Oves Blogg

Att de bara törs! Vilka våghalsar! Det är
kommentarer som man ständigt hör vid en promenad i Askersunds strandpark vid
den här tiden. Och så är det hela vintern långt in på vårkanten. Kommentaren
gäller pimpelfiskarna och andra promenerande på Alsens is.

Just nu ser det lurt ut med blankis, men de som
sitter med sina pimpelspön på isen har förmodligen rutin och känner till alla
faror. Kommentarerna fälls även om isen är en halvmeter tjock. Respekten för
svaga isar är stor hos många och då hjälper inte fakta.

Pimpelfisket är en stor sak på Alsen i Askersund.
Många har väntat hela sommaren på att det ska frysa till så de kan ge sig ut
med sin sparkstötting och sina fiskedon. Inbitna pimpelfiskare är lite
självplågare som förmodligen njuter av kyla och blåst. Och ibland av lite
vintersol.

Själv har jag aldrig sysslat med fiske trots min
uppväxt bara några meter från Gårdsjön. Har inte nog med tålamod för att ägna
mej åt fiske. När vi ändå är inne på fisk kan jag upplysa om att vit kokt
fisk på tallriken inte är någon höjdare för mej. Nej stekt fisk ska det
vara. Värdelös information kanske någon tycker.

När vi hade
sammankomster på jobbet med lunch vädjade jag alltid till Christina att ta någon
annan rätt. Men det blev ändå ofta kokt fisk. Det skulle passa all. Någon
frågade ibland hur det smakade och mitt svar blev ofta ”absolut inget”. I
rättvisans namn kan jag också nämna att det fanns kollegor som njöt av rätten
och jag är ingen matexpert som har facit på hur det ska vara.

Jag har bevakat en del fisketävlingar genom åren.
Minns att det var rusning ut på sjöarna som ett värsta sprinterlopp vid
pimpeltävlingar. Det gällde att vara först till den bästa platsen. En bekant
till mej hade ett lite udda sätt att locka fisk till sitt pimpelhål. Den första
fisken han drog upp bjöd han på några droppar ur sin kära fickplunta, för att sedan
släppa tillbaka den i hålet. Förhoppningen var då att den skulle simma runt
till kompisarna och berätta vilken höjdare just det pimpelhålet var. Tror inte det fungerade.

Min respekt för svaga isar var som ung mycket begränsad
måste jag erkänna. Har blivit fegare med åren. Som boende vid sjökanten testade
jag isen så fort det fruset till lite. Då gällde det inte fiske utan skridskoåkning
och bandy. Minns aldrig några varningar från någon vuxen. Kanske föräldrarna vid
något tillfälle tittade ut och ropade från trappan att inte gå för långt ut på
sjön. Mer än så var det inte.

I veckan ( v 4) kom den lilla annonstidningen Askersunds-Nytt ut med ett nytt nummer. Håkan på tidningen brukar plocka någon blogg från mej som text. Senast var det om Askersunds brandkår. Efter det hörde vännen Leif Linus av sig om en bild från en av bränderna Bertil berättade om. Och så bodde familjen på Aspgatan och inte på Villagatan som stod i tidningen. Men det var mitt fel. Och det finns en bra förklaring till felet. Bertil sa ofta om man inte rökte och drack så kunde man kanske ha råd att köpa en villa på Villagatan. Han tyckte det lät bra att säga så. Det hade fastnat i huvudet på mej. Och så över till bloggen som gått en gång tidigare.

————————————–

Askersunds brandkår bildades
1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första
motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

”Den öppna bilen var farlig att
åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på
bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i
livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han.
Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan
kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare
skulle Bertil avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift
var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns
en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den
tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade
efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle
vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”,
berättade Bertil.

Under min tid på tidningen
träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. På höstarna plockade
Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård vid Aspgatan. Det
var bara att åka och hämta. Bertil var
en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy,
fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som
avskydde droger av alla de slag. Han
kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde
och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom
nykterhetsrörelsen. Många askersundare
är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också
en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor
vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor
var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta
som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern
kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i
Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum
som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds
brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret
var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning
fick vi två kronor första timman, sedan en och femtio för de följande” ,
upplyste Bertil.

När man väl hade bildat
brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig
utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt
jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa
bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund
hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var
att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta”
omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar
beskyllda för at överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen
inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en
utryckning med den tvåhjuliga kärran.

”En bil hade fattat eld i
hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktig smäll på
benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma
igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.

Hotell-Gustav Karlsson och Fritz Gevert vid bilbranden vid hotellet.
Bild från Leif Linus bildarkiv.

Fram till 1928, innan
brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika
gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också
dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan.
I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev
uttagen som vattenbärare!

Från 1951 fram till
pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef.
Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick
inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp
av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid
bränder.

”När jag höll på kunde jag
alla brandposter i Askersund. I stället för att räkna får när jag hade svårt att sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.

Under mina många år som
journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt
trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna
undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet.
Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några
hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen
också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det
alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort.
Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.

Från disktrasor, via biodling till kakelmakeri. Den
lilla fabriksbyggnaden vid Sundsängen där nu keramiker Maria.B. Ekström har sin
verksamhet byggdes 1938. Byggnaden var ganska nedsliten när Maria gjorde sitt
inträde, men hon har jobbat hårt för att få den i bra skick igen. Och lyckats.

Maria.B. Ekström är formgivare och tillverkare av kakel. Hon har rustat den gamla fabriksbyggnaden från 1938.

Fabriksbyggnaden byggdes för tillverkning av
putsdukar, disk-och skurtrasor. Enligt tidningsartiklar från den tiden skulle endast
”jobb beredas för det täcka könet”.
Marken ägdes av Askersunds bryggeri. Från början var det så att en firma
med namn Jacobson&Swanson med tidigare verksamhet i Göteborg skulle driva
fabriken. Det blev till slut
fabrikörerna Swanson och Axel Nilsson, som startade verksamheten i Askersund.
Namnet Jacobson föll bort av någon anledning som inte jag känner till.

Lokalerna vid Sundsängen beskrevs som vackra och
ljusa. Vid starten 1938 fanns två virkningsmaskiner och en kantmaskin. Firman hade
också eget patent på maskinerna. Väven var mellan 25 och 50 meter , som
sedan styckades sedan till trasor. Det tillverkades ett par tusen
trasor varje dag.

Tidningsklipp från 1938

På södra gaveln fanns ett rymligt kontor enligt den
tidens mått. Swanström och Nilsson, menade att det fanns goda möjligheter att
bygga ut fabriken åt norr. Men det blev aldrig så, men möjligheten finns kvar. När disktrasepoken var avslutad tog bioodlare Gustav
Lundberg över lokalen. I kullen upp mot Storgatan hade Gustav ett antal
bikupor. Och inne i fabriksbyggnaden
förvarade och arbetade med allt som
tillhör en bioodling. Sedan var det dags
för Maria.B. Ekström att ta över.

I boken ”Askersund en småstad vid Vättern” har fotograf Ullabritt Jonsson besökt Maria.B med sin kamera och tagit fina bilder.

I Askersund finns många skickliga konstnärer. En av
dem är just ägaren till den gamla industribyggnaden, Maria.B. Hon ägnar sig åt
formgivning och tillverkning av kakel och kakelugnar. Maria. B har i samarbete
med tecknare Stina Wirsèn bland annat skapat en hel kakelvägg vid Åhléns i Stockholm med
handslaget kakel. Ett imponerande arbete på 185 kvadratmeter. Många trodde nog
att Maria. B skulle bli ett självklar val vid utsmyckningen av nya Sjöängen. Men så blev det inte. Det är
inte alltid så lätt att bli profet i sin egen hemstad brukar det heta…

Under en period satt två tunga kommunalpolitiker i
Askersund också i riksdagen. Matteus Berglund, folkpartiet som namnet var på den tiden
och socialdemokraten Erik Brandt. Riksdagspolitikerna åkte hem från
Stockholm för att delta i fullmäktige en gång i månaden. I dag skulle det nog
vara en mycket svår kombination. Den kommunala verksamheten har växt ut, så det
behövs säkert ansvariga politiker på hemmaplan varje dag.

Erik Brandt Matteus Berglund

Matteus Berglund Erik Brandt som unga.

Det praktiska
arbetet på hemmaplan sköttes av andra på Berglunds och Brandts tid. För
Berglunds del, som också var ordförande i drätselkammaren, ansvarade
borgmästare Bernhagen för utredningsarbetet på rådhuset. Många gånger var det
bara att komma hem och underteckna besluten. Naturligtvis hade borgmästaren
hjälp av sin personal. Tror inte att han gjorde grovarbetet själv om jag tänker
efter alla de kontakter jag hade med honom som journalist. Han var nog villig
att delegera uppdragen…

Både Berglund och Brandt, tillhörde grovjobbarna
inom sina partier i riksdagen. Inga stora utspel som gav eko i massmedia utom
vid ett tillfälle. Riksdagsman Berglund retade sig på ett tv-program,
”Julfortifikationer” i början på 60-talet. Bakom programmet låg Strüwers och
Axelman. Det var ett program som
blandades med mat och avklädda flickor. Berglund tog upp ämnet i riksdagen.
Slutklämmen i askersundarens glödande inlägg löd: ”Det finns inte ord starka
nog att uttrycka den avsky varje sunt tänkande människa känner inför ett sådant
program”.

Ekochefen Olof Rydbeck tog dock Berglunds ilska med
ro. Hans förklaring var att äldre och yngre generationer hade olika
uppfattningar inom de aktuella områdena.

Matteus Berglund var född i Motala 1898 och avled i
december 1981. Han var son till en verkstadsarbetare. Från 1925 arbetade han som kontorist och
kamrer vid Askersunds Trikåfabrik. Disponent blev han 1954. 1962 startade han
agenturfirman Matteus Berglund AB. Han var strakt engagerad inom
frikyrkorörelsen och drätselkammarens ordförande i Askersund åren 1947-1967.

Berglund valdes in i riksdagen första gången 1957
till nyvalet 1958. Han satt sedan i riksdagen från 1961-1968. Han var särskilt
engagerad i näringspolitik och nykterhetsfrågor. Den sista intervjun jag gjorde
med honom uttryckte han sin oro över hur politiken i Askersund hade utvecklats.
Fullmäktige efter kommunsammanslagningen hade blivit rena cirkusen med politiker
från småpartier som aktörer. Det tyckte inte Berglund om. Annat var det på hans
tid. Ordning och reda. Berglund var också landstingsman mellan 1955-1970.

Erik Brandt var till yrket pappersbruksarbetare vid
Munksjös anläggning i Olshammar, dit han kom 1928. Han var även politiker och ordförande
i Hammars fullmäktige. Vid valet 1940 blev han invald i riksdagen. Brandt blev ledamot av andra kammaren vid riksdagens
öppnade i januari 1941. Brandt var den tidens idol inom SSU, med bland annat
diktläsning vid ungdomsmötena. Han blev
kvar i riksdagen till och med år 1973. I 33 år! Bland annat var han ordförande
i skatteutredningen och ledamot i AB Tipstjänst

Brandt var född i Åmotfors, dit han flyttade
tillbaka efter sin pensionering. Han var född 1905 och avled 1982. Har aldrig
träffat Brandt personligen. Däremot har jag hört honom tala vid några
tillfällen. Han var en kraftfull agitator.

Vem vet, kanske de politiska partierna i
Askersund har några ledamöter som kan
ta upp Berglund och Brandts fallna
mantlar. Någon ledamot som kan ta
plats långt upp på valsedlarna till riksdagen. Om nu
jobbet som kommunalpolitiker går att kombinera med riksdagsjobbet? Det borde
gå, annars är det svårt att hänga med vad som händer på hemmaplan i vardagen
för riksdagsledamöterna.

”Enslingen
på Bockön” visas på Sjöängen i
Askersund på söndag. . Filmen har gjorts av Anders Gustafsson, Alf Fransson,
Susanne Wilén, Karin Danielsson, samt berättare Conny Sandberg. Upp emot 75
personer, alla debutanter i filmsammanhang, har hjälpt till som statister och
på annat sätt i filmen. Huvudrollen spelas av Sven-Olof Gustafsson från
Östansjö, där föreställningen getts under fyra slutsålda hus.

Musikgruppen Buckliga Boots framför
filmmusiken live på Sjöängen samt även delar av sitt nya projekt Swede Hallow,
som kommer att visas på Sjöängen under 2017. Den berättar historien om en ravin i StPaul
Minnesota, USA, där runt sekelskiftet 1900 över tusen utslagna svenska
emigranter levde sina liv utanför det amerikanska samhället i stor misär.

Alf Fransson , filmare och en av personerna bakom filmen.

Många med mej
har säkert sett filmen ” Hundraettåringen som smet från notan och försvann”. En
populär komedi som lockat storpublik på biograferna. En aktiv gammal man som
lurar skjortan av de flesta. De flesta är imponerade över att 101-åringen på filmen
orkar med allt.

En som inte är så värst imponerad av huv

udrollsinnehavarens
ålder är förre åmmebergaren Sten Bolling- själv 103. Sten såg filmen för att se
vad ”lillpojken” hade för sig. Själv har han aldrig smitit från någon nota, men
ibland har han gett sig på resor ut i Europa. Precis som Allan Karlsson i
filmen. Ibland i sällskap med någon dam. Men helst av allt åker han och dansar några
gånger i veckan. Vännen Leif Linus har
gjort en film om Sten som jag hjälpt till lite med. Har gjort intervjuer till
filmen. Känner Sten sedan gammalt genom en rad konstutställningar.

Bild Leif Linus

Sedan en del år tillbaka bor han i Hallsberg. Vid
ett besök vi gjorde berättade Sten att han varit ute i promenerat men fått lite
ont i ett ben. ”Tror jag börjar bli gammal”, var hans kommentar till det onda.
Sten tänkte annars aldrig på sin ålder, det är mera andra som gör det. Det
stora problemet för honom har varit när han ska ut och resa eller ha kontakt
med myndigheter. Datorerna har haft svårt att klara hans personnummer. Så
gammal kan man inte bli enligt moderna datorer hos myndigheter.

Linus har visat filmen om Sten på olika platser och
det har ofta varit fullsatt. Sten har varit med på varje spelplats och inlett
det hela med en svängom till släktingen, ”Bostonkungen” Theodor Pinets, ”Bondvals”.
Pigga och glada Åsa Karlsson har följt med som danspartner.

Annars har nyåret varit stilla och lugnt för mej.
Firade två gånger. En gång i Askersunds hamn och någon vecka senare med hjälp
av repriser på tv från firandet på
Skansen. Ser också i tidningarna att mötesverksamheten
och sammankomster kommit igång som vanligt efter nyår. Allt är sig likt. Minns
från jobbet att det var samlingar om hur arbetet skulle läggas upp på det
nyåret. Nästan alltid ingick det någon form av grupparbeten. Finns det något
tråkigare än grupparbeten? Det är min helt privata åsikt, men det ska också sägas
en del tyckte att det var riktigt roligt. Och till och med givande.

Slutligen. Folk på stan frågar mej varför den här
krönikan inte alltid kommer på samma dag- söndagar. Svaret är platsutrymme för
viktigare händelser, även om jag inte kan förstå att det finns viktigare saker.
OBS! Det sista var ett skämt.