Oves Blogg

Du har +1:at detta offentligt. Ångra

Carl Michael Bellman är en av svensk litteraturs största diktare. Han vistades ibland på Tjälvesta säteri, där han av allt att döma trivdes bra. I ett antal dikter har han skrivit och besjungit bygden och människorna där. Tjälvesta säteri ägdes vid den här tiden av major Hans Jakom Schytte. Hans maka Anna Lovisa var född Stierneflycht på Tjälvesta .

En person som var mycket insatt i Bellmans liv och diktning var förre nämnden Sven Jansson i Långetorp, Snavlunda. Han skrev intressanta artiklar om Tjälvesta och Bellman som jag läste noga. Men det är ju några år sedan.

I dag förknippas ofta namnet Tjälvesta med naturreservatet Tjälvesta ängar och med författarinnan Berit Spong. Inte så mycket med Bellman. Det tyckte Sven Jansson var fel.

Sven Jansson

Bellman tillhörde en Stockholmskrets på ” 20 herrar”. I den kretsen fanns en inre cirkel med kapten Kämpensköld, som Bellman ofta skrev om. Även om hans maka Lotta som var född Löfling och kom från Skyllberg.

När det gäller Bellman och Tjälvesta , så ville han att Askersund skulle ”bördas till Tjälvesta”. I ett brev i augusti 1792 till major Schytte på Tjälvesta erbjuder Bellman honom hjälp som jurist med det praktiska att få Askersund överförd till säteriet. Bellman menade att inget var omöjligt för honom. Men nu blev det inte så, men tanken är svindlande.

För min personliga del som journalist var Bellman mycket aktuell när det gällde stallarna i Aspa. Där blev ju också till slut ett fint Bellmansmuseum, även om ingen kan bekräfta att han verkligen besökte Aspa. Förklaringen jag har fått är han ”så klart stannade till där när han ändå skulle till Tjälvesta”. En förklaring så god som någon. En annan variant är att Bellmans mecenat, Johan Duwall, ägde de två stora ryska tallarna uppförda av C.Wahrendorff. Han sammanförde bland annat sammanförde skalden med Gustav III. Någon menar att Duwall också såg till att Bellman kom till Aspa.

Själv var jag inbladad som journalist när det stormade som värst om Aspa och stallarna. Ibland var det rena farsen. Kontroversielle Bengt Holmström, fick köpa stallarna av Domänverket för 13 000 kronor. Det fanns inga andra intressenter då. Sedan kom satsningen på Aspa herrgård där det fanns planer på ett Bellmansmuseum i en av stallarna. Holmström, som inte finns i livet längre, vägrade att sälja efter en del bråk. Hans planer var att rusta och stallarna, men planerna gick aldrig i lås. Pengarna fanns inte.

Kommunen var mycket intresserad av att köpa stallarna för att sedan rusta med så kallat ALU-hjälp. Holmström stretade emot i det längsta, men insåg till slut sin begränsning. Och så fick han ett priserbjudande som var svårt att motstå. Kommunen var villiga att punga ut med 300 000 kronor. Säga inte att Holmström inte var någon affärsman.

Affären höll trots allt på att gå i stöpet i sista minuten. Holmström var lovade pengar till en viss datum av kommunen, men de hade inte kommit in på hans konto. I det läget tog han kontakt med kommunen och förklarade att kontraktet skulle rivas, om han inte fick pengar omgående. Samma dag. Och han hade rätten på sin sida.

Holmström åkte in till kommunen, rev ut ansvarige tjänstemannen från ett sammanträde. De allvarliga männen på mötet trodde det var någon slags spex på gång. Men det var det inte. Tjänstemannen förklarade att det Holmström inte kunde få pengarna så där det direkt. Så fungerade det inte på kommunen. Holmström var då beredd att riva kontraktet.

Tjänstemannen tog då en tur upp till ekonomiavdelningen. Efter en stund kom en kvinna med en check som hon lämnade över med orden: ”det här är mycket pengar som du ska vara rädd om”. Holmström svarade med att det var en blygsam summa i jämförelse med vad han tjänade i Paris som piccolo. Samma summa drog han in på en vecka var hans bestämda besked. Då kom den förlösande kommentaren från damen med checken.

”Men det måste ha varit för mycket länge sedan!”

Det fick till och med Holmström att skratta.

Hur jag vet allt det här. Jag var med, för Holmström ville gärna ha pressen med som någon slags bevisning.

Senare satte kommunen igång med upprustningen, eller rättare sagt ALU-arbetare. Stallarna såldes sedan vidare till ägarna av Aspa herrgård. I dag är väl Bellmanmuseet en turistattraktion i Aspa, även om vägen dit har varit lång och krokig.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Far och son utnför riksdagshuset i Stockholm

Det är snart 1 maj och då kommer jag alltid att tänka på arbetarkämpen Widar Andersson från Olshammar. Men mera om det senare.

Under åren som journalist blev det ett antal besök i Sveriges riksdag. En del var ett måste, andra var av eget intresse och några i sällskap av en trevlig person för att hälsa på riksdagsledamöter. Ett av roligaste besöken i Stockholm och riksdagen, var just med Widar Andersson från Olshammar. En vanlig trevlig endagarsutflykt. Vi skulle bara besöka hans grabb , Anders Widar Andersson, som hade kommit in det högsta bestämmande organet i Sverige. Widar den äldre var naturligtvis stolt över sin kontroversielle grabb. På den tiden var Anders Widar med i TV, var och varannan kväll för att föra fram radikala åsikter. Som en del retade sig på, men som andra tog till sitthjärta.

-Såg du grabben i TV i går, undrade pappa stolt ibland när vi träffades.

För enkelhetens skulle kommer jag att skriva Widar och Anders Widar om sonen. Annars blir det rörigt.

Vi pratades vid ganska ofta. Widar var fackligt engagerad och vi stötte på varandra ganska ofta på möten när jag var ute på journalistuppdrag. Under en längre tid pratade vi om att ta sällskap upp till grabben i Stockholm, men det tog lite tid innan det blev av. Widar hade gått i pension och kunde styra sitt liv efter eget huvud och då blev det av. Själv skulle jag göra ett reportage om besöket hade jag sagt till Widar. Och så blev det också. Vi satte oss på tidiga morgontåget och vanlig vardag i januari månad. Widar var spänd natten före. Han hade sovit dåligt berättade han i rädslan för att vi skulle missa tåget i Hallsberg.

Resan tog några timmar så vi hann både prata om pappa Widars bakgrund och om juniorens väg in i riksdagen. Det är inte varje dag som en enkel grabb från bruksorten Olshammar blivit vald till riksdagsman. Erik Brandt var en annan Olshammarsbo som suttit i riksdagen för länge sedan, men jag vet inte något om hans bakgrund. Andes Widar kände jag sedan gammalt. Han spelat lite ungdomsfotboll i IFK.

I 40 år arbetade Widar som fordonsmekaniker vid sulfatfabriken i Olshammar. Han kom till bruket 1952 från flyget i Karlsborg. Hälften av tiden var han huvudskyddsombud, med allt vad det innebar. Förtroendeuppdraget medförde ofta kritik både från företagsledningen och från de på ”golvet”. Det var en besvärlig mellanställning tyckte Widar.

-Egentligen heter grabben Anders Widar, men redan när han var liten fick han heta Widar. Ingen frågade efter Anders, så han valde själv. Folk som ringer och frågar efter Widar, blir lite undrande. Det är inte den Widar jag vill prata med låter det ofta telefonen.

Familjen Andersson har varit mycket aktiva inom arbetarrörelsen.

-Morsan (fru Helga) var duktigt med det mesta. Hon kunde också argumentera när det behövdes. Grabben har fått ärva talets gåva av henne, upplyste Widar, på vår Stockholmsresa.

Redan som 13-åring var Anders Widar som junior med och startade en SSU-förening i Olshammar. Han blev naturligtvis ordförande. Redan då var grannarna säkra på att Widar junior skulle bli riksdagsman.

Mötet i Stockholm mellan far och son blev känsloladdat.

-Kul att du äntligen fick med farsan upp till Stockholm. Det har vi talat om länge, förklarade Anders Widar.

Vid den här tiden var det heta diskussioner om vi skulle gå med i EU eller inte. I det fallet hade de båda olika syn på saken. Widar den äldre var mycket tveksam, medan sonen var för ett medlemskap.

Anders Widar jobbade vid Hasselekollektiviet när han kom in riksdagen. Dessförinnan hade han aldrig haft ett kommunalt förtroendeuppdrag. Han var ordförande i arbetarekommunen hemma i Nordanstig och deltog vid en partikongress. Vid kongressen blev fruktansvärd arg efter ett inlägg där någon påstod att allt dåligt i samhället berodde på socialdemokraterna. Anders Widars heta inlägg kablades ut i media och sedan var det hela igång. Det ledde i sin tur att arbetarekommunerna i länet nominerade honom till en riksdagsplats. Själv ansåg Widar junior att det var en ren tillfällighet att det blev riksdagen istället för fabriken i Olshammar.

-Jag har alltid varit lite orolig. Efter en timmes debatt börjar det krypa i mej. Då måste jag upp och röra på mej. Tråkiga talare är det värsta jag vet. Och det finns många av det slaget i det här huset, upplyste Anders Widar , oss om.

Men så blev det också ”bara” två perioder i riksdagen.

Anders Widar hemma på mammas gata i Olshammar

Widar junior är i dag politisk chefredaktör på Folkbladet sedan 2004. Han har också varit ersättare i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet mellan 2004-2009.

Bara några månader efter Widar och mitt besök i Stockholm, avled han hemma vid villan i Olshammar. Morsan Helga hade gått bort tidigare. För mej kändes det väldigt bra att ha genomfört resan till Stockholm. Widar var mycket nöjd och ville gärna ha lite bilder från riksdagsbesöket. Och det fick han. Och som sagt, när det börjar närma sig 1 maj tänker jag på kämpen från Olshammar som var så stolt över grabben. Själv stod han alltid i första ledet med fanan. Att han sedan inte tyckte så mycket om ”borgarblaskan” jag jobbade på är en annan sak. Men vi gruffade aldrig om det. Respekten var ömsesidig.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Årets vårmarknad i Askersund väckte stor förvåning hos de flesta marknadsbesökarna. Och ilska. Även någon outgrundlig anledning hade torget rensats från försäljare! Istället var det bilparkering som vanligt. Det såg helt dött ut. Undrar vad Gustav Vasa sagt om det när han bestämde att det skulle vara marknader i Askersund vår och höst på 1500-talet…….

läs mer på hemsidan under knappen Kommunala nyheter:

http://ovedanielsson.se/index.html

Vårmarknad i Askersund 2010. Ett torg fritt från knallar! Ett av skälen skulle vara framkomligheten för utryckningsfordon. Men hur var det då i hamnområdet med framkomligheten? Till höstmarkanden måste det bli en återgång till det gamla när det gäller torget. Annars är det snart risk för att knallarna hamnar ute på riskväg 50 vid södra infarten

Kesser Nilsen och Carlsbergs brassband i högform

Carlsbergs brassband och dess ledare Kesser Nilsen , satt Askersunds jazzfestival på Sverigekartan som en av de trevligaste festivalerna i landet. Kesser och bandets glädje smittade av sig på alla. Kessers glädje , humor och spontanitet gjorde honom till en verklig publikfavorit. Alla fotograferade honom och bandet när de marscherade fram på Askersunds gator. Förmodligen är Kesser den mest fotograferade musikern i Askersunds tradjazz historia

Det fina med Kesser var att han inte bara lockade jazzälskare. Folk som aldrig lyssnat på en jazzskiva kom bara för att se Kessers framfart. Experterna menade att bandet inte var så värst musikaliskt. Men vad gjorde det . Folk kom i massor ändå. Själv är jag inte kompetent att avgöra om det var bra eller dåligt. Men trevligt var det. Under ett antal år vad Kesser och bandet ett självklart inslag i festivalen och dess gatuparader. Arrangörerna plockade bort bandet under några år, men kallade på Kesser igen vid ett jubileum. Det var ett kärt återseende. De senaste åren har inte Carlsbergs brassaband funnits med i Askersund och säkert är det många som saknar gänget.

Ryktet om Carlsbergs var ett öldrickande gäng som bara festade. Samma rykte sa också att de flesta jobbade på bryggeriet och bara ägnade sig åt att dricka pilsner. Inget kunde vara mer felaktigt. Carlsbersg bryggeri var mycket snåla när det gällde att sponsra bandet trots att de gjorde så bra reklam för företaget. Jag var själv lite nyfiken på vem Kesser Nilsen egentligen var som person. Det gick så många skrönor om honom. Därför bestämde sig jag och dåvarande kollegan på tidningen, Irmeli, att ta reda på hur det låg till. Vi åkte till Hilleröd i Danmark för att träffa honom i sin rätta miljö. Och vi blev överraskade. Kesser var föreståndare för en barnstuga, Gadevang Asyl i Hilleröd. Han var lika populär bland barnen, som hos askersundarna vid festivalerna.

Han använde samma metoder i sitt arbete vid barnstugan som när han spelar tradjazz. Det ska finnas glädje, humor, spontanitet, och musik i arbetet med barnen. Kesser har blivit ett känt namn i Danmark för sitt sätt att arbeta med barn. Kesser hade tillsammans med sin personal på barnstugan i Hilleröd tagit fram ett arbetsprogram för barnstugan som väckte stor uppmärksamhet på andra sidan sundet.

-Jag vill föra över mitt livsmod till barnen. Med mycket beröm får barnen tilltro till sig själva och livet. På så sätt lär sig barnen at ta ansvar för sit liv och slåss för saker de tror på, förklarade Kesser , för oss.

Glädje, humor, musik och spontanitet är Kessers framgångsrecept när det gäller barn. Här en bild från hans barnstuga i Hilleröd.

På gården vid barnstugan i Hilleröd fanns vid vårt besök en hög klätterställning, som förmodligen skulle förbjudas omgående i Sverige.

-Har sagt till mej själv at om vi ska ha en klätterställning, så ska den vara så hög att den verkligen är farlig. Barn lär sig annars inte at träna upp sin egen uppmärksamhet på vad som är farligt och inte farligt.

-Vi accepterar inte vid barnstugan att pedagoger går omkring som tillsynsmän på lekplatsen. Barn ska leka som de vill. Vi litar på att barnen inte överskrider de normer vi satt upp. Det är en heder för barnen att hålla sig inom normerna. Ingen har heller brutit mot reglerna, upplyste Kesser.

Vid barnstugan i Hilleröd var alla barnen ute på lekplatsen samtidigt.

-Det finns barn som vi kan lita på till 500 procent, medan vi får hålla ögonen på ett och annat barn. Man känner sina löss på travet, skämtade Kesser.

Mobbningsproblemet på barnstugor och skolor har Kesser funderat mycket över.

-Barn strävar efter att bli accepterade av andra barn. På det sättet lär sig barn att bli sociala. Ett barn som alltid är van att få sin vilja genom hemma genom att tjuta, får problem när de kommer till barnstugan. Naturligtvis bli barnet mobbad när de kommer till barnstugan och ska skrika till sig saker. Det är helt i sin ordning för mej.

-Snart kommer barnet själv på att det inte går att få sin vilja igenom med skrik. Barnet måste själv hitta en bra balans i sitt uppträdande mot andra.

Kesser anser att de som arbetar på barnstugorna ska störa barnen så lite som möjligt när de leker.

-Det händer på många ställen att någon i personalen kommer ut på lekplatsen och ropar på barnen för att de ska göra något tillsammans. Det är helt absurt. En sådan samling är inte till för barnen, utan enbart för att personalen ska bli nöjda. Samlingen upplevs istället av barnen som et ingrepp i deras vardag, anser Kesser.

-När något barn kommer till mej och frågar om hon eller han får göra, det eller det, så svarar jag alltid:varför inte? Humorn är ett viktigt inslag i mitt arbete. Små barn kan lära sig förstå humor. Det är inte något man föds med, men det kan utvecklas när man får vara med om roliga saker, eller när man ser andra ha roligt. Humorn kan också ersätta moralpredikningar. Alla har nytta av humor.

Glade Kesser blev lärare genom en ren tillfällighet. Han är egentligen utbildad smed. Kesser var med i FNL-rörelsen, som också ledde till at han blev vapenvägrare. Han hade att välja på samhällstjänst, eller hamna bakom lås och bom. Kesser valde att avtjäna sitt ”straff” i en barnstuga. Han blev sedan kvar inom barnomsorgen.

Kesser är känd i Danmark för sitt arbete med barn.

En gång föreslog jag att i tidningen att ansvariga för barnomsorgen i Askersund skulle kalla på Kesser till en studiedag. Både för att berätta om sitt arbete med barn och kanske också att bjuda på lite tradjazz. Men det var ingen som nappade….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Ännu ett PS! På hemsidan under knappen bilder finns det en del nygamla bilder som handlar om våren. Adress: http://ovedanielsson.se/index.html

Bilden är från Askersundsverken på 20-talet. Den lille grabben, Gunnar Högberg, som håller pappa i hand skulle bli en av Sveriges framgångsrikaste tyngdlyftare genom tiderna . Bilden har jag fått av Leif Larsson.

Askersunds främste idrottsman genom tiderna är förmodligen tyngdlyftaren Gunnar Högberg. Han har lyft hem ett mycket stort antal SM-tecken. Det är oklart för mej hur många det blev under hans långa lyftarkarriär. Men säkert runt 20. Gunnar tog flera Nordiska mästerskap. Han var också svensk och nordisk rekordhållare. Vidare deltog han i ett antal landskamper och ett VM. Gunnar var fjäderviktare och när han fick sitt stora genombrott 1938 var konkurrens i den klassen mycket hård. Specialgrenen var enarmslyft, som försvann från mästerskapen i början av 50-talet.

Gunnar Högberg i specialgrenen enarmslyft. Han tävlade för Stockholms Atletklubb.

”Julle” som han kallades var född och uppväxt i Askersund. Innan han lämnade Askersund var han anställd vid Konsum. Senare blev han fotograf. Han började lite smått att lyfta i Askersund. IFK hade då en mycket framgångsrik tyngdlyftningssektion, med Bertil Nordlund, Algot Widing och Torsten ”Ljungåsarn” Larsson, som toppnamn. Som ung flyttade Gunnar till Stockholm och hans klubb blev Stockholms Atletklubb… …… mer text och bilder på Gunnar finns på hemsidan under knappen Idrottshistoria.

http://ovedanielsson.se/index.html

PS! Kommentera gärna. Kanske det finns någon som kan berätta mer om Gunnar.

På 50-talet kom synden till marknaderna i Askersund. Till mångas höga nöje och till mångas förtret. Men allt var oskyldigt. En naken flicka som stod helt stilla. Om inte hade det blivit böter. Bilden är från torgparken innan Centrumhuset byggdes.

Snart är det dags för vårmarknaden i Askersund. Närmare bestämt onsdagen den 28 april. I år kommer det att ske stora förändringar på placering av marknadsstånd. Det har stått i tidningen och då är det sant. Jag har själv jobbat på tidning. Kommunen har i år också lagt ut marknadsarrangemanget på entreprenad. Det är första gången det har hänt.

Så här såg det ut vid vårmarknaden 1986. Torget och stånden var snöklädda. Holger Karlsson grunnar på hur det kunde gå så illa.

Tidigare var det nästan en kommunal lag på att torget först skulle fyllas med 110 platser och sedan utvidgas därifrån. Så är det inte längre. Marknadsplatsen har förflyttas ner mot hamnen och på andra sidan Sundsbron. Och då främst för att locka nya marknadsbesökare. Undrar vad Askersundsmarknadernas grundare Gustaf Vasa skulle sagt om det? Men det var ju så länge sedan han sa det, redan år 1550 så det är nog glömt.

Personligen tycker jag det är en trist utveckling att torghandeln utarmas, men det är vad jag tycker. Enligt ansvariga måste marknaderna förändras och följa tidens gång. Arrangörerna vill locka tonårspubliken till marknaden för att rädda framtida marknadsarrangemang. Men har det gått i 460 år fungerar det nog ett tag till. Med eller utan nymodigheter. Vår-och höstmarknaderna har blivit en stor mötesplats. En del besökare är bara inne i stan två gånger om året i samband med marknaderna för at träffa vänner och bekanta.

För att påminna lite om tidigare marknader har jag med Linus hjälp och med bilder som jag tagit, lagt in lite marknadsbilder på bloggen av nostalgiska skäl.

PS! Kommenetera gärna. Kanske någon har trevliga marknadsminnen att berätta om…..

Örebro SK:s värvning av Askersunds bandystjärna, Karl-Erik Södergren, i mitten på 50-talet blev en verklig fullträff. ÖSK fick i ”Söder” en grovjobbare, en spelfördelare och en fruktad vänsterskytt. ”Söders” aviga klubbfattning och luriga skott var en mardröm för både motståndarförsvar och målvakter. De skruvade skotten kunde gå var som helst i målet. Han blev en nyckelspelare för ÖSK:s framgångsrika bandylag på 50-talet.

ÖSK fick dock jobb hårt för få ”Söder” att skriva på övergångspapper. Det skedde i elfte timmen. ”Söder” tvekade i det längsta. Vad skulle askersundarna säga? Flera klubbar före ÖSK hade försökt locka över honom utan att lyckats. På den tiden var bandyspelarna bundna vid en viss övergångsdatum. Åke Engvall ansvarade för värvningen. Han var nere i Askersund och fick en påskrift bara några timmar före tolvslaget…. mer text finns på hemsidan under knappen Idrottshistoria.

http://ovedanielsson.se/index.html

Vad hände med Jane Horney? Var hon spion och avrättades hon verkligen av den danska motståndsrörelsen? Åke Lidén, träffade henne så sent som i mars 1945.

För 70 år sedan gick tyska trupper till anfall mot Danmark under operation Weserbung. Det egentliga tyska målet var dock Norge och att säkra järnmalmstransporterna från Sverige. Det var också viktigt att få flott-och flygbaser fungera när tyskarna skulle anfalla Storbritannien. Inmarschen i Danmark skedde den 9 april 1940.

En kvinna som blivit mycket omskriven efter kriget var den äventyrslystna svenskan Jane Horney. Var hon en tysk spion? Eller arbetade hon för den danska motståndsrörelsen? Karismatiska svenskan som försvann spårlöst i januari 1945 fascinerar många än i dag. För några år sedan gick det TV-serie om hennes märkliga liv. Hennes öde är hittills en olöst gåta. Först 2015 släpps de sista hemligstämplade akterna om henne ur arkiven. Motståndsrörelsen tog på sig ansvaret för hennes död, men vad hände egentligen? I samband med att hon försökte rentvå sig försvann hon spårlöst.

Åke Lidén mindes de danska krigsfångarna efter krigets slut 1945. Han låg i lumpen bland anat i Helsingborg. DE fick bäras ut på bår. En hemsk syn.

För en del år sedan träffade jag lantbrevbärare Åke Lidén, Ingelsby. Han hade mycket intressant fakta om krigets mest mytomspunna person, Jane Horney. En märklig händelse inträffade 1940 när han låg i lumpen i Helsingborg. Åke träffade då den omskrivna kvinnan . De skulle dock träffas ytterligare en gång , 1945, och även då i Helsingborg.

-Vi hälsade på varandra som gamla bekanta gör. I böcker har det stått att hon avrättades i januari 1945. Det stämmer inte. Sista gången jag hälsade på henne var i mars 1945. Hon var gift med en svensk journalist vid namn Granberg. En del trodde att hon spionerade år ryssarna, medan andra trodde att hon var på nazisterna sida, berättade Åke för mej.

Han hade också sparat en bild på Jane Horney, som jag fick.

Bevakning mot Öresund. Svenska försvaret var beredd på det värsta. Så här såg det ut i Helsningborg. Åke Lidén har tagit bilden på sina kamrater.

Åke beklagade sig över att våld och krig aldrig tycks ta slut. Att det ständigt upprepar sig. När andra världskriget var slut trodde många att det var slut med krigandet. Åtminstone i Europa. Alla var krigströtta. FN skulle bli en fredsduva som kunde stoppa alla krig. Det blev tyvärr bara en ädel förhoppning.

-Personligen trodde jag aldrig på en evig fred. Vi människor är inte funtade så. Det blossar ständigt upp nya motsättningar. Det låter negativt, men jag konstaterar bara fakta.

I april 1940 låg Åke krigsplacerad i Helsingborg. Tyskarna hade ockuperat Danmark. Precis som i dag vid olika krigshärdar försökte människor fly på olika sätt.

-Vi fick ta hand två hundar danska soldater som kom med färja till Sverige. Danskarna kom från tyska gränsen. Från land såg vi att färjan hissade vit flagg. Vi fick först ta hand om danskarnas vapen, sedan blev de flyende soldaterna placerade i en militärförläggning. Efter den episoden stängdes färjetrafiken av tyskarna fram till krigsslutet, berättade Åke.

-Färjan hade förföljts av en mindre båt som bar nazistflagga. Den båten sänktes sedan tyskarna ombord helt struntat i varningsskotten.

Åke hade massor av fotografier från sitt militärliv. Han låg inkallad i sex år från och till på olika platser i Sverige. Åke var uppväxt utanför Karlsborg så var inte militärlivet något problem för honom.

-När jag växte upp var Karlsborg en verklig militärort. Nästan alla arbetade år ”kronan” som det hette. Vi som bodde i Karlsborg tyckte inte att militärlivet var särskilt spännande . Vi blev vana.

Åke följde alla krigshändelser i världen noga genom radio och TV. Varje tragiska krigsbilder visades på rutan blev han alltid lika berörd. Och det kanske inte var så underligt.

-Danskarna som vi tog hand om i början av kriget var i bra skick. 1945 när jag var tillbaka i Helsingborg kom de första krigsfångarna. De fick bäras ut på bår. Det var en hemsk syn som jag aldrig glömmer. Tyvärr upprepar sig historien ständigt, konstaterade Åke.

Åke Lidén (t.h) arbetade som lantbrevbärare. Innan dess arbetade han på Centralföreningen. Här tillsammans med Gustav Fors. En bild från Leif Linus arkiv.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt