Oves Blogg

Askersunds IS i början på 30-talet på Fyrkanten i Lerbäck.

I början av 30-talet blomstrade verkligen idrottslivet i Askersund. Det fanns två föreningar i själva staden. Förutom välkända IFK, fanns också Askersunds Idrottssällskap. Båda föreningarna hade fotboll och bandy på programmet. AIS uppstod som förening efter schism inom IFK. En del spelare tyckte att de blivit orättvist behandlade av IFK på olika sätt och särskilt då vid laguttagningar. På den tiden tog valda personer i sektionen ut lagen. Något som pågick väldigt länge. När IFK spelade allsvensk bandy på 40-talet visar protokoll att ett antal personer var inblandade i laguttagningarna. I dag skulle aldrig en tränare acceptera sådan inblandning. Det var just spelare som stod på gränsen till A-laget i IFK, som försvann till AIS. I tidningsspalterna skrevs det många hårda ord om klubbarnas rivalitet.

Mer om det här finns att läsa på min hemsida under knappen Idrottshistoria

Lasse Johansson med bilfirman Ramers moppe.

Floragatan på vintern

Gamla IP

Bild från 1957 IFK -ÖSK

Lite norr ut från Askersunds centrum finns Floragatan. En liten undran är varför just det namnet? Men det kanske är någon som vet och kan kommentera? Det enda jag kopplar ihop med Floragatan är Florahallen (ICA-jouren), som under en period delade lokal med Konsum. Men gatan kom före butiken så den kopplingen är helt ologisk.

Floragatan är annars en gata som det funnits och finns en del verksamhet som inte så många tänker på. Det finns bara där. Gatan börjar med Askersunds stenhuggeri längst ut i norr och slutar där stadens stolta idrottsplats låg en gång på området intill Konsum. Men utmed gatan har det funnits en karamellfabrik, en lackeringsverkstad , bilfirman Ramers, en teknisk fabrik (pillerfabrik) och en gillestuga för hela området. Det var en stor samlingspunkt för de boende i Korea som området kallades. Tennisplanen fanns också där och har nu ersatts med en förskola, som av någon underlig anledning har fått namnet Sundsängens förskola! Sundsängen ligger inte där, så det måste ha blivit något tankefel.

De allsvenska bandymatcherna på gamla IP fick gatan att överskärmas med bilar och folk som skulle se IFK spela. Man kan säga att det var en hela flora av folk , bilar och bussar som kom till matcherna. Publikrekordet mot Örebro SK ligger strax över 4 000 åskådare. Då var det trångt på gatan innan alla kom in bakom de stora grindarna vid entrén. Men festligt var det.

Tennisplanen låg tidigare vid Floragatan

Bo och Curt Conning

Ruben Johansson ägde hus vid Floragatan och Tore Gustavsson drev stenhuggeriet vid samma gata.

Gösta Persson och Arvid Swidén drev tekniska fabriken vid Floragatan

Gamla Knappfabriken som senare blev bilverkstad, Nu är byggnaden riven. I dag finns ett gruppboende på tomten

Översvärmning i Gillestugan vid Floragatan. Stugan var området samlingspunkt både för gammal och ung.

Lekparken i Korea

Mariannes damfrisering fanns och finns vid Floragatan, men nu med en ny ägare

Pensionärsresa med start vid Florahallen

Ramers 1976

Korsningen Floragatan-Gårdsjögatan

Som vanligt har Leif Linus Larsson och jag plockat ihop lite nostalgibilder från gatan.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Lasse Viktorsson äger sedan några år tillbaka Askersunds stenhuggeri. Men han jobbade där långt innan han tog över.

Tore Gustavsson var stenhuggare i över 50 år. Han tog över efter sin far tillsammans med en bror.

Bild från Leif Larssons arkiv

”Tore stenhuggarn” kan se vilken som tillverkat stenarna. Alla har en personlig prägel på stenarna.

Bröderna David och Kalle Gustavsson startade ett stenhuggeri i Askersund runt 1900. På den tiden fanns det två stenhugger i stan. När bröderna Gustavsson slutade var det självklart att ett nytt brödrapar i släkten skulle ta över. Tore-elller ”Tore stenhuggarn” som askersundarna säger- och brorsan Gunnar tog över 1964. Gunnar dog 1975, men Tore drev verksamhet vidare med några anställda tills han gick i pension. Han blev stenhuggare ett helt långt liv.

Stenhuggeriet har funnits på samma plats efter gamla Vretstorpsvägen sedan 1932. Nu är adressen Floragatan. Det var några år sedan Vretstorpsvägen drog förbi stenhuggeriet. I dag är det Lasse Viktorsson som äger och driver företaget. Han började sin bana hos ”Tore stenhuggarna”.

-När jag började högg vi allt för hand. Nu är det maskiner som gäller. Under sommarmånaderna hade farsan David fem-sex anställda. Några kom från västkusten. På den tiden stod vi ute och hög. Det räddade många från lungskador. När stenhuggarna började krypa inomhus i Sverige, kom också problemen med de så kallade stendammslungorna.. På 30-och 40-talen var det ingen som brydde sig om ventilation i lokalerna. I dag är det en mycket noggrann kontroll som tur är. Själv har jag klarat mej bra från skador, med undantag för att jag hör illa. När jag började i yrket efter skolan, var inte hörselskydden uppfunna, har Tore , berättat för mej.

Att hugga gravstenar är ett konsthantverk så gott som något annat. Alla huggare har sin egen stil.

-Går jag på en kyrkogård och tittar på stenarna, kan jag med 99 procents säkerhet säga vem som huggit stenen. Det gäller att inte hugga fel. Blir det fel måste stenen slipas om. Felmarginalen får enligt mitt sätt att se det inte vara mer än två stenar om året. Allt anat är oacceptabelt, anser Tore.

Motivet på stenarna har förändrades mycket under de år Tore arbetade i yrket. Och även sedan Lars tog över.

-Förr var det nästan bara kors som beställdes på stenarna. Nu är det väldigt stora variationer på motiven. Varje kyrkogårdsförvaltning har sina regler. På många platser accepteras inte den vita duvan, som är väldigt vanlig i Askersund.

-Som tur är kan man inte längre visa med gravstenar hur rik man varit. På äldre kyrkogårdar ser man på en gång vilka som varit rika eller fattiga. Fattigdomen följde med ända ut på kyrkogården , med små stenar, suckade Tore, när han berättade.

När Tore drev stenhuggeriet i Askersund högg man bara stenar till gravvårdar. När han började i yrket högs också mycket byggnadssten. I dag gör Lars inte bara stenar till gravvårdar. En stor marknad är också stenskivor i granit till köksinredningar.

Tore berättade för mej att det var lite knepigt att driva ett stenhuggeri som bara arbetade med stenar till gravvårdar. Ekonomiskt blev det väldigt ryckigt, så det gällde att planera noga.

-Under vinterhalvåret när vi stod hemma och bara högg sten kom det inte in några pengar. Sedan kom allt under några sommarmånader, upplyste Tore , mej om.

Lars Viktorsson har breddat sin verksamhet. Klart att det är mesta att göra under sommarhalvåret med gravar, men som nämnts har stenskivor till bland annat köksinredningar blivit en stor sak för honom. Och det går lika bra vinter som sommar.

Lars jobbar nu också mycket med köksinredningar. Granitblocken ska bli köksbänkar

Vad jag förstår kommer stenhuggeriet som funnits vid Floragatan i 78 år , att finnas ännu i många år. Lars har många år kvar fram till sin pension. Och när det är så dags kanske någon annan tar över…..

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Mikael Mogren är nominerad som biskopskandidat i Linköpings stift. Och han har också stora chanser att få jobbet. Det visar nomineringsvalet.

Bilden är från 1986. Mikael är med och ordnar en 1-årsutställning för Föreningen Bevara Gamla Askersund.

Mikael fick Lions pris 1987 för sitt arbete i Föreningen Bevara Gamla Askersund.

Tillsammans med kompisen Magnus Hagberg (Karlsson) gjorde Mikael en en värvningskampanj för Askersundsföreningen 1987.

Åmmebergssonen Mikael Mogren, 41, är en av huvudkandidaterna till biskopsämbetet i Linköpings stift. Från början fanns sex kandidater, men två har meddelat att de inte står till förfogande längre. De fick förmodligen för få röster vid nomineringsvalet för att det skulle vara meningsfullt att ställa upp i fortsättningen. Vid nomineringsvalet krossade Mikael sina motståndare. Han fick 22,8 procent av rösterna. Mikael arbetar just nu som lärare vid Faculté Theologeie Protestande i Paris. Närmast kom Karin Bjurstrand , med 14 procent. Hon arbetar som domprost i Göteborg.

Närmast följer nu en hearing i Linköping den 3 september. Biskopsvalet sker den 23 september. Blir det en andra valomgång sker den 14 oktober. Det kan ju bli jämnt mellan kandidaterna i slutskedet. Biskopsinvigningen kommer att hållas den 6 mars 2011.

Jag har skrivit på bloggen tidigare om Mikael Mogren i februari under rubriken ”Tre präster”. Då handlade det om tre blivande präster från Askersund . En unik händelse. Förutom Mikael , var det också Solveig Sandberg och Maria Agstam. Jag är säker på att Mikael skulle bli en utmärkt biskop. Vi har varit bekanta sedan han gick på Sjöängsskolan i Askersund på 80-talet. Han kom ibland in på redaktionen för att prata om byggnader, kultur och planer i största allmänhet. 1985 var han också med om att starta Föreningen Bevara Gamla Askersund (numera Föreningen Gamla Askersund).

Mikael var otrolig kunnig trots sin ungdom. Han hade verkligen läst på. Jag blev mycket imponerad både av kunskaperna, men också av hans sätt att vara. Vänlig och omtänksam. Funderade många gånger över vad det skulle bli av den ”pojken”. Nu vet jag vad som är på gång…

För 15 år sedan var det tre askersundare som skulle prästvigas. Förutom Mikael, också Maria Agstam och Solveig Sandberg.

”Tycker jag valt livet genom att bli präst. Som präst får jag träffa människor i livets olika skeden”, förklarade Mikael den gång.

2004 disputerade Mikael i kyrkovetenskap med doktorsavhandlingen ”Den romantiska kyrkan”. För två år sedan gav han också ut samtalsboken ”Vem är du? tillsammans med gode vännen , muslimen Mohamed Omar.

Under många år återvände Mikael till sin hemkyrka i Hammar för att predika i samband med julottorna. Ofta samtalade vi med varandra några dagar före hans predikan. Ville gärna skriva om vad Mikael skulle ta upp i sin julpredikan. Intresset för det var stort och då inte bara bland trogna kyrkobesökare. Och Mikael berättade. Mikael skulle göra sitt praktikår i Södertäljetrakten , i ett betongområde med många invandrare. Och det var han mycket glad över.

”För mej är det en önskeplats med betong och folk från andra länder”, förklarade han.

När det gäller Föreningen Gamla Askersund , blev Mikael hedrad med Lionsstipendiet 1987 för sitt arbete i föreningen. Samma år gjorde också Mikael och kompisen Magnus Hagberg (då Karlsson) en värvningskampanj. Då hade föreningen 40 medlemmar. Grabbarna var inne hos mej och ville att jag skulle puffa för deras värvningsjobb. Och det gjorde jag. När det gäller kompisen Magnus kan jag nämna att även han haft framgångar i livet. För några år sedan utsågs han till chef och överintendent för Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Magnus blev också ett år utsedd till ”Årets västmanlänning”, efter sitt storartade arbete i Arboga och dess museum.

Redan vid den här tiden hade Mikael hållit flera föredrag om gamla Askersund. I år firar föreningen sitt 25-årsjubileum. För några dagar sedan hade FGA ordnat en trevlig aktivitet där ett antal fastighetsägare fick berätta om sina kulturhus. Ett 40-tal personer närvarade. Mikael hade nog gärna varit med , men arbetet satte nog hinder för det.

Mikael och mina kontakter har fortsatt, fast inte så frekvent som tidigare. Han är i Paris och jag i Askersund….

Men han har kommenterat bloggar jag skrivit och det är ju trevligt. Han om någon kan ju Askersunds historia.

Ska också tillägga att det var vännen Kenth som uppmärksammade mej på Mikaels nominering. Man ska inte ta åt sig äran för något man inte gjort. Men Mikael kände jag sedan tidigare.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Sundsgatan i hamnområdet har haft en del knepiga gårdsnamn i folkmun. När gårdarna 15 och 8 delades, blev smeknamnen halv femton och halv åtta. Kanske inte helt byråkratiskt, men i mitt tycke mycket roligare. Det brukar bli så när ”vanligt” folk får säga sitt.

Sundsgatan har varit en gata med många olika aktivitet genom åren. Askersunds bryggeri ( i dag GALFA) fanns där, Kraftbolaget fanns i en egen byggnad strax intill strandkanten och i närheten fanns det kommunala klapphuset. Där rådde full aktivitet så fort isen gått bort på vårarna, fram till den första isläggningen på höstarna. Fortfarande tvättas det trasmattor på en brygga där det gamla klapphuset fanns. Ännu finns det gamla järnstängerna där mattorna skulle hängas upp för tork kvar. Askersundstvätten fanns också på Sundsängen. I reklamen var äkta sjövatten en lockvara för tvätten. Att det sedan rann ut ett antal avlopp rakt ut i sjön strax intill var dolt i dunkel. På den tiden var namnet för de ansvariga i den här frågan Hälsovårdsnämnden. Miljönamnet kom med senare och då blev det andra bullar.

Innan Kraftbolaget fanns i området låg där en anläggning för varma och kalla bad. Badhusfrågan har tydligen var aktuell i många år. Då fanns det åtminstone ett badhus. Sedan dess har alla politiker varit för ett badhus, men det har alltid funnits en hake. Bristen på pengar.

Utmed gatan har det också funnits garverier och till med ett slakteri. Nu slutar gatan ut mot Sundsbrogatan med Värdshuset Sundsgården. Ett gammalt näringsställe där Askersund har och har haft mycket trevligt genom åren. I trädgården fanns förr en mycket välbesökt minigolfbana. Skolmaten för barnen i Kyrkskolan (Lindbogården) serverades där under en ganska lång period. Näringsstället Garvargården finns också utmed gatan. Den lilla parkeringen i området har döpts till Fisksetorget!! Det namnet borde bytas ut omgående. Det finns ett antal andra namn som passar bättre in i området. Den som döpte platsen måste haft en dålig dag, eller bara varit på genomresa.

Branden vid Sundsgatan 1938

På platsen finns i dag återvinningsstationen och garagen

Innergården vid Garvaren

Gatan inan bryggeritrappan bygdes

Klapphuset

Fortfarande finns de gamla mattställningarna kvar där klapphuset fanns.

Maria Karlsson vid Sundsgårdens golfbana

Militärövning på 50-talet i korsningen Sundsgatan-Sundsbrogatan

Petterssons slaketeri. Öppningen är mot Sundsbrogatan

Personalen vid Sundsgården

Gamla Kraftbolaget. Klapphuset till vänster

Som vanligt har jag haft hjälp med bilder av Leif Linus Larsson. Vi får se vad det blir nästa gång….

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Gunnar Wiklund och Börje Wizell jobbade en del tillsammans på senare år.

Gunnar Wiklund sjöng cirka 600 låtar på skiva. Han var en stor idol med sin mörka röst. Skivomslaget är från 1967 och Marcus Österdahls orkester stod för musiken

Dragspelaren och orkesterledaren , Börje Wizell, hade jag mycket med att göra under mina år som journalist. En mycket trevlig och vänliga människa som alltid bjöd på sig själv. Under senare år bodde han i Åmmeberg. Börje finns inte i livet längre, men jag minns honom som den glade musikanten han var. Och han ställde alltid upp gratis när någon ”fattig” organisation kallade. Som på servicehus i Askersund och deras allsångsträffar. Genom Börje fick jag också träffa en del kända artister. Börje ackompanjerade ett antal artister genom åren.

En träff som jag minns alldeles särskilt är mötet med populäre 60-tals idolen Gunnar Wiklund. Den fick mig att fundera på idolskapets baksidor. Börje och han höll på att repetera inför en kyrkoturné i Åmmeberg. Efter några år i ”mörker”, planerade Wiklund för framtiden. Själv tyckte jag att det såg mörkt ut fortfarande när jag träffade honom. Förhoppningen var ändå att ljusen åter skulle tändas för 60-tals idolen med sin mörka röst. Han som hade fått tusen och tusen kvinnohjärtan att smälta genom åren. Säkert högg det också till hjärtat hos en del män.

-Börje ringde mej. Vi kände inte varandra. Jag var lite tveksam i början. Men nu ångrar jag inte en sekund samarbetet. Börje är en fantastisk musiker. Inte trodde jag väl att jag skulle sjunga i kyrkor ackompanjerad av en dragspelare. Men det låter bra. Vi gjorde ett framträdande i Lysekils kyrka och då var det fullsatt. Det känns skönt att publiken fortfarande kommer ihåg mej, förklarade Wiklund, nöjt vid mitt reportage.

Det var 1959 som Gunnar Wiklund slog igenom som artist vid folkparksforum i Västerås med låten ”Nu tändas åter ljusen”. Över en natt blev den långe smale Luleåsonen berömd över hela Sverige. Skivbolag, radio och nöjesarrangörer slogs om Gunnars gunst.

-Det var helt enormt. Jag visste inte om det var dröm eller verklighet. Tyvärr har jag inte haft några vassa armbågar som behövs för att slå sig fram i nöjesbranschen, suckade Gunnar.

Från 1959 fram till 1967 reste Gunnar Wiklund land och rike runt. Han hade glömt hur många låtar som funnits med på olika topplistor. Själv trodde han att det hade blivit cirka 600 titlar på skiva. Et 15-tal blev verkligt stora hits som han alltid tvingades sjunga vid sina framträdanden.

-Publiken krävde det. På en turné med Roffe Berg så vägrade jag att sjunga mina gamla topplåtar. Det skulle jag aldrig gjort. Folk blev förbannade, så jag fick tänka om.

1967 började Gunnars problem med tänderna. Han tålde inte materialet i tandfyllningarna. Benämningen besvären kallas oral galvanism. Det var när jag träffade honom inte någon erkänd sjukdom. Vet inte om det är det i dag? Försäkringskassan gick inte med på någon ersättning.

-I 20 år har jag lidit av sjukdomen. Har lagt ner en kvarts miljon i tandläkarkostnader. Vet inte hur mycket värktabletter och näsdroppar jag konsumerat under årens lopp.

Gunnar Wiklund var ingen pappersmänniska. Han litade på andra under glansåren. Det gjorde i sin tur att han drog på sig stora skatteskulder.

-Kronofogden har blivit en kär vän till mej. Från början hade jag en skuld på 1,8 miljoner kronor. Men den är nästan betald i dag, berättade han för mej.

Under några år reste Gunnar runt med en Vilda Västerngrupp. När jag träffade honom hade han lagt cowboyhatten på hyllan och ställt in läderstövlarna längst in i garderoben.

Vid mötet i Åmmeberg verkade inte Gunnar helt nöjd med sitt liv. Men han var på gång. Dagen efter skulle han sjunga i en butik i Askersund, men senare också i en kyrka ackompanjerad av vännen Börje. Jag gick till butiken för att lyssna. Den mörka fina rösten var bevarad. Det lät precis som det alltid gjort. Proffsigt och vackert. När jag hör hans skivor spelas på radio i dag tänker jag på vårt möte i Åmmeberg. Gunnar var inte bästa form, men hade stort hopp om framtiden. Och Börje gjorde allt för att Gunnars karriär skulle ta fart igen. Men det blev inte så.

Några år efter vårt möte dog Gunnar i cancer endast 54 år gammal. Han bodde då i Lysekil

PS! Kommentera gärna .

Herbert ”Murren” Karlsson och Åmmebergs IF är intimt förknippade. Pratar men fotboll och bandy med gamla Sydnärkesbor, så dyker nästan alltid namnet ”Murren” Karlsson upp i något sammanhang. Han har varit med om att skapa både idrottsplatsen och fotbollen i Åmmeberg. Under många år var han i det närmaste bosatt på Björkvallen. ”Murren” finns inte livet längre, men har för alltid ristat in sitt namn i klubbens historia. Själv hade jag förmånen att få träffa honom ett antal gånger som journalist. Och ibland när jag med IFK Askersund spelade på Björkvallen.”Murren” var en färgstark person.

-Min far sa alltid at det var lika bra att jag tog med både mat och säng till fotbollsplanen, eftersom jag nästan jämnt var där. Och farsan hade nog rätt, upplyste ”Murren” , vid något tillfälle.

Som de flesta smågrabbar i Åmmeberg i början på 1900-talet började Herbert spela fotboll hemma på gården, som i hans fall låg i Tomtevik. Någon riktigt fotbollsplan fanns inte i samhället på den tiden.

-Jag kunde stå timme efter timme och skjuta med en liten gummiboll mot vedboväggen. Ibland tog vi mammas mattrasor och lindade till fotbollar, mindes Herbert.

Det finns mer att läsa om ”Murren” och Åmmebergs IF på hemsidan under knappen Idrottshistoria:

http://ovedanielsson.se/index.html

Bilden är från 1920. På skylten längre bort gör Agnes Arrenius reklam för sin firma.

Stadspumpen intill Frälsningsarmén. Den finns nu i Hembygdsgården.

Arne Wallin och Olle Samuelsson utanför Arnes cykelaffär.

Berget vid Missonskyrkan

Elimförsamlingens sångkör från 1939

Pastorsfamiljen Bergholm, som hade sin arbetsplats vid Hospitalsgatan

Kring namnet Hospitalsgatan i Askersund finns det en del spekulationer. Några är helt säkra på att det låg ett hospital vid Hospitalsgatan 12 B i korsningen med Lilla Bergsgatan. Gamla askersundare har sagt att huset allmänt gick under namnet ” hospitalet”. Därav också gatunamnet. Men jag har också hört andra varianter på placering av hospitalet, då ut mot Storgatan. I en skrift som jag läst står det att gatan ledde till södra kyrkflygeln som har varit en vårdanstalt för sjuka och orkeslösa. I det här fallet håller jag namnfältet helt öppet. Men det kanske finns läsare av det här som är helt säkra på uppkomsten av namnet Hospitalsgatan. Så mycket kan vi dock vara eniga om, att det måste ha funnits ett hospital någonstans i kvarteren runt gatan.

Trots sjukhusstämpeln har Hospitalsgatan varit en mycket frisk gata med massor av aktiviteter. En del finns kvar, som i Missionskyrkan och Elimkyrkan. Tidigare fanns ju också Frälsningsarmén att besöka om det skulle vara så. Armén har nu förvandlats till hyreslägenheter. Edlunds järnhandel är också mycket välbesökt. Man kan säga att det är gammal fin institution när det gäller byggmaterial i Askersund. Askersunds-Tidning fanns också vid gatan , liksom plåtslageriet.

Utmed gatan fanns också under en lång period en cykelverkstad med försäljning. Den drevs av Arne och Svea Wallin. När mopederna kom var det ett mycket välbesökt ställe av stadens ungdomar. Och Arne var en handlare av det ovanligare slaget, men rolig. Beställda reservdelar till mopederna låg nästa alltid på busstation för hämtning. Det var något av ett standardsvar från Arne. Erbjöd sig någon om att hämta paketet vid stationen blev det ett bestämt nej. Han skulle göra det själv. Arnes problem med reservdelar var förmodligen att han missat beställa delarna. Och då var det svårt att hämta delar vid stationen.

Winerkonditoriet låg i hörnet ut mot Storgatan. Den vita skylten syns på byggnden i bakgrunden. Det är 1 majfirande

Gamla folkskolan syns i bakgrunden

Hospitalsgatan 1908

Frälsningsarmén till höger.

Kulan låg där missionskyrkans parkering finns i dag.

Kent Wallin, utanför sin butik Edlunds järnhandel.

Leif Linus Larsson utanför Askersunds-Tidningen då Ingo blev världsmästare.

Från missionsförsamlingens aktivitet på 1940-talet

Mona och Sören Eriksson, utanför huset vid Missionskyrkan.

Östertull. I bakgrunden syns Klippan

Arne Fimby och Arne Wallin vid cykelverkstan

Winerkonditoriet låg i hörnet ut mot Storgatan. Vad jag minns var det inte något ungdomsställe. Men många köpte bröd där. Säkert ett populärt för ställe för äldre. Ja, det var lite om Hospitalsgatan. Säkert har ni som läser det här massor av andra minnen att berätta om. Och kanske bilder. Kanske någon också har bilder inne från plåtslageriet? Därifrån har vi inte hitta några bilder. Däremot finns det bilder på plåtslagare.

PLåtslagare Erik Johansson på Sameralskolans tak 1963.

Som vanligt har Leif Linus Larsson, var behjälplig med bilder. Och de bilder som finns med är bara en lite bråkdel av vad Leif har från gatan. Vi har försökt att hitta lite udda bilder. Vi får se vad som kommer härnäst? Personligen kan jag också glädja mej åt att det varit inne så många som 5 000 person och läst min blogg och hemsida, sedan starten. Och jag som bara tänkte hålla igång lite skrivande för huvud och fingrar….

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt att veta lite mera om gatan. Och som nämnts, kanske något har bilder att plåta av….