Bilder från 1895

Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ägare till fabriken var släkten Bergqvist. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Och Linus har haft bilderna och uppgifter som jag fått ta del av att omsätta i några bloggar på mitt sätt.

Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Fors och senare Lantmännen tog över.

Först lite släktfakta och anledningen till att just blev Askersund för Bergqvist. Släktens historia kan spåras tillbaka till knallen Jonas som strövade omkring i Vätterbygden. Han sålde läder och skor i slutet på 1700-talet. Ett par generationer var borgare och handlare i Gränna. De lärde sig karduansamakayrket, garvare av ett finare sorts skinn. Skråväsendet drev släkten vidare till Köping. Fredrik Wilhelm föddes i Köping och började i yrket hos sin far. Yrket kunde inte försörja honom i Köping flyttade han till Askersund 1845, då 23 år gammal. Han köpte en gård vid Stora Bergsgatan, men flyttade snart därifrån till Fischers gård strax nordväst om Sofia Magdalena kyrka. Omkring 1857 köpte han en gård som låg i nordöstra hörnet av Storgatan –Norströmsgatan, med fabriksbyggnaderna vid sjöstranden.

Fredrik Wilhelm gifte sig 1849 med Aurora Clementina Berglund, och fick barnen Rudolf, Frans , Gustav och Adolf. Adolf stannande i Askersund och övertog faderns fabrik efter att ha utbildat sig i Danmark, Tyskland och Schweiz. Adolf var gift två gånger. Den första frun Maria avled i lungsot. Hans andra fru blev Frideborg Krafft, men hon var inte alls nöjd med tillvaron i Askersund och lämnade hemmet. Slutligen hamnar Adolf i Tyskland.

Familjen har skrivit om livet i Askersund. Tänkte återge det i några bloggar. Vid ett tillfälle skulle det bli allt för mastigt. I berättelserna används namnen Arvid och Carl Horn istället för de riktiga namnen. Nämnas kan också att yllefabriken brann ned 1894, men byggdes upp igen. Det finns bilder i bloggarna både före och efter branden.

Utställning 1900

Kyrkofullmäktige. Bergqvist stående i mitten.

————-

Arvid Horn (Adolf Bergqvist)

Arvid Horn, fabrikör, rådman och brandchef, var i 4O-årsåldern. Han satt som vanligt en lördagskväll vid det stora bordet i matsalen. Han var stor och reslig och i allmänhet gladlynt, men i kväll kunde man spåra, att hans tankar vädrade allvarliga bekymmer. Han hade ju ärvt det lilla färgeriet vid sjöstranden av sin fader (Fredrik Bergqvist), dessutom två gårdar och tredjeparten i en icke oansenlig förmögenhet. Den hade genom mödrarnas kloka åtgärder räddats från 1878 års kris. Arvid hade

förvaltat sitt arv mycket gott. Efter utbildning i Tyskland och Frankrike, där han vandrat som färgargesäll enligt tidens sed, hade han fortsatt faderns rörelse. Under de år som gått hade utvecklingen inom färgeriet ej stått stilla. Man hade frångått de gamla bark- och jordfärgerna.

Anilinfärgen hade gjort sitt segertåg genom världen. Barkgroparna var tomma och i färgeriet luktade det syror och alkalier. Det var nog ej färgeriet, som han för dagen var bekymrad över. Löngodstillverkningen var ju inkomstbringande. Visserligen lämnade allmogen ej så mycket vadmal till stampning som förr i världen. Han köpte kardmaskiner och vävstolar från Österrike, ty förfrågan på köpetyger växte. Köpetygerna i

ylle var tunnare, behagligare och hållbarare än mången hemvävd hemslöjd. Arvids stora problem var nu, hur han skulle vinna avsättning för de mekaniska vävstolarnas stora produktion. Han hade skrivit till Stockholm samt till flera platser i landsorten för att värva

kommissionärer i tanke att höja omsättningen. Hemma i Närke hade han ju sina kuskar och trotjänare. De for med häst och vagn ut på söndagarna och kom igen på lördagskvällarna. Kuskarna hade sina bestämda turer och

övernattade i lanthandlarnas drängstugor, där hade de fritt logi. Hästarna utfodrades i stallarna och någon betalning härför blev det aldrig ta om. Kuskarna, den tidens handelsresande, tog emot ull till spinning och färgning. De fick även packar av vadmal för stampning.

Kommersen omfattade filtar, schalar och klänningstyger.

Arvid förde in post för post i en liggare.

På måndagen skulle bokhållaren summera beloppen och föra in dem i prydliga kolumner i sin stora kassabok. Kassaboken var ordentligt inbunden och linjerad med rött bläck. Kriget mellan Ryssland och Japan hade brutit ut.

Skulle även Sverige bli inblandat? Norrmännen hade varit särskilt aggressiva den sista tiden och hela den lilla staden gick i olidlig spänning rykten spreds och korsade varandra. Det mest otroliga kunde

ju hända. Köplusten var så gott som obefintlig och Arvids omsättning hade gått tillbaka. Hur skulle han nu kunna hålla fabriken i gång och hur skulle han kunna klara de sina under de vargatider man väntade?

Dagens bekymmer glömdes bort för de sensationella meddelandena från fronten i fjärran östern. Askersunds Tidningen, som annars utkom tre gånger i veckan, blev daglig tidning under denna hektiska tid. Upplagan

ökade till 230 exemplar. Tidningen utkom vid 6-tiden på eftermiddag! Man kunde inte invänta tidningsbudet utan lät avhämta den färska tidningen från tryckeriet. Där stod en lång kö av bodbiträden och tjänstehjon. Den största överraskningen under första tiden var, när en rysk eskader på väg över Doggers bank öppnade eld mot engelska trålare. De trodde, att det var japanska jagare

på väg mot Östersjön. Ryssarna har ju alltid mer eller mindre varit våra fiender. Under denna tid var stämningen i Sverige helt säkert icke ryssvänlig. I skolor och hemma blev man matad med Fänrik Ståls Sägner. Teckningarna var gjorda av Edelfelt. Han skildrade ryssarna som skäggiga och lurviga barbarer, däremot var Sven Dufva och de finska soldaterna tillskurna efter XIII:s stilfulla och vackra uniformer. Resande från Finland berättade om arroganta ryska soldater.

Fabriken hölls i gång, men fabrikören splittrade sin tid mellan det kommunala och sin egen verksamhet. Ju tröstlösare läget blev under avsättningskrisen ju

mera arbetade han i stadens tjänst. Fabrikens lager ökades undan för undan och penningknappheten blev tryckande. Men goda vänner var

beredda att skriva på växlar. De fordrade emellertid samma återtjänster. Det var hantverkare och köpmän som även de led under krisen och då kan man

förstå, att dessa papper var mycket osäkra. När banken frampå vårsidan fordrade säkerheter, dämpades växelrytteriet i någon grad. Den stora krisen

kom först året efter. Droppen, som kom bägaren att rinna över var en spannmålshandlande, som måste avträda sina ägodelar till borgenärerna och gå i konkurs. Skandalen växte, ty det var även förfalskade växlar som var i omlopp. Dessutom hade man i den lilla staden ställt ut växlar till höger och vänster. Man hade ej fäst sig vid summorna eller fört bok över belopp och förfallodagar. Det drog ihop till åskväder i den lilla staden och i många hem gick husmödrarna och darrade för morgondagen.

———

Fortsättning och avslutning följer.

———–

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.