Oves Blogg

Storgatan i maj 2015.
Bild:Ove Danielsson
Storgatan 1962.
Bild Eric Englund

Förr i tiden var det mycket
att viktigt i Askersund att utsikten
från torget ned till vatten inte var
skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka
ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det
alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta
Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans
stolthet.

Storgatan 1962
Bild:Eric Englund

I mitten på 1990 –talet hände
något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen
förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande
plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen. Minns som
journalist att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens
plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna
skymde. Nu är buskarna borta och torget har gjorts till parkering.

Storgatan vid i början av 1900-talet.
Från Leif Linus arkiv

Namnet Fikstorget kom ganska
sent upp som ett namn på en skylt. Många
i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen
som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en
återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fisktorget
och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson.

Stöökagatan mot Alsen på 50-talet.

I mitten av 1800-talet ägnade
sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser
som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen
förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid
namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in
mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var
omgivna av alléer. Det är väl bara att hålla med, även om det nu börjar bli
tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar…

Minns en person som ständigt
kämpade för att utsikten på toppen av Storgatan vid Sofia Magdalena kyrka ut
mot Alsen skulle var som den alltid hade varit. Utan skymmande träd. Under en
period var utsikten borta, men det är betydligt bättre i dag. Till bloggen har
jag med Eric Englunds löfte lånat några 60-talsbilder som han plåtat. Eric har
många fina bilder från Askersund med folk i rörelse på gatorna. Leif Linus
brukar låna ut bilder, det finns också vykort och själv har jag fotograferat en
del. Det är en blandning, men jag brukar skriva vad bilderna kommer ifrån. Det
kan kanske blir någon miss ibland och då får jag skylla på den mänskliga
faktorn.

Tidigare i år såg det ut som om serveringen på
Borgmästareholmen skulle bli utan arrendator. Det hade varit tråkigt för de som
besöker badet och holmen bara för att koppla av en stund. Men nu har det löst
sig. Paret Svempa Larsson och Marita Fält, ska hålla serveringen öppen under
sommaren. Jag har läst det i Allehanda och då är det sant. Det är bara att
önska lycka till. För det ändå något speciellt med den lilla fina holmen. Och
det finns också en bra historia om holmen.

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började
röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora
Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta
hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån
känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet utvärdshus på
holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns
massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen
och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta
till holmens försköning.

År 1908.Folk på väg till holmen

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette
Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka
kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var
plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Askersunds skarpskyttekår hade sina övningar ute på
holmen från mitten av 1800-talet . Stenarna som kårens medlemmar sköt mot finns
kvar ute på udden och rättades till för ett antal år sedan med pengar från
länsstyrelsen. På den här tiden var försvarsmakten i ett mycket dåligt skick.
Skarpskyttekårer och Lantvärn bildades lite var stans i Sverige. Vid starten
hade föreningen 180 medlemmar. När föreningen upphörde i slutet av 1800-talet
var medlemsantalet bara lite över 50 skyttar.

Restaurangrörelsen på holmen drevs av en snickare Carlsson
och hans fru. Rörelsen gick allt sämre och till slut blev det konkurs. Snickare
Carlsson gick under smeknamnet Kärleken, beroende för sitt stora kvinnointresse.
Men han var en skicklig möbelsnickare och hans alster har funnits i förmögna hem
och herrgårdar.

1878 annonserades byggnaderna på holmen ut och efter
en tid gick Askersund stad in som köpare. Kommunen är fortfarande ägare till
borgmästare Knöös sommarnöje.

IFK Askersund-som bildades 1904- hade sin första
idrottsplats ute på holmen. Sanden till hoppgropar hämtades med båtar av
medlemmar vid Husabergsudde. Det fanns många tidningsnotiser om båtar som var
när att sjunka av tunga laster. 1908 lämnade IFK holmen för en ny tävlingsplats
i närheten av Väderkvarnsbacken. 1925 invigdes idrottspalatsen där hyreshusen
vid Torsten Carlssons väg finns i dag.

Kumla-Greven var en given artist vid holmefesterna
Amatörtävling på holmen. Nisse Lundstedt vann inte.

På väg till holmen. Bild:Kjell Johansson

Prisutdelning efter IFK-tävlingar på holmen.

1999 gjorde en elev vid högskolan i Kalmar en stor
en inventering av den biologiska mångfalden på holmen. Hon konstaterade att
många av de stora träden som planterades i mitten på 1800-talet fanns kvar. Hon
blev imponerad av den biologiska mångfalden. Kan inte svara på var hennes var
hennes kartläggning av djur-och växtligheten på holmen tog i vägen. Det var ett
examensarbete.

IFK höll stora sommarfester på holmen fram till
70-talet. Folk fraktades ut med vedskutor. Föreningen drev nästa hela sin
verksamhet med inkomster just från ”holmefesterna”. Det var en fest som alla
skulle till. Bilköerna in till stan på lördagskvällen var långa. En del kallade
”holmefesten” för en fyllefest. Det gick rykten om att det fanns folk som
önskade att holmen sjönk med alla syndiga människor. Men det var nog bara en
skröna.

Diskussioner om en bro till holmen hade diskuterats
länge. En bro skulle göra holmen attraktivare. Under tiden försökte kommunen
med egna turistbåtar och arrendatorer till serveringen att göra stället
populärt. Men det blev aldrig något
stort besökstryck. När bron sedan byggdes av en privat byggmästare försökte
några idrottsföreningar med stora dansband och golfbanor. Inte det heller
lyckades. Det blev inga pengar över till arrangörerna efter allt slit.

Badet som finns i dag diskuterades länge. Nu finns
det här och det har blivit populärt både av barn och vuxna. Förts var namnet
Barnens Ö, men det namnet var skyddat, så därför blev det en ändring till
Barnens Egen Ö. För mej hade det räckt med Borgmästareholmen med en underrubrik
som handlar om barn. På holmen finns också en lekplats, som i dag inte är allra
bästa skick. Men vad jag förstår ska kommunen också fixa till det vad det
lider.

Slutligen några ord på vägen till de politiker som
finns med i dag. Vad säger ni om den ogästvänliga grinden ut till holmen? Hade
jag någon makt skulle den bort omgående, men nu har jag inte det. Och jag vet
att ett antal politiker har samma åsikt, men har svårt att komma till skott.
Har träffat folk i Strandparken som vill gå över till holmen på kvällen, men då
är grinden stängd! En grind kan nog inte skydda varken mot vandalisering varken
på båtar eller ute på holmen. Tvärtom. Det är väl bra att folk rör sig både på
bron och ute på holmen. Och det finns ingen annan båtbrygga i Strandparken där
man satt upp en grind, trots massor av fina båtar. Den kostade för övrigt
35 000 kronor när den sattes upp för ett antal år sedan. I mitt tycke
bortkastade pengar.

Med Bernice Anderssons satsning kom ”riktig lakrits”
till Askersund. Hon driver sedan några år tillbaka en butik med namnet ”Glas
och Laktris”. Att det blev just den lite udda verksamheten var något av en
tillfällighet.

-Det var vid ”Chokladfestivalen” där fanns en
utställare med kombinationen lakrits och choklad, som jag nappade på idén. Det fanns inget sådant i Askersund
och jag visste att lakrits blivit allt populärare, berättar Bernice.

-Lakrits används i dag både vid matlagning, till
sallader, glass och bakning för att bara
nämna något. En trevlig utveckling, tycker Bernice.

När jag växte upp var det bara lakritspipor och
tablettasken Salmiak som gällde. Nostalgiska minnen. Bernice kan ge ett
lugnande besked.

-Både lakritspipor och Salmiak finns kvar.

Hos Bernice finns det lakrits och choklad i alla
tänkbara smaker och kombinationer. Hon
marknadsför också glasföremål. God lakrits i en vacker skål. Kan det bli bättre

Stöökagatan i Askersund norr ut från torget var förr
ett livligt gångstråk. Där låg Centralcaféet, en sytillbehörsaffär, Erik
Vulkarns gummiverkstad, Sams begravningsbyrå, Kias bageri, Bernhard Andersson
skomakeri för att nämna något. På Rådhustomten fanns också en affärsbarack.
Verksamheter som folk var mer eller mindre tvingade att besöka ganska ofta.

När Rådhuset byggdes ut blev stora delar av gatan
norr ut kontoriserad. Folk stannar ofta i dag i närheten av torget och den
stora matvarubutiken. Nu finns det ett gäng som försöker få tillbaka lite av
det gamla gångstråket. Och de kämpar på för att locka folk. I gamla posthuset
vid Stöökagatan finns både ”Silver Carina”, Zebra Form” och ”Glas och Lakrits”,
så ett råd är att inte bara stanna vid torget. Gå några steg extra.

Målning i trappuppgången intill ”Glas och Lakrits”. Butiksägarna norr ut på Stöökagatan vill locka folk också en bit från torget.

Fotnot:Lakrits
är en naturprodukt som framställs ur rötterna på
växten Glycyrrhiza glabra, lakritsrot, som i sin tur är en ärtväxt som växer
vilt i Medelhavsområdet, Ryssland, Kina och Iran. Trots att lakritsroten varit
känd i tusen år och medicinkännare som Hippokrates prisade den för dess
magbefrämjande effekter, har ingen ännu kommit på hur man odlar lakrits. Det
gäller alltså att hitta den vilda. Den bästa och finaste lakritsen sägs komma
från Kalabrien i Italien.

Under den senaste månaden har en bil har en bil
stått parkerad utanför Jakobssons radio och polisstationen i Askersund vid
Väderkvarnsgatan. Alla är väl ense om att bilen inte kan stå där, utan den är
lappad både av det inhyrda parkeringsbolaget och av kommunen. Den är inte låst
och det finns information om ägaren men bilen står kvar.

Parkeringsböterna måste
bli dyra om man får tag på ägaren. Själv fick jag betala 800 kronor sedan jag
stått två meter för nära gatukorsningen Lilla Bergsgatan-Stöökagatan för en tid
sedan. Jag var borta i tio minuter. Tydligen vet man inte vad man ska ta sig
till med bilen. Bortforsling verkar vara det enda alternativet om den inte ska
stå kvar hela sommaren. Det vore tråkigt
både för Jakobsson och polisen.

Föreningen Gamla Askersund
firar sin 30-årsdag med att smycka ytterligare ett antal gamla fina hus med
informationsskyltar. Föreningen har redan tidigare betat av många av stadens
äldre och mest intressanta hus. På några av husen finns två skyltar. Tidigare
placerades skyltar ut från Norrys donationsfond, men då handlade mest om
fastighetsägare som rustat och bevarat sina hus på ett fint sätt. Norrys fond
har upphört. Men dagens låga ränta blev det inga pengar över till avkastning.
Bland annat för att köpa skyltar att skruva upp på husen. Men nu ordnar
Föreningen Bevara Askersund det tillsammans med fastighetsägare och kommunen.

Storgatan 38.Inga hinder för att sätta upp en informationsskylt.

Målning av Hjalmar Trafvenfelt från gården
Gården juni 2015

Den här gången är det Norrys
hus, Sundsgården och Wennermarkska (Storgatan 38), som ska prydas med
informationsskyltar. När det gäller Wennermarkska används olika namn.
”Starkenbergs” och ”Kriegholms”. I dag är det ”Lotta och Mats hus” som gäller. Garvare
Wennermarks grav med en stor ståtlig sten finns på kyrkogården vid
Gårdsjögatan. Wennermarkska kanske är det officiella namnet, men inte i
folkmun.

Själv har jag allt sagt
”Kriegholms hus”. Och på senare år ”Lotta och Mats hus”.

Här kommer också en historia
som också handlar om ”Kriegholms hus” och om systrarna Anna och Ingrid:

Anna med sina goda småkakor

Anna och Ingrid Kriegholm,
bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år. Nu är båda borta, men småkakorna
och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska
pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från
deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och
Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla
upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm
baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms
kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras
kakor.

Anna och Ingrid Kriegholm

Hemligheten med de goda
kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna
om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i
veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan
kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det
också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske
margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I
det gamla köket som där de Kriegholmska
kakorna bakades hängde blänkande
kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid
på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var
det extra festligt.

När systrarna inte bakad såg
man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad
och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära
sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund
som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt
handikapp. Dövheten var en svit efter
mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på
läpparna.

Systrarna Kriegholm var
uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund
kom familjen Kriegholm i slutet på
30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på
backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags
våningen när föräldrarna hade gått bort. När Ingrid blev ensam flyttade hon
till en modern tvårumslägenhet.

Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid
informerad om vad som hände. Systern
Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på
den.

Många äldre askersundare
minns säkert systrarna Kriegholm och
deras goda kakor. Hembak på det viset
förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor
av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens
regler. Nu har Västgötabagaren tagit över
en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg.

Förutom mina egna bilder har
Leif Linus, och Hjalmar Trafvenfelt, bidragit med bilder och konst.

Den här bloggen har också gått i NA:s papperstidning söndag 7 juni. Men som jag brukar skriva har kanske inte alla papperstidningen.
__________________

Vacker fågel som inte kvittrar så vackert.

Statusen för mitt fågelkunnande höjdes radikalt
efter ha sett förre utbildningsministern Jan Björklunds insats om fåglar i
TV-serien ”Smartare än en femteklassare”. Björklund påstod att talgoxen hade
röd täckning. Är dålig på fåglar men en talgoxe känner jag igen, men det är
inte så mycket mera när det gäller fåglar. Men det var starkt av Björklund att
våga ställa upp.

Några av de vanligaste fåglarna vid fågelborden
känner jag igen. Men det är allt. En del känner också igen fågelsången. Är lite
avundsjuk på det. Det skulle vara roligt
att veta vad det är fåglar som hörs i träden när man är ute i naturen och det
brukar vara vid mina joggingrundor runt Gårdsjön. Kanske det där med naturen
var att ta i när det gäller
joggingrundan. Vet hur domherren låter, men det beror att den sången inte
är särskilt vacker. Den fågeln tycker väl att det räcker med att vara vacker
till det yttre. Kan också nämna att det vimlar av duvor på gården där jag bor.
Hör deras ””koo-koo-koo”
rytmiskt, femstavigt genom sovrumsventilen nästan hela nätterna. Det är lite
rogivande. Beskrivningen av lätet har jag hämtat från en fågelbok.

Vi har haft både undulater och kanariefåglar i
familjen. Kan sakna kanariefågeln ibland. Men faktum är att det var djurvännen
och visselmästaren Jan Lindblad som bidrog till fågelns död. Tror det var
hjärtat som inte stoppade på den lilla fågeln. Kanariefågel spelade vackert
mest hela tiden och när radion gick tog han i för allt vad fjädrarna höll för
att överrösta. Men Jan Lindblads visselvariant av ” I en klosterträdgård” blev
bara för mycket att överrösta.

Som journalist kommer jag ihåg att artiklar om djur
blev mycket lästa. Folk reagerade och kom med synpunkter. Så var det inte
alltid med politiska artiklar som tog dagar att skriva. En händelse som jag
minns och skulle bli en stor grej av var kommunens inköp av två grävlingfällor.
På vissa gårdar i Askersund hade folk problem med grävlingar som grävde sig
under hus och altaner. Den ansvarige för fällorna skulle ringa mej när han skulle
kolla fällorna för första gången. Och det gjorde han. Med stor spänning smög han sig fram till
fällorna och jag efter med kameran. Men det hela slutade i fiasko. Från en av
fällorna hördes ett litet jamande. En liten katt hade gått in i en av burarna.
Senare blev det bättre lycka. Grävlingarna som fastnade kördes ut till en skog
strax väster om staden för att släppas. Vem vet, de kanske återvände till
gårdarna i Askersund efter bilturen…

Brev
från förre Hammarsbon George Viktorson,
Remond , Washington ,USA , på nationaldagen. Han brukar skriva ibland när han
läst bloggen. Georg har syskon och släkt kvar i Askersund. Han har bott många
år i USA. Han kom dit genom sitt jobb som montör. Först till London och sedan
vidare.

George med hustru. En ny bild direkt från USA

George med broder Allan vid ett besök i Askersund för några år sedan.

George från Berg i Hammar gav sig tidigt ut i världen.Här en bild från London 1956. Han arbetade där under en period.

George
är uppväxt vid Berg strax intill sundet vid gamla Hammarsbron. Som ung börjad
han arbeta på Ringfabriken i Askersund som låg utmed Hagavägen. Georg har
skrivit ner sina minnen och hågkomster från sitt liv. Jag har läst med stort
intresse. Kanske kan delge några av hans minnen i bloggen vid tillfälle. Ännu
har det inte blivit någon bok av den intressanta läsningen. Men det kanske
kommer…

————————————-

Brevet:

”På
tiden jag hör av mej igen och introducerar mej själv och familj, nu I
vårens ljusa tid. Det har väl varit min mening att skriva så många
gånger, men så har det varit så mycket annat som tagit tiden I anspråk.
Uppskjut ej till morgondagen….vilket jag är ofta skyldig
till.

Och i morgon är det 6 juni, Sveriges Nationaldag,
och jag tänker du har mycket att göra. Jag minns 6 Juni 1944,
D-dagen. Jag arbetade på Ringfabriken i Askersund och vi hörde på radion
att allierade styrkor hade landat I Frankrike. Invasionen hade
börjat! Underbara nyheter. Sen följde vi truppernas framsteg i
Askersundstidningen, dag för dag. Vi var glada och
förhoppningsfulla att detta eländiga krig snart skulle vara slut. Och
ransonering ett minne blott.

Vi är lyckliga att inte vara inblandade i något krig nu,
varken här eller i Europa. Så vi kan njuta av den vackra våren med alla
blommor. Vi har Rhododendrons på flera sidor av vårt hus och hem.
Gullvivor och liljekonvaljer, som jag planterat i vår trädgård, har blommat
över”. Syrener har vi inga, men jag minns den underbara doften från
syrenhäckar där hemma på våren. Sänder några foton”

Med anledning av dagens läkarsituation. Frågan är om
det var bättre förr…

Försommaren 1849 fick provinsialläkare Nils Levi
Ahlberg i Askersund ett brev från kyrkoherde Strandberg i Hammar. Det var inget
roligt brev. Kyrkoherden uppmanade nämligen doktorn att ta tjänstledigt och
skaffa sig en vikarie. I sin roll som kyrkoherde tyckte Strandberg inte om att
skriva brevet. Därför började han med att be om ursäkt.

Saken var den att Hammarsborna beklagade sig över
att doktorn på grund av hans opasslighet inte längre kunde lämna sin bostad i
Askersund. Än mindre komma sjuka och nödställda i Hammar till hjälp. De sjuka
kunde i sin tur inte åka till stan. Det var ett besvärligt företag. Man skulle
passera över Hammarssunden med två färjor. På den tiden fanns det inga broar
över sundet.

Kyrkoherde Strandberg förstod läkare Ahlbergs
problem. Han var gammal och sjuklig. Om det blåste kunde man få vänta halva
dygnet innan färden kunde gå över sundet. Doktor Ahlberg orkade inte med
sådant. Hammarsborna tyckte ändå att det var nödvändigt att det kom en doktor
till sjuklingar som inte kunde ta sig till stan. Ofta hade de ont i hela
kroppen skrev kyrkoherde Strandberg i Hammar.

Doktor Ahlberg förstod att situationen var ohållbar.
Han skrev till Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen) om sina problem med
sjukdomar. Trots att han följt professor Huss ordinationer blev han inte
bättre. Han kunde inte komma utanför dörren mellan november och maj. Doktor
Ahlberg tålde nämligen inte kyla. Något som också drabbade Hammarsborna. Han
hade inte heller kunnat fullgöra sina skyldigheter vid bevärningsmönstringen,
utan tvingades ta hjälp av en annan läkare. Efter kyrkoherdens brev reste ändå Ahlberg
till Hammar, men fick svåra plågor i bröstet. Han tålde inte skakningarna på
hästvagnen.

Ahlberg anhöll om tjänstledighet med vikarie. Han
kunde inte begära avsked, då han inte var pensionsberättigad. Ahlberg skulle ha
blivit helt blottställd vid en uppsägning.

Provinsialläkare Ahlberg var född 1785 och hade
varit i Askersund sedan 1846. Han erhöll sjukledighet mellan 1849 och 1852.
Efter pensioneringen dog han i Stockholm 1861.

Sedan Ahlberg fått sin tjänstledighet förordnade
Sundhetskollegium stadsläkaren Jakob Wilhelm Lagerstedt till vikarie. Han hade
bott i Askersund sedan 1841. Dessförinnan hade han varit lektor i Strängnäs ett
år. Han var fil.kand innan han gav sig in på läkarbanan. Från 1851 var han
provinsialläkare i Karlstad där han dog 1863.

Utnämningen av Lagerstedt föll inte magistraten i
Askersund på läppen. Egentligen var det väl bara borgmästare A.W Knöös som inte
gillade valet av läkare. Borgmästaren och tre rådmän, Norselius, Westblad och Fogelström, skickade en skrivelse till
Sundhetskollegium och protesterade mot förordnandet av Lagerstedt. De vill
stoppa utnämningen. Borgmästaren och hans vänner ville ha en annan läkare. På
den tiden kunde män med status i samhället också lägga sig läkarutnämningar.

Doktor Lagerstedt fick yttra sig över de fyra
askersundarna ovilja att anställa honom. Enligt honom berodde allt på privata
orsaker. Han menade att borgmästare Knöös ständigt klagade på brister i
samhället och utsåg sig själv till domare i olika ärenden utan att fråga
askersundarna. Lagerstedt påpekade att han själv hade stort förtroende hos
ortsborna.

Borgmästare Knöös
Herman Norselius

Lagerstedt antydde också i sitt svar att borgmästare
Knöös var släkt med den läkare som brevskrivarna vill ha till tjänsten. Om det
stämde är oklart. Sundhetskollegium var mycket kritiskt mot borgmästaren och
hans vänner. Kollegiet menade att de fyra askersundarna hade glömt sina plikter
som ämbetsmän och farit med osanning i sin skrivelse. Rådmännen hade övertalats
av borgmästaren att skriva under protestbrevet.

I brevet till Sundhetskollegium kunde man läsa att
doktor Ahlberg hade en ”aktningsvärd karaktär”, som betydde att han kunde utse
sin vikarie. Men det höll inte Lagerstedt med om. Doktor Ahlberg som hade
begärt tjänstledigt, hade varit hyresgäst hos en av brevskrivarna, rådman
Norselius. De båda herrarna låg ständigt i fejd och hade handgripligen slängt
ut varandra ur sina respektive bostäder. Två gånger hade de dragit varandra
inför rätta. Sista gången gällde stämningen hemfridsbrott och rån. Tvisten
slutade med att Norselius drog tillbaka
sin anmälan. Men vad gör man inte när en borgmästare ber om hjälp med en
underskrift för att ordna jobb åt en vän.

Fogelström skrev under borgmästaren brev. Han sålde huset till Nicolins som senare kallades Apotekshuset i
folkmun på Trädgårdsgatan 13. Bild på Fogelströms
villa från den tiden. En unik bild ur Leif Linus arkiv.

I årsberättelsen för 1849 skriver Lagerstedt att han
önskade ändring när det gällde utnämningar av läkare. Han vill inte att man
lokalt skulle ha något att säga till om. I småstäder var det problem med
vänskapskorruption. Alla kände alla.
Lagerstedt menade också att ledamöter i småstäder som Askersund inte hade den
rätta utbildningen för att utse läkare. Det dög inte med att folk som var
inskränkta och som hade dålig bildning att utse läkare. Så var det ofta i små
städer. ”Utom dess gräns gäller intet”, skrev Lagerstedt. Som exempel på yrken
som inte hade den rätta insikten nämnde han personer som jobbade i ”kryddboden
eller i garvareverkstaden”. Det räckte inte heller med att man ”bara” hade
folkskola som utbildning.

”Några få och lätt gjorda förändringar i gällande
förordning skulle lätt kunna förbättra de svenska läkarnas ställning i
samhället”, skrev Dr Lagerstedt i årsrapporten.

Sundhetskollegium ansåg inte att skrivelsen från
ämbetsmännen i Askersund skulle föranleda några åtgärder utan förordnade som
tänkt var, Dr Lagerstedt till vikarie för provinsialläkare Ahlberg.

Bilderna till bloggen har Leif Linus bidragit med
från sin stora bildsamling. Bilden från Stöökagatan är unik.