Procenten har alltid varit viktigt om man ser nykter på det hela. Både när det gäller sprit och politik. Vid det senaste fullmäktige i Askersund skedde en fördelning i procent av oppositionsrådsposter.
Läs mer på hemsidan under rubriken Kommunala Nyheter:
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
Bilder från 1895
Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ägare till fabriken var släkten Bergqvist. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Och Linus har haft bilderna och uppgifter som jag fått ta del av att omsätta i några bloggar på mitt sätt.
Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Fors och senare Lantmännen tog över.
Först lite släktfakta och anledningen till att just blev Askersund för Bergqvist. Släktens historia kan spåras tillbaka till knallen Jonas som strövade omkring i Vätterbygden. Han sålde läder och skor i slutet på 1700-talet. Ett par generationer var borgare och handlare i Gränna. De lärde sig karduansamakayrket, garvare av ett finare sorts skinn. Skråväsendet drev släkten vidare till Köping. Fredrik Wilhelm föddes i Köping och började i yrket hos sin far. Yrket kunde inte försörja honom i Köping flyttade han till Askersund 1845, då 23 år gammal. Han köpte en gård vid Stora Bergsgatan, men flyttade snart därifrån till Fischers gård strax nordväst om Sofia Magdalena kyrka. Omkring 1857 köpte han en gård som låg i nordöstra hörnet av Storgatan –Norströmsgatan, med fabriksbyggnaderna vid sjöstranden.
Fredrik Wilhelm gifte sig 1849 med Aurora Clementina Berglund, och fick barnen Rudolf, Frans , Gustav och Adolf. Adolf stannande i Askersund och övertog faderns fabrik efter att ha utbildat sig i Danmark, Tyskland och Schweiz. Adolf var gift två gånger. Den första frun Maria avled i lungsot. Hans andra fru blev Frideborg Krafft, men hon var inte alls nöjd med tillvaron i Askersund och lämnade hemmet. Slutligen hamnar Adolf i Tyskland.
Familjen har skrivit om livet i Askersund. Tänkte återge det i några bloggar. Vid ett tillfälle skulle det bli allt för mastigt. I berättelserna används namnen Arvid och Carl Horn istället för de riktiga namnen. Nämnas kan också att yllefabriken brann ned 1894, men byggdes upp igen. Det finns bilder i bloggarna både före och efter branden.
Utställning 1900
Kyrkofullmäktige. Bergqvist stående i mitten.
————-
Arvid Horn (Adolf Bergqvist)
Arvid Horn, fabrikör, rådman och brandchef, var i 4O-årsåldern. Han satt som vanligt en lördagskväll vid det stora bordet i matsalen. Han var stor och reslig och i allmänhet gladlynt, men i kväll kunde man spåra, att hans tankar vädrade allvarliga bekymmer. Han hade ju ärvt det lilla färgeriet vid sjöstranden av sin fader (Fredrik Bergqvist), dessutom två gårdar och tredjeparten i en icke oansenlig förmögenhet. Den hade genom mödrarnas kloka åtgärder räddats från 1878 års kris. Arvid hade
förvaltat sitt arv mycket gott. Efter utbildning i Tyskland och Frankrike, där han vandrat som färgargesäll enligt tidens sed, hade han fortsatt faderns rörelse. Under de år som gått hade utvecklingen inom färgeriet ej stått stilla. Man hade frångått de gamla bark- och jordfärgerna.
Anilinfärgen hade gjort sitt segertåg genom världen. Barkgroparna var tomma och i färgeriet luktade det syror och alkalier. Det var nog ej färgeriet, som han för dagen var bekymrad över. Löngodstillverkningen var ju inkomstbringande. Visserligen lämnade allmogen ej så mycket vadmal till stampning som förr i världen. Han köpte kardmaskiner och vävstolar från Österrike, ty förfrågan på köpetyger växte. Köpetygerna i
ylle var tunnare, behagligare och hållbarare än mången hemvävd hemslöjd. Arvids stora problem var nu, hur han skulle vinna avsättning för de mekaniska vävstolarnas stora produktion. Han hade skrivit till Stockholm samt till flera platser i landsorten för att värva
kommissionärer i tanke att höja omsättningen. Hemma i Närke hade han ju sina kuskar och trotjänare. De for med häst och vagn ut på söndagarna och kom igen på lördagskvällarna. Kuskarna hade sina bestämda turer och
övernattade i lanthandlarnas drängstugor, där hade de fritt logi. Hästarna utfodrades i stallarna och någon betalning härför blev det aldrig ta om. Kuskarna, den tidens handelsresande, tog emot ull till spinning och färgning. De fick även packar av vadmal för stampning.
Kommersen omfattade filtar, schalar och klänningstyger.
Arvid förde in post för post i en liggare.
På måndagen skulle bokhållaren summera beloppen och föra in dem i prydliga kolumner i sin stora kassabok. Kassaboken var ordentligt inbunden och linjerad med rött bläck. Kriget mellan Ryssland och Japan hade brutit ut.
Skulle även Sverige bli inblandat? Norrmännen hade varit särskilt aggressiva den sista tiden och hela den lilla staden gick i olidlig spänning rykten spreds och korsade varandra. Det mest otroliga kunde
ju hända. Köplusten var så gott som obefintlig och Arvids omsättning hade gått tillbaka. Hur skulle han nu kunna hålla fabriken i gång och hur skulle han kunna klara de sina under de vargatider man väntade?
Dagens bekymmer glömdes bort för de sensationella meddelandena från fronten i fjärran östern. Askersunds Tidningen, som annars utkom tre gånger i veckan, blev daglig tidning under denna hektiska tid. Upplagan
ökade till 230 exemplar. Tidningen utkom vid 6-tiden på eftermiddag! Man kunde inte invänta tidningsbudet utan lät avhämta den färska tidningen från tryckeriet. Där stod en lång kö av bodbiträden och tjänstehjon. Den största överraskningen under första tiden var, när en rysk eskader på väg över Doggers bank öppnade eld mot engelska trålare. De trodde, att det var japanska jagare
på väg mot Östersjön. Ryssarna har ju alltid mer eller mindre varit våra fiender. Under denna tid var stämningen i Sverige helt säkert icke ryssvänlig. I skolor och hemma blev man matad med Fänrik Ståls Sägner. Teckningarna var gjorda av Edelfelt. Han skildrade ryssarna som skäggiga och lurviga barbarer, däremot var Sven Dufva och de finska soldaterna tillskurna efter XIII:s stilfulla och vackra uniformer. Resande från Finland berättade om arroganta ryska soldater.
Fabriken hölls i gång, men fabrikören splittrade sin tid mellan det kommunala och sin egen verksamhet. Ju tröstlösare läget blev under avsättningskrisen ju
mera arbetade han i stadens tjänst. Fabrikens lager ökades undan för undan och penningknappheten blev tryckande. Men goda vänner var
beredda att skriva på växlar. De fordrade emellertid samma återtjänster. Det var hantverkare och köpmän som även de led under krisen och då kan man
förstå, att dessa papper var mycket osäkra. När banken frampå vårsidan fordrade säkerheter, dämpades växelrytteriet i någon grad. Den stora krisen
kom först året efter. Droppen, som kom bägaren att rinna över var en spannmålshandlande, som måste avträda sina ägodelar till borgenärerna och gå i konkurs. Skandalen växte, ty det var även förfalskade växlar som var i omlopp. Dessutom hade man i den lilla staden ställt ut växlar till höger och vänster. Man hade ej fäst sig vid summorna eller fört bok över belopp och förfallodagar. Det drog ihop till åskväder i den lilla staden och i många hem gick husmödrarna och darrade för morgondagen.
———
Fortsättning och avslutning följer.
———–
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.
PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.
Svante Eriksson har gjort mål på Bollnäs. Målvakten Grip har inte en chans. På bilden syns också Bollnäs Henry Johansson, IFK:s Garvis Gustavsson och Hasse Bergsten
Annandag jul har alltid varit en stor bandydag. Så var det i Askersund förr i tiden också. I dag är det innefotboll som gäller och lockar åskådare. Det spelas fortfarande bandy i Askersund ibland. Namnet på laget är Wadköping-Askersund och har inget med IFK Askersund att göra. IFK lade ner bandy för ett antal år sedan. Spelarna finns i Örebro, men har Solberga IP som hemmaarena. Förhoppningen för några år sedan var att ungdomarna som bor i Askersund skulle börja spela bandy igen, men det har inte blivit riktigt så. Nu är det innebandy som gäller. En massa dåliga vintrar skrämde bort de flesta bandyintresserade. Det blir nog ingen riktig fart på bandyintresset igen förrän det finns några spelare från bygden finns med i laget med fäste i Örebro.
Det finns bandymatcher på annandagen som verkligen lockade storpublik till gamla IP i Askersund. Tror att det är en vänskapsmatch mot Bollnäs inför den allsvenska säsongen 1955-56, som de flesta bandyälskare minst bäst. Det kom 1600 personer för att se Gösta ”Soddas” Nordgren och hans kompisar i Bollnäs spela mot IFK! Det blev en sensationsseger för hemmalaget med 3-2. ”Snoddas” och gänget åkte sedan vidare till Nässjö för att där slå hemmalaget med 2-0, så det var en verklig merit för de blå IFK-arna. Det hjälpte nu inte. Askersund åkte ur allsvenska med dunder och brak.
Förmodligen var det Snoddas Nordgren som lockade storpubliken
Askersunds storstjärna Gunnar Carlsson kom in i andra halvlek och var spelsugen som aldrig förr. Han gjorde också 3-2 målet. Säkert kom många för att se ”Snoddas” Nordgren spela bandy. Under de här åren var han också en mycket populär sångartist. ”Snoddas” var en bra bandyspelare och mycket skicklig på att plocka ned höjdbollar på tennis. Det resulterade också i att en av hans hög slag rev upp ögonbrynet på Gunnar.
Förlust mot Nässjö borta med 7-1.´Men då var IFK redan klara för nedflytning. Från vänster Arwid Swiden, Svante Eriksson, Astley Nyhlen, Elis Karlsson, Hasse Bergsten, Ingvar Öhlin, Sven Ahlm, Karl-Ivan Appelgren. Knä: Gunar Öhlin, Hans Öhrman, K-E Edvardsson, K-E Hagman och Hans Sääw. Året var 1956.
1941.
Det här var lite bandynostalgi. I dag får bandyälskarna i Askersund nöja sig med en match på TV. Fördelen med det är att den gamla portföljen inte behöver plockas fram. Det är bara att sjunka ner i TV-soffan. Men frågan är vilket som var det trevligaste….
PS! Kommeneteera gärna
Personalen utanför fabriken 1891
Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ägare till fabriken var släkten Bergqvist. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Och Linus har haft bilderna och uppgifter som jag fått ta del av att omsätta i några bloggar på mitt sätt.
DEL 2
Efter konungens besök
I den lilla staden var det så mycket som blev förändrat. Man hade ju rustat i samband med besöket och nu ville man även fortsätta förbättringarna och följa tidens anda. I hamnen uppfördes stora bågljuslampor av ny modell Lux.
Dessa måste emellertid dagligen firas ned och sotarmästaren putsade de långa grafitgrifflarna med stor noggrannhet, sedan hissade han åter upp båglamporna och de blev således dagligen tvättade och fina.
Även telefon och elektricitet infördes. Elektriciteten var en nymodighet och många av de äldre trodde att världens undergång var förestående. De blev förvånade, när de såg kolet glöda i lamporna och sprida en slummerdager
omkring sig. Så var det telefonen. Visserligen fanns det inte många telefonapparater i den lilla staden. Anläggningen kostade 75 kronor och det var inte många, som hade råd med det. Telefonapparaterna hade signalvev, fast taltratt och två hörlurar på bristfålliga sladdar. Det var ett vackert skåp, som hängde på väggen med emblem i blått och guld.
Emblemet föreställde ett knippe blixtar med kunglig krona Att telefonen var en sensation. Tänka sig att man kunde telefonera ända till Örebro! Samtalen måste beställas lång tid i förväg, så ringde telefonen och samtalet kunde börja. Man hörde ett mekaniskt ljud, sedan en väsande stämma, som man identifierade såsom mottagarens röst. Det var visserligen inte hans röst, som man var van att
höra den, men när samtalet kom in på familjens område, då var man övertygad om, att man talade med rätt person. Ibland drogs rösten ut till en viskning och därför höjde man sin egen röst.
Man skrek i högan sky för att motparten skulle uppfatta orden över sjumiladistansen. Apparaten användes
ej av stadens skvallertanter. Det framkom dock efter kort tid att fröken Frisk, som satt i telefonväxeln avlyssnade intima samtal och spred sedan delikata nyheter över den lilla staden.
Även för brandchefen blev kungabesöket en förändring. Majestätet hade under sin eriksgata ännu ej sett en brandchef i frack och hög hatt. Han anmärkte på den unika munderingen och följden blev, att hjälmar, bälten
och uniformer inköptes för brandkåren. Detta medförde sedan, att brandkåren blev anlitad till parader och begravningar icke minst därigenom att det med tiden blev en anlitad blåsorkester. Det var mässingsinstrument
av stora dimensioner. Fördelningen av instrumenten gick efter karlarnas storlek. Den lille boktryckare Andersson fick endast en ynklig flöjt.
Brandkårens orkester
Folkskollärare Lönner, som till det kungliga besöket skrivit en vacker hyllning, bildade en studiegrupp. Ändamålet var att på Hantverksföreningens högtidsdag den 6 november uppföra tablåer ur Fritiofs Saga. För tablåerna fordrades kostymering. Vapen, sköldar och brynjor lånades från Kungl. Teatern 1 Stockholm till en kostnad av Kr. 47:50.
Fonden fick fotograf Andersson släppa till ur sin ateljé. Det var stora, romantiska skogar med vita marmorballustrader. Även de knotiga
ekmöblerna, som bars från fotografiateljén gjorde stor effekt på scenen.
Nästan hela ateljén utrymdes och fördes till hantverkshuset. Det enda som sedan fanns kvar på ateljén var huvudstöden, som användes vid
fotografering. De var av järn med en nackklämma att lägga huvudet i.
Fritiofs Saga med orkester
Tablå Fritiofs Saga
Exponeringstiden var lång och man måste anlita detta hjälpmedel för att hålla sig stilla. I hemmen syddes klänningar för sköldmör och vikingar.
Bårderna påsyddes i”aIa grec”, och vikingarnas kläder voro av grov vadmal från yllefabriken. Naturligtvis blev den 6 november en stor succes. Under
många år talades det sedan om tablåerna i Fritjofs Saga, men ännu mer om en fonograf, som fabrikören hade ställt till förfogande. Avgifterna att avlyssna dess ljud var ringa och beloppet gick oavkortat till De Fattigas
Vänner.
Fonografen var en underlig manick. Den var monterad på ett vanligt symaskinsbord. Under symaskinsbordet satt en fot trampa. Slaktar’ns Pelle var engagerad att trampa på maskinen och det var mycket noga med, att
han trampade jämnt, annars var ljudet ej hörbart. På bordet roterade en liten vaxrulle. I vaxrullens spår gick ett stift, som överförde ljudet. Sedan fanns det en jättestor taltratt, som var av bleck omspunnen med halm. Den
var minst 1,5 m lång och hade en diameter av 90 cm. Musiken avlyssnades ej genom taltratten, utan kom från två gummislangar, vars nipplar man stoppade i öronen. Sedan vaxrullen avslagits intalades texten med ljudlig
stämma i taltratten och stiftet skar sina skåror i den mjuka vaxrullen.
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.
PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.
Läs mera på hemsidan under rubriken Kommunala Nyheter:
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
Askersund verkar gå mot ljusare tider, åtminstone vad gäller gatubelysningen. Det upptäckte jag tydligt för några dagar sedan vid gatan där jag bor. Några grabbar kom med en stor kran i kylan och bytte lampor. Och jag tycker det blev lite ljusare, men det kan vara inbillning.
När det gäller ljusare tider för kommunen i stort, är det nog mycket knepigare. Nästa års budget (för 2011) redovisar ett underskott med ett antal miljoner. Det är ett medvetet val som politikerna gjort , för att slippa skär allt för mycket i viktiga verksamheter. Som verksamheter för gamla och unga. Förhoppningen är att 2012 ska bli ett fint år och att många flyttar in till kommunen. Det är lite knepigt att förstå sammanhangen , när man dagligen hör att Sveriges finanser går allt bättre. Förbättringen kanske också drabbar Askersund vad det lider….
Ber också att få önska God Jul till alla som läser bloggen. Jag gör det med ett gammalt julkort. Är lite överraskad av intresset. Men det är bara att lyfta på kepsen för alla vänliga kommentarer.
Askersunds kommun köper Askersundsverken. Den attraktiva fastigheten vid Alsens strand omfattar i dag 13 000 kvadratmeter mark och är till stor del byggd med industrilokaler. Köpeskillingen ligger runt 17 miljoner kronor. Kommunen planerar att använda marken till annat än industriändamål, men än så länge är inget bestämt om vad som ska med området.
Läs mer under vinjetten Kommunala Nyheter :
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
Nedan en bild från början av 60-talet där Märta ”Göteborgsposten” trampar förbi Askersundsverken med sina tidningar.
Lasse Pettersson hedras för någon vecka sedan av Lions för sitt ständiga jobb med att hålla rent på Askersunds gator. Nästa år går han i pension. Han har jobbat åt kommunen i 25 år.
Renhållaren Lasse Pettersson tillhör sedan många år tillbaka Askersunds stadsbild. Han finns nästan alltid ute med sin motordrivna trehjuling för att plocka upp skräp efter folk som inte orkar kasta det på rätt ställe. Lasse håller snyggt och fint. Är glad och pratar med folk. Vad kan man mera begära? Han är nästa lika viktig i stadsbilden som smeden på Rådhustaket eller Västgötabagarens torgbesök på fredagarna.
För några dagar sedan blev Lasse hedrad av Lions för sitt idoga renhållingsarbete på stadens gator. En mycket välförtjänt uppmuntran. Han fick en summa pengar i Torgparken i samband med Luciafirande. Det blev han blygsamt stolt över. Talade med honom några dagar före prisutdelningen då han förklarade att han var värdelös. Jag höll inte med. Ingen får ett pris om man inte är värd det. Inte så många i alla fall. Han gruvade sig också för sitt tacktal. Förklarade för honom att det räckte med ett enkelt tack. Så blev det också i kylan. Stora svulstiga tal utan innehåll orkar ingen lyssna ger jag inte mycket för. Inte vännen Lasse heller. I samband med den stora Nobelfesten brukar de flesta herrar se ut som julgranar med massor av medaljer. Har alltid undrat varifrån medlajerna kommit och vad de gjort för sina medlajer. När det gäller Lasse vet alla vad han gjort och gör.
Lasse och jag har pratat med varandra mycket under årens lopp, när han farit runt på gatorna med sin trehjuling. Vi har ”snackat” om allt, både stort och smått. Om glädjeämnen, bekymmer och orättvisor. Nästa år går Lasse i pension. Han kommer verkligen att saknas, även om det kommer någon annan och tar över. Alla har vant sig vid Lasse. Ett revygäng i Askersund skrev till och med en visa om honom som handlade om att de kom till stan en lördagsmorgon efter en fest. Refrängen var: ”Vi mötte Lasse”.
Många gånger har jag frågat honom om vad han tänkte ägna sig åt efter sin pensionering. Han har inget bra svar på det. Minns själv hur det var när alla frågade. Lasse brukar skratta åt frågan. Har sagt till honom att han ju alltid gå omkring och klaga på städningen och säga att allt var bättre förr. Men sådant ligger inte för honom. Tror nog att han som alltid kommer att ta sig till spelhörnan och köra en ”dagens dubbel”. Och gå runt och fika lite hos alla hans vänner.
Två orginal på parksoffan? Nej det är bara jag själv och Lasse Pettersson, som löser världens problem. Eller åtminstone Askersunds…
Under årens lopp har det från och till dykt upp förslag om att städningen skulle läggas ut på entreprenad. Det skulle bli billigare så.Men det har aldrig blivit verklighet. Och nu var det ett tag sedan några sådan röster hördes. Lasse har inte brytt sig så mycket om det. Han har kört på med sin trehjuling och hållit snyggt.
Det är nu inte första gången Lasse får pris för sin städning. Varje år delar kristdemokraterna ut ett ”Vitsippepris” till någon förtjänt person. För några år sedan fick Lasse det priset. Och nu var det Lions som uppskattat hans jobb.
Kristdemokraterna Erling Johansson och Owe Ranebäck hedrade Lasse med partiets pris för några år sedan.
Så här gick städningen till i Askersund i början på 60-talet. Det var innan allt blev motordrivet.
Einar Karlsson städar torget efter marknaden. Em 50-talsbild.
Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.
PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.
PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.
