Vårt telefonnummer har använts i reklamen för
Andersson smedja i Askersunds by en gång i tiden. Inte dåligt för mej som
aldrig varit i närheten av en smideshammare. Visste inte om det innan
barnbarnet till smeden Andersson, Niklas Filmby, visade mej en reklamskylt från
50-60-talet. Lite överraskande var det att den hade bevarats. Niklas bor vid
Smedbacken där smedjan fanns. Byggnaden finns kvar, men används nu som verkstad
av Niklas.

På den gamla skylten står det 429. Vårt nummer. Televerkat
lade sedan till 10 på många telefonnummer. Även på vårat. Som grabb bodde jag i
ett litet hus vid Gårdsjön en bit norr om smedjan. När vi skulle ringa –och det var inte så
ofta- fick vi gå till någon i bygden som hade telefon. Det var stort att skaffa
sig egen telefon på den tiden. Och pengarna fanns inte. Inträdesavgiften var
dyr.

Till slut blev ändå telefonen ett måste. Men vi fick
inget eget nummer, utan fick dela det med smeden Andersson. Vet inte varför? Vi
fick 429 B och smeden 429A. Det var logiskt. Han hade varit först med det
numret. Ringsignalen avgjorde vem som skulle svara. Två signaler var hem till
oss. En signal till smedens bostad. Det var inte alltid så lätt att hålla reda
på vem som skulle svara. Efter några år fick vi 429 som eget telefonnummer.

Smeden Andersson och hans pappa var mycket skickliga
yrkesmän. De tillverkade bland annat vagnar och skodde hästar. Som grabb när
jag sprang till skolan i stan hade jag koll på vad som hände vid smedjan. Jag
hade en inte tre kilometer till skolan som var ett måste för att få skjuts. Det
fattades några hundra meter. Men det var inget som störde mej. Det var nog mer
andra som tyckte det var konstigt. Och särskilt när det var kallt ute. Efter
några år var det min tur att få en cykel. Vi var många och det fanns en viss
turordning. På det viset kunde jag på nära håll följa arbetet vid smedjan som
var lite spännande. Annars hade det blivit genom ett bussfönster.

Lennart Englund och Eskil Andersson.
Bild :Eric Englund

Smedjan när det begav sig
Bild:Eric Englund

Smedjan brann ner till grunden under min skoltid,
men Anderssons byggde upp verksamheten igen i en ny lokal på samma ställe. Nu
har Niklas och hans Ulrica fixat och donat vid
Smedbacka. Der är fin värre. Ibland stannar jag till och pratar med Niklas vid
mina motionsrundor runt Gårdsjön. En trevlig grabb som det är roligt att prata
med.

Smedbacka i dag

Slutligen kan jag nämna varför vårt gamla telefonnummer
finns kvar hos mej efter föräldrarnas död. Jag fick ärva numret. Man
kunde göra så på den tiden. Och jag slapp betala inträdesavgiften. Men syskonen
fick skriva på.