Oves Blogg

Torsten Irdevall hade ordning och reda på sina tidskrifter. Och det var nödvändigt han hade tidningar från ett tiotal länder.

Mi sentas min tre bone en Åmmeberg! Fritt översatt från esperanto; trivs du bra i Åmmeberg. Torsten Iredvall var helt säker på i sin ungdom att esperanto skulle bli ett gemensamt internationellt språk. Men sedan kom kriget och ”herrar” som Stalin och Hitler, ställde till det. De tolererade några andra språk än sina egna. Tyvärr drabbades och esperanto av deras banbulla. Till Torstens stora sorg.

Torsten bodde och hade sitt jobb som ladugårdsförman i Åmmberg. Han var också mycket facklig aktiv och ledare för den lokala lantarbetaravdelningen. Han stora intresse vid sidan av den fackliga kampen var språk. Och då särskilt esperanto. Redan som 14-åring hade han börjat läsa det internationella språket. På 30-talet dominerades ABF:språkcirklar av esperanto. Trots motgångarna gav aldrig Torsten upp hoppet om esperanto som världsspråk. Fram till sin död kämpade han för sin ungdomsförälskelse – esperanton.

”Visst har språket sina brister , men jag är övertygad om att man kommer att lösa de problemen”, förklarade han för mej en gång med yviga gester och en snabbhet i tungan, som skulle ha fått många snabbpratare på radion att bli gröna av avund.

Torsten deltog i internationella esperantokongresser. Bland annat i Paris. Fram till sin död plöjde han igenom de flesta esperantotidskrifter som kom ut. Resor och språk var hans stora intresse. Hemma i det lilla röda huset vid Skalltorpsvägen i Åmmeberg hade han en imponerande bok-och tidskriftssamling på olika språk. På senare år bodde han i Askersund på servicehuset Linden.

Torsten var fackligt aktiv i många år. Han skrév bland annat artiklar till Lantarbetarförbundets tidning. Han uppfann occkså ordet ”avkosering” när det handlade om nedläggning av lantbruk.

Torsten härstammade från Dänningelunda socken i Småland. Hans morfar var riksdagsmannen Johan Engqvist. Vid sidan om sitt språkintresse var han mycket fackligt aktiv i lantarbetarförbundet, med otaliga artiklar i förbundstidningen Lantarbetaren. Han tyckte inte om en del beskrivningar av lantarbetarna.

”Det är en social myt att myt att vi hade det sämst. Lantarbetarna hade det inte sämre än industrifolket. Det är endast två författare som beskrivit de verkliga förhållandena och det är Moa Martinsson och Jan Fridegård. Ivar Lo Johanssons berättelser om statarlivat ger jag inte mycket för. Men så hade han aldrig heller arbetet inom lantbruket”, upplyste Torsten.

Som fackrepresentant var han med om ett otal tvisteförhandlingar. Enligt Torsten behandlade alltid de stora arbetsgivare sin anställda mycket väl. Själv tycket han att gruvbolaget Vieille Montagne (som också hade lantbruk) var den bäste arbetsgivare han hade haft. Torsten var en mycket berest lantarbetare. Han var ute i Europa och studerade lantarbetarlivat, för att sedan berätta om upplevelserna för sina kamrater genom förbundstidningen.

”Esperanto hade jag mycket nytta av under mina resor”, förklarade Torsten, många gånger.

Gruvbolaget sålde sin kobesättning 1978. I samband med det skrev ladugårdsförmannen Torsten en rolig, men samtidigt en allvarlig artikel i företagstidningen. Rubriken var: Kolukten som försvann. Han uppfann då ordet avkosering. Redan 1978 varnade Torsten för kommande överskottsproblem inom lantbruket. Han var också bedrövad över det sjunkande medlemsantalet i förbundet. Efter kriget 1945 hade förbundet 50 000 medlemmar. I dag finns inte förbundet kvar längre. Lantarbetarna tillhör numera Kommunalfacket. Jag var med honom på 80-talet när Sydnärkes sista lantarbetaravdelning –avd. 41 Stjärnsund- höll sitt sista möte.

Stjärnsundsavdelningen gick senare upp i Örebroavdelningen. Stjärnsundsavdelningen hade bildats i skogsbacke vid lilla Hammarsundet 1927. Torsten hade varit kassör i avdelningen under många år. Han var naturligtvis mycket bedrövad när vi hade sällskap ur möteslokalen.

Frågan är om det gått samma väg med esperanton som det gick med lantarbetarförbundet? Jag har inte hört något om esperanto i Sydnärke efter Torstens död. Men kanske det internationella språket lever ännu i trakten? Kanske någon vet?

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

Muråsen Sänna Hammar. Damen i miten är Johana Eriksson som gjorde det stora silverfyndet i grönsakslandet för 100 år sedan.

1300-talsmynten som hittades vid Muråsen

Gamla skattfyndigheter är alltid spännande. För 100 år sedan –den 10 maj 1910-gjordes et märkligt fynd vid stället Muråsen-Sänna, Hammar. Johanna Eriksson fann då en stor silverskatt från 1300-talet när hon grävde i familjens grönsaksland. Johanna var gift med muraren Anders. När fyndet gjordes spred sig snabbt ryktet om skatten.

Dåvarande disponenten vid Hammars glasbruk och en präst i Hammar-troligen Herman Södesteén –såg till att skatten snabbt hamnade på länsmuseet, för att senare föras över till Statens historiska museum, myntkabinettet.

Som liten grabb fick Gunnar Skyrman – en gång i tiden ordförande i Hammars hembygdsförening- höra tals om silverfyndet i Sänna. Silverfyndet fanns hela tiden i Gunnars tankar. Han gjorde intervjuer med Johannas barn och barnbarn vad som egentligen hände den där majdagen. Gunnar hade sina aningar hela tiden om att det fanns mynt kvar från skaten , som gömdes undan när de skulle lämnas vidare till länsmuseét. Efter många års efterforskningar fick Gunnar rätt. I början av 1982 hittade han 770 mynt från skatten i ett hus i Sänna. Där hade mynten hamnat utan att man tänkt så mycket på dem.

En kvinna i Åmmeberg, som var släkt med Johanna Eriksson, kunde berätta för Gunnar om händelsen. Johanna hade berättat för henne många gånger under uppväxten om silverfyndet. Johanna var ute och grävde i grönsakslandet när spaden plötsligt träffade på något . Upp i dagen kom något som först såg ut att vara en stor jordklump. Sedan jorden avlägsnats blottades en starkt förmultnad påse av grov väv.

Inuti fanns ännu en påse av finare väv. Bland tygresterna kom ett stort antal silver-och kopparmynt i dagen. Johanna ropade på grannen , som genast såg vad det var frågan om och skyndade sig att hämta ett såll. Grannen erbjöd sig att ”rensa” upp det hela. Grannen tog reda på mynten som var strakt ärgiga. Senare fick Johanna tillbaka mynten, men vad hon inte visste var att grannen behöll en del för egen räkning. Många uppköpare anmälde sig när ryktet om silverfyndet spred sig. Vid senare grävningar på platsen och vid potatisplockning hittade man ytterligare ett antal mynt. Gunnar hade hört ryktet om att grannen inte skulle ha lämnat tillbaka alla mynten. Ett rykte som för en gångs skull var sant.

Släktingar till den lurige grannen ärvde mynten, men det var ingen som tänkte särskilt mycket på arvemynten. I början av 80-talet gjorde Gunnar ett besök hos grannarna till Johanna Eriksson. Men då hade det gått några generationer. Det visade sig då att det fanns 770 mynt från fyndet 1910. Minns att Gunnar berättade för mej att han blev smått chockad när han fick se mynten. Fyndet föll dock inte under fornminneslagen som tillkommit efter 1910. Landsantikvarie Egon Thun tillkallades och han blev mycket imponerad. Han tog med mynten till länsmuseet, för vidare befordran till myntkabinettet. Efter värdering skedde inlösen av mynten.

Vad var det då för mynt Johanna Eriksson hittade? I länsmuseets anteckningar från seklets början står det . ”Silverfynd från 900-talet”. Senare har tillägg gjorts, med att ”fynden är medeltida”. Enligt myntkabinettet rör det sig om mynt som är präglade för Kung Magnus Eriksson (kung i Sverige 1319-1363). Hur har då denna skatt kunde komma i jorden vid Muråsen i Sänna? Gunnar hade en teori om det. Fyndplatsen ligger ganska nära ett gravfält från järnåldern. Tillgång till en så stor kassa hade förutom kung Magnus själv, hade hans son och medregent Håkon. De var på flykt till Norge vid tiden då skatten grävdes ner.

Magnus hade blivit tillfångatagen vid slaget i Gataskogen nära Enköping. Även digerdöden härjade i landet vid denna tid. Gunnar var ganska säker på att Magnus hade en skattgömma i Johanna Erikssons grönsaksland som sedan föll i glömska.

Visst är det spännande med skatter…

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Norry i lägenheten. Under ett antal år var han stadsfullmäktiges ordförande.

Från fönstret i Norrys lägenhet med torget som utsikt.

A R Norry på Sundsbrogatan. En 50-talsbild.

August Rudolf Norry instiftade en fond när han slutade sina politiska uppdrag i Askersund 1947. Summan var på 5 000 kronor. Enligt Norrys önskan skulle inte pengarna få röras förrän summa var uppe i 10 000 kronor. Räntan skulle sedan användas till förskönande av staden. A R Norry var en känd profil i Askersund. En rad år satt han ordförande i dåvarande stadsfullmäktige.

Under ett antal år delades det också ut ett pris och en sköld att skruva upp på huset. Det var kulturnämnden i Askersund som beslutade om vilka fastighetsägare som skulle få priset. Det var mycket hedrande att få priset. Norrys pris var mycket fint. Något som folk talde om. Går man runt på stan finns det sköldar på en del hus. Två husägare vid Lilla Bergsgatan har fått priset. Där sitter sköldarna prydligt på väggarna. Men nu är det några år sedan något pris delades ut.

A R Norry trodde förmodligen att ränteläget från 1947 alltid skulle bestå. Att donationssumman bara skulle växa och växa. Men så blev det inte. Avkastningen blev så låg mot slutet att det inte fanns någon mening att dela ut priset. Det rörde sig bara om kaffepengar i avkastning. A R Norry ägde ett hyreshus i centrala Askersund ( där Nordbanken finns i dag). När A R avled 1969 i en ålder av 92 år tog sonen Åke över förvaltningen och bostaden. Han var dock inte helt nöjd med kulturnämnden sätt att se på vad som ”förskönande staden”.

”Jag tror absolut inte att det var pappas mening att de som målar om hus skulle få pengarna. Så har det ju varit. Vad han menade med en försköning var att man skulle köpa in konstverk av något slag som alla kund ha glädje av”, förklarade Åke en gång när jag besökte honom.

Åke själv var en lite annorlunda person med egna idéer. Men han värnade om Askersund och hade åsikter om det som hände i Askersund och om det som inte hände. Minns att han inte tyckte om mopedåkande ungdomar som bullrade och störde. Åke tyckte att polisen inte ingrepp nog ofta mot störande mopedister. Därför gjorde han anmälningar för att få saken utredd. Han var inte ute så mycket ute efter ungdomarna, utan mera polisens arbetssätt. Ett bevis på det var att han kunde bidra med pengar till de som fick böter.

Det finns ett antal fonder i Askersund att söka pengar ur. Det kanske är värt en närmare kontroll. Problemet har varit att de inte matchar mot dagens samhälle. Därför har också kommunen slagit samman en del fonder, som på det viset har blivit enklare att söka pengar ur. Kravet på att man ska vara utfattig för att kunna söka pengar är borta. Så var statuterna i många av de gamla fonderna. Nu räcker med att ”bara” var lite fattig …..

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Kapten Sten Broberg, Lidköping, var bedrövad över utvecklingen av frakttrafiken till sjöss. I bakgrunden Dagskär som han var ägare till . Bilden är från 1980 vid glasbruket i Hammar.

Dagskär kom med kalk från Faxe i Danmark till glasbruket i Hammar.

Baltzar von Platens gamla kanalbygge , Göta kanal, har verkligen hamnat i blickfånget det senaste halvåret. Inte så mycket för kanalens skull, utanför ännu en actionfilm på och runt kanalen. Göta kanal har ibland kallats för ”Sveriges blå band” och lite skämtsamt ibland för skilsmässodiket efter alla diskussioner ombord i samband med slussning. Och det finns ju också en stor mängd slussar i kanalen att bli osams i.

Kanalen som skulle förbinda Vättern med Vänern började byggas i maj 1810, för att öppnas 1832. Tyvärr fick aldrig von Platen se sitt bygge färdigt. Han dog 1829. Grävningen av kanalen utfördes till största delen för hand med plåtskodda träsapadar!! Tage Danielssons har i dikten ”de händer som grävde på Göta Kanal” beskrivit det hårda arbetet.

Fram till i mitten på 70-talet var lastbåtstrafiken i Göta kanal och norra Vättern mycket livlig. Båtarna gick med råvaror till glasbruket i Hammar och som återlast hade skutorna ofta med malm från Zinkgruvan. I slutet på 70-talet förändrades situationen för båttrafiken drastiskt. Malmen från Zinkgruvan fraktades med lastbilar, precis som råvarorna till glastillverkningen. Som journalist gjorde jag ett reportage i augusti 1980 när lastfartyget Dagskär med hemmahamn Lidköping , kom med lass kalk från Faxe i Danmark. Det var den första och sista lastbåten till glasbruket det året. Vet inte om det anlände några flera båtar med last till glasbruket efter det? Men en som vet säkert är min gode vän Anders Engdahl i Forsa. Han kan nästan allt om båtar som trafikerat norra Vättern. Och det är en vänlig man som brukar ställa upp och berätta om det skulle vara så…

Kapten på Dagskär var Sten Broberg, Lidköping. Han tyckte at det var en bedrövlig utveckling som frakttrafiken hade genomgått de senaste tio åren.

” I dag när det knappast finns någon lastbåtstrafik har kanalen automatiserats. Det verkar inte klokt at det inte gjordes tidigare. Men automatiseringen är väl gjord för turistbåtarna”, förklarade kapten bittert för mej.

Dagskär var en modern lastbåt men 80-talets modernaste utrustning, som auto-pilotstyrning. Båten lastade 340 ton, men vid resan till Hammar kunde Dagskär bara ta 270 ton , beroende på djupet i kanalen. Minns att kapten Broberg tyckte det var ganska besvärligt att genom kanlen, men roligt.

”När man inte går genom kanalen mer en gång om året är det ganska besvärligt. Det blir en viss vana, eftersom kanalen är trång och besvärlig”, upplyste han mej om.

Innan kapten Broberg köpte Dagskär 1973, var han ägare till lastbåten Munksjö 2, som han sedan döpte om till Agneta. Ibland gick den in till Askersunds hamn för att lasta massaved.

Ruth Pettersson arbetade i 25 år på ”kanlen” ombord på Juno.

En kvinna som hade haft Göta kanal som haft arbetsplats i 25 år , var Ruth Pettersson . Henne träffade jag i mitt gamla jobb. Då var hon 83 år. Familjen hade då flyttat in från bostaden i Forsa till Askersund. Ruth arbetade på familjebåten Juno. Förutom maken Oliver fanns också en anställd, Paul Engdahl. Hemmahamnen var Forsa , där Juno låg infryst om vintrarna.

”Jag lagade mat på båten. Sedan hjälpte jag till vid slussningarna. Jag tog en sida och slussvakten den andra”, berättade Ruth.

Maken Oliver hade gått till sjöss redan som 14-åring. Både hans pappa och bröder var sjöfolk. Oliver och Ruth gifte sig 1931.

”De första åren var jag inte med på Juno, men sedan följde jag med och sköte hushållsbestyren. Tre mål mat om dagen serverades ombord. Det fanns en liten ”byssa” precis bakom styrhytten där jag lagde maten”.

Ruths man Oliver gick till sjöss redan som 14-åring. 1968 sålde makarna Pettersson Juno till Stockholm som lustbåt.

På 30-talet när Ruth steg ombord på Juno fanns inga fritidsbåtar på Göta kanal. Ofta fraktade Juno järn från Oxelösund till Askersundsverken, som tillverkade villapannor.

”Vi gick så länge det var ljust på sjön.. Sedan ankrade vi upp och sov tills det började ljusna igen. Vid hård sjögång låg vi stilla. Ofta var Juno hårt lastad, så vi ville inte ta några risker”, berättade Ruth.

Under vintermånaderna låg galeasen Juno infryst i Forsaviken. I mars –april började förberedelserna för den kommande säsongen. Då skulle Juno målas och masterna oljas in. Motorn och andra viktiga funktioner sågs också över. Så fort isen var borta så var frakttrafiken igång. Sedan gick trafiken fram till december.

Juno slussar i kanlen.

Oliver och Ruth sålde Juno 1968 till Stockholm som lustbåt. Oliver slutade sina år på år på sjön som styrman på en passagerarbåt. Sista sjöturen gjorde Ruth med ångfartyget Motala Express. Men det var ”bara” som passagerare.

”Jag har ingen lust för båtlivet längre. Och ”expressen” gick ju bara till Bastedalen” , upplyste Ruth , lite besviket.

I slutet blev sandpråmen Sandia av Harge till salu. Då var sandsugarepoken i Vättern över.

Slutligen några rader om sandpråmen Sandia av Harge när jag ändå är igång med frakttrafiken till sjöss. I slutet av 80-talet skrev jag om att Sandia förmodligen sugit upp sin sista sandlast ur Vättern och skulle säljas. En lång sandsugarepok hade då gått i graven. Ägare till Sandia var Baskarpsands AB i Jönköping som också ägde tegelbruket i Bastedalen. Från början fanns det fyra sandpråmar, men som såldes av allt eftersom efterfrågan av Vätternsanden hade minskat. Den största kunden , PLM:s glasbruk, hade sagt upp avtalet. Glasbruket hade under hela sin verksamma tid i Hammar använt Vätterns sand till sin flasktillverkning. Kravet på ljusare flaskor hade , bland annat vodkaflaskan, hade gjort Vätternsanden omodärn. Frågan är bara vem som ställde kravet? Var det verkligen kunderna? Sanden från Vättern dög bara till färgat glas mot slutet av glasbruksepoken. Till det vita glaset användes mald sandsten från Lemunda. Men det kördes med lastbilar.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.

Sören Niklasson har fått ett storjobb på stubbar.

Bert Karlsson satsar på ett stort nöjesparadis i Götene. Och han tar hjälp av Sören Snidare med övernattningsstubbar.

Träsnidaren och konstnären Sören Niklasson har fått sitt livs revansch. Han har erbjudits ett av det största jobb han någonsin sysslat med. Det handlar om att han ska tillverka ett 20-tal ”stubbar” till en kommande storsatsning i Götene på ett enormt nöjesparadis, med en egen nöjesstad. Mannen bakom den satsningen är allas vår Bert Karlsson. Enligt entreprenör Karlsson finns det inget liknanden i hela världen.

Fram till i dag har Götene kommun haft stor nytta av Arn-filmerna. Men nu börjar intresset att avta. Medeltidsparken kommer att vara kvar men ingå i Bert Karlssons storsatsning. Götene kommun tror att satsningen skall bli ett verkligt uppsving för hela kommunen. Men så lät det inte riktigt när Sören Snidare ville satsa i Askersund och Laxå. Kanske något som politikerna där ångrar i dag. Sören och hans familj är naturligtvis överlyckliga att få vara med i Bert Karlssons storsatsning. Redan till sommaren slår nöjesstaden i Götene upp sina portar. Men det kommer at ta en del år innan allt är färdigt.

-Viken revansch för mej. Här kommer en av landets största entreprenörer och erbjuder mej att bygga ”stubbar” för övernattning. Sitter just nu och ritar på hur det ska se ut. Det blir en fantastisk anläggning med stora resurser, berättar vännen Sören för mej.

I Bert Karlsson satsning ska ingå tama djur, en piratinspirerad lekpark, en riddarborg och hus byggda i träden. Och så Sörens övernattingsstubbar.

Sören Snidare är en man som lämnar få personer oberörda. Liksom Skara-Bert. Det har jag skrivit om i en tidigare blogg. Han har alltid haft många idéer i luften. Tyvärr har Sören åkt på en del smällar i livet. Det har också drabbat hans familj på olika sätt. Och inte minst barnen. En del har säkert berott på honom själv, men många gånger har det varit mycket dåliga rådgivare som bara varit ute efter att sko sig på Sörens konstnärskap.

-Jag har varit nere i brygga många gånger och rest mej. Men Berts satsning och att han vill ha med mej är nog en av mina lyckligaste stunder i livet. Nu kan både jag och min familj se framåt. De har fått utstå mycket skit för min skulle genom elaka människor, upplyser Sören.

I kväll fredag (15 /1) blir det stor familjefest hemma hos Sören och Jupin (tror det stavas så?) hemma i lägenheten i Åsbro, med anledning av storjobbet för Bert. Och det förstår jag. Vem skulle inte fira ett 20-tal stubbar inspirerade av sagoboksförfattare Elsa Beskow och hennes bok Hatt-Stugan…

Och det är inte slut med uppmärksamheten för Snidare och hans familj bara med bygget i Götene. Han är också uttagen att var med Tv-programmet Talangen för att visa upp sina snidarkonster. Jag har inga uppgifter i dag när det ska sändas, men det kommer säkert i tidningarna.

Om något i texten används av andra så ange gärna källan.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Lisa Jonsson ägde den lilla gula stugan med den vackra trädgården vid Stora Bergsgatan. Hon kom till huset som hembiträde 1939. Och hon blev kvar där till sin död 1988.

Det enda som finns kvar av ”Tant-Lisas” hus är gårdsporten.

Som ett prydligt litet dockhus låg ”Tant-Lisa” Jonssons hus utmed Stora Bergsgatan. Låga fönster blinkade vänligt uti eftermiddagsljuset. Smått antika rullgardiner fanns i fönstren. De var mönstrade med torn och borgar, gröna blad och höga fjäll. I täppan bakom huset tronade ett högt och ärevördigt päronträd. Grovt och knotigt med 100 år på nacken. När dess krona stod i blomning i vårljuset, syntes den på håll i Askersund. Över gatans alla ljus. Ofta under päronträdet hördes klirret av spröda kaffekoppar och doften av sockerkaka. Så beskrev Askersundsskalden Levi Karlsson ”den blyge” stadens verkliga idyll under stora delar av 1900-talet.

I dag är idyllen , Stora Bergsgatan 27 b, borta på när som på gårdsporten. Större delen av tomten fylld med hyreshus. Men rivningen av ”Tant-Lisas” hus skedde under starka protester. Kulturnämnden och Föreningen Bevara Gamla Askersund (som i dag heter Föreningen Gamla Askersund) protesterade så länge det var möjligt. Men utan resultat. Till och med byggnadschefen Åke Lindh tyckte det var självklart att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt, för att rädda huset och trädgårdsidyllen. Lindh ansåg också att det skulle var ett sätt att också rädda byggrätten till kommunen. Men inte ens hans ord hjälpte. Och han var ändå byggnadschef och ett tungt namn i kommunen. Men politikerna ville annorlunda. Enligt stadsplanen fanns den en byggrätt på tomten. Och det utnyttjade byggherren Bengt Gunnarsson, Sundsbrons Fastighets AB i Örebro, till fullo. Han var ute efter att bygga lägenheter i ett attraktivt läge. Gunnarsson köpte tomten med ”Tant-Lisas” hus för 850 000 kronor i slutet på 80-talet. Senare fick Askersundsbostäder AB ta över husen.

Föreningen Bevara Gamla Askersund gjorde ett sista tappert försök att rädda huset, med ett förslag om en flytt upp till Norra Bergen om det nu nödvändigtvis måste rivas. Till slut tvingades föreningen ge upp. Byggherren gjorde inte något lagligt fel. Men många askersundare tyckte att det måste vara något fel på stadsplanen som tillät ett bygge på tomten. Och rivning av huset.

”Tant-Lisa” avled 1988. Hon hade fått ärva huset av telegrafkommissarie Hanna Ljungkvist för lång och trogen tjänst som hembiträde. Hon kom till huset 1939.Under många år jobbade jag i huset mitt emot ”Tant-Lisas” hus och vackra trädgård. Det var en fröjd att följa att årstiderna genom den lilla fina idyllen på andra sidan gatan. Blomsterprakten var stor, från första vårblomman till de sena höstastrarna. Många kastade avundsjuka blickar in i trädgården, där Lisa nästan jämt putsade och fejade. Ogräset hade inte chans att rota sig. Ofta talde vi med varandra. Om både väder och vind och livet i största allmänhet.

”Jag har alltid tyckt att trädgårdsarbetet varit roligt. Så länge jag orkar kommer jag at hålla på”, förklarade Lisa många gånger för mej.

Och det löftet höll hon.

Fram till i början av 80-talet var det träplank runt ”Tant-Lisas” trädgård. Planket plockades bort och istället planterades en häck. Till glädje för alla askersundare som hade vägarna förbi huset dagligen.

”Insynen blev en annan, men vad gör det. Det är trevligt när folk stannar och pratar en stund. Och det händer ofta när jag håller på i trädgården” , konstaterade Lisa , för mej.

Lisas trogne vän och fasta sällskap var hunden Andy. Det hände ofta att Andy väckte folk ur deras dagdrömmar när de gick förbi på gatan. Andys skarpa skall fick många att ouppmärksamma att hålla sig för hjärttrakten.

”Vi har nästan alltid haft hund i huset. Jag fick Andy för några år sedan av en familj. Visst skäller han ibland, men hundar är ett trevligt sällskap”, tyckte Lisa.

Det här hyreshuset vid Stora Bergsgatan ersatte ”Tant-Lisas” hus och trädgård.

Jag kan förstå att man inte kan bevara alla gamla hus, men med ”Tant-Lisas” var det något särskilt. Om inte annat vittnade alla protester om det i samband med rivningen. Dagens hyreshus i alla ära, men det går inta att tala om det på samma dag som ”Tant-Lisas” hus och trädgård, även om jag gör ett undantag i den här bloggen.

Noterbart är att bara några år senare ville den dåvarande ägaren till Borgmästarhuset längre ner på gatan riva även det huset. Avsikten var att uppföra en ny byggnad i samma stil. Anledningen till den planerade rivningen var att byggnaden ”inte motsvarade de krav som ställdes på modern standard”. Den byggherren hade helt missat kulturvärdet i byggnaden. Vid det tillfället sade byggnadsnämnden nej till rivning. Som tur var.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Sytembolagets föreståndare Åke Karlsson blev mycket förvånad när han kom till jobbet den här dagen.

Tjuvarna tog sig in i Systembolaget genom en tom lägenhet ovanför butiken. De borrade hål i golvet.

Som journalist har jag skrivit om många inbrott och stölder. Ett av de mera udda inbrotten jag skildrat skedde i början av 80-talet inträffade på Systenbolaget mitt i centrala Askersund. Nästan hela systemet torrlades. Inspirerade av den franska succéfilmen Rififi från mitten av 50-talet tömdes Systembolaget på sprit. Butiken fick hålla stängt i två dagar för inventerig och reparation.

Precis som i den franska storfilmen tog sig tjuvarna in genom taket från en obebodd lägenhet ovanför spritbutiken i Askersund. Tjuvarna sågade ett hål i golvet på lägenhet och klättrade sedan ned med hjälp av en stege. Värdet på spriten låg runt 200 000 kronor. Utan att bli varken sedda och hörda kunde tjuvarna jobba ostörda. Och det var det ändå mitt inne i Askersund.

Tjuvarna var fräcka nog att använda Systembolagets egen lastbrygga när lastade ut spriten till en släpkärra. Det handlade om två ton, så lastbryggan kom väl till pass. Spriten som stals var av en mängd fina sorter. Brännvin special platsade absolut inte. Polisen knackade dörr och fick in en del intressanta uppgifter. Bland annat att släpkärran tillhörde en mack i Askersund. Någon dag efter inbrottet hittades den stulna kärran i ett stenbrott utanför Hallsberg.

Systembolaget låg vid Sundsbrogratan tidigare, granne till hotellelt (nuvarnde serviechuset). Bilden är från slutet av 50-talet.

Som det ofta brukar gå , åkte tjuvarna fast så småningom. Två tjuvar väl meriterade stod bakom rififi-kuppen i Askersund. De erkände allt och lite helt som stod i polisrapporten. Totalt hade de 21 åtalspunkter att svara på.

”Står det att vi gjort så är det väl riktigt”, förklarade en av sprittjuvarna vid rättegången i Hallsberg utan omsvep.

Försvarsadvokaten undrade varför de stal. Förklaringen var enkel. De var efterlysta och utan pengar. De hade gjort inbrott på många platser förutom Systembolaget i Askersund. Bland annat vid Vretstorpsverken. Under utredningen fick en tjuvarna som var specialist på kassaskåp se bilder från många ouppklarade skärningar. Han skakade bara på huvudet och sa att så klantiga jobb utförde han inte. Han kunde sitt jobb.

En försvare undrade hur hade kunnat lära sig att skära upp kassaskåpen så perfekt.

”Inga svårigheter. Då man är hos kriminalvårdsstyrelsen lär man sig hur det går till. Det pratas inte om annat och då lär man sig skära perfekt”, förklarade en av de åtalade , som också briljerade med att det endast tog tio minuter att skära ett kassaskåp.

Åklagaren ville ha svar på var spriten som stals i Askersund tagit i vägen. De åtalade hade dock inget bra svar på det. Den var helt enkelt såld. Ett beställningsjobb, men till vem hade de ingen aning om.

Ett liknande inbrott gjordes i Zinkgruvans handel. Då skar sig tjuvarna in genom en plåtvägg och stal lite av varje. Men vad de inte visste om var att det fanns massor av sprit i ett lagerutrymme. Zingruvans handel var nämligen ombud för Systembolaget och hade fått en sändning med sprit som skulle hämtas av olika kunder dagen därpå. Tjuvarna kunde inte drömma om att det fanns sprit i en vanlig enkel lanthandel.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Bosse Karlsson och Alf Fransson har gjort filmen om ”den blyge” för Lerbäcks hembygdsförenings räkning. På söndag är det premiär i Askersund.

”Så minns vi ”den blyge”-Levi Karlsson är rubriken för ett program i Folkets hus Askersund på söndag kväll. Och visst var det på tiden att Askersundsiktaren Levi får en helkväll i Askersund, där han bodde större delen av sitt liv. Men han kom från Lerbäcksbygden. Hembygdsföreningen i Lerbäck kommer att visa en nyinspelad film om ”den blyge”. Vidare blir det diktläsning i massor och sång. Just nu finns en utställning om den blyge i biblioteket.

Jag hade själv äran att få bli intervjuad av Alf Fransson och Bosse Karlsson i den nya filmen. De ville höra mej berätta om mina möten med ”den blyge”. Och det hände några gånger under årens lopp. Det jag minns bäst kanske var från en Konsumstämma där Kungsörsparet Sven-Åke Andersson och Gunilla Dahlman, skulle framträda med tonsatta dikter av Levi. De reste land och rike runt med ett sångprogram. Paret som jag kände ganska väl döpte senare om sig till ”Amris”.

Levi hade aldrig hört låtarna som Sven-Åke hade tonsatt och var naturligtvis nyfiken på hur det lät. Sven-Åke och Levi hade brevväxlat med varandra men aldrig träffats. Jag ringde till Levi och frågade om han inte ville följa med på Konsumstämman och lyssna. Det skulle vara roligt tyckte han, men visste inte riktigt hur han skulle ta sig till stämman. Det löser sig förklarade jag, eftersom jag har bil. Bland annat hade Kungsörsparet tonsatt dikten ”En kverulant”.

”Det är roligt att någon vill tonsätta mina dikter” förklarade Levi, anspåkslöst när vi åkte till stämman.

När vi åkte hem var han mycket nöjd och belåten.

”Det lätt bra var”, var hans kommentar.

Gunilla Dahlman och Sven-Åke Andersson i sällskap med ”den blyge”.

Av en händelse hittade Sven-Åke en diksamling av ”den blyge” hos sin mormor. Han tyckte att det var rena guldgruvan. De flesta av dikterna hade en naturlig rytm och lätta at tonsätta tyckte Sven-Åke.

Levi var 85 år när jag förde samman honom med Sven-Åke och Gunilla. Då hade han slutat skriva dikter med ålderns rätt ansåg han. Men det blev ändå elva diktsamlingar med teckningar av ”den blyge. Och en mängd annan konst.

Säkert blir det en mycket intessant föreställning på söndag i Askersunds Folkets hus

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.