Oves Blogg

Askersund är sjöstaden som
saknar både Hamnkontor och hamnfogde.
Mottagning av båtar sköts på ett helt annat sätt i dag än när hamnen var
en ren arbetsplats för sjöfarten. Då handlade det om lossning och lastning. I
dag handlar det mest om båtturister son angör hamnen.

Bilden från 50-talet

Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven.
Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven
Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet
efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson
det viktiga jobbet som hamnfogde.

När Sven fick sluta var den
officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten
med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som
pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell
mot andra kommunala utgifter.

Sven Karlsson blev den siste hamnfogden i Askersund

Från mitten av 40-talet och
fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i
arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv.
Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up
hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i
Hamnkontoret (nuvarande Kinaresaturangen). Själv bodde jag 50 år i huset innan
vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa
ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

OBS! Mer text och bilder finns under na.se och Askersundsbloggen. Gå gärna dit och kolla.

Håkan Jaldung håller nu
på med slutfasen av uppsatsen om järnvägen i Olshammar och skogsbanan till
Tivedsvägen.

-Allt eftersom man
håller på lär man sig ju mer och mer och jag tror att den blir bra
och läsvärd. Problemet är att det finns begränsat med dokument om
järnvägen hos Munksjö. Än mindre finns tillräckligt med bilder med lastade
tåg, lastpersonal på lastplatserna, vagnar, lok, spår med växlar och så
vidare. Tror att det bland människor från Tiveden och i Askersund kan finnas en
hel del okända bilder kring järnvägen i Olshammar och till Tiveden som skulle
ge ökad kunskap och höja kvaliteten på uppsatsen, säger författaren

-Har haft kontakt med
Leif Linus om detta sedan tidigare och har fått bilder av honom men
behöver ytterligare bilder att välja bland för uppsatsen. Om det är någon som har bilder kan de skriva och sända bilder till , ove.d@telia.com,
upplyser Jaldung.

Senast gav Jaldung ut en
uppsats om Vättersniporna. Den har har fått mycket bra kritik i
Skaraborgs Läns Allehanda av antikvariatsägaren Göran Midman i Hjo. Det är
naturligtvis roligt både för Föreningen Allmogebåtar i Sverige och för
Jaldung. Widman är en känd bibliofil samt Folke Dahlberg- och
Vätternkännare.

Kollektivtrafiken är något som de flesta politiker
vill satsa på och tala om. Allt för att skona miljön. Aktivast är politikerna
så klart i storstäderna där trafiken är tät. På mindre orter handlar det om bra
kollektivtrafik till skolor och arbeten på större platser.

Bilden är från 1983 och premiärturen

Faktum är dock att Askersund var en verklig föregångare när det gäller ”riktig” lokal lokaltrafik. Men den blev kortvarig. Intresset var för
dåligt. I januari 1983 hölls
premiärturen mellan torget och bostadsområdena Lustenrust och Närlunda. Dagen till ära hade chauffören vevat fram
”LOKALTRAFIK” i den lilla reklamlådan längst fram i bussen. Det om något skulle
locka resenärer. Folk skulle kunna ta bussen in till torget och handla för att
sedan återvända med nästa tur.

Var själv med på första turen för ett reportage. Man
kan inte påstå att det var någon trängsel i bussen. Priset för enkel resa var
2.50 och barn under 12 åkte för halva priset.
I vuxens sällskap åkte barn under sex år gratis. Det fanns det dock en
begränsning. Man fick bara ta med fyra barn per betalande personer. Jag med presskort
åkte gratis.

Premiärturen började bra. Man skulle kunna säga att
det var rusning. Fyra vuxna och ett barn
klev på. Tyvärr blev det inte så många flera. Hållplatserna låg tomma och öde efter
hela vägen in till stan. Ungefär som Askersunds torg en lördagskväll. Men de som
åkte var mycket nöjda. De äldre paren
och barnet.

Kritiken från en del håll om lokaltrafik i Askersund
var hård från många håll. En onödig utgift och lite löjligt i småstaden
Askersund var kritikernas främsta argument. Efter försöket 1983 har lokaltrafik
i centrala Askersund aldrig varit aktuell. Ingen politiker vill förmodligen
utsätta sig för den hårda kritik som blev följden av turerna 1983. Politikerna menade väl den gången, men alla uppfattade
tyvärr inte den fina kollektivtrafiktanken. Otacksamhet är världens lön.

Själv fick jag istället ta tåget in till jobbet i
stan vid några tillfällen. Föraren till Hembygdsföreningens ”lill-putte-tåg”
bodde i samma område som jag i Närlunda. När ha hade kört färdigt parkerade han
loket och vagnar strax intill sin bostad. Det var bara att hoppa på när tåget
passerade ute på gatan för dagens turer mellan hamnen och Hembygdsgården.

Vill ni ha en kyrka gratis? Ett erbjudande att
verkligen fundera på . Och det gjorde också Hammars församling när de fick
erbjudandet av Munksjö AB i december 1981 att överta Birgitta-kyrkan i
Olshammar. Visserligen hade församlingen nyttjat den privatägda kyrkan i 200 år
gratis, men övertagandet var inte helt självklar. Med rösterna 18 för och sex emot beslutade fullmäktige ändå ta
emot kyrkoerbjudandet.

Redan några år tidigare hade Hammars församling
övertagit den inre skötseln av kyrkan. Men även det var under protest. Några
socialdemokrater lämnade in en skriftlig reservation. Anledningen till det var
att man var rädd för Munksjö AB skulle komma med ytterligare krav på
församlingen.

Vid den här tiden hade Munksjö AB stora problem med
verksamheten vid fabriken. Konkurshotet vilade tungt över företagets axlar. Det
fanns inte pengar att också underhålla en kyrka. Företaget tyckte det var ett
himmelskt flott erbjudande.

Munksjö AB ägde också Olshammarsgården, eller
Heidenstamsgården som många kallade byggnaden vid den tiden. Kanske några gör
det i dag också…

Det var dåliga tider för skogsföretaget och Olshanmmarsgården
var en ekonomisk belastning precis om Birgittakyrkan. Företaget ville lite
senare också skänka bort Heidenstams födelsegård. Underhållet kostade stora
pengar. Lösningen blev bra och den fungerar fortfarande. En Stiftelse bildades
och tog över Olshammarsgården. I den ingår politiker från Askersund, folk från
Hammars församling och medlemmar ur Olshammars intresseförening.

En av de första som var med i intresseföreningen var
kantorn och läraren Lennart Lennartsson. Träffade honom många gånger. Han kunde
på ett intressant sätt förmedla historien om Verner von Heidenstams
födelsegård. Heidenstams vänner och författarkollegor ville att han skulle
bosätta sig i Olshammar. Men det blev inte så, istället köpte författaren
Övralid. Enligt kantor Lennartsson berodde valet av bostad på fabriksvisslan
vid sågen. Heidenstam stördes av visslan, men han besökte Olshammar ofta.

Kantor Lennart Lennartsson

Intresseföreningen hade förhoppningar om att kunna
Olshammarsgården öppen för besökare året om. Så blev det också. Sedan 1992
arrenderar Britt-Louise Otter Olshammarsgården. Hon har byggt upp verksamhet
sakta men säkert utan stora ord. Det har blivit ett populärt ställe. Julborden
är alltid fullbokade. I dag har hon en anställd och några som jobbar deltid.

Information från Olshammarsgårdens hemsida:

Verner
von Heidenstams födelsehem, Herrgården, byggd på 1820-talet av Carl
Rüttersköld, Verner von Heidenstams morfar. Flygelbyggnaden kom också till vid
samma tid.
Huset är idag en kombinerad bygdegård och värdshus.

Olshammar
är ett av Sveriges äldsta industriområden. Redan på 1200-talet fanns här
tegelbruk.
Herrgården låg då längre ner i trädgården, mot söder.
Tegelbruket var i drift till 1922, en epok på ca 700 år. Munksjö AB köpte Aspa
Bruk 1917 och började bygga sulfatfabriken som finns kvar än idag. Fabriken
sysselsätter ca 220 personer och tillverkar runt 175.000 ton pappersmassa per
år. Företaget heter i dag åter Munksjö Aspa Bruk AB.

Bakom
Olshammarsgården finns De Tolv Apostlarna. Tolv stora lindar planterade 1820 i
form av en berså. Från
ca 1860 har träden fått växa fritt och är idag ca 140 år gamla. När man såg att
de blev 12 träd fick de namnet. De Tolv Apostlarna och ska alltid vara tolv så
om något träd blir dåligt så ska det tas bort och ett nytt planeras där.

Birgittakyrkan
är uppkallad efter den Heliga Birgitta, vars make Ulf Gudmarsson ägde Olshammar
på 1320-talet. Olshammar var då en större gård och ett tegelbruk. Enligt
traditionen uppförde Birgitta ett kapell på den plats som kyrkan står idag.
Kyrkan är byggd 1620 sv Eric Hand som var barnbarn till Erik XIV.

Glasmålningarna,
i form av vapensköldar, tillverkade i Riga, föreställer Eric Hand och hans
vapenbröder under 30-åriga kriget. Dessa är mycket välbevarade.

Kyrkan
restaurerades 1785 av en tysk bruksägare, Carl von Wahrendorff. Då fick kyrkan
sitt nuvarande utseende med altare och predikstol sammanbyggda..

I
början av 1800-talet blev Carl Rüttersköld ägare till Olshammar. Han var morfar
till Verner von Heidenstam. Kyrkan tillhörde gården och när Verner von
Heidenstam sommartid bodde på gården fick han använda kyrkan som lekstuga. Han
grundade där ett sagorike ”Lajsputta” och ristade jordens mitt i en
tegelsten framför altarringen.
Om sin barndom och livet på gården berättar Verner von Heidenstam i sina
memoarer ”NÄR KASTANJERNA BLOMMADE”.
Kyrkan byggdes som brukskyrka.

Verner von Heidenstam vid Birgittakyrkan. Bilden kommer från Leif Linus arkiv.

Birgittastenen
finns strax söder om kyrkan. Från denna steg Birgitta upp på sin häst för att
sedan rida över Vättern till Vadstena. Om man synar stenen noga hittar man
hennes fotavtryck på den och under stenen finns nyckeln till hennes källare.

Krönikan har gått i papperstidningen måndag den 19 jan. Här kommer den också med några bilder.
———————–

Attraktiva skyltfönster på 80-talet utmed Sundsbrogatan.

Energifrågan är ständig aktuell i debatten. Hur ska
vi ha det i framtiden? Vilken energi ska vi satsa på för att få ett hållbart
samhälle? Meningarna är delade om man säger så. Och så där hade hållit på ett
antal år.

Debatten får mej att tänka tillbaka på den hårda
kampen i samband med kärnkraftsomröstningen 1980. Beslut om folkomröstning togs
under politiskt tumult efter Harrisburgsolyckan 1979. Någon undrade vad politikerna egentligen bråkade
om. Det fanns ju el att tillgå så kärnkraft var inte nödvändigt. En enkel
lösning på det hela.

I Askersund kom själva sakfrågan lite i skymundan.
Mycket av debatten kom istället att handla om tre skyltfönster i biblioteket. Det
hela blev mycket infekterad. Folkkampanjen Nej till kärnkraft (Linje 3) hade
tingat på skyltfönstren inför omröstningen. Kulturnämnden var ansvarig för
uthyrningen. Kritikerna menade att Ja-sidan också skulle få hyra några fönster.
Det skulle vara rättvist. En del av Ja-sägarna tyckte att kulturnämnden tagit
ställning för Folkkampanjen. Ansvarig tjänsteman fick i det läget i uppdrag att
ta kontakt med övriga ”linjer”.

Resultatet av skyltfönsterbråket blev att Nej-sidan
fick släppa ifrån sig två fönster.
Ansvarig i kulturnämnden menade dock att Ja-sidan fick skylla sig själva för det
uppkomna läget. De hade inte visat något intresse för fönstren förrän de såg
Nej-sidans skyltning. Det fanns heller
inga regler för hur skyltfönstren skulle användas. Undantaget var stöttande
material som porr och våld. Först till
kvarnen gällde. Nej-sidan blev förstås upprörd över att de fick släppa två
fönster. Kampanjledarna tyckte att
kulturnämnden hade prackat på Ja-sidan två fönster för att tysta debatten.

Linje 1 Clary Borneskog

Linje 2 Ulf Lundkvist

Linje 3 Erling Johansson och Alf Svensson

De politiska partierna ordnade studiecirklar om vad
de tre olika röstalternativen innebar. Engagemanget var stort. Jag rapporterade
från många sammankomster. Minns vid ett tillfälle en man som fick leda ut sin
upprörda hustru från ett möte i Närlundahallens matsal. Smockan hängde lös. Hon
blev ett störande element med sitt engagemang. Linje 1 ville ha en successiv
avveckling, Linje 2 tyckte nästan samma sak med tillägget om offentligt ägande
och hushållning. Linje 3 ville ha en avveckling av kärnkraften inom 10 år och
satsning på alternativ. Linje 2 med socialdemokraterna i spetsen gick segrande ur
striden.

Det finns en länk från na.se till min hemsida.Bilder
får inte plats i papperstidningen ihop med krönikan.

I år
är det 60 år sedan motboken försvann. Då gick Brattsystemet i graven till mångas förfäran och till glädje
för andra. Men så är det alltid med förändringar.

Motboken infördes 1917 (i vissa områden redan 1914)
för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som
låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna
kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när
det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system
som införts.

Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition
styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig
ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En
ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens.
Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i
huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett
förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud.
Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med
budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn.
Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1
oktober 1955.

Samtidigt
infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också
en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick
rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen.
Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på
tallriken.

Den som fyllt 21 tilldelades en ranson
på 1 liter starksprit i månaden. Tjänade man bra med pengar och betalade
sina skatter och var man dessutom oförvitlig i största allmänhet, kunde man vid
25 års ålder få tilldelningen utökad till två liter i månaden.

Tre liter fick endast äldre män som hunnit
stadga sej. Före andra världskriget var ransonen fyra liter. Men under kriget
skulle alla vara A-svenskar, friska och spänstiga beredskapsmänniskor, så
regeringen drog in den fjärde litern.
När kriget tog slut 1945 ropade folket på en fjärde
liter. Den kom aldrig, en riksdag befolkad av idel nykterister röstade ner
varje förslag om utökning av ransonen. I stället försvann motboken helt
den 1 oktober 1955.

Inte för att jag vill förhärliga spriten men vill berätta om hur det kunde se ut förr. Det var inte
bättre. På 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar
ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många
familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga
viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken
kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång
tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med
fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och
Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget
Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857,
blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett
brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Det var självklart att en så ny och stor
industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en
del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan
och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs
vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe
på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln
var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Marknad i Åmmeberg. Bild från Leif Linus arkiv

Omkring 1890
kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han
sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker.
Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark
nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade
blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för
olaglig rusdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare
Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin
säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån
sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans
bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket
mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att
hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat
liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut.
Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i
närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin
kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade
skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar
sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skott
som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande.
Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade
varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in
i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det
möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt
tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i
Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så
allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero
till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom
skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till
skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse.
Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som
Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande
torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för
att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen
också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en
söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora
superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget
som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks
under ordnade former i fina kretsar ansåg de styrande och berördes då inte av
några restriktioner

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när
spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten
var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”.


Meningen med den här bloggen är inte spritromantik,
utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist,
men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet och
babblar en massa strunt av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris.
Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..

Bronsskulpturen vid Närlundaskolan i Askersund är
förmodligen det mest betittade konstverk i kommunen. Varje dag passerar massor
av barn och lärare konstverket. Trots det är skulpturen anonym för de flesta i
dag. Vid flera tillfällen har jag fått frågor om bronsskulpturen vid
Närlundaskolan i Askersund. Vad föreställer den, vem är konstnären bakom
skulpturen och vem bestämde om utsmyckningen? För de flesta som använder skolan
i dag är det mesta fakta om skulpturen höljt i dunkel. Men jag får svara så
gott det går. Skrev om händelsen när det var aktuellt.

Bild från 1981

För 33 år sedan, i oktober 1981, placerades Lars
Spaaks bronsskulptur ”Porten” vid Närlundaskolan. Konstverket kostade
60 000 kronor. Det blev inte någon stor avtäckelseceremoni utan bara ett
litet enkelt festtal av dåvarande ordföranden i kulturnämnden, Anders Eriksson,
s. Det fanns en del åsikter om skulpturen och det tyckte ordföranden var bra
den gången. Skulpturen fick inte bra stå som ett stort ”jasså” var hans åsikt.
Det var ett konstverk som det skulle pratas om och sätta sina spår. Vet inte
riktigt hur det blev med det…

Konstnär Spaak med barnen på skolan 1981

Konstkommittén i kulturnämnden tog kontakt med
konstnär Spaak, som fick några år på sig med sin skapelse.

”Jag hade då redan en grundidé om hur bronset skulle
se ut. Ett konstverk ska väcka associationer. Naturen är fullkomlig. Den
behöver inte återupprepas”, förklarade Spaak, vid invigningen.

Barnen hade fått vara med och lämna synpunkter på
konstverket. På vilket sätt minns jag inte. Enligt dåvarande kulturchefen var barnen
mycket positiva när de fick se skissförslaget.

Bronsskulpturen är placerad på en granitplatta,
intill sporthallen på en liten kulle. Spaak ville ha sina konstverk placerade
på marken. Vid den här tiden arbetade också konstnär Spaak med en utsmyckning i
Alingsås.

Tonkrocken,
med Erik Winqvist och Ulrika Precht på scenen, är på turné sedan oktober. Det
handlar om Teater- Humor- Opera- Musik. Den 24 januari kommer Tonrocken till
Folkets hus i Åmmeberg. Föreningen har inte tidigare satsat på liknande
föreställningar men vill nu testa intresset. Ett antal biljetter är redan sålda.

Erik
Winqvist framför visor av bland andra Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe medan
Ulrika Precht sjunger opera, musikal med mera. Det är en teaterföreställning med mycket musik
och humor. Ulrika spelar en mycket tilltalande och storvulen operadiva, det går
lätt eftersom hon turnerat som mezzosopran på stora scener över hela världen,
hon har träffat många divor.

– Jag har
alltid haft en klockarkärlek till opera. Men jag har inte riktigt kunnat falla,
säger Erik Winqvist om sin relation till opera innan han träffade sin
scenpartner på en fest för ett år sedan.

Nu har hans
syn på musikteatern förändrats. Han gillar särskilt Ulrika Prechts tolkningar
av Carmen, Send in the Clown och Surabaya Johnny.

– Jag bara
faller. Det är nakna känslor och så skruvar man upp det, säger Erik Winqvist.

Han kallar
sin operakollega för en väldigt fin människa, ”och härlig när hon spelar
operadiva”.

De hoppas
att både den vanliga teater- och operapubliken hittar till teatern. Och varför
inte konsertpubliken?

Patrik
Svedberg (eller ibland Maria Grönlund) ackompanjerar på piano och Eriks jazziga
sopransax river av några heta solon.

 De som vill
ha en kul kväll och lyssna på bra musik ska komma uppmanar ansvariga för
föreställningen i Åmmebergs folketshusförening

Innan Ulrika
påbörjade sin internationella operakarriär var hon en av ”flickorna på TV2”.
Hon har varit med i många prisbelönade uppsättningar och fått fantastisk kritik
som mezzosopran.

Erik har
rosats av kritiker för sina kompromisslösa tolkningar av svenska visskatten och
franska chansoner, han har uppskattats som skådespelare och saxofonist.