Oves Blogg

Askersunds äldsta butik Ståhlbergs Ur&Guld
firade sitt 130-årsjubileum på fredagseftermiddagen med en
veteranbilsutställning och med
blåsorkestern Spickblecket som konserterade i torgparken. Festligt
värre. Det var som om ägaren till uraffären, Jan Otterborn, hade dragit tillbaka
tiden ett antal årtionden.

Jan Otterborn

Tror att grundaren Carl Ståhlberg skulle ha blivit
nöjd med arrangemanget. På hans tid sålde man både cyklar, symaskiner och bilar
om det skulle vara så. Otterborn tog över efter Göta Andersson 1986. Då hade
han varit anställd i butiken sedan 1973.

Det var trevligt med en konsert i parken. Mycket
folk satt på parkbänkarna och lyssnade. Kanske något för turistnäringen att
satsa på framöver.

Gösta Svensson är trogen Spickblecket och Skyllbergs musikkår.

Otterborn uppvaktades både av privatpersoner och
firmor. Kommunalrådet Per Eriksson gratulerade också med en bok om Askersund.

Askersunds kommun har polisanmälts för brott mot
ordningsstadgan av organisationen Askersund i Centrum. Det handlar om en
jordgubbsförsäljare som stått på fel plats. Enligt anmälaren finns det ett
avtal mellan parterna om var jordgubbsförsäljning får ske.

Jordgubbsförsäljaren det handlar om har tillstånd,
men han har stått på en plats där inte tillstånd finns. Platsen som är anvisad
finns vid rådhusentrén. Vid några tillfälle flyttade försäljaren ut sin kiosk
till Torgparken.

Ansvarig tjänsteman påtalade för försäljaren att det
var fel och bar själv tillbaka kiosken till rätt plats utanför rådhuset.
Försäljaren återkom dock till Torgparken. Nu har kommunen skriftligen meddelat
försäljaren att tillståndet kommer att dras
tillbaka om inte bestämmelserna följs.

Det kan ibland vara knepigt att sälja jordgubbar vad
jag förstår…

Brukar läsa gamla tidningar för att kolla lite hur
politiker, planerare och folk i Askersund tänkte då. Hur blev det?
Genomfördes planerna eller var det bara möten i onödan? Gamla tidningar är rena
uppslagsverken. Där finns facit på de flesta kommunala beslut.

Rubrik från 1969
Så här hade det kunnat se ut om politikerna fått sin vilja igenom för 45 år sedan. Ett tomt torg.

Torgbild av Anders Foglander. MC-träff och då är inte torget tomt.

För 25 år sedan så arbetade något som hette
generalplanekommittén med förändringar i
centrala stan. Tidningen till de här uppgifterna är från 1969. Siktet var då
inställt på att göra torget bilfritt från år 1990. En räkning av parkerade
bilar hade skett en vardagseftermiddag och då var 192 bilar parkerade i
centrala staden. Centrala staden var för kommittén i väster från Sundsgatan och
i öster Drottning Kristinas väg, i norr från Hospitalsgatan och i söder till
Norströmsgatan. Enligt framtidsberäkningarna skulle det behövas 715
parkeringsplatser 1990. Det här var innan förbifarten hade byggts. Alla trafik
gick genom staden.

Ett problem
som politikerna och planerna brottades med var rundkörning runt torget. I
förslaget ingick en breddning av Storgatan
utmed torget. Vidare skulle det skapas gågator utmed norra och östra
delen av torget. Sålunda ville kommittén omvandla Stöökagatan mellan Storgatan
och Väderkvarnsgatan, en del av Sundsbrogatan
och kvarteret Torgparken till gågator. Endast av transportteknisk art
skulle få bli kvar. Det skulle också innebära att taxistation som fanns på
torget måste flyttas. Förändringen var möjlig runt 1970 enligt kommittén.

Generalplanekommitténs ordförande vid den här tiden
var P O Holländer. En av stadens ledande politiker. Kommittén tittade också på
själva stadsmiljön. Vissa områden i
centrala stan skulle inte rivas. Helhetsintrycket av äldre bebyggelse skulle
bevaras. Som exempel nämndes kvarteret Lokatten, mellan Hospitalsgatan och
Stöökagatan. Sundsgården och Hamnmagasinet
ville man också slå vakt om. Landsantikvarie Gunnel Sylvan –Larsson hade hjälpt kommittén med en inventering av
den äldre bebyggelsen för att allt skulle bli rätt.

Vad blev det då av alla planer? Det finns en del
gågator, eller gårdsgator som det heter nu för tiden. Kvarteret Lokatten är
välbevarat med Borgmästarhuset som exempel. Hamnmagasinet rustades , liksom som
Sundsgården. Taxistationen flyttades. När det gäller det bilfria torget
tvingades alla tänka om när handeln runt torget utvecklades. Något som jag
själv kan sakna är en kiosk på torget som förr i tiden, eller är det bara nostalgi. Kiosken var en liten samlingspunkt för oss unga och
askersundare en gång i tiden. ”Vi syns vid kiosken”, var en vanlig fras. I dag
är det hamnområdet som gäller.

Kiosken på torget

Leif Linus har hjälpt till med bilder från sitt
stora arkiv.

Genom
fasadbeklädnad med asbestscementplattor har huset ursprungliga karaktär totalt
förvanskats. De hårda orden kan man läsa i bevarandeplanen för Askersunds stad
när det gäller fastigheten på Sundsgatan 8. Men det håller Magnus Karlsson på
att rätta till nu. Han har plockat bort de fula plattorna och ska klä huset med
trä som det var en gång i tiden. Magnus är inte riktigt färdig ännu på utsidan
av huset. Men var så säker, huset kommer att bli en prydnad för norra
hamnområdet inom kort.

Gården
brandförsäkrades första gången 1848. Stommen är av timmer men täcktes vid en
renovering i början av 60-talet med asbestsskivorna. Fram till 50-talet var
gården kullerstensatt. Nu finns istället en liten fin trädgård.

OBS! FLERA BILDER OCH MER TEXT FINNS PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDFSBLOGGEN. KOLLA GÄRNA DÄR. FRÅN DEN SIDAN FINNS DET OCKSÅ EN LÄNK TILL DEN HÄR SIDAN SOM ÄR MERA PRIVAT.

Vårt telefonnummer har använts i reklamen för
Andersson smedja i Askersunds by en gång i tiden. Inte dåligt för mej som
aldrig varit i närheten av en smideshammare. Visste inte om det innan
barnbarnet till smeden Andersson, Niklas Filmby, visade mej en reklamskylt från
50-60-talet. Lite överraskande var det att den hade bevarats. Niklas bor vid
Smedbacken där smedjan fanns. Byggnaden finns kvar, men används nu som verkstad
av Niklas.

På den gamla skylten står det 429. Vårt nummer. Televerkat
lade sedan till 10 på många telefonnummer. Även på vårat. Som grabb bodde jag i
ett litet hus vid Gårdsjön en bit norr om smedjan. När vi skulle ringa –och det var inte så
ofta- fick vi gå till någon i bygden som hade telefon. Det var stort att skaffa
sig egen telefon på den tiden. Och pengarna fanns inte. Inträdesavgiften var
dyr.

Till slut blev ändå telefonen ett måste. Men vi fick
inget eget nummer, utan fick dela det med smeden Andersson. Vet inte varför? Vi
fick 429 B och smeden 429A. Det var logiskt. Han hade varit först med det
numret. Ringsignalen avgjorde vem som skulle svara. Två signaler var hem till
oss. En signal till smedens bostad. Det var inte alltid så lätt att hålla reda
på vem som skulle svara. Efter några år fick vi 429 som eget telefonnummer.

Smeden Andersson och hans pappa var mycket skickliga
yrkesmän. De tillverkade bland annat vagnar och skodde hästar. Som grabb när
jag sprang till skolan i stan hade jag koll på vad som hände vid smedjan. Jag
hade en inte tre kilometer till skolan som var ett måste för att få skjuts. Det
fattades några hundra meter. Men det var inget som störde mej. Det var nog mer
andra som tyckte det var konstigt. Och särskilt när det var kallt ute. Efter
några år var det min tur att få en cykel. Vi var många och det fanns en viss
turordning. På det viset kunde jag på nära håll följa arbetet vid smedjan som
var lite spännande. Annars hade det blivit genom ett bussfönster.

Lennart Englund och Eskil Andersson.
Bild :Eric Englund

Smedjan när det begav sig
Bild:Eric Englund

Smedjan brann ner till grunden under min skoltid,
men Anderssons byggde upp verksamheten igen i en ny lokal på samma ställe. Nu
har Niklas och hans Ulrica fixat och donat vid
Smedbacka. Der är fin värre. Ibland stannar jag till och pratar med Niklas vid
mina motionsrundor runt Gårdsjön. En trevlig grabb som det är roligt att prata
med.

Smedbacka i dag

Slutligen kan jag nämna varför vårt gamla telefonnummer
finns kvar hos mej efter föräldrarnas död. Jag fick ärva numret. Man
kunde göra så på den tiden. Och jag slapp betala inträdesavgiften. Men syskonen
fick skriva på.

Askersunds äldsta butik, Ståhlbergs Ur&Guld,
firar i år sitt 130-årsjubileum med lite olika aktiviteter. Den 27 juni blir
det festligheter i torgparken bland annat med musik av blåsare från
Spickblecket i Skyllberg.

Ägare till butiken i dag är Jan Otterborn. Han kom
till butiken som urmakare 1973.

Jan Otterborn i sin verkstad

-Att det blev just Askersund var en tillfällighet.
Den ordinarie urmakaren var sjukskriven och jag fick jobbet som ersättare. Jag
blev kvar och det har jag aldrig ångrat1986 tog jag över butiken av Göta Andersson,
som hade varit ägare sedan 1953, berättar Jan.

I Jans släkt är traditionen inom urmakaryrket
lång. Många i släkten har varit
urmakare.

-Det är ett yrke som förändrats och det är bara att hänga med i utvecklingen. Nu för tiden är det mest
batteribyten. Men jag lagar fortfarande också en del äldre väggur. Det finns
inte så många urmakare kvar från den gamla stammen, upplyser Jan.

Kännemärket för Ståhlbergs uraffär under alla år har
varit det jättelika fickuret på väggen över butiken. Det är ett minnesmärke
lika känt som smeden på rådhustaket I Askersund finns också den exakta tiden.
Det är nämligen så att tidsmeridianen går just genom Askersunds kommun. En
uppmaning till alla som kommer till Askersund är att ställa in klockorna. Då
blir det helt rätt.

Grundare till butiken i Askersund 1884 var bröderna
Carl och Frans Ståhlberg. Frans drog dock snart vidare. På den tiden sålde
Ståhlbergs också cyklar och symaskiner. Har fått annonser av vännen Leif Linus
som visar att Ståhlberg också sålde bilar. Det märkliga är att butiken bara haft tre
ägare under 130 år. Något som måste vara ganska ovanligt.

Jan tänker fortsätta med sin butik ännu ett antal
år, trots att han uppnått pensionsålder. Det är om inte annat ett krav från
kunderna.

-Tror aldrig att jag skulle kunna sitta stil hemma i
huset i Hammar och bara vänta på posten varje dag. Kontakten med människor är
viktigt för mej, tillägger urmakare Otterborn.

Guldsmedsbutiker
är ofta drabbade av rån. Jan har råkat ut för det vid ett tillfälle för några år sedan. Han
blev bunden, misshandlad och hotad med kniv. Jan fick inga större fysiska
skador, men chockades.

-Jag har kommit över det nu. Det svåra har varit att förhandla
med försäkringsbolagen, tillägger han.

Carl Ståhlberg startade butiken ihop med sin bror.

Göta Andersson ägde butiken mellan 1953-1986
Jan Otterborn tog över 1986. Klockan på väggen har hängt med hela tiden, även om den har hängt på olika ställen utanför butiken. Men det har varit av praktiska skäl

Personligen tycker jag att turistnäringen borde göra
mer av att den exakta tiden finns i Askersunds kommun. Tidsmeridianen går genom
kommunen. Har föreslagit några gånger att man borde placera ut en bänk i
torgparken med information och där folk kunde ställa sina klockor. I närheten
finns Ståhlbergs Ur&Guld. Ägaren av butiken-Jan Otterborn -ordnar säkert
till det praktiska med den exakta tiden. Tycker det är en udda grej som
turistnäringen borde nappa på. Men det kanske är bara jag som tycker det? När jag tänker efter vet jag ytterligare som tycker idén är
bra. Men han bor i Stockholm.

Mjölkbarerna lanserades i Sverige en gång i tiden av
organisationen Mjölkpropaganda. En upplysningsförening som bildades 1923. På
30-talet öppnade ett antal sådana barer. Det var enklare serveringar utan utskänkningstillstånd.
Menyn bestod av enkel svensk husmanskost som falukorv, makaronilåda och pytt i
panna. Och naturligtvis med mjölk som dryck.

Det var en stor sak när en sådan bar öppnade vid
Storgatan i Askersund på 50-talet. Något som bevisade att Askersund hängde med.
Och den blev mycket populär. Ett enkelt ställe dit man kunde gå och ta sig en
bit mat utan att bära slips och kavaj. Man var välkommen i enkla jobbarkläder. Ung
som gammal.

Mary Johansson
som drev baren under ett antal år var själv en enkel hårt jobbande kvinna fick
fullt upp med sin husmanskost. Hon startade inte verksamheten enligt en dotter.
Men det är trots allt Mary som är förknippad med mjölkbaren i Askersund. En del
tolkade ordet bar på sitt sätt. Ett ställe där man kunde få starka drycker. Men
de blev djupt besvikna när det ”bara” fanns tillgång till den nyttiga vita kodrycken.

Själv åt jag där många gånger. Det var gott och jag
tror att maten också var nyttig. Är inte så hemma på sådant. Ibland dök en man
upp som hade läst om att det var nyttigt med grönsaker. Vissa perioder drack
han för mycket, men han var trots allt mycket mera medveten om kosten än var
jag var. Ofta beställde han spenat till sina rättar. Att han sedan satt och
petade bort det gröna är en annan sak. Men han var i alla fall medveten om
nyttan av spenat.

Mary Johansson drev mjölkbaren under många år.
Bild:Mikael Bäckström

I mitten på 60-talet skulle huset som Marys bar
fanns i rivas. Och då var goda råd dyra. Hon fick istället hyra Café 5:an i
hamnområdet och drev verksamhet där under några år. På 60-talet försvann de
flesta mjölkbarer i landet. Frågan är om inte näringsidkare skulle starta om
med mjölkbarer och ta upp kampen med pizzerior, Mc Donalds, grillar,
kinarestauranger och allt vad det nu kan vara?

Klart att många ungdomar skulle bli frågande när det
gäller mjölkbarer. Ordet är främmande, men det kanske skulle fungera…

Jag har plockat med en del gamla bilder. Tyvärr har
vi inte hittat någon från insidan av baren. Men finns det någon med sådana
bilder är det bara att höra av sig. Leif Linus har hjälpt till med bilder liksom
Mikael Bäckström.

OBS! DET FINNS YTTERLIGARE ETT ANTAL BILDER TILL ARTIKELN PÅ NA.SE OCH ASKERSUNDSBLOGGEN

Kor och cyklar är temat på två utställningar i Askersund under
sommaren. Lite udda, och intressanta utställningar.

Hembygdsföreningen satsar på temat cyklar i
hembygdsgårdens konsthall. Utställningen öppnar efter midsommar. Ansvariga är
utställningsgruppen med Alf Anneborg i spetsen. Till sin hjälp har de haft Leif
Linus som plockat fram ett 50-tal bilder.

Nils Ede , IFK-cyklist på 20-talet

När det gäller cykel i Askersund handlar det mycket
om Vätternrundan som gå in på knutarna. Den mest uppmärksammade cyklisten som trampat stadens gator är ”Stålfarfar” Håkansson. Han trampade lite
på sidan om det stora Sverigeloppet på 50-talet. ”Stålfarfar” fick större
rubriker än tävlingscyklisterna.

I början på 20-talet blomstrade cykelsporten under
en kort period inom IFK Askersund. Nils Ede
och tobakshandlare Tore Westlin var några av de aktiva. Ede fanns också
med i IFK: styrelse. Föreningens förste ordförande Robert Högberg cyklade bland
annat hem ett DM-tecken i början på 1900-talet då IFK var en filial till IFK i
Örebro.

I Hamnmagasinets konsthall kommer det att handla om
kor i alla typer av konstformer. För utställningen står Norra Vätterbygdens
Konst-och kulturförening. Vernissage hålls den 11 juli. Det blir målningar, fotografier, texter, äldre
bilder och annonser . För den senare delen står Leif Linus. Under åren som journalist
har jag själv fotograferat ett stort antal kor. Det kan vara knepigt att få
variation på det hela när det gäller kofotografering. Helt klart är dock att
kor har mycket vackra ögon.
Peter Warga fick ta emot en medalj av kungen för sin mjölkproduktion. Året Var 1988.

Ett av mina bästa fotominnen när det gäller kor är
reportage på gården Mötet hos Peter Warga. Han fått en kungamedalj för sin fina
mjölkproduktion. Peter tog på sig bästa kostymen, hängde på sin välförtjänta
medalj och gick ut till korna i hagen för fotografering. Han var mycket stolt. Det
var inte utan man blev lite rörd.

Föreningen Gamla Askersund kommer också göra en
kulturinsats med att sätta upp ytterligare ett antal skyltar på gamla fina hus
i Askersund. Det sker den 12 juni. Annars är det den 13 juni som är datum för
stadens födelse. Föreningen klokt nog valt att en dag tidigare för sitt
firande. Jazzfestivalen drar igång den 13 och då brukar det vara lite rörigt på
stan. Texten till husskyltarna har tagits fram av Kenth Lundström, Bengt
Tivelius, med hjälp av Leif Linus. Alla tillhör föreningsstyrelsen.

Leif Linus har ett finger med i alla sommarens utställningar