Oves Blogg

Brunnen i torgparken invigdes till Askersunds 300-årsjubileum 1943.

Bilden är från invigningen av brunnen 1943. I förgrunden prins Eugen och konstnären själv Folke Dahlberg

Till Askersunds 300-årsjubileum 1943 fick stadens store konstnär , Folke Dahlberg, uppdraget att rita och dekorerar en ny brunn till torgparken. Det var dock mycket nära att Dahlberg gått miste om jobbet. Då trädde redaktör Joel Haugard in som en räddande ängel. Stadsfullmäktige hade nämligen planer på att anlita en gravstensfabrikant i Uddevalla för jobbet! Det tyckte redaktör Haugard var väl magstarkt. Även landsantikvarie Walldén reagerade mot de styrandes planer. Stadsledningen ändrade sig också och Dahlberg fick uppdraget. Den invigdes sedan med pompa och ståt i närvaro av kronprinsparet och prins Eugen.

Folke Dahlberg fick uppdraget att rita och dekorera torgparksbrunnen

På torgparksbrunnen finns åtta reliefer skapade av Dahlberg. Relieferna symboliserar näringsgrenar som var utmärkande för Askersundstrakten.

Dahlberg lät bygga brunnen åttakantig i röd granit. Var en av de åtta sidorna är dekorerade med reliefer, som symboliserar näringsgrenar som varit utmärkande för Askersundstrakten, som jakt, fiske, skogsbruk, åkerbruk, sjöfart, järnsmide och garverihantering. Förslaget om röd granit väckte en del diskussioner bland statens styrande. Någon ansåg att den röda graniten inte hörde hemma i trakten, medan andra menade att Dahlbergs brunn inte var nog storslagen. Fem vattenstrålar till två meters höjd var för futtigt. Nu blev det ändå som Dahlberg hade ritat. Till skillnad från några av ledamöterna i stadsfullmäktige, tyckte ”målarprinsen” Eugen, att skapelsen och färgkombinationen var mycket vacker.

Dahlberg arbetade under stor tidspress med torgparksbrunnen. För jobbet fick han 2 700 kronor i ersättning. Uppgiften att göra jobbet både gladde och skrämde honom. Förhållandet mellan Askersunds stad och Folke Dahlberg präglades inte alltid av ogrumlad harmoni

Det kom att visa sig att metoden att gjuta relieferna i järn för att sedan bronsera dem inte fungerade alls. Dahlbergs konstverk började rosta redan efter ett par år. I en annons i Askersunds-Tidning i mitten på 50-talet uppmanades askersundarna att skänka föremål av koppar, brons och mässing för att möjliggöra en omgjutning av relieferna. Uppropet fick stort gensvar och det berodde säkert på att givarna skulle få sina namn ingraverade på baksidan av plattorna. Utbytet av relieferna skedde dock helt oannonserat en mörk natt, förmodligen utan de utlovade namnen på baksidan av plattorna. Givarna blev vad jag fått berättat för mej av de som var med vid tillfället, helt grundlurade. Men det var ju svårt att kolla när plattorna satt på plats. Kanske det är värt att göra en koll i dag och få det hela bekräftat?

Askersundsverken fick gjuta om relieferna på 1955, sedan de börjat rosta. De var gjutan i järn från början. På bilden från Askersunds-Tidning syns Nisse Olsson, Folke Olsson, direktör John Franzén och Erik Spångberg.

Hur som helst fanns det en artikel i Askersudns-Tidning i april 1955, där man berättade om att Askersundsverken hade det extra jobbigt för att gjuta om Dahlbergs reliefer. Jobbet skulle vara färdigt till vårpremiären den 1 maj. Ett gäng gjutare körde igång redan klockan fyra på mornarna för att klara av jobbet tidtabellsenligt. I reportaget lovade direktör Franzén att relieferna skulle klara väder och vind i alla tider. Var jag vet har plattorna levt upp till Franzéns löfte från 1955. Men om det finns när givarnamn på baksidan är mera oklart, men om det inte finns det var det väl ändå Dahlbergs konst som var det viktigaste. Kunde man förvandla en kaffepanna i äkta koppar, till en kulturgärning må det kanske vara hänt. Eller….

Tillägg:

Em som visste väldigt mycket om konstverket i torgparken var gjutarmästare Nisse Olsson. Det var han som svarde för själva gjutningen.

”Folke bodde vid den tiden i den så kallade Lindborgskagården i hörnet Stora Bergsgatan-Norströmsgatan. Han jobbade med gipsformarna hemma i lägenhet.

Jag mins att den sista formen blev färdig bara några dagar före det stora 300-årsjubileet, då konstverkets skulle invigas av dåvarande kronprins Gustaf Adolf. Varje dag fick jag springa upp från verkstaden och fråga Folke om det fanns några gipsformar färdiga. Han fick jobba under väldigt hård press för at få relieferna färdiga”, berättade Nisse, för mej.

Folk fick lämna in brons, koppar och mässingssaker när det var dags för omgjutning.

”Vi fick in massor av saker från allmänheten. MIns att jag fick stå och slå sönder gamla fina saker med yxa, som sedan skulle smältas ned. Relieferna byttes sedan ut ut en kväll några år senare eftersom det rostat sönder. Det var lite folk ute på stan när vi gjorde det”

Hur var det då med namnen på baksidan? Nisse ville inte svara på frågan, utan log bara hemligtesfullt.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

.

Kungens pappa, Gustaf Adolf, besökte Askersund 1935. Askersunds-Tidning rapporterade ingående.

Leif Linus läste min blogg och sände över den här bilden direkt. Från prinsens besök i Askersund. Tur att Linus finns. Bilden är plåtad framför Grands Konditori.

Skvallerpressen är bedrövlig brukar det ofta heta. Ingen köper heller tidningarna. Det är hos frisören, läkaren eller tandläkaren som de här omdebatterade tidningarna läses. I alla fall låter det ofta så. Klart det händer ibland, men visst köper folk de här tidningarna i kiosken. Det är bara att kolla upplagesiffrorna. Tycker någon det är kul att läsa om glitter och glamor och kändisars liv , så är det inget att säga om det.

Själv begränsar jag mitt tidningsläsande till NA, DN på söndagarna och fotbollstidningen Offside. Glömde at jag också köper Aftonbladet på onsdagar då deras suveräna TV-bilaga finns med.

Kungligheterna drabbas hårt och är också mycket kritiska mot veckotidningarna. Men jag kan lugna kungahuset. Det var inte ett dugg bättre förr. En del som skrivs i dag är bra en lätt vindpust mot det som skrevs förr. Läste en gång om ett besök som prins Gustaf Adolf (nuvarande kungens pappa) gjorde 1935 i Askersund. I tidningsreferatet kunde man till och med läsa om hur mycket prinsen hade ätit på Stadshotellet. Så skulle det aldrig gå att skriva i dag. Åtminstone inte i min gamla tidning.

Källarmästare Hermansson förklarade att prinsen tog dubbla portioner röding till lunch. Och sedan fortsatte han i samma stil hela lunchen. Källarmästaren tog prinsens aptit som ett högt betyg på hotellets matlagningskonst. En prins som backade om flera gånger. Även officerarna i hans sällskap åt rejält till Hermanssons förtjusning.

Källarmästaren berättade också för tidningen att ”prinsen var som alla andra och att verkade trivas bra på hotellet”. Flickorna i personalen förklarade också att ” prinsen var förtjusande enkel och rar”. De kunde också berätta att prinsen , som bodde i rum nummer 11, hade sin frus porträtt, prinsessan Sibylla, stående på sitt skrivbord. Från portierens svarta tavla lyste den förnäma bokstavskombinationen H. K. H., och det hade inträffat under detta århundrade, kunde tidningen också meddela.

Gustaf Adolfs besök 1935 var helt inofficiellt. Han deltog i krigshögskolans övningar i Askersundstrakten. Han kom till Askersund i sin Mercedes-Benz A.26, som han körde själv. Många som bar uniform fanns naturligtvis i stan under övningarna. Så fort det visade sig en man i uniform hoppades askersundarna på att det var just prinsen. Någon hade också sett prinsen på promenad en sen kväll. Många stod också och väntade med kameror vid prinsens bil som var framkörd till hotellentrén.

Som nämnts var kungens pappa í Askersund för en militärövning. Jag i min enfald trodde då att militären skulle leva under fältmässiga förhållande. I tält. Men under den här övningen var det stadens stadshotell som gällde. Militärtält var det aldrig tal om! Hur som helst levde staden upp under några dagar. Och tidningen hade lite skvaller att skriva om och som folk tyckte det var roligt läsa om.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Den blyge, Levi Karlsson, diktade om det mesta. Även om luciabråket i Askersund på 50-talet.

Luciadikten

Det går att bråka om allt man vill. I mitten på 50-talet blev det till och med stort bråk om luciafirandet i Askersund. På den tiden var lucia en stor högtid som nästan berörde alla. Lottakåren och Askersunds -Tidning, hamnade verkligen i luven på vandra. IFK Askersund blev också indragna i bråket. Det hela ledde bland annat ledde till att Levi Karlsson ”den Blyge”, skrev en dikt med tillhörande teckning om bråket.

Levi Karlsson i sin slöjdaffär vid Storgatan i Askersund

Jag är inte helt insatt i det hela, men jag tror det var så här. Lottakåren hade abonnemang på luciafirande och vilka som skulle ställa upp som kandidater. Kåren valde ut kandidaterna som sedan presenterades i Askersunds-Tidning. Det hela hade pågått sedan 1942. Några redaktörer på tidningen vill ha en större bredd på uttagningar och ville göra det på sitt vis. Då ihop med IFK Askersund. Men det skulle man inte ha gjort. A-T drog sig ur det hela och lottorna utsåg sin egen lucia utan tidningens inblandning. Det var säkert inte roligt för den stackars lucian. Året efter tog nystartade Askersundsbygdens Tidning med redaktör Johannes Kjerrström i spetsen över det hela. Minns att han gjorde ett stort nummer av det hela, samtidigt som han gick hårt åt sin gamla arbetsplats, Askersunds-Tidning.

Namnet på den första officiella lucian i Askersund var Margareta Johansson. Hon arbetade som damfrisörselev på Vilstrands Damfrisering. Lucia med tärnor och tomtar satt på en smyckad vagn som drogs av sex lottor. Senare byttes lottorna ut mot hästar och bilar. Lions tog senare över arrangemanget och så är det även i dag. Röstningen i tidningen på lucian plockades bort för ett antal år sedan. Tävlingar i av det slaget hörde inte hemma i dagens jämställda samhälle ansåg tidningsledning. Och det var väl riktigt. Problemet i en liten stad som Askersund var också att kandidater med många släktingar och stor familj nästan alltid vann. Det var nästan avgjort i förväg. Några var verkliga lågoddsare. I dag utses lucian genom lottdragning.

Luciafirande på stan i dag är inte så stort som det var förr, men ändå en trevlig tradition som Lions försöker bevara. För den som vill veta mera om luciafirande i Askersund genom tiderna har föreningen Gamla Askersund gjort en liten trevlig skrift där alla lucior finns med. Men bråket som jag skriver om ligger lite utanför den skriften.

Passar också på att lägga ut lite luciabilder för att påminna lite om gamla tiders lucia.

1943 års lucia, Kaite Karlsson

Askersundsbygdens -Tidnings luciakandidater 1956

Yvonne Blomgren, Askersunds-Tidnings egen lucia 1956

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Ingvar Wattom Lundberg har varit musiker i drygt 70 år. Förr var han ständigt på resande fot till någon spelplats. Han har lugnat ner sig lite, men finns fortfarande med i några orkestrar

Under många år reste Ingvar Wattom med revygänget ”Glada spexare” i Folkparkerna. Den här affischen är från 1954.

Husbandet i Lerbäck för några år sedan. Från vänster, Peter Johansson, Ingvar Wattom, Axel Karlsson, Åke Pettersson, Sten Karlsson och Bo Gäfvert.

Glada spexare, Axel Karlsson, kvinnan heter Maxe i efternamn och Ingvar Wattom Lundberg.

Bilden kommer från Linus Larssons arkiv

Glada spexare var intimt förknippade med Mörtsjöns bryggeri. Delar av gänget jobbade där.

Etiketterna kommer från Linus stora bildarkiv.

Ingvar Watton Lundberg är nästan alltid på väg någonstans med sin kära klarinett. Och så har det varit i drygt 70 år. Ända sedan Watton började blåsa B-kornett i Hallsbergs missionskyrkas hornmusikkår 1936 som 14-åring. Fortfarande är han aktiv som blåsare i Nerikes dragspelsklubb och som klarinettist i Lerbäcks eget ”Husband.

-Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har spelat och uppträtt på de flesta festplatser i Mellansverige och delar av Norrland. Och det har varit väldigt roligt, även om det emellanåt varit ganska tufft. Jag hade också ett ”vanligt” jobb , när jag var som mest aktiv. Ersättningen var inte så stor att det gick att försörja sig enbart på musiken, berättar Ingvar Watton.

Namnet Wattom har han fått ärva av sin pappa, som faktiskt var prästdöpt till det något ovanliga namnet. Ingvar har också fått ärva lite av faderns musikaliska ådra.

-Farsan spelade dragspel och orgel. Han åkte runt och spelade på biograferna innan ljudfilmen kom. Ibland var han långt uppe i Värmland och spelade , minns Ingvar.

När hornmusikkåren i Hallsbergs missionskyrka lades ner på grund av ledarbrist fortsatte Ingvar i Hallsbergs blåsorkester som klarinettist. Orkestern slogs senare ihop med blåsarna i Kumla.

-Ganska snart började jag spela dansmusik i mindre band. Spelade klarinett och tenorsax. Vi spelade mycket på idrottsplatserna i Askersund och Hallsberg.

1952 kom Ingvar med i revygänget ”Glada spexare”. Han blir ständigt påmind om revytiden när han är ute och spelar. Detta trots att det ändå gått en del år sedan gänget spred glädje i folkparkerna.

-Axel Karlsson i Mörtsjön var ledare för gänget. Han skrev också alla texter. Vi bjöd först på kabaréunderhållning, för att sedan fortsätta spela dansmusik. I tio år var jag med i det populära gänget. Det var en rolig tid. Vi spelade med dåtidens stora sångare. En var Bertil Boo, omtalar Ingvar.

I flera år tillhörde Ingvar också Askersunds storband. I början av 90-talet reste han också med dansbandet Mälargrabbarna.

-Vi var fyra man, som spelade från Motala i söder till Sundsvall i norr. Så nog har jag besökt en del dansställen i mitt liv, påpekar Ingvar.

-Jag har aldrig kallat mej för musiker. Tycker det är lite stora ord att ta till. Men jag har spelat i många olika sammanhang. Allra bäst tycker jag om swingmusik och tradjazz. Ove Lind är en av mina favoritmusiker. Har själv varit med några vid tradjazzfestivalerna i Askersund och det har varit mycket trevligt.

Ingvar bor numera i en hyreslägenhet i Hallsberg. Men så fort tillfälle bjuds åker han ner till sin jordbruksfastighet i Ingelsby.

-När jag ska träna åker jag till vårt ställe i Ingelsby. Då stör jag inte grannarna. Det kan inte vara roligt för grannarna i hyreshuset att behöva lyssna på någon som tränar skalor, tillägger Ingvar.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Klipp från fotbollscupen i Närlundahallen

Leif Henka Johansson debuterade som domare i Helgcupen. Sedan fick han störe uppdrag liksom Leo Hirverud på bilden.

För 30 år sedan tog jag initiativet till att starta en fotbollscup för kommunlagen i Närlundahallen mellan jul och nyår. 1979 var ett litet testår. Ingen visste om det skulle bli någon fortsättning. Jag tog tidning till hjälp med annonser och medaljer. Det blev mycket lyckat. Hallen fylldes med folk under fyra dagar. På den tiden fanns det inte så mycket att göra för folk som var lediga mellan jul och nyår. Innefotbollen blev ett helgalternativ så gott som något. Det roliga med cupen är att den överlevt i 30 år! Annandag jul är det dags igen för årets upplaga, med hela 20 lag. Och visst är jag lite stolt över att cupen fortfarande lever och är mycket populär. Det hade kunnat gått sämre.

Vid starten 1979 var det två lag från varje klubb i kommunen. Lite senare kom också damlagen med i cupen. Iden till cupen fick jag genom ledare för IFK Askersunds ungdomslag. De hade varit på en cup i Borås som var mycket trevlig. Jag tyckte då man skulle starta något liknade i Askersund. Lennart Roos skaffade fram reglerna från Boråsturneringen. Vi ändrade lite för att det skulle passa in i Närlundahallen. Jag pratade med några klubbledare och då främst Rune Pettersson från Skyllberg hur det hela skulle läggas upp.

Och så var det här med domare. För 30 år sedan behövdes ingen sanktion från förbundet när det gällde domare. Jag pratade med Leo Hirverud och Leif Henka Johansson och de ställde också upp. Båda fick senare domareuppdrag högre upp i seriesystemen. Närlundhallen där folk satt nära och förklarade hur domsluten ”egentligen” skulle vara, kunde inte ha varit en bättre läroskola .

Vi enades också om att klubbarna skulle turas om och hålla i arrangemanget. Så fungerar det än i dag även om det nu bara är Askersund och Skyllberg turas om. Klubbar har försvunnit och en del har inte kunnat få fram nog med folk att jobba med turneringen. Men arrangemanget har gett en del pengar i klubbkassorna genom åren. Hallen fick jag låna gratis mot att det var fri entré. Och så var det också under en lång period.

Efter ett antal år ville inte några av kommunklubbarna var med längre som arrangörer. Och då drog jag och tidningen oss ur det hela. Det blev inte längre något kommunmästerskap, utan andra klubbar bjöds in. Jag hade inte något emot andra klubbar , men för tidningens räkning byggde det på ett kommunmästerskap. Turneringen fortsatte dock som vanligt och det är ju mycket trevligt. Med inbjudna lag och en lite lagom entré. Och tidningen har naturligtvis bevakat arrangemanget genom åren. Ibland stort och ibland smått, allt beroende på vad det funnits för andra nyheter. Jag har varit med och fått kritik och beröm för båda sakerna.

Julcupen håller på i tre dagar och visst kommer jag gå dit och se några matcher. Idrottsintresset finns kvar och så är det ju ändå 30-årsjubileum. Det får väl också bli en korv med bröd och mugg kaffe som vanligt. Det blir väl en bra jubileumsmiddag….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Bankvatsstugan vid Röllingsbacken i början på 60-talet. Sedan dess har Gullan och Allan Joutsen rustat och donat på huset.

Anhalt Sjöstorp. Varningsmärket fins kvar. Även den gamla väntkuren finns kvar. Den har Alla rustat upp

Den gamla järnvägen gick genom Strandparken i Askersund fram till hamnen och båtarna.

Gullan har bott vid en smalspårig järnväg i en stor del av sitt liv. Hon har sett ångloken komma och gå. 1955 var det dock sluttuffat. Spåren efter tågen är bortsopade. Endast den gräsbevuxna banvallen finns kvar. Och väntkuren från anhalten Sjöstorp strax norr om Askersund.

Om inte Allan och Gullan Jutsen i Röllningsbacken , skött banvallen i alla år, hade det var småskog där i dag. Därmed hade också minnet av den gamla järnvägsepoken mellan Askersund-Lerbäck-Skyllberg varit helt bortsopad. Med undantag för väntkuren. Det lilla röda huset har Allan rustat och det pryder nu sin plats på berget ut mot Röllingen. Nästan dagligen passerar människor förbi paret Joutsens utbyggda banvaktsstuga där spåren drog fram.

”Under alla år vi bott här har vi klippt gräset på banvallen och rensat dikena. Det är 30 år nu. Många är intresserad av den gamla järnvägen och vill veta var spåren gick. Banvallen har tyvärr blivit svårframkomlig sedan man grävde för bredband. Det skulle inte vara några större problem att ordna en riktig fin cykel-och promenadväg på banvallen”, förklarade Gullan och Allan, när jag besökte dem häromåret.

Gullans mamma och pappa flyttade in i banvaktarstugan 1937. Då var Gullan endast fyra månader gammal. Pappa Gunnar var anställd vid järnvägen. Mesta tiden som banvakt på sträckan Ingelsby-Askersund.

”Vi barn fick åka med tåget till skolan på vintern. Men inte hem. Tåget hade svårt att komma igång igen om det blev stop i en backe. För at släppa av oss måste lokföraren stanna mitt i Sjöstorpabacken och den risken tog han inte”, berättade Gullan, roat.

När trafiken var som intensivast gick det fyra tåg om dagen i vardera riktningen.

”Varje dag under hela vår barndom stod jag och mina syskon på Banberget och vinkade åt lokföraren och eldaren. Tåget och allt som rörde sig kring järnvägen var ju en del av våra liv”, förklarade Gullan.

Gunar och Lilly Karlsson flyttade till banvaktstugan vid Röllningsbacken 1937. Ibland fiskade de kräftor. Visst är det en fin bild? Gunnar jobbade vid järnvägen

Från början bestod banvaktsstugan av ett rum och kök, samt en liten ladugård och en jordkällare. Allan och Gullan , har rustat och donat. Och byggt ut. Allan kom till Sverige som krigsbarn från Finland. Tillsammans med Gullan har han hittat sitt paradis vid kanten av sjön Röllingen. Under många år arbetade Allan som postbärare i Askersund. Gullan har hela sit vuxna liv arbetat inom vården. På senare år har hon roat sig med att skriva ner händelser från sin barndom i banvaktarstugan vid Röllningsbacken. Säkert skulle berättelserna passa i bokform.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Sören Niklasson och hans praktbygge inspirerad av boken Hatt-Stugan

I Elsa Beskows bok byggde den snälle tomtenissen upp en näverstuga när barnen hade bränt ner hattstugan.

”Det var en gång en liten tomtegubbe, som bodde i en gammal mossig stubbe.

Den gubben var skicklig må du veta, att plugga skor och meta”.

Så börjar Elsa Beskow sin populära bilderbok, Hatt-Stugan. Det är en bok som inspirerat träskulptören och vännen , Sören Niklasson, att bygga egna sagostugor som väckt stor uppmärksamhet i media och hos allmänheten. Bland annat fanns den första stugan med i det populära TV-programmet ”Sommartorpet” för några år sedan. Stugorna som Sören bygger är precis en sådana som snälla tomten byggde åt barnen i boken, när de bränt ner Hatt-Stugan. Möjligen skiljer sig inredningarna lite från originalet. I sagan finns ingen öppen spis som i Sörens stugor.

”Som barn hade jag läst boken och tyckte att tomtenissen var mycket sympatisk. Han hjälpte barnen i deras olycka utan att bli arg. Ett extra plus var att tomten i boken fanns i vardagen och inte bara någon gång om året på julafton som är vanligt”, förklarade Sören, för mej en gång.

Sörens hus-och då handlar det inte bara om Hatt –Stugor- är fantastiska byggen, med massor av smådetaljer. Den första sagostubben han byggde var av plywood, gammal rivningsvirke, betong och stockar som han sågat till med motorsågen.

Snidar-Sören är en man som lämnar få personer oberörda. Alltid har några idéer på gång. En del helt fantastiska som ingen kan tro är genomförbara. Men ofta sågar han det hela i land. Tyvärr har Sören åkt på en del smällar i livet när han rest och haft sina uppvisningar. Och då han skapat sina jättelika träskulpturer. En del har säkert berott på honom själv, men många gånger har det varit mycket dåliga rådgivare som bara var ute efter att sko sig på Sörens konstnärskap. Sören är en ivrig man som vill att allt ska hända fort. Kommunala byråkrater är inte mycket för honom. Då tröttnar han. Och då blir det pannkaka av allt.

Han har försökt etablera sig i Askersund med sin trollpark men där kom man aldrig fram till något beslut och senare i Laxå. I Laxå började han också bygga men även den gången sprack det av olika anledningar. Många inom kulturen har också sett ner på hans skapelser. Det är helt enkelt inte rumsrena anser man. Men sådant brukar Sören bara skratta åt. I dag bygger Sören sin park i Karlsborg vid campingen. Och det fungera utmärkt enligt honom själv. Säkert blir hans en turistattraktion till våren.

Anders ”Lillen´” Eklund var inne och hälsade på mej när jag jobbade på tidningen. En verklig bjässe.

Scott med mästarbältet. Han tränade hemma hos Sören inför en viktigt match.

Sörens stora intresse vid sidan av sitt konstnärskap är boxning. George Scott tränade hemma hos Sören då han bodde i Vretstorpsskogarna. Det var inför en viktig match. Jag var där med tidningskollegan Lotta för ett reportage. Eliten av boxningsexperter fanns också på plats inbjuda av Sören. Han har alltid varit duktig på reklam. Vi fick se Scott slå på en sandsäck. Efter det bjöd Sören på korv med bröd. Han hade fyllt en stor gryta med korv. Tyvärr fick kollegan Lottas hund Melvin alldeles för mycket korv av boxningsfolket. Det blev vi varse om i bilen när vi åkte hem till Askersund. Sören hälsade också på Ingemar Johansson ibland. Det var hans store idol.

Vid ett tillfälle hade han med sig storboxaren Anders Lille Eklund in på redaktionen. De skulle senare stråla samman med George Scott på en krog i Vretstorpstrakten för att göra upp om en eventuell boxningsgala. Nu blev det inte mycket med det. Scott och Lillen blev osams och tog till knytnävarna. Tyvärr fanns det ingen ring och domare i lokalen. Jag var själv medbjuden, men tackade nej. Hade helt enkelt inte tid. Och tur vad det kanske. Men bråket var inget som Sören var inblandad i.

Vi har fortfarande kontakt ibland med varandra. Det händer att Sören ringer och berättar om sina planer och vad han har på gång. Själv är jag dålig på att höra av mej och då inte bara till Sören. Det är en av mina stora svagheter.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Församlingarnas anslagstavla i Askersund brukar var välfylld med affischer

Församlingarnas anslagstavla i Askersund i närheten av ICA-juoren har ingen bra balans just nu. Och ändå står det ”bra balans” på huset intill tavlan

Den lutar och så växer det en buske framför tavlan. Men det viktigaste fungera ändå. Församlingarnas affischer syns. En och annan profan affisch har också smugit sig in. Så här till jul är det också dags för mej att skriva lite om kyrkorna i stan. Medlemmar och pastorer har jäktiga dagar framför sig. Julen är ändå den stora högtiden. Och det handlar inte bara om att handla.

EFS kyrka vid Gårdsjögatan invigdes 1968.

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem” eftersom det fanns och finns ett stort antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på frikyrkofolket. Det beror på mej. Men respekten är stor för de som är engagerade inom församlingarna. Precis som för de som vill åka till Ullared eller åka med Ålandsbåtarna, naturligtvis utan alla annan jämförelse. Tycker inte att man ska sätta sig på för höga hästar och döma ut folk för det och det.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranta. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge…

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten…. Församlingen bjöd på julmat och lite julgemanskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. På senare år har jag haft mycket kontakt församlingens präst, Lasse Skogsén, som också jobbar på ett sätt som jag beundrar. Han samlar in julklappar till barn i Öststaterna som i stort saknar nästan allt. Heder åt Lasse som bara fortsätter och fortsätter med sitt jobb. Och han har fått askersundarna att ställa upp.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut tidigare i år i ArkivCentrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

I bloggen har jag plockat med lite av varje i bildväg, som kanske kan intressera. Allt kanske inte hör ihop, men ändå…

Pingstkyrkan i Askersund vid Storgatan. I förgrunden Askersunds mest onödiga farthinder.

Bilden är från 1938.

Bilden är från 1926. Pingstförsamlingen har dop vid Stavahagen

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt