Oves Blogg

Trevliga möten på
motionsrundor i Askersunds by. Först ett snackuppehåll hos Tommy. Sedan
fortsätter det med en vacker hästupplevelse bland alla gula blommor. Mycket
bättre än så kan det inte bli. Då får man utstå att bli trött på rundan ibland.

Matchen mellan IFK Askersund och Lindesberg i fotbollsfyran
blev lite märklig. Det blev 2-2 (1-0) efter två självmål! IFK såg ut att gå mot
en klar seger efter i stort övertag i första halvtid. 1-0 -målet kom efter en
kvart efter självmål. En kvart in på andra halvlek kom 2-0 Och då trodde nog de flesta att saken var klar.

IFK hade ett antal målchanser men det brast i avslutningarna.
Det måste man rätta till om det ska bli fullpoängare.

Gästernas reducering kom på ett själv där IFK:s duktige
målvakt Morgan Särèn var chanslös när bollen seglade in. Kvitteringen kom i
slutet av matchen efter en rörig situation fram för IFK-buren. Båda lagen är i
starkt behov av poäng och nu delade man broderligt om man säger så.

IFK:s mål gjordes av Mohammad Hossaini och Lindesbergs
av Christopher Pålerud. Priset till bäste hemmaspelare gick till nyförvärvet
Robin Hugosson.

PS! Ytterligare ett antal bilder finns på na.se Ove s blogg

Bandy, fotboll, friidrott, innebandy i alla ära, men
faktum är att också brottningen var stor i Askersund under en period. En sport
som jag har en del udda minnen ifrån. Konditor Elfving kom till Askersund från
Värnamo och startade brottarklubben. Han propagerade ständigt för att vi
ungdomar skulle komma till träningen i en gammal byggnad vid Storgatan. Vi var
ett gäng som lyssnade och gick dit. Det var ju ändå ett litet uppehåll mellan
fotbolls-och bandysäsongen så varför inte.
Och brottning hade en bra och mångsidig träning. Hade alltid tyckt att
brottarna såg lite fåniga ut i sina brottardressar som likande gamla
baddräkter. Det var också mycket bök och
slit på mattorna. Inget för mej. Det var träningen vi ville åt. Tävlingar var otänkbart.

Brottarträningen slutade trots allt med att jag gick
ett 100-tals matcher. Mycket märkligt när jag tänker efter. Jag var aldrig var intresserad av att tävla i
sporten. Det blev klubbtävlingar, Fyrstadsbrottningar och DM-tävlingar.
Fyrstadsmedaljerna med gamla brottarprofiler är fina och originella. Jag har sparat medaljerna.
Brottning handlade för min del mycket bantning för att hamna i en längre
viktklass. Jag var ett gränsfall. Problemet
med bantning var alltid julmiddagarna. Då var det svårt att hålla vikten.

Brottning höll först till i gamla gymnastiksalen på
Norra Bergen. Vi var några stycken som övertalades att ställa upp och tävla.
Motståndarna kom i riktiga brottarskor, medan de flesta av oss kom i de gamla
blå gymnastikskorna ni minns. Som tur var satt inte brottningskunskapen i
skorna. Det handlade mycket om teknik.

Tävling på stadshotellet i Askersund

Efter en tid flyttade tävlingarna till Stadshotellets
festvåning med en matta under kristallkronorna. På stan frågade folk ironiskt om
det inte var dyrt att ligga på hotell. Det var alltid mycket folk och hög
stämning vid hotellbrottningarna. I pausen gick delar av publiken ner till serveringen
och drack något stärkande. Det märkets efter pausen. Minns en person som hejade flitigt på oss
före pausen med uppmaningar att inte ta för stora grepp. Tror vi mötte
Karlskoga. Efter pausen fick konditor Elfving uppmana honom att heja lite
lugnare. Han svarade direkt, stärkt av någon dryck, med ett klubbyte och det blev istället ”Heja
Karlskoga”. Fast lika högljutt.

Vid något tillfälle hade några brottare varit i
Danmark och tävlat. Där vill arrangörerna ha meritlistor av brottarna vid
presentationen. En tungviktare, snickare till yrket, saknade meriter. Då kom
någon på att presentera honom som snickarmästare de skulle ändå inte förstå.
Det gick hem hos den danska publiken.

Om jag vann några matcher? Det hände ibland.

En liten tillbakablick över Strandparken i Askersund
utan att ta ställning till om det var bra eller dåligt att fälla träd i parken.
Det här är bara en enkel blogg om en svunnen tid. Mina åsikter är inte
intressanta och jag behåller dem för mej själv. Andra sköter debatten i de
sociala medierna bättre än jag.

Under sommarmånaderna är hamnen i Askersund den
naturliga samlingsplatsen. Med båtar, kiosker, restauranger och allt vad det
kan vara. Under många år var parken vid Strandparken den stora samlingsplatsen
med en scen. Trivselkvällar och
artistframträdanden hölls i parken. I dag har nya skolan och kulturhuset tagit
över parkområdet.

Går man
tillbaka i tiden så hade stadsfullmäktige gett klartecken till att IFK Askersund
skulle få anlägga en bandybana i Strandparken.
Om det blivit verklighet hade det varit knepigt med dagens satsningar.
Men det hade man säkert löst på något vis. Närheten till Alsen där IFK spelade
sina matcher var perfekt. Det gick att pumpa upp vatten direkt från sjön till
bandybanan. IFK hade också fått pengar från Tipstjänst till banan.

Men vem som skulle stå för jobbet? Kommunen eller IFK?
Kommunen hade upplåtit mark till IFK för banan, men villkoret var att planen
skulle användas till lekplats under sommaren. En del tyckte det var en omöjlig
kombination. År 1939 bordlades ärendet i stadsfullmäktige. Det hela löste sig
senare utan bråk. Försök med att spola upp is var i det närmaste omöjligt.
Gamla fyllningsmassor som Strandparken är uppbyggd med gjorde att vattnet sjönk
rakt ner i jorden hela tiden. IFK gav därmed upp sina planer. Istället valde
man att spola på gräset vid gamla IP. Till den Allsvenska premiären 1945 var
bandybanan på gamla IP klar.

En gång i tiden fanns det en planteringsnämd i
Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och
planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena
träskmarken på den tiden. En stor vacker
park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med
vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning
till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med
utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden
med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats.

Anton Frendel

Frendel och
hans nämnd kämpade också hårt för att få
bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter
stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika
byggen i staden då husgrunder grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som
bilvrak, trädstammar, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp
skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom redan
1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt
Gunnar Andersson från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades.
Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde ritningar
som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del pengar men
det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte också
4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns
19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första
satsningen.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång
arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till
bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli
reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här
tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom
igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

En
lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i
Askersund radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken
(ibland också kallad Skolparken) föll då till marken. Trädet med sina många
stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som
askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat
krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas
tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna
knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.

Det ståtliga
trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande
släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till
Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund.
Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna
med en kamera innan trädet sågades ner helt.

Många trodde
att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det
inte. De styrande i stan hade några år
före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert Nilsson, för att titta på det ståtliga
trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.

-Pilar växer
hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.

Bild från tidningen 1950

De styrande
i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons
bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl
åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.
Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När
järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken
var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första
planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad
björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid.
Vattnet underminerade björkarna.

I dag finns
det en jättepil längre ut mot Haga som håller på att gå samma öde till mötes
som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades
är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på
30-talet. Många tror att även den pilen
är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor
Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara
sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den
pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga
kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.

Rektor
Frendel, som kom till Askersund 1923, var mycket trädgårdsintresserad. Frendel
avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en av de drivande personerna bakom
Strandparken, inte att förglömma.

PS! Ytterligare bilder finns på na.se Oves blogg

Protokoll från kommunen:

Närlundaskolan. För en tid sedan ett stort arbete med ventilationen. Det kanske var onödigt med tanke på planerna om rivning….

Projektering inför nybyggnation av
Närlundaskolan

Ärendebeskrivning

Närlundaskolan föreslås till
största delen ersättas med en nybyggnation. Detta projekt har föregåtts av en
förstudie som redovisas i ett äskande till investeringsbudgeten 2020-22.

Under förutsättning att
kommunfullmäktige fattar beslut om att detta projekt skall genomföras behöver projektering
av nybyggnationen starta redan efter sommaren 2019, varför medel till detta
föreslås

anslås ur de befintliga strategiska
investeringsmedlen.

Förslag till beslut

Kommunfullmäktige föreslås besluta
att:

Anslå 1,815 mnkr ur strategiska
investeringar i investeringsbudgeten till projektet ”Projektering inför nybyggnation
av Närlundaskolan”

Finansiering

Medel föreslås föras över från den
redan beslutade investeringsbudgetposten strategiska investeringar

till projektet ”Projektering inför
nybyggnation av Närlundaskolan”.

Kommunledningsförvaltningen

Det senaste som hänt på nybygget vid Vårdcentralen är att en passergång mellan nya och gamla bygget. Ännu är den inte klar. Någon öppning i gamla byggnaden finns ännu inte. Den kommer i ett senare när det mesta är klart.

PS! Ytterligare bilder finns på na.se Oves blogg

Köp en häst! Den
uppmaningen fick Askersunds kommun från
en medborgare för några år sedan.
Hästköpet skulle ingå i ett klimatprojekt med bidrag från Länsstyrelsen.
Kommunen skulle kunna använda hästen i skogs-och parkavdelningen tycker medborgaren i sitt förslag. Men inte bara
till det. Minitåget skulle också kunna dras av en häst om det skulle vara så.
Hästprojektet borde också ingå i kommunen
marknadsföring. Allt enligt
medborgarens förslag.

”Askersund -en kommun som
satsar på miljövänliga hästkrafter”, är mitt förslag i en eventuell
marknadsföringskampanj. Vem skulle inte lockas till kommunen av något sådant….

Frågan behandlades i
kommunens beslutande organ men det blev inget hästköp. Politikerna tyckte förmodligen
att förslaget var något i hästväg. När det gäller tåget så låg det på Hembygdsföreningens bord. Men vad jag minns är det inte första gången hästfrågan varit uppe när det gäller
kommunens skogslag. För ett antal år sedan fanns det också en man som försökte
starta hästturer med utgångspunkt från
hamnområdet. Men det blev ingen succé.
Kanske hästar har kommit mera i ropet nu…..

När jag växte upp fanns det
ett antal häståkare i Askersund, så det
är ingen ny företeelse. Klappret från Skoogs,
Sandbäckarnas, Hästa-Hermans kusar
hördes nästan alltid på någon plats i stan på vardagarna. Kuskarna hämtade varor vid stationen åt stadens handlare. På vinter var det snöröjning med hästar som gällde. Naturligtvis hade de också andra körningar. Ofta kom de in
hästägare från lansbygden till
stan för att handla. Andra hade ärenden till kvarnen. Hästarna var ett trevligt
inslag i stadsbilden. Alla kanske inte tyckte
om vad de lämnade efter sig på gatorna, men lite skit får man ta som det så
vackert brukar heta.

PS! Ytterligare bilder finns på na.se Oves blogg