande. Cornelis
hann dra en Bellmanlåt innan de regntunga skyarna tog över helt. Populäre trubaduren fick ta
regnskydd i Skomakarstugan.

Regionmusiken
i Örebro och Cornelis skulle ge
en konsert med namnet ”Visor från två sekel” . En verklig storsatsning i
Askersund. Cornelis var och är ett stort trubadurnamn.Arrangörer var
Kulturnämnden och Regionmusiken. Det kom 200 personer i ruskvädret, som
naturligtvis fick pengarna tillbaka.

Några veckor
innan hade arrangörerna
diskussioner om var konserten skulle hållas, utomhus i Hembygdsgården eller inomhus i Närlundahallen. Det blev en
chansning med en utomhuskonsert. Något som arrangörerna bitter ångrade.

Det hade inte regnat
på hela dagen, men om det ändå skulle bli någon skur så räknande man med att kunna
bryta konserten en stund. Publiken
väntade tålmodigt på att regnet skulle
gå över
under sina paraplyer. Problemet var en stor
elektronisk utrustning. Arrangörerna
vågade inte köra vidare. Det
fanns risk för överslag i den
elektroniska utrustningen som kunde drabba artisterna. Och att flytta hela konserten inomhus skulle ta flera timmar.

Minns ändå att en del lantbrukare blev glada
över regnet. Men det var av helt andra skäl.

Det blev Regionmusiken som fick ta på sig större delen av den ekonomiska
förlusten. Uppgörelsen var sådan att
Regionmusiken skulle ta hand om 90 procent av intäkterna från
biljettförsäljningen. Resten skulle gå till kulturnämnden i Askersund.

Året var 1984 då Cornelis verkligen var på ropet.
Ibland saknar jag likande arrangemang i
lite enklare miljöer. Därmed inget
ont om olika konserter i kyrkorna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att folkkäre Cornelis har var i Askersund vid ett
tillfälle för att konsertera. Men det blev
bara en sång. Det förbaskade regnet förstörde allt. Själv tog jag skydd under taket på Loftboden i väntan på
sång och musik och för att kunna fotografera
och plåta för tidningens räkning.

Regn drabbar inte bara artister och nöjesarrangörer,
det kan också drabba lite tyngre fotbollsspelare på ett lite udda sätt. Läste i helgens
Aftonbladet om fotbollslandslagets
hundra höjdare. Kim Källström fick inte spela mot Spanien i EM-kvalet 2006. Anledningen till det var att planen
skulle bli regntung. Ansvariga ledare hade ringt till SMHI och kollat hur
vädret skulle bli. Kim konstaterade med ett skratt att han inte hade mycket att sätta emot SMHI.

Själv har jag
spelat massor av matcher på vattensjuka planer. Men det har aldrig varit
aktuellt att ställa in eller bryta
matcher. Det gällde att springa och
passa i leran och vattnet så gott det
gick. Men inte kunde man kalla det för fotboll…

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Bild från Leif Linus arkiv

Bild från invigningenav Solberga IP. Dåvarande landshövding Elvy Olsson med IFK-kämpen Sam Carlsten

Solberga heter ett litet ställe alldeles intill idrottsplatsen i Askersund. Förr i tiden i tiden var Solberga rena rama landsbygden. Tiderna har förändrats. Idrottsplatsen och eljusspåret ligger nästan i direkt anslutning till Solberga. Många undrar säkert om husets historia som vistas i området.

En gång i tiden levde Augusta och Karl-Johan Eriksson där med sina åtta barn och föräldrar. Innan idrottsplatsen byggdes fanns där en vacker blomsteräng. Solbergahuset har gått i arv sedan 1890-talet. För ett antal år sedan gjorde jag en intervju med med Tomi och Margareta Herbertsson, när de var hemma på semester från Åtvidaberg. I dag har paret flyttat hem till Askersund, men de bor inte i det lilla röda huset. Men det är fortfarande ett litet sommarparadis för familjen.

Tomi tillhörde den fjärde generationen som ägde stugan och han var då övertygad om att det också skulle bli en femte. Hanna Eriksson –en moster till Tomi-ägde tidigare huset. Hon berättade att det bodde 13 personer som mest vid Solberga. Hanna bodde själv kvar i huset fram till 1959. Då hade hon vårdat sin mor fram till henens död.

En bror, Enock, bodde också hemma till mamman dog. Familjen levde av det lilla lantbruket på Solberga. Familjen arrenderade också en del åkrar på andra ställen i närheten av staden. När Tomi var barn var han nästan dagligen på Solberga. Vid mitt besök den gång höll Tomi på att rusta det lilla röda huset. Vid den tiden fanns varken el eller vatten inkopplat.

Tomi och Margita Herbertsson, vid sitt sommarparadis vid Solberga

Ett av barnen Eriksson vid Solberga blev missionär. Karin var namnet.

Bild från Leif Linus arkiv

Det var lite historia om det lilla röda huset vid Solberga IP. En gång i tiden fanns det planer på bostadsbyggande på Solberga. Politikerna ändrade sina planer och kastade om allt. Gamla IP bebyggdes med hyresrätter, medan Solberga blev en idrottsanläggning….

PS! Kommentera gärna. Kanske det finns mer att fylla på i bloggen.

Statsministern från Närkesberg spelad av Gunilla Pettersson

Nystartade filmbolaget Närkesbergsfilm gör just nu de sista scenerna i sin premiärfilm Statsministern.
Filmen är en mockumentär, en fiktiv dokumentär, om Sveriges första kvinnliga statsminister, som tar regeringsmakten efter det turbulenta riksdagsvalet 2014.
Den blivande statsministern Annika Falkenström kommer från enkla förhållanden från Närkesberg i Sydnärke. Pappa är skogsarbetare, mamma hemmafru. Den multibegåvade Annika tar för sig av livet, blir hängiven jägare, blir fotbollslöfte, blir en jävel på att fila motorsågskedjor, doktorerar i medicin, blir vänsterpolitiker, ser som kommunalpolitiker till att IKEA flyttar från Örebro till lilla Askersund, efterträder Ohly som partiledare, blir så statsminister i en mittenregering(!). Hon leder framgångsrikt regeringen ända tills hon tvingas avgå efter Den stora skandalen…
Hela historien berättas i intervjuer med alla dem som känner Annika väl, hennes barndomskamrater och släktingar i Närkesberg, konfirmationsprästen, en forskarkollega, men också av välkända profiler som alla spelar sig själva.
• Miljökämpen Björn Gillberg berättar om Annika som landsbygdens sista försvarare
•Tränarlegenden Benny Lennartsson berättar om hur Annika hade platsat i svenska landslaget och om ryktena om hennes kärleksaffär med Svennis
•Gudrun Schyman berättar om när hon gjorde Annika till feminist
•Riksdagsledamoten Mia Mölleby Sydow berättar om hur Annika blev alltmer presidentlik som statsminister
•Det moderata kommunalrådet Calill Ohlsson berättar att till och med moderater röstade på Annika
•Det politiska skeendet i filmen kommenteras av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Han levandegör också Annikas magiska jungfrutal i Almedalen 2012.

Oppositionsrådet Calill Ohlson medverkar i filmen.

Men först som sist är filmen en historia om landbygden. Om entreprenörskap. Om jävlar anamma. Om hur människor i en liten by, långt från kommuncentrum, skapar sina egna livsvillkor. Hur de bygger social samvaro, föreningsliv och kulturliv. Men det blir ingen skönmålning av bygden. Här ryms också trångsynthet, fördomar och klasskillnader. Precis som i storstan.
Huvudrollerna i filmen spelas av radioprofilen Martin Dyfverman som dokumentärproducenten och Gunilla Pettersson som Annika. Filmmusiken görs av jazzgruppen PAJAZZ.Filmen är producerad och regisserad av Ulla-Carin Grafström och Lars Jonsson. Ulla-Carin har filmat och klippt filmen tillsammans med Johan Högberg.
Lars har skrivit manus.
Filmpremiären är den 12 november kl 19 00 i Närkesberg (med skumpa, mingel och livemusik). De som vill se premiären måste de boka biljetter på iml@telia.com eller ringa till någon ansvarig.

Närkesbergsfilm ska producera såväl reklam- och företagsfilm som dokumentär- och spelfilm.
Bakom det nya filmbolaget står ett tiotal ägare, som sammantaget har en bred kompetens som företagare, filmare och kommunikatörer.
-Vi vet att det finns en stor efterfrågan från företag, organisationer och myndigheter på filmad information till hemsidor och reklam- och informationsändamål, säger Lars Jonsson, en av Närkesbergsfilms grundare. Vi ska svara upp mot den efterfrågan. Filmbolaget kommer även att göra egna produktioner, främst inom områdena natur, kultur och landsbygd.

Ägarna som står bakom Närkesbergsfilm är Ulla-Carin Grafström, Guldbaggebelönad filmare med animerade filmer som specialitet. Hennes senaste film Det kunde varit jag sändes i SVT för några veckor sedan, Johan Högberg, filmfotograf från Askersund och tidigare medielärare
Lars Jonsson, organisationsutvecklare och skribent Siw Adolfson, tidigare kommunikationsdirektör i Västerås stad ,Erik och Maria Gunnarsson, driver sedan många år informationsföretaget och förlaget Bild & Kultur i Skyllberg, Tjia Torpe, förbundschef inom Studiefrämjandet, har tidigare varit kulturproducent, kulturborgarråd i Stockholms stad, företagsledare och styrelseordförande i en rad (kultur)företag och stiftelser, Jan Grounes, controller i ett studieförbund, har lett ett flertal kulturprojekt, Ing-Mari Pettersson, chef för Individ- och familjeomsorgen i Askersunds kommun.

PS! Kommentera gärna

Kantorn och läraren Lennnart Lennartsson vid Olshammarsgården och Birgittakyrkan. Året är 1982

För 30 år sedan rådde stor osäkerhet i Olshammar vad som skulle hända med Olshammarsgården, Birgittakyrkan och Birgittastugan. Munksjö AB ville bli av med skötsel och underhåll. Det var dåliga tider för skogsbolaget. Allt ordnade sig dock till det bästa, främst genom initiativ av Olshammarsborna själva. Och så fanns driftiga Britt-Louise Otter, på plats för att driva Olshammarsgården.

Nationalskalden och nobelpristagaren Verner von Heidenstam föddes i Olshammar år 1859. Varje sommar fram till 1880 vistades skalden i brukssamhället. Familjen Heidenstam bodde i Stockholm på vintrarna, men när sommaren nalkades flyttade man ner till Olshammar.

Heidenstam upvaktas på sin 75-årsdag av prästerna Bäckgren och Södersteen, samt av Joel Haugard och Augusta Cassel.

Skaldens födelserum återställdes efter en stor renovering av Olshammarsgården 1953. En del kallar också byggnaden för Heidenstamsgården.

1982 ägde Munksjö AB fortfarande Olshammarsgården, precis som man hade gjort med Birgittayrkan tidigare. Det var dåliga tider för skogsföretaget de här åren. Kyrkan och Olshammarsgården blev en ekonomisk belastning när det gällde underhållet.

Det var inte helt lätt för Munksjö AB att bli av med kyrkan, trots att man ville skänka bort den. Hammars församling tog dock hand om kyrkan efter viss övertalning.

Olshammarsgården , Birgittastugan och Birgittakyrkan vid olika tidsepoker

Frågan var nu vad som skulle hända med Olshammarsgården? En stiftelse bildades , Stiftelsen Olshammarsgården, med folk från Askersunds kommun, Hammars församling och folk från orten. Samtidigt bildades också en intresseförening. I spetsen för den stod Skolläraren Lennart Lennartsson, Bengt Nordström och Berna Lindberg. Minns att jag var ute och pratade med eldsjälen Lennartsson om hur det skulle bli. Hans förhoppning var att alla intresserade i bygden skulle med i föreningen.

Smålänningen Lennartsson kom till Olshammar som lärare och kantor 1945. Han var mycket insatt i bygdens historia. Och han kunde också berätta den på ett levande sätt. Han flyttade tillbaka till Småland och avled för tiotal år sedan en bit över 90.

”Olshammar är en av landets allra äldsta industriorter. Från 1200-talet och fram till i våra dagar har det funnits industrier på orten. Heidenstams vänner och författarkollegor ville att han skulle bosätta sig i Olshammar, men enligt uppgifter så var fabriksvisslan på sågen störande. Istället köpte Heidenstam Övralid. Men han besökte ofta Olshammar”, berättade Lennartsson för mej.

Under de goda åren för ortens industri efter andra världskriget , inrättades en social fond. Den skulle upplösas i början på 80-talet. 1982 fanns det 100 000 kronor i fonden. Intresseföreningen hade lite förhoppningar om att kunna få lite pengar ur fonden. Vid uppförandet av Folkets hus i Olshammar, hade pengar deltats ut ur fonden. Riktigt hur det gick vet jag tyvärr inte.

Intresseföreningens förhoppning vid starten var att Heidenstams födelsegård skulle vara öppen för besökare året om. Så blev det också.

Stiftelsen Olshammarsgården finns kvar som ägare till fastigheten Olshammarsgården. Den arrenderas av Britt-Louise Otter. Olshammars Intresseförening fungerar i dag som en hembygdsförening och är också ägare till Birgittastugan intill kyrkan. Birgittastugan är i dag Hembygds-och båtmuseum. Birgittakyrkan ägs av Hammars församling sedan 1982.

PS! Kommentera gärna. Kanske det finns någon som vill göra något tillägg….

En 50-tals bild. Ahnérska till vänster

Ahnérska fastigheten i korsningen Stora Bergsgatan-Sundsbrogatan ska rivas vad det lider för att ge plats för ett nytt hus med bland annat hyreslägenheter. Senast det skedde en liknande stor rivning i centrala Askersund var när gamla Stadshotellet tuggades upp av grävskopornas käftar våren 1984. Rivningen lockade stor publik, för att inte tala om auktionen på hotellprylar innan byggnaden revs.

Många av de som följde rivningen den gången gjorde det med tårar i ögonen. De tänkte förstås på alla glada minnen i gamla Statt. Klass 3-bakfickan, var ett andra hem för många. Folk kunde gå in i vardagskläder och ta sig en matbit. I andra delar i hotellet krävdes propra kläder på den tiden. Efter lite mat i bakfickan var det bara att ta upp slipsen ur fickan, gå runt hörnet in till stora matsalen. Någon skämtare sa under rivningen att man nu kunde gå till hotellet utan slips.

Hotellprylarna under klubban. Auktionist är Anders Kindbom

Askersundarna fick chansen att plocka reda på rivningsvirket för at värma upp sina hus med. Vet inte hur många som gjorde det? Proteserna var många och debatten var mycket infekterad innan hotellet revs. En del ville bevara den gamla byggnaden, men ett nytt hotell var på gång vid gamla Marieborgstomten. Det är tidens gång att man river och bygger nya hus förklarade byggnadschef Åke Lindh och kommunalrådet Karl-Erik Johansson, när jag träffade de båda i samband med rivningen.

Karl-Erik Johansson och Åke Lindh

Stadshotellstomten skulle ge plats för servicehuset Linden. Men det fanns motstånd även mot det bygget. Socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet, var eniga om satsningen och det räckte för majoritet i fullmäktige. I det första förslaget var det meningen att Försäkringskassan, Pressbyrån, Taxi, Svealast och Apoteket skulle inrymmas i de nya lokalerna. Men det blev inte riktigt så. Apoteket kom dit men flyttade efter en tid upp till torget. Kd menade vid det här tillfället att alla kommunens förvaltningslokaler skulle samlas på Rådhustomten och en satsning borde ske där istället för förvaltningslokaler i servicehuset. I dag satsar kommunen på en utlokalisering av vissa förvaltningar. Men det har gått nästan 30 år och det gamla är glömt. Kd tyckte också att det var fel att binda upp hotelltomten för ett servicehus. Det kanske hade funnits andra tomter att utnyttja för servicehuset.

Förre borgmästaren Viktor Bernhagen blandade sig också in i leken. Han var också emot rivningen av gamla Statt. Men det var nog mera av personliga skäl. Han åt ofta sina luncher i hotellets matsal. För det mesta var han själv. Det fanns också en barservering. Jag förklarade för honom att det var enklare att bära hem bordet till honom över gatan, än att protestera mot hotellrivningen. Han var ju ändå ganska ensam på luncherna. Bernhagen tyckte inte att det var något kul skämt minns jag.

Borgmästare Viktor Bernhagen

Bernhagen menade att Askersunds styrdes av personer som inte hade en susning om ekonomi. Kommunen skulle helt enkelt inte ha råd att bygga ett servicehus. Han skrev och också till kommunens revisor om att kolla om det hela.

Alla vet hur historien slutade. Hotellet revs, ett nytt hotell byggdes och på hotelltomten uppfördes servicehuset Linden. Det ska bli spännande att följa debatten –om det blir någon-när Ahnérska ska rivas. Ett rivningsbeslut togs för många år sedan. Efter det har kontorslokaler inretts på övervåningen…..

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant.

Inplantering av 5 000 gösyngel 1983. Gunnar ”Skräddarn” Pettersson var en av de som deltog.

”Skräddarn” och dåvarande ordföranden i Fiskevårdsföreningen Bertil Carlsson, övervakar det hela.

Varje år bjuder Vätternvårdsförbundet in till träffar om angelägna frågor som rör sjön. Träffarna hålls på olika platser runt sjön. I år är det Askersunds tur. Den 1 november i Sjöängsskolans aula. Träffarna handlar om allt från fisk till Försvarsmaktens övningsskjutningar över Vättern. Vad det nu ska vara bra för? Askersunds fiskevårdsförening jobbar nu också med en almanacka som ska visa vad som hänt under åren som föreningen funnits. Och vad som hänt i och runt Alsen som är en vik av Vättern. Föreningen bildades redan 1934.

Själv är jag uppväxt några meter från en sjö, Gårdsjön, för att nu få en bra övergång till det jag tänkte berätta om. Vissa vårar var det bara en meter från vattnet. Men det fanns fisk där. Och de som bodde runt sjön tyckte att den bästa fisken som fanns att uppbringa på marknaden

Som ung bodde jag ganska när sjön som synes.

Issågning var vanligt på Gårdsjön när jag växte upp. Ofta på det platser som vi skottat för en bandybana. Det var inte kul.

Måste erkänna att jag aldrig varit intresserad av fiske. Det är få gånger i mitt liv som jag hållit ett metspö. Kanske det är en störning? Alla som fiskar tycker det är jätteroligt och kan göra nästan vad som helst för att komma till sjön en stund. Lite har jag avundas dessa när de pratat om fisket och fångsterna. Fiskare måste ha tålamod och det har aldrig varit min starka gren. Kanske en störning från tidningsjobbet där allt skulle gå snabbt. Men min bror tyckte om att fiska och själv gillar jag stek sill, som ett litet försvar. Även om det inte gick att fiska just sill i min barndoms sjö.

Däremot deltog jag kräftfisket några gånger när det var dags. Men det var lite annat än vanligt fiske. På den tiden fanns det flodkräftor i sjön där jag bodde. Det var också mycket bråk om vem som skulle få fiska och inte fiska. Själv resonerat jag som så att det nog fanns en kräfta till alla som önskade. Farsan Sven fiskade heller aldrig. Han hade fullt upp med att mata alla djur som rörde på sjön och runt huset. Från att koka gröt till änderna varje morgon till att ligga på bryggan och mata svanarna. Minns att han fick erbjudande en gång om en andstek, som gjorde att han höll på att bryta ihop. Det kanske var en av änderna som han hade matat med gröt. Sådant har satt sina spår. Lägger med lite bildbevis.

Trots att jag inte är någon fiskare har jag fått min beskärda del av fiskandet i mitt jobb som journalist. Många gånger var jag med om utplanteringar och provfiske i Alsen. Kan referera till många trevliga möten med folk från Fiskevårdsföreningen som verkligen har kämpat för att hålla fiskbeståndet uppe. För att inte tala om satsningen på signalkräftor.

1983 var jag med när Gunnar ”Skräddarn” Pettersson och Bertil Carlsson, planterade in 5 000 nya gösyngel. Föreningen hade gjort inplanteringar under många år. Alla år fanns det dock inte gösyngel at köpa. 10 000 kronor kostade inplanteringen 1983. Mycket pengar på den tiden. Gunnar och Bertil menade att fisketrycket var hårt i Alsen , så det behövdes verkligen göras inplanteringar. Och bara tio procent av de inplanterade ynglen klarade sig fick jag berättat för mej.

Redan på 30-talet började gösinplanteringen i Alsen. Sedan tog det väldigt lång tid inan det hände något. Först i början av 50-talet började gösen nappa på allvar. Det var främst på dragfiske runt Borgmästareholmen. I slutet av 60-talet hade också Fiskevårdsföreningen börjat plantera in signalkräftor. 1983 hade man inte fångat några kräftor efter inplanteringen, men Bertil och Gunnar, visste att det fanns kräftor som var födda i sjön. Några hade fastnat i fiskenäten. Bertil och Gunnar hade förhoppningen att det skulle bli samma utveckling för signalkräftorna som det hade blivit för gösen. Och de fick rätt.

Gösen trivs bäst i sommarvarma och näringsrika sjöar. Vid tillfället som jag berättar om saknades gösen helt ute i Vätterns klara vatten. Vet inte hur det är i dag…

Kan väl också nämna att det fanns en ”riktig” fiskaffär i Askersund, en gång i tiden. Arvidssons Fisk vid Väderkvarnsgatan. Men den tiden är nu förbi. Färska fisken finns numera inne i de vanliga livsmedelsbutikerna.

Arvidssons Fiskaffär

Några av bilderna har komit från Leif Linus Larssons stora bildsamling. Grannar som vi är.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Bandysäsongen är snart igång. Det trots att fotbollen pågår för fullt. Så var det aldrig förr. Då gällde en sak i taget och många kombinerade de båda sporterna. Något som är helt omöjligt i dag för de som spelar i högre serier. Jag ha skrivit lite om bandy , men har lagt det på hemsidan under rubriken ”Idrottshistoria”. Alla är som bekant inte idrottsintresserade och jag vill inte plåga folk i onödan.

Drottning Victoria. En bild från en jubileumsskrift från 1942 då V Gustaf fyllde 85.

Brukssonen från Skyllberg, Axel Waleij, var konstnären som högg drottning Victoria i sten. Axel var skulptören som blev hovskulptör genom livmedikus Puck Munthe. Pappan hette Theodor Andersson. Han var anställd vid Skyllbergs bruk i många år. Waleij är ett vallonnamn som Axel tog efter sin mor. Det är svårt och jobbigt att vara konstnär och heta Andersson. Så var det åtminstone förr.

Axel levde mellan 1897 och 1964. Att hans ursprung var från Sydnärke är ganska okänt. Men ibland har jag stött på hans namn och undrat. Och så hittade jag uppgifter om vem han var och var ifrån han kom. Vet inte hur stort intresse det finns för skulptör Waleij i dag, men hans historia är intressant. Därför tänker jag berätta lite om den i bloggen.

Pappa Theodor flyttade från Skyllberg till Grytgöl i Östergötland där Axel föddes. Bruksledningen blev mycket intresserad pojkens konstbegåvning. Bruket bekostade också Axels utbildning i Göteborgs slöjdförening. Rätt snart sände föreningen honom till Konstakademin i Stockholm. Skulptör Milles bekostade delvis han studier. En triumf för brukspojken blev det, när han fick det så kallade Ungerska stipendiet, vilket möjliggjorde 4 års studier i Italien.

Waleijs skulptur ”Naken flicka” fins i Laxå.

I Rom fick drottning Victorias livmedikus upp ögonen för honom och presenterade honom för drottningen. Victoria var gift med Gustaf V. Hon satt modell för den unge svenska skulptören . Det blev en medaljong den gången och åtskilliga flera senare.

Byster av såväl drottning Victoria som kung Gustaf har Axel huggit i caramarmor. De finns nu i det bernadottska galleriet. På Ölands står hans mest monumentala verk, det sex meter höga monumentet av drottning Victoria hugget i röd granit. Genom drottningen fick Axel en egen ateljé på slottet i Stockholm. Senare fick han byta byta slottsateljén mot en rymligare i Oxenstjernska huset inom slottsområdet. Ett av hans konstverk finns i Laxå döpt till, ”Naken flicka.”

”Leda och svanen” är namnet på den här reliefen

”Hästar”

Axels levnadsöde som speglas i hans konst är intressant. Det är inte var dag kungligheter beskyddar konstnärer på det sätt som man gjorde med Skyllbergsättlingen Waleij. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på konstnären, men det kanske dyker upp efter den här bloggen. Inte heller på hans pappa.

Sammanfattar man den här bloggen , så är det inte varje dag en konstnär med rötter i Skyllberg som når drottningens gunst. Och i Laxå finns ett av hans verk. Men det är klart att det också borde finnas ett Skyllberg.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.