Oves Blogg

Nya bryggorna

60-talsbild

Norr mot Söder i bandy. Ombyte på gamla T-bryggan

Gamla T-bryggan i Strandparken var förr en stor samlingsplats för askersundarna både sommar och vinter. Runt den t-formade bryggan fanns ett antal båtar. Under sommarmånaderna var aktiviteten stor. På vinter användes bryggan för ombyte för skridskoåkare och bandyspelare. Det spelades också matcher i närheten av bryggan. Nästan varje år var det match i bandy mellan Norr och Söder i Askersund. Det var mycket prestigefyllda drabbningar.

För ett antal år sedan försvann bryggan, men nu är den på väg tillbaka fast inte samma utformning. Bryggor är i dag betydligt modernare med flytklossar under. Den gamla bryggan stod på pålar som var betydligt känsligare när isen bröt upp på vårarna. På senare år har bryggan som ligger in till bron till Borgmästareholmen fått namnet T-bryggan. Har upptäckt det i skrivelser. Men det är fel. Den ”riktiga” T-bryggan låg på den plats där de nya bryggorna finns.

Kommunen håller också på med arbeten nedanför Sundsgatan mot sjön. Det stora buskarna som skymde vattnet från torget och Stöökagatan har plockats bort. Parkeringsplatsen där döptes för en del år sedan till Fisktorget. Vad kom det namnet ifrån? Har aldrig hört talas om det tidigare. Många lite äldre askersundare som jag pratat med är också undrande inför namnet.

En 50-talsbild från Stöökagatan

Även i Oxgropen pågår kommunala arbeten. Gropen bakom kolonilotterna håller på att fyllas upp och jämnas till. Kommunen är i stort behov av en plats där man kan placera prylar tillfälligt. Jag har själv föreslagit att kommunen fixar till ett tiotal kolonilotter och sedan marknadsför lotterna till våren. Kommunen fräser helt enkelt upp lotterna och erbjuder intresserade. Kan inte tänka mej att det saknas maskiner. En del äldre personer har frågar mej om lotterna. Många av dom orkar inte gräva upp den igenväxta lotterna själva utan behöver hjälp. Då kan området bli som det var en gång, med liv och rörelse. Tyvärr har jag inte den pondus som fodras för att göra verklighet av mitt förslag, som inte varit något medborgarförslag utan bara ett enkelt samtal med beslutsfattare.

Oxgropen i dag

Oxgropen på 20-talet med tennisplan

En gång fanns tennisbanan i området. Den ersattes med garage och banan flyttades till Floraparken. Namnet kommer från gatan intill, Floragatan. Av någon märklig anledning döptes den nya förskolan till Sundsängens förskola. Sundsängen ligger inte där, men det gör Floragatan. Kanske Floraparkens förskola hade varit ett bättre namn. Men det kanske verkar gnälligt…

Slutligen finns det ett udda tegelhus hus just vid Sundsängen, som står nästan oanvänt i dag. Det är gamla vattenverket. Om det skulle vara så går det att köra igång det gamla vattenverket på några timmar enligt ansvariga, men förmodligen blir det aldrig aktuellt. Folk med idéer borde få köpa huset och göra något bra av byggnaden . Läget vid vattnet kan inte bli så mycket bättre. Klart det skulle kosta pengar att göra huset fint och användbart på ett annat sätt än vad som sker i dag. Kanske lägenheter. Skulle själv kunna tänka mej bo där om inte hyrorna skulle bli allt för dyra. Men risken är stor men tanke på närheten till vattnet.

Gamla vattenverket vid Sundsängen

Som vanligt kommer en del bilder från Leif Linus Larssons stora bildsamling.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Över 2000 personer såg travtävlingen ute på Alsens is i mars 1947. Det fanns ett stort sug efter travtävlingar i Askersundstrakten. Och det kanske inte var så underligt. Det hade gått 25 år sedan den förra tävlingen hölls. Enligt alla kunniga bedömare var publiksiffran smått sensationell. Redan några timmar före första start var 2 000 biljetter slutsålda. Folk vallfärdade till Sydnärkes Sovalla, för att se vanliga arbetshästar från orten springa runt på Alsens is. Häften av intäkterna gick till Europahjälpen. Pengar som användes för att lindra nöden i det krigshärjade Europa.

Askersund har för inte så länge sedan fått en egen turistnäringsförening. Och inte nog med det! Kommunen har också skapat ett turistråd med ett antal företagare, föreningsliv och några politiker. Men också andra som det står på hemsidan. Ett antal personer i de båda sammanslutningarna dubblerar också. Hade de nybildade turistföreningarna funnits 1947, hade helt klart Askersunds Travsällskap varit en drivande förening. Det är inte många arrangemang i Askersund som lockar 2000 åskådare, och där publiken står timmar i förväg och väntar på vad som ska hända.

Ernst Skoog på Balder

Rune i Brona

Gotthard Andersson i Tycke

Ek från Svinnersta

Förmodligen blir det svårt för turistfolket att återskapa travtävlingar på Alsen när jag tänker efter. Det finns inte så många arbetshästar kvar ute på gårdarna längre. Och traktortävlingar på Alsen kanske inte är lika roligt? Ja, varför inte? En gång i tiden ordnade IFK pjäxsdans med konståkning och servering av varma drycker på Alsen, så det finns alternativ. Hur som helst bör något göras för att locka turister till kommunen även under vinterhalvåret. Och jag vet inte om det drivande turistfolket är några hästmänniskor? Personer som ”Telefon-Johan”, Håkan Persson på station och hästägare Ernst Skoog, är svåra att få tag på i dag. De brann för hästsporten. Håkan var också hårt engagerad inom IFK.

Telefon-Johan var ordförande i travsällskapet.

Arrangemanget 1947 klickade organisatoriskt på några punkter, men det hade ändå gått 25 år sedan sist. Högtaleriet kunde inte höras över hela banan , beroende på den ganska starka blåsten. Och tur var det kanske. Travsällskapets ordförande tillika speaker Robert ”Telefon-Johan” Johansson glömde ibland att stänga av mikrofonen. Kritik mot en del sega ”kusar” gick då ut över högtaleriet, till publikens stora nöje. Förmodligen var inte hästägarna lika roade. Publikfavorit blev August Bernström, 65, Brona, med ardennern Tore. Han travade hem det första loppet på 2000 meter, på tiden 4,49 min.

Direkt efter tävlingen på Alsen var det prisutdelning och travmiddag på Stadshotellet. Enligt referaten var det en charmant prissamling som travsällskapet fått ihop. Och det gjorde inte saken sämre när hästägare och kuskar travade hem efter middagen.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpte till med en del bilder.

Här är gänget som ska få flera turister till Askersund. Bilden är snodd från kommunens hemsida, men jag tar risken. Det är ju ändå reklam.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Året var 1953. Förre polismannen Adolf Bernström och som det stod i tidningen, herr Oskar Karlsson, gjorde ett märkligt fornfynd när de båda höstgrävde i kassör Anderssons trädgård. De båda träffade på en grav troligtvis från stenåldern. Trädgården låg strax väster om landsvägen mitt emot Hammars kyrkogård. De båda männen hjälpte kassören med höstgrävning i trädgården. Plötsligt stötte spadarna emot en stor sten, ungefär ett spadtag under markytan. Och Bernström som hade stort intresse för fornminnen och hembygdsvård, misstänkte genast att det kunde vara något fornfynd. Det var inte som i Slas TV-pjäs , ”Vem älskar Yngve Frej”. Det här var inte något påhittat fornminne. Bernström hade också varit polis och förmodligen en man med ett stort rättspatos. Honom kunde man lita på. Kände inte honom, men jag förstår det.

Bernström och Karlsson grävde mycket försiktigt och lyckades också frigöra stenen. Den var ganska stor, 135 cm lång och 85 cm bred. Tjockleken var ungefär en decimeter. Hällen, som var av granit, var vackert rundad i kanterna och hade därigenom fått en oval form. Kring och runt hällen låg andra stenar, bland annat rätt stora skärvor av slipad sanden, troligen använda till något hushållsändamål. Under hällen fanns också några benskärvor och ett litet avbrutet prydnadsföremål eller verktyg, sex cm långt med bearbetat fäste. Föremålet var i flinta. Sandstenskärvorna kom förmodligen från Lemunda, där den närmaste belägna sandstensförekomsten fanns.

Försiktiga undersökningar med spett visade att det fanns ytterligare gravhällar omedelbart intill Bernströms och Karlssons fynd. De låg i riktningen syd-nord som stenåldersgravar gjorde. Platsen var känd för liknande fynd några år tidigare. Polisman Bernström , som ändå hade lite pondus, kontaktade myndigheterna om fyndet, men det hände inte något. Det blev ingen utgrävning. Mycket tydde på att det fanns ett helt gravfält på platsen.

Bernström var inte bara polis. Han hjälpte till att höstgräva trädgårdsland när det behövdes.

Efter Bernströms och Karlssons fynd kontaktades landsantikvarie Waldén, Örebro, som blev mycket intresserad. Han utlovade utgrävningar och undersökningar till våren 1954. Han menade att allt pekade på att det funnits en stenåldersby på platsen. När fyndet gjordes var det ganska stor uppståndelse, både i tidningar och bland de boende i området.

En gammal bild på Hammars kyrka. I närheten av kyrkogården gjordes fornfyndet på 50-talet.

Vad finns det nu för anledning att skriva om det här 57 år efter händelsen? Det är en mycket berättigad fråga, men jag har aldrig hört någon fortsättning på den här historien. Blev det någon utgrävning och vad ledde den till? Det kunde vara intressant att veta. Klart jag kunde fråga kyrkoherde Linderoth som vet allt om Hammars historia, men jag har inte gjort det. Kanske någon läsare av den här bloggen sitter inne med svaret…

PS! Kommentera gärna!

Akivcentrum i Örebro gav för några år sedan ut en mycket trevlig bokfolkparkerna

Askersund har aldrig haft någon Folkets Park, som exempelvis Vretstorp. Det var dit vi askersundare istället fick åka om vi skulle roa oss med att kasta pil och ta en citronil som det heter i schlagertexten. Ibland kunde det också bli en något starkare dryck. Det gick bussar från Askersund till parken i Vretstorp när det begav sig. De var alltid fullsatta. Ibland var det nödvändigt att dela på en taxi för att komma dit.

I mitten på 50-talet fördes diskussioner om att anlägga en Folkets Park i Stadsparken. Mannen bakom idén var stadsarkitekt Fredriksson. På gamla idrottsplatsen i Askersund fanns en festplats som drevs av idrottsföreningen. Under många var den mycket välbesökt. Askersundarnas eget nöjesfält. 1953 slog Gösta ”Snoddas” Nordgren publikrekord i parken. Men det gjorde han nästan på varje ställe han uppträde på den tiden.

Dansbanan vid gamla IP 1963

Snoddas slog publikrekord på IP 1953

Snoddas kom gärna till Askersund. Han ville gärna prata bandyminnen med bröderna Carlsson , Gunnar, Bertil och Elis

Gamla IP var det stora nöjesfältet i Askersund en gång i tiden

Fredriksson tyckte inte att natursköna Stadsparken inte hade något att erbjuda som lockade till regelbundna besök. Han ville helt enkelt flytta IFK:s festplats till Stadsparken. Ett annat av skälen till den föreslagna flytten var också att staden hade gjort intrång på gamla IP, med planerad villabebyggelsen ute vid Skrinnargatan. En ny festplats i Stadsparken skulle bli lite plåster på såren för IFK.

Frågan var också uppe i drätselkammaren för diskussioner. Fredriksson föreslog också att Torebergsvägen skulle dras fram över bäcken och järnvägen för att göra uppfarten till Stadsparken bättre. Stadsarkitekten hade inte pekat ut något område i Stadsparken för en festplats. Men han menade att det fanns flera lämpliga platser i parken att välja på. Det skulle heller inte kosta särskilt mycket att anlägga en Folkets Park. Det behövdes bara lite inhägnader…

Det var nog med en Hembygdsgård i Stadsparken. Stadsarkitekt Fredriksson fick aldrig sin vilja igenom med en Folkets Park

Nu blev det aldrig något med stadsarkitekt Fredrikssons förslag. Det blev aldrig någon Folkets Park i Askersund. Det enda som genomfördes av hans förslag var att Torebergsvägen förlängdes över bäcken fram till gamla järnvägsbanken så småningom. Men det var inte för att det skulle bättre uppfart till Stadsparken. Gamla järnvägsbanken är i dag döpt till Banvallsvägen . Vägen blev ett måste för den byggnation som finns där i dag.

Vi alla som åkte till Vretstorpsparken en gång i tiden kan glädja sig åt att parken finns kvar och ibland pågår det också aktiviteter där. Även om det inte var som på 50-talet. Men när man passar parken i Vretstorpsbacken så väcks minnen. Helt klart

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Kanske det finns några folkparksminnen…

Syskonen Johan och Agda Danielsson i Stora Forsa. De bodde tillsammans. Johan berättade en gång för länge sedan när den senaste vargen sköts inom kommungränsen. Året var 1854.

Diskussioner om vargens vara eller inte pågår ständigt. Själv är jag helt novis på området. Vapen och jakt har aldrig riktigt varit min grej. Har alltid resonerat som så, att det där sköter väl djuren själva utan att någon behöver lägga sig i. Men förmodligen är jag ute på en mycket svag is, när jag har tar upp den här frågan. Alla har ju ändå rätt att tycka. Själv hade jag en älg inne i trädgården förra året som käkade rönnbär och det var riktigt mäktigt. Men det är förstås lite skillnad i synen på varg och älg.

Däremot vill jag berätta om när den senaste vargen sköts i Askersundstrakten. Året var 1854 och det skedde i Stora Forsa. Johan Danielsson i Stora Forsa berättade det en gång. Hans pappa hade berättat det för Johan. Pappan och broder var ute och jagade på nyårsafton 1854. Vargen tog då två hundar för Danielssons. Dagen därpå, på nyårsdagen, blev det vargskall. Befolkningen samlades med trummor och andra instrument för att föra oväsen. Sedan drev de vargarna mot ett nät. Det var två vargar, den ena kom igenom nätet och klarade sig.. Den sköts senare långt norr ut. Den andra vargen lyckades Forsaborna avliva. Det var den senaste som sköts i trakten, berättade Johan.

Syskonen Agda och Johan bodde i en stuga alldeles vid handeln i Stora Forsa, strax intill åkanten med utsikt över Vättern. Förutom den om vargen hade Johan många andra minnen. Han berättade om den hatade masugnen i trakten, där varje hemmansägare fick arbeta med sin dräng minst en vecka per år utan betalning. Ugnen ägdes av byallmänningen. Malmen kom från Småland, men smålänningarna skickade alltid den sämsta malmen till Stora Forsa. Veden fick bönderna bidra med själva och det gick åt mycket ved. Nästan allt som bönderna han med att hugga. Den färdiga malmen fraktades sedan till Bona. 1834 lades ugnen ned, till allas glädje. Det är inte varje dag folk gläds åt industrinedäggelse.

På lördagskvällarna roade Johan sig bort i backen, med en livs levande fiolspelare i sällskap. Och han spelade ”hjärtans vackert” upplyste Johan. Ibland gick Johan och andra ungdomar till Medevi brunn för att titta när herrskapen dansade. Men det var en bit att gå dit, drygt en halvmil. Cyklar saknades på den tiden.

Stugan som Johan och Agda bodde i hade han byggt tillsammans med en dräng. Johan var mycket nöjd med att ha byggt stugan helt själv, bara med lite hjälp. Till och med fönsterkarmarna var ett hemmabygge.

Johan berättade vidare hur hans far hade kört en man som fått ett bockben i halsen till lasarettet i Örebro med häst. Fem timmar tog färden och det var en verklig prestation på den tiden. Och det kan man förstå, det rör sig ändå om sju mil. Fram till 1895 användes oxar på gården. Det gick lite trögare, men Johan hade kommit på ett knep för att få lite fart på oxarna. Han sjöng en stump för dem och då gick det mycket lättare.

Kanske var det bröderna Grimm som satte vargen i dålig dager med sin saga om Rödluvan. I den var ju vargen ett riktigt monster. Hör bara:

I sagan får den lilla flickan Rödluvan i uppdrag att gå hem till sin gamla mormor med en korg mat. På vägen dit träffar hon Vargen, ett antropomorft djur med talförmåga och helt utan skrupler. Av Rödluvan får vargen veta att hon är på väg till mormor. Vargen passar då på att skynda sig hem till mormor, äta upp henne (genom att svälja henne hel) och därefter lägga sig i mormors säng för att invänta Rödluvans ankomst.

När Rödluvan kort därpå kommer fram till stugan tycker hon att mormor inte ser ut som hon brukar, och följande dialog utspelar sig:

Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora ögon?
”Mormor”: Det är bara för att jag skall se dig bättre, mitt barn.
Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora öron?
”Mormor”: Det är bara för att jag skall höra dig bättre, mitt barn.
Rödluvan: Men mormor, varför har du så stora tänder?
”Mormor”: Det är bara för att jag skall kunna äta upp dig!

Vargen äter därefter även upp Rödluvan. Som tur är råkar en jägare kort därpå passera stugan, och han dödar snabbt vargen och skär upp dess buk, så att Rödluvan och mormor kan komma ut, chockade men oskadda.

Sådana berättelser sätter sina spår….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Majken Ruhlin , Handelsbolaget Zingruvan, med butikens nya mjölktappningsapparat. Året var 1954.

Saluhallen i Zinkgruvan i början av 60-talet

Självbetjäningsbutikerna kom i början 40-talet i de större städerna. Sedan följde småstäder som Askersund efter. Eller snabbköpen som en del sa. Sveriges första självbetjäningsbutik öppnade Konsum på Odengatan i Stockholm redan 1941 efter amerikanskt mönster. Sveriges första snabbköp löd reklamen. Men det tog några år innan snabbköpen slog igenom på allvar. Troligen på grund av ransoneringskorten under andra världskriget. Det var en byråkratisk historia att hantera ransoneringskorten och då var manuell betjäning ett måste. Men när väl kriget var slut växte snabbköpen upp som svampar ur jorden..

Har inte klart för mej när de första snabbköpet öppnade inne i centrala Askersund. Kanske någon och har bild och minen på den stora handelsnyheten? Men jag vet bestämt när genombrottet kom till Zinkgruvan. Det var våren 1954. Handelsbolaget i Zinkgruvan hade rustat och moderniserat sin butik. Hyllorna var välfyllda, praktiskt inredda, rymliga och trevliga diskar och rikt tilltagna lagerutrymmen. Och som kronan på verket en mjölktappningsapparat. En apparat som verkligen imponerad på kunderna i det lilla gruvsamhället.

Mjölktappningsapparaten var av plast och placerad i ett hörn av butiken. När mjölkflaskorna kom från mejeriet kördes de direkt ut i kylrummet. Från flaskan gick sedan en ledning ut i butiken där det fanns en tappkran vid apparaten. Det var bara för kunden att sätta sin flaska under kranen och tappa upp önskad mängd mjölk. Precis som på en bensinstation. Det hela var mycket enkelt praktiskt och framför allt hygieniskt. Inte en människa hade rört vid mjölken. När Handelsbolaget i Zinkgruvan fick sin mjölktappningsapparat var den mycket ovanlig i Sverige. Det var helt enkelt en provapparat. Tyvärr kan man väl säga försvann de gamla mjölkflaskorna, för att ersättas med mjölkkartonger. Därmed var det slut för mjölktappningsapparatens korta men framgångsrika saga.

Zinkgruvans saluhall 1923

Slakteriföreningen Askersund i början av 60-talet. Då var det manuell betjäning.

Börje Didriksson Askersund

Varhuset Rönneshytta 1961

Självbetjäning i all ära, men nog var det trevligt och lite mera personligt när någon plockade fram varorna på disken och med penna och papper räknade ut köpesumman. Klart att tog lite tid, men vad gjorde det. Självbetjäningssystemet har på senare tid utvecklas till maximala. Nu får den kund som vill göra hela jobbet med att plocka varor, mata in varans pris och dra sitt köpkort framme i kassan. Visst finns det lite personal i självbetjäningskassan, men det är mest för kollens skull. Och om någon har en fråga.

Undrar vad nästa steg blir…..

Som vanligt har vännen Leif Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Lusthuset på berget i Hembygdsgården skänktes till hembygdsföreningen 1953. Huset stod tidigare på en tomt i centrala Askersund. 1962 kom det på plats i Hembygdsgården, fast då inte på sin nuvarande plats.

Lusthuset på sin gamla plats i hörnet Norströmsgatan-Väderkvarnsgatan

Bilden är från 1953 i samband med donationen. Herrarna på bilden är Hugo Stöök och Erik Wåckner.

För några år sedan gjorde konstnär Agneta Swiden en ny dekoration i lusthuset i Hembygdsgården.

Glasade verandor blir allt vanligare. Folk vill förlänga sommaren och ta skydd kulna och mörka kvällar. När det sedan blir varmt och solen börjar gassa på, finns det ofta också en uteplats i det fria. Som kanske senare glasas in. Efter det kanske det blir en ny uteplats i det fria. Och så där kan det hålla på. Huvudsaken är ändå att folk trivs och har trevligt.

Förr i tiden var det lusthus ute på tomten som gällde. Åtminstone för välbeställda borgare i Askersund. Med stora trädgårdar. En kvällsgrogg i lusthuset satt aldrig fel. Och kanske två om det var en riktigt bra kväll. För den som funderar på hur ett lusthus kunde se ut på den tiden är det bra att ta sig en tur upp till Hembygdsgården i Askersund

Lusthuset i Hembygdsgården kom dit 1962, men donerades redan 1953. Det tog några år innan det kom på plats i Hembygdsgården. Det lilla vackra huset stod tidigare inne i stan i hörnet Väderkvarnsgatan-Norströmsgatan. Det var järnhandlare G.E Johanssons dödsbo, samt godsägare J. Klint, som donerade huset till föreningen. Hur den senare kunde vara inblandad vet jag inte. Men lite konstigt är det. Lusthuset är från början av 1800-talet, uppförd i empirstil eller Karl Johansstil. 1953 var färgerna invändigt guld, blått och vitt. Efter det har konstnär Agneta Swidén, smakfullt dekorerat huset invändigt. Hembygdsföreningens medlemmar har sedan en tid tillbaka placerat det skänkta lusthuset på berget ut mot Haga. Tidigare stod det mera gömt intill hönsgården.

Till donationen hörde också två trädgårdsurnor i trä, som ursprungligen var placerade på grindstolparna.

Liknande lusthus fanns bland annat på rådman Beckmans tomt, där nu Norra Bergens äldreboende finns, men i den byggnaden förekom inte något groggande. Lusthus var nämligen inrett till andaktsrum.

Någon bild på Beckmans lusthus har vi inte hittat, men väl en gammal notis.

Ett modernt lusthus vid kvarteret Gripen 9, Väderkvarnsgatan.

Lantbrukare Johan Klint var en av donatorerna av lusthuset som finns i Hembygdsgården. Han ägde tomter i Askersudn.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med en del gamla bilder.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevlig

Bekvämlighetsinrättning från 1920 i kanten av Strandparken

Skylten i den gamla kuren berättar om årtal och tillverkning.

Askersund kan inte skryta med sin offentliga konst. Men det kanske ingen har gjort heller? Men jag tar upp det i alla fall. Torgbrunen från 1943 kan ingen missa. I hamnen finns det järnmalm från Zinkgruvan och en båtskulptur. Vid Närlundaskolan finns en skulptur-som blev omdiskuterad – när den placerades i närheten av matsalen. Vidare finns det ett konstverk vid ingången till Rådhuset. Kommer inte på så många mera just nu….

Men det finns en liten byggnad som snart kan räknas in till den övriga offentliga konsten om man töjer lite på gränserna. Nämligen urinoaren i kanten av Strandparken strax intill stationshuset. Om inte annat går den att räkna in som industrihistoria. ”Pissmojen” som byggnaden är döpt till i folkmun tillverkades på Limhamns Aducereringsverk i Malmö 1920. Förmodligen beställdes den samma år till dåvarande järnvägsstation och har troligen stått på olika ställen i stationsområdet. Företagets egen benämning på den lilla nödvändiga byggnaden var ”bekvämlighetsinrättning”. Byggnaden har alltså 90 år på nacken och kanske borde firas med en liten festlighet. Men jag vet inte riktigt hur man kan fira en urinoar ? Kanske det finns någon som har ett bra förslag? Kommunalrådet Eriksson , eller någon annan på kommunen, har förmodligen inte tänkt på att det är ett jubileumsår för byggnaden. Det har varit så mycket att göra med val och Bernadottejubileum. Men nu vet alla som läser den här bloggen hur det ligger till.

För ett tiotal år sedan fanns det diskussioner om att byggnaden skulle flyttas till hamnområdet. En del tyckte att den stod för nära lekparken och spred dålig lukt under sommarmånaderna. Men det blev aldrig något av med flytten, och det är nog riktigt att den finns kvar i gamla stationsområdet. Men kanske inte intill lekplatsen.

Och det var inte första gången det förekom diskussioner om urinoarer i Askersund. Fram till 1953 fanns det en liknande anordning på hamnplan, som vållade en del problem. Det tyckte i alla fall en del ledamöter i stadsfullmäktige. Alla var eniga om att byggnaden- som då kallades för ”urinkur”- var mycket svårplacerad. Därför vände man sig till hälsovårdsnämnden för att hitta en lämpigare placering. Hälsovårdsnämnden hade i ett första skede ett förslag om att placera ”urinkuren” mitt ute på hamnplan framför magasinet. Med facit i hand var det nog tur att det inte blev så. Hur skulle det har sett ut? Män som stått och gjort sina behov på en av stadens stora samlingsplatser. Ett annat förslag var en placering mellan Centralföreningen och Öhrmans magasin i hamnen. Där Sjöbodarna ligger i dag. Men ledamöterna och högermännen Wåckner och Enfrid Johansson var inte nöjda med förslagen, så det blev återremiss. En del har trott att det är just den byggnaden som flyttats till stationsområdet, men det stämmer inte med bilder som Leif Linus Larsson plockat fram. Och minnen som jag själv har. Det är två olika byggnader, om nu inte någon har ett bättre förslag? Linus och jag har verkligen gått till botten med stadens urinoarer, så det borde stämma.

Tåget på väg in till stationen i Askersund. Urinoren som det så fint heter skymtar till höger. Bilden är från 1943.

Titta noga mellan husen. Där finns ”urinkuren” som det så vackert hette på den tiden. Politikerna hade problem med placeringen i början på 50-talet.

Den lilla byggnaden som sedan försvann syns på hamnplanen utanför gallariet.

På bilden syns en liten byggnad precis i det vänstra hörnet på Hamnmagsinet . Men det fins ingen ute på hamnplanen.

Moderna tider kom och de gamla byggnaderna försvann med offentliga toaletter. I centrala staden fanns det en toalett på rådhustomten i direkt anslutning bussväntsalen och gamla brandstationen. Den låg längst in i hörnet, lite undangömd. Brandstation och busstation fanns förr inne på rådhustomten.

När det gäller Hamnmagasinet som nu blivit något av kulturcentrum, kom räddningen i grevens tid. Tror det var vänsterpartiet som motionerade om att rusta magasinet till det blev i dag. Men i början av 50-talet var moderaten Wåckner orolig för att magasinets undervåning skulle göras om till garage. Hamnstyrelsen hade fått 3 000 kronor för rustning av magasinet, men Wåckner efterlyste en kalkyl och en ekonomisk redogörelse för magasinets ombyggnad. Wåckner tyckte inte att hamnstyrelsen följde stadsfullmäktiges intentioner, utan rustade lite som de ville. Tänk ändå att det fanns en hamnstyrelse som styrde och ställde i hamnen på den tiden. Visst låter det bättre än turistråd . Eller…

Mitt eget minne av Hamnmagasinet var brödraparet som drev en cykelverkstad i byggnaden. Det ständiga svaret från bröderna om det fanns problem var: ”Fråga inte mej, fråga brorsan”.

Slutligen några rader om förtaget i Limhamn som tillverkade jubileumsbyggnaden i Askersunds Strandpark. Företaget var ett av de större gjuterierna i Skandinavien och sysselsatte ca 225 arbetare. Startat som AB Sydsvenska Gjuteriet år 1900 som ett gråjärnsgjuteri och mekanisk verkstad tillfogades 1906 även tillverkning av aducerat gjutgods. Detta aducerade gjutgods blev sedermera huvudinriktningen och företaget bytte namn 1915 till AB Limhamns Aduceringsverk.

Aducerat gjutgods med stor seghet, styrka och hållbarhet hade en mångsidig användbarhet med möjligheten att tillverka klenare godsdimensioner. Man tillverkade bl a stålbultad kätting och reservdelar till plogar och slåttermaskiner, cykel- och bildetaljer och delar till den växande maskinindustrin.

1968 var gjuteriavdelningen historia och AB Fleron samlade istället flera av sina mekaniska företag till Aduceringsfabriken i Limhamn som då omfattade 12.000 kvadratmeter. Idag kan vi se skylten ”Limhamns industriby” vid platsen för den gamla porten till Aduceringsverket.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.