Oves Blogg

Lerbäcksmarken lockade som vanligt storpublik. Mitt
på dagen var det fullt ös med värmlandsbandet Plöj-IngaZ med tv-bonden
Nils-Olof som en del kanske känner igen från ”Bonde söker fru”. Han passade
också på att gifta sig i Lerbäcks kyrka när han ändå var där. Jazzkersound bjöd
på skön jazz. Verkliga kontraster. I Lerbäcks kyrka blev det finstämd folkmusik
med Knavrarna under ledning av Lars-Eric Lauenstein.

Ingen behövde gå tomhänt eller hungrig från
marknaden. Det fanns allt från brända mandlar till hamburgare. Och ett stort
fikabord. För att inte tala om alla föremål som fanns på marknadsknallarnas
bord.

Själv var jag lite aktiv under några timmar vid
bokdisken ihop med Jan Mårtensson och Torsten Nilshamre. En trevlig sysselsätt
för alla som skrivit böcker utan någon som helst jämförelse med Mårtensson
förstås.

Skinnkonstnär Benny Öhrman har hittat sin drömplats
för sitt konstnärskap i Södra Kärra. Där kan han få lugn och ro. Inte blir det
sämre av att Sinnenas gård ligger några hundra meter därifrån. En plats som
Benny måste passera varje gång han ska åka hem och bort. Benny har ju funnits
på ett antal olika platser genom åren. Han är en orolig själ som nu verkar ha
hitta hem. Han fyllde också 65 för några dagar sedan.

-Södra Kärra är det bästa stället jag bott på. Här
kan jag jobba i fin miljö och mina barn kan komma och hälsa på, förklarar Benny,
och då ska man komma ihåg att Benny ändå bodde i USA i 20 år.

Vi hälsade på
för att få en skinnpryl fixat snabbt. Och så blev det också

Vid sidan om sin lilla verkstad i Södra Kärra har
han musikklubben Krokodilen i Askersund kvar, även om det inte är så många arrangemang.

-Tänker köra
lite på Krokodilen under den kommande
musikfestivalen i Askersund den
18 juli. Går det bra kan det bli en fortsättning, säger Benny, som
alltid ser optimistiskt på sina satsningar.

Vid vårt besök visade han upp en kollektion rökpipor
som han täljt fram. Några har han sålt till utställare i USA. Piporna är lite
av Benny i ett nötskal. Nya saker och idéer hela tiden.

Sinnenas gård.Bild från hemsidan.

Sinnenas gård i närheten av Bennys boende
och verkstad är en
visning- och rehabiliteringsträdgård. Ägarna samarbetar med
Sydnärkes samordningsförbund och Finsam. Bor du i Sydnärke och är
långtidssjukskriven finns möjlighet för dig att vistas hos vid Sinnenas
gård för
grön rehabilitering under en 3-4 månaders period. En
upplevelseträdgård för alla sinnen. Trädgården är cirkelformad och indelad i
färger som harmonierar. Medicinalväxter, kryddväxter och gamla kulturväxter som
fanns på torp och gårdar förr i tiden, finns här att beskåda och lukta på.
Fröerna kommer från Nordisk genbank och har alla ett kulturhistoriskt värde. Ewa-Lis Hörne Messelth och Kent Messelth driver
verksamheten vid Sinnenas gård.

En liten vädjan.Kanske någon är duktig på räkneverk till bloggar och hemsidor.Mina har stannat 32 761 och det är någon vecka sedan.Jag behöver helt enkelt hjälp med att sätta fart på verket igen. Kanske någon är duktigt på det. Jag bjuder på kaffe med dopp. Om det inte går att lösa på distans via E-post. Vet att det finns duktiga datamänniskor i stugorna. Det är alltid trevligt att veta om någon kollar på bloggar och hemsida. Kanske ingen läser och då är det inte mycket mening med det hela. Men det är roligt att veta….
Ove

Askersunds kommuns helägda bolag
Askersunds Kommunfastigheter AB har skrivit ett reservationsavtal med Peab
Bostad AB för byggnation av radhus med 16 lägenheter på Västra Strandparken i
Askersund. Intresset är stort och idag finns knappt 200 familjer på intresselistan
för boende i området. Byggnationen av radhus kommer att starta när cirka 60
procent av lägenheterna är tecknade. Bostäderna kommer att upplåtas som
bostadsrätter.

Den planerade byggnationen följer den
antagna detaljplanen och Peab räknar med att produktionen kan starta runt
årsskiftet. Inflyttning kan i så fall ske under 2016. Så småningom ska det också byggas
hyresrätter

”Utvecklingen i området runt Västra
Strandparken är mycket spännande. Just nu byggs Sjöängen med skola, bibliotek,
konsersal/bio och kulturskola. Under fjolåret flyttade flera företag in i de
nyrenoverade före detta verkstadslokalerna i området och nu är det alltså
mycket nära att byggnationen av bostäder startar. Allt i bästa läge med utsikt
över Vätterns norra del, Alsen”, skriver
kommunen på sin hemsida.

llustration av radhusen
gjord av Peab/Clarus Arkitekter

Skolbygget intill Strandparken. Två nya bilder på bygget visas varje vecka på kommunens hemsida. Bilderna är från två platser, men fotograferade från samma vinkel hela tiden.

Strandparken är utan tvekan askersundarnas
populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska
inte folk till sina båtplatser
eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det
inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång.
Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng
där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev
bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger
nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att
inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan
arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till
när det gäller arbeten runt stränderna. Plockar kommun också bort den märkliga
grinden ut till Borgmästareholmen blir det ännu bättre.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i
början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till
stationshuset som räknades och sköttes
ordentligt. Parken utanför stationshuset
kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på
50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har
hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var
det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid
strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i
slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns
det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard
i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid
strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet.
Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

Både kallbadhuset och järnvägsspåret är borta.

Strandparken på 40-talet

1950 påbörjades första etappen på arbetet från
stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om
politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder, som ofta leddes av någon
uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande
hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken
var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till
och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

Bild från 2012.Rivning av gamla byggnader för att ge plats för nya hus vid Strandparken.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker
spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna
ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro
till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro
just där. Vad skulle man göra där? Nu
blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på
fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med
Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar
för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en
period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det
också fanns en scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad.
Och det var inga problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans
plats för alla. I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta
arrangemangen.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med
strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden.
Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten
pryder strandkanten”. Det gäller 2015 också.

Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra
bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989,
då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många
bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information
till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i
Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett
centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som den stora
branden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar
gammal. Bourehnska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns
butiken ROST i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.

Bild från branden 1896

Beskrivningen av branden blev som en liten
följetong. Den första artikeln var
mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen
skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer
som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En
brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.

Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare
Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden
är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid
Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad
i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det
fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde
handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med
fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret
handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander
som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset.
Några ägodelar gick inte att rädda. Med
knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.

Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden
mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som
hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och
rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan
fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort
lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var
så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar.
Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.

Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med
energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också
nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder.
Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklagas för vårdslöshet med
eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod
intill butiken.

Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av
landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden?
Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat
någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han
började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där
han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor.
Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.

Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon
eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet.
Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet.
Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte
fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på
knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt
vad han orkade.

Många vittnen till branden blev kallade. Janne
Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt
ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng.
Då såg han ett eldsken lyste upp
trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en
kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att
väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där
postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan.
Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.

De som råkade ut för branden hade mycket svårt att
få ut ersättningar av brandstodsbolagen. De var mycket njugga med
ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av
Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte
skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna
kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade
verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden.
Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.

PS! Tyvärr har räkneverket på bloggen slutat fungerat. Det stannade vid 32 770 besök. Jag behöver helt enkelt hjälp med att sätta fart på verket igen. Kanske någon är duktigt på det. Jag bjuder på kaffe med dopp.

Förr ÖSK:aren i fotboll, Ronald Åman, arbetar med en
bok om ”Idrottsplaster i våra hjärtan”, tillsammans med K-spanaren Göran
Willis. Åman gjorde karriär som mittfältare i ÖSK och Djurgårdens IF. En mycket
bra spelare. Han var också uttagen i Sveriges VM-trupp vid fotbolls-VM 1978.
Göran Willis har också tillsammans med Staffan Bengtsson tidigare givit ut ett
tiotal böcker med kulturspaning som tema. Ronald och jag har haft kontakt med varandra om gamla klassiska idrottsplaster och händelser.

Ronald Åman besökte Solberga IP i Askersund på sin resa genom Sverige. En fin plats tyckte han, men blev mycket förvånad över att det saknades omklädningsrum vid fotbollsplanerna. Något som han skulle notera i sin kommande bok.

Skyllbergsvallen är aktuell i den kommande K-märkta boken om idrottsplatser.

Ronald som landslagsspelare vid VM 1978.

Ronald som ÖSK:are 1978. I nedre raden femma från vänster.

Ronalds och Görans programförklaring är en K-spaning
på unika idrottsplatser från A till Ö. Nedan är deras egen information om den kommande
boken:

”Vi vill med boken ”Idrottsplatsen i
våra hjärtan” dokumentera den svenska idrottsplatsen – en folklig och välanvänd
mötesplats, både i glesbygd och storstad. Idrottsplatsen hänger intimt samman
med förenings-Sverige och folkhemmets framväxt. Boken kommer att redovisa
historik, evenemang, publikrekord och udda händelser. Vi återger anekdoter
berättade av vaktmästare, ledare och andra eldsjälar. Vi lusläser gamla
tidningslägg på spaning efter friidrottsgalor, fotbollsderbyn och annat som ger
lokalfärg. Liksom idrottsplatsens dokumenterat stora betydelse för
invandrarungdom av bägge kön.

På en idrottsplats har inte bara spelats fotboll,
bandy och friidrottats. Vi skriver också om Barnens Dag, nationaldagsfirande,
artistgalor, boxning, speedway, mässor och riktigt udda händelser…

Hittills har ingen dylik skildring av idrottsplatser
i Sverige gjorts och därför tror vi att intresset ”Idrottsplatsen i våra
hjärtan” kommer att vara stort, inte bara bland presumtiva läsare utan även
från media och föreningar med idrottshistorisk koppling, liksom i kulturella
kretsar.

Det finns cirka 2 500 idrottsplatser i landet och vi
beskriver dessa från norr till söder, från A-Ö. Vi har valt att dela in idrottsplatserna
i tre grupper á lá Guide Michelin’s bedömning:

· En boll – ”en anmärkningsvärd idrottsplats i sitt landskap”

·
Två bollar – ”utomordentlig historia, värt en
omväg”

· Tre bollar – ”exceptionell historia, värt en egen resa”

För att få en pedagogisk redovisning har vi valt att
presentera idrottsplatserna i bostavordning från A-Ö. Under en bokstav kan ibland flera
idrottsplatser förekomma
(Slottskogsvallen, Stockholms Stadion, Strömvallen) men också bara två under Z (Z-parken och Zinkensdamm).

En viktig del av boken är de associationer som ämnet
ger upphov till. Mellan varje kapitel om en specifik idrottsplats kommer texter
om:

–
K-märkta, klassiska sportglosor
(”dynamo”, ”kolstybb”, ”hare”, ”trävirket”, ”överrock”, osv.)

–
Tidstypisk arkitektur; läktare,
entréer, vändkors, kiosker, ”pissplank”, m.m. Hur kan en idrottsplats bli
byggnadsminnesmärkt? Vad händer med klassiska idrottsplatser som Strömvallen i
Gävle, Malmö IP, Folkungavallen i Nyköping m fl. ?

–
Litterära citat med en idrottsplats i
fokus, t ex ur Spel över död linje av
Arne Stigson, Fotbollsfolket av
Desmond Morris, Hela bollen ska ligga
stilla av Bengt ”Cidden” Andersson, Folkliv
av Staffan Söderblom och Norrland av
Po Tidholm, På edra platser av Nils-Olof Zethrin , Allsvensk idyll av Jolo.

–
Namngivningen av idrottsplatser : Stora
Valla, Odenplan, Stadsparksvallen, Ängevi
och parallellen till namngivning av Folkets Park. Häckling av nya namn
som Guldfågeln Arena, Amokabel Arena, XL Bygg Arena….

–
Idrottsplatsen som nöjesfält; Vi
berättar om dans och konsertkvällar på Skogsvallen i Östervåla, på Borgholms
IP, Torleifs spelar på Horns IP, Bruce Springsteen/M Jackson/Stones på
Stockholms stadion, dans på Råglanna IP i Främmestad, Bowie på Nya Ullevi etc.

–
Härliga, sanna skrönor om legendariska
idrottare och turnerande idrottsmän; ”Cacka” Israelsson, ”Nacka”, ”Snoddas” och
”Tjotta” Olsson. Idrottare med ortnamn som smeknamn; Tumba, Särna, Knivsta
m.fl.

–
Härliga hejarramsor och
hejarklacksledare.

Bildmaterialet
utgörs av vykort, egna nytagna bilder, 5- 10 bildbyråbilder och avfotograferade
föremål, totalt cirka 200 bilder

Sammanfattningsvis:

Sverige har en unik, kulturell skatt i form av gamla
idrottsplatser som fortfarande är i bruk. Många av idrottsplatserna har en
historia som t.o.m. sträcker sig tillbaka till början av 1900-talet. Idrottsplatser har ofta varit – och är – den
naturliga samlingsplatsen på orten, en
slags ”Folkets Plats”. Många av dessa har en tydlig och personlig
prägel: entrébyggnader, avbytarbås, läktare, staket, hängräcken med
stenstolpar, omgivning med skog, betesmark, stenmurar, sjöar och ladugårdar –
den ena idrottsplatsen är helt enkelt inte den andra lik. ”Blott Sverige
svenska idrottsplatser har”, skulle man kunna säga för att travestera Almqvist.
Det är dessa kulturella krusbär vi vill skildra i ”Idrottsplatsen i våra
hjärtan”.

Göran Willis/Ronald Åman”.

En utställning till minne av konstnären Agneta Swidén som gick bort under det gångna året visas i Askersunds hembygdsgård under sommaren Den visas dagligen i lusthuset . Agnetas konst ska också visas upp i Konsthallen om några veckor.

Lasse Eriksson besökte utställningen i Hembygdsgården

Själv har jag gjort ett antal intervjuer med Agneta under årens lopp som journalist. Har också skrivit bloggar om henne . Lägger med en tidigare blogg:

Under årens lopp är det många som beundrat kulisserna på scenen i Åmmebergs Folkets hus. Det är ett vackert sommarlandskap, med björkar i grönska och en sommaräng i full prakt. Kvinnan bakom verket är konstnär Agneta Swidén, Sagersta, De flesta i Askersund känner henne och hennes konst. Men det är inte många som känner till att hon skapat kulisserna i Åmmeberg.

Kulisserna i Folkets hus var osignerade åtminstone fram till i början av 1990-talet, då Agneta fans på plats i Åmmeberg för att snygga upp sommarlandskapet på scenen. Då hade kulisserna hängt uppe i drygt 40 år. Agneta målade landskapet 1948.

”Jag var då 22 år. Pengarna för jobbet , 400 kronor, använde jag till en Englandsresa. Samtidigt med arbetet till Folkets hus i Åmmeberg, gjorde jag kulisser till hantverkarnas samlingssal i Askersund (nuvarande Folkets hus). Det arbetet fick jag 700 kronor för, men det var också lite större. Jag levde ett halvår i England för pengarna” berättade Agneta på Humlelyckan i Sagersta för mej vid något tillfälle.

”Dåvarande ordföranden i Askersunds hantverksförening , fiskhandlare Arvidsson, ville ha några kor målade på kulisserna som föreningen beställt. Jag vägrade måla kor. De hade inte passat in i landskapsbilden. Kulisserna skulle vara ett svenskt sommarlandskap som skulle passa till olika teaterföreställningar. Hur hade det sett ut om jag målat in några kor”, undrar Agneta.

År 1948 arbetade Agneta på en firma i Stockholm, som tillverkade teaterdekor och kulisser till folkparksscener. Firman gick i konkurs, så Agneta bestämde sig för att flytta hem till Askersund. När hon kom hem kontaktade dåvarande ordföranden i Åmmbergs Folkets hus, Helge Sjölund, för arbetet i samlingslokalen. Fiskhandlare Arvidsson fick nys om beställningen och bad Agneta göra något liknande till hantverkslokalen i Askersund. Kan väl i sammanhanget också nämna att Helge Sjölund är pappa till Bengt Sjölund, som är en mycket aktiv man i Lerbäcks hembygdsförening.

”Jag fick låna gamla gymnastiksalen uppe vid Sofia Magdalena kyrka som ateljé. Rektor Anton Frendel gav mej lov. Det behövdes stora utrymmen för att måla kulisser. Jag fick spänna upp bomullsväven på golvet och sedan måla”, har Agneta berättat för mej.

Efter kulisserna i Åmmeberg var det slut med sådant arbete för Agneta. Hon övergick då helt till sitt ”riktiga” konstnärskap. Jag var med och gjorde ett reportage när Agneta kom tillbaka till Åmmebergs Folkets hus i början på 1990-talet för att snygga upp sina målningar från 1948. Minns att hon var mycket glad över att kulisserna var sparade. Lite bedrövad var hon också över att hennes kulisser till samlingslokalen i Askersund var kastade.

Tradjazzen lever vidare i
Askersunds kommun, men har flyttas ut till Lerbäcks Amfiteater och PerOlof
Gården. Ett privat arrangemang. Förhoppningen är att det ska bli en tradition precis
som den ”gamla” festivalen. En festival som firade 30- årsjubileum förra året. Den traditionella festivalen i Askersund, har
ändrats till en musikfest med namnet ”Folk, Blues&Jazz i Askersund”. En festival
som hålls under en dag i juli.

Som journalist bevakade jag
”Tradjazzfestivalen” under ett antal år. Problemet var att cykelloppet
Vätternrundan gick samtidigt veckan före midsommar. Minns att det var en körig
helg för att få med det mesta i tidningen. Annars skulle nog läsarna ha blivit
besvikna. Vid ett tillfälle blev det rena kaoset . Hammarsbron hade låst sig
när den skulle stängas och tusentals cyklister väntade på att komma över för
vidare färd till Motala. Tyvärr hade vi reportrar
ännu inte fått mobiltelefoner. Jag gick inne i stan och plåtade
tradjazzmusikanter ovetande om vad som hände vid Hammarsbron. Tror det var det
som bidrog till att jag och flera andrar reportrar fick mobiltelefoner.

Carlsbergs brassband och dess
ledare Kesser Nilsen, satte Askersunds jazzfestival på Sverigekartan som en av
de trevligaste festivalerna i landet. Kesser
och bandets glädje smittade av sig på alla. Kessers glädje, humor och spontanitet
gjorde honom till en verklig publikfavorit. Alla fotograferade honom och bandet
när de marscherade fram på Askersunds gator. Folk som aldrig lyssnat på en jazz
kom bara för att se Kessers framfart.

Ryktet om Carlsbergs var ett öldrickande
gäng som bara festade. Jag var själv lite nyfiken på vem Kesser Nilsen
egentligen var som person. Det gick så många skrönor om honom. Därför bestämde
sig jag och dåvarande kollegan på tidningen, Irmeli, att ta reda på hur det låg
till. Vi åkte till Hilleröd i Danmark
för att träffa honom i sin rätta miljö. Och vi blev överraskade. Kesser var
föreståndare för en barnstuga, Gadevang Asyl i Hilleröd. Han var lika populär bland
barnen, som hos askersundarna vid festivalerna.

Glade Kesser blev lärare
genom en ren tillfällighet. Han är egentligen utbildad smed. Kesser var med i
FNL-rörelsen, som också ledde till at han blev vapenvägrare. Han hade att välja
på samhällstjänst, eller hamna bakom lås och bom. Kesser valde att avtjäna sitt
”straff” i en barnstuga. Han blev sedan kvar inom barnomsorgen.