Oves Blogg

Hörde på radio i dag (30/5) att vännen och diskuskastaren Ricky Bruch hade avlidit efter en längre tids sjukdom. Han var en udda figur med både humor och allvar. Och en mycket duktig diskuskastare, med ett stort självförtroende.

Lärde känna honom i början på 90-talet på ett mycket knepigt sätt. Affärsmannen ”Soja” Johansson, i Askersund , ordnade en personalfest till jul för sin anställda varje år. Och ett givet nummer i den festen var en hemligt tomte. De anställda fick gissa på vem som dolde sig bakom tomtekläderna.

Björn ”Rickey” skulle hålla en föreläsning på idrottshistoriska i Örebro, som jag skulle åka och lyssna på. Träffade ”Soja” strax innan och berättade om att jag skulle på föreläsning.

-Kan du inte be Rickey komma till Askersund och vara jultomten, vädjade ”Soja”.

Sagt och gjort, efter föreläsningen frågade diskusjättten om han kunde tänka sig att vara tomten för en eftermiddag. Det var inga problem. Han tackade ja omedelbart. Rickey tyckte det skulle bli mycket trevligt. Bo på hotell, vara tomte och göra reklam för sina hälsopreparat och sin bok ”Gladiatorernas kamp”.

Rickey hade några år tidigare berättat om att han hade varit dopad under hela sin karriär. Men nu hade han helt växlat stil. Vi träffades några timmar före hans framträdande som tomte på hans hotellrum. Och även efter. Nästan hela rummet var fyllt med hälsopreparat . Han berättade ingående för mej vad alla hälsopilller gjorde för nytta. Jag lyssnade tålmodigt, men fattade inte så mycket av det hela. Själv har jag alltid varit försiktig med alla sorters tabletter. Får nästan ångest av en Alvedon.

Soja Johansson och tomten Ricky Bruch på hotellet i Askersund

Vi pratade om det mesta och han berättade om sitt liv. Han var naturligtvis mycket stolt över sina idrottsframgångar, men också sina insatser vid filmen. Han medverkade bland annat i filmen ”Ronja Rövardottter”. Hur som helst hade vi en trevlig eftermiddag, och de anställda hos ”Soja” gissade rätt till slut.

Ricky vill också att jag skulle läsa hans bok. Han sände också över ett exemplar med en vänlig text. Vi hade kontakt en tid , men med åren mattades den av. Han bodde ju i Skåne och jag i Närke…

Hur som helst var den mycket trevlig man, som det gick många historier om. Och det hade han inget emot

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Gudrun Skyrman är en av många som agerat på Hamnscenen genom åren. Här ihop med trollaren Stefan Schutzer, som gumman i lådan.

Hamnscenen i Askersund skall bort. Det har förvaltningsrätten och Sydnärkes byggnadsnämnd beslutat, sedan tekniska nämnden överklagat beslutet om en flytt av scenen. Men ännu är inte sista ordet sagt i scenfrågan. Kommunen har en ny detaljplan på gång och i den kan scenen komma att ritas in. Enligt beslutet ska scen vara borta den 1 september. Den som lever får se….

Scenbygget i hamnen kom till väldigt snabbt för en del år sedan. De styrande vill ha en scen i hamnområdet, men i slutskedet blev det lite panik. Scen skulle står färdig till tradjazzfestivalen det året och då blev det väldigt bråttom. Redan från början fanns det protester och överklaganden mot scenen. En del tyckte den blev för stor och stod fel. Men jag minns att dåvarande tekniske förklarade att scen skulle byggas så att den var flyttbar. Han betraktade inte bygget som en fast scen och därmed var allt helt i sin ordning. Men myndigheter och andra tyckte annorlunda.

Innan hamnområdet blev den stora samlingsplatsen som i dag med kiosker och restauranger, fanns det en scen i Strandparken på den stora gräsytan mot vattnet. Där hölls Trivselkvällar och andra arrangemang. Den stora gräsytan svalde hur mycket folk som helst. Men det var då det. Tycker det var lite synd att den lilla scenen som fanns där plockades bort. Om inte annat kunde skolan använt den för sina arrangemang.

Har plockat fram lite bilder med hjälp av Linus Larsson hur det kunde se ut i Strandparken när det var festligheter.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Åke Trossö

Som en liten motvikt av tidigare bloggar om 1800-talets problem med alkohol. Det finns människor som kämpat mot droger i hela sitt vuxna liv. Som Åke Trossö i Zinkgruvan. Det ska den här bloggen handla om.

Vännen Åke Trossö har kommit ut med en bok på 350 sidor som handlar hans liv i tjänsten för Gud. ”Sjukhus för syndare” är namnet på Åkes utgåva. Måste erkänna att det inte är i kyrkliga sammanhang vi träffats, utan mera när han var politiker i Askersund för kristdemokraterna och för sitt arbete inom LP-stiftelsen. Åke arbetade ett antal år på Åsbrohemmet när det drevs av LP-stiftelsen. Vi respekterade varandras yrkesroller. Ibland stöter vi på varandra på stan och då har vi mycket att prata om. Åke har aldrig försökt pådyvlat mej sina synpunkter. Vi vet var vi har varandra.

Som politiker var Åke lite eljest. Han kämpade för sina ”vänner” på Åsbrohemmet även som politiker. Minns flera gånger när jag refererade fullmäktige, då han bestämt deklarerade att han inte kunde gå med på vissa beslut. Motivet till hans linje låg på det personliga planet. ”Vad ska mina ”vänner” i Åsbro säga om jag går med på det här. Det går inte”, var Åkes besked. Ganska ovanligt hållning bland politiker. När Åke var uppe i talarstolen hände allt något. Han talde inte som en politiker, utan mera som en estradör även om frågorna var allvarliga. Som skribent var han ett tacksamt objekt.

Åke bor sedan ett antal år tillbaka i Zinkgruvan. Men han har inte slutat att jobba. Fortfarande är han aktiv inom LP-stiftelsen, men i Norge . Han undervisar folk som ska driva verksamheten vidare.

-Min bok speglar en socialarbetares vardag i både gråa och kjusa dagar. Jag har arbetat i 50 år som socialarbetare. Olika faser och vårdtankar har hunnit passera för att hjälpa människor på bästa sätt. Efter ett antal år i den kommunala tjänstesektorn, bland annat olika chefstjänster, där jag i slutändan var chef på en socialbyrå, fick jag en kallelse från himmelen och Gud , att börja jobba för LP-stiftelsen. Närmare 40 år i LP-stiftelsen har gett mej en utsikt över den typen av kristen verksamhet i Pingströrelsen, säger Åke.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet var Åke ansvarig chef för nykterhetsvården och socialhjälpen i Motala kommun.

-I den perioden fick jag möjligheten att skicka en nersupen man till LP-stiftelsen Strandgården ute i Rönninge.. Mannen blev frälst och upplevde förvandling. När jag sedan ledde familjeläger i PL-stiftelsen var mannen från Motala med där med sin familj. Förvandlingen var fantastisk. Som gammal socialarbetare med ett brett vårdperspektiv kan jag i dag se att min delegationsrätt att skicka mannen till LP-stiftelsen verkligen var effektiv. Varje krona skattebetalarna lade ut blev en oerhörd stor hjälp för hela familjen, upplyser Åke som tycker att LP-stiftelsens verksamhet är en stor samhällsbesparing.

Nu är ju inte alla av samma åsikt som Åke. Många av beslutsfattarna är av en helt annan åsikt. Något som han är mycket medveten om. Och det är förmodligen ett av skälen till att boken skrivits. Och han är kritiskt mot socialdemokraterna Göran Persson och mycket kritisk mot Mona Sahlin. Men tycker om kristdemokraten Göran Hägglund, och det ligger naturligtvis i sakens natur som gammal kd politiker. Åke sticker verkligen ut hakan när de homosexuella i sin bok.

-Vi som vet att Gud bedömer de homosexuella levnadssättet som en synd som inte kan ge plats i den himmelska världen , ser som vår plikt som varmt troende at varna för sådan levnadsmönster. Däremot ska vi ta till oss den som längtar efter befrielse från detta felaktiga levnadsmönster med mycket värme och kärlek i församlingen, skriver Åke i sin bok.

På den punkten står Åke och jag mycket långt ifrån varandra. En del politiker brukar alltid mässa om människan frihet i alla lägen. Men när det kommer till sängkammaren tar det ofta stopp. Då ska regering och riksdag avgöra hur folk ska ha det. Kärlek är inte nog då. Tycker inte det konsekvent. När Mona Sahlin talade i Almedalen 2008 stängde Åke av sin radio. En av anledningarna till det var att hon anklagat Göran Hägglind, kd , något år tidigare för att vara homofobi. Det här skriver han om i sin bok. Själv har jag haft kontakt med Sahlin i mitt arbete som journalist och det fungerade utmärkt. Vid det tillfället handlade det om en invandrarfamilj som skulle kastas ut ur landet. Men Sahlin har inte haft det lätt på sistone…

LP-stiftelsen tog över Åsbrohemmet 1987 . LP kommer från Pingströrelsen store man Levi Petrus . Erik Edin arbetade för honom och hans livsuppgift blev att starta familjehem för trasiga familjer. Själv hade Edin varit nere för räkning med sitt drickande. Åsbrohemmet var ett sådant familjehem. Själv var jag i Åsbro många gånger på reportage. Var bland annat där när Erik Edin kom för att överta hemmet. De som var där tidigare flyttades för att ge plats för familjer. Någon kanske stannade, vet inte säkert. 1997 försattes Åsbrohemmet i konkurs. Anledningen till det var att kommunerna drabbades av 90-talskrisen och började dra ner på placeringarna. Åke ger en del av skulden till det på före statsministern Göran Persson, som skickade ut tuffa besparingar till kommunerna. Besparingar som i första hand drabbade de sämst ställda gruppen medborgare, nämligen de utslagna.

I sin bok berättar Åke om många livsöden från sina år på LP-stiftelsen. Familjer som genom stiftelsen fått ett bättre liv. Personligen har jag också träffat människor som varit kritiska. Men så är det alltid och jag är inte kompetent att göra någon bedömning. Huvudsaken är väl ändå att några familjer tagit sig ut eländet. Har aldrig varit inne i ”branschen” så mina ord väger lätt. Hur som helst är Åke och jag goda vänner som kan prata om allt. Och det hoppas jag att vi är även efter den här bloggen. Boken fick jag i gåva. Och jag har läst den. En del håller jag med om och i andra fall tycker jag Åke är ute och ”cyklar”.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

I en tidigare blogg skrev jag om det utbredda superiet förr i tiden. Linus Larsson har nu kompletterat med några tidningsartiklar från den tiden i samma ämne. Och det bekräftar bara det jag skrev tidigare. Då skrev jag så här skrev inledningsvis: ”Det var inte bättre förr. Åtminstone inte när det gäller spritkonsumtionen. I på 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

”Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.”

Motbokssystemet användes över hela Sverige från 1917

Det var inte bättre förr. Åtminstone inte när det gäller spritkonsumtionen. I på 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.

Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857, blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.

Det kom tygförsäljare från Knallebygden. Järnhandeln och karamellförsäljare fanns också på plats. I Åmmeberg infann sig alltid ”Brö-Klara” från Askersund. Hon sålde alltid bullar. Den minsta sorten kostade ett öre styck och den lite större logiskt nog två öre. ”Brö-Klaras” försäljning gick alltid bra. Den tidens unga släkte var inte vana med vetebullar till vardags. Och ”Brö-Klara” var snäll. Såg hon någon liten stackare som saknade pengar, så gav hon ofta bort en bulle. Mjöl för både människor och djur såldes av försäljare från Motala-och Mjölbytrakten. Potatisen kom dock från Lerbäck och Godegård.

Det var självklart att en så ny och stor industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.

Omkring 1890 kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker. Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för olaglig ruskdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans bostad.

Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut. Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin kniv och gick mot skomakaren.

”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade skomakaren.

Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skot som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande. Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.

Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse. Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..

Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.

Och allt det här hände i spåren av det stora superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks under ordnade former ansåg de styrande och berördes inte av några restriktioner

Motboken infördes 1917 ( i vissa områden redan 1914) för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system som införts. Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens. Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i huset hade en.

I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud. Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn. Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1 oktober 1955. Där sviker inte mitt minne. Inte för att jag fick köpa ut själv, utan därför att min kusin fyller år just den dagen. Vad det nu har med det här att göra. Samtidigt infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen. Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på tallriken.

Har också kollat lite vad som hände i Askersund när spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”. Meningen bloggen är inte spritromantik, utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist, men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris. Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..

OBS! Ovanstående artikel handlar om vanligt vatten

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Helgens ”loppis” vid Södra Hunna bjöd på en del överraskningar. Både vad gällde byggnader och utbudet. Det är fint i Södra Hunna. I ett mindre hus intill den stora ”loppisladan” fanns det också möjlighet att äta sig mätt både på varm korv och hembakat fikabröd.

Det mest sympatiska var dock parkeringen, där budskapet var ”parkera vart man vill”. Något kanske för kommunen att ta efter. Det fungerade i alla fall utmärkt i Södra Hunna. Folk är rädda om sina bilar så parkeringen gick smärtfritt utan vakter. En repa på bilen är en mardröm för många. Det var inga problem att gå en bit för att slippa eventuella problem. Säkert var det inte sista gången Södra Hunna bjöd på ”loppis”. Talade med en person som hade åkt ända från Olshammar och som blev lite tveksam när han åkte på de smala grusiga vägarna något mil. Han trodde att han missat försäljningen, men så var det inte. Det som väntar på något gott och så vidare…

Om jag köpte något? Nej , jag avstod. Vid en närmare titt hemmavid borde jag också ordna ”loppis”.

—————————————————————–

Bara som ett komplement till en eminent blogg och en liten tidsresa bakåt kommer här ett utsnitt från ekonomiska kartan från cirka 1955.
Utsnittet visar hur Södra Hunna 1:1 – ett enstaka, oskiftat hemman – såg ut för 60 år sedan där det ligger på 120 meters höjd. Nu börjar skogen ta tillbaka en del…

Hälsningar
Eric Englund
—————————————————————————–

Kan också upplysa om att det var ett utmärkt att det var ett utmärkt drakflygarväder i lördags (21/5). De sa i alla fall de som höll på med drakflygning i det område där jag bor.

Byggandet i Bastedalen har verkat tagit full fart. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har de nuvarande ägarna fått igång byggfolket. Men vägen dit har varit lång och krokig. Överklagande mot byggnationen har duggat tätt genom åren. Och inte nog med det. Tidigare ägare har också gjort konkurs. Men den gång skulle det byggas många fler hus än i dag.

Det stora problemet tidigare verkar ha varit att lösa vatten-och avloppsfrågan. Det är kommunalt vatten –och avlopp som gäller. Inget annat. Många hade satsat pengar i egna anläggningar och var nöjda med det.

Nu växer det fram hus på den gamla teglbrukstomten i mycket sjönära lägen. Har inte tagit redan på tomtpriserna, eftersom det inte är aktuellt för mej att köpa en tomt och bygga ett hus där. Och då ska man ändå komma ihåg att min svärfar, ”Post-Bertil” ,bodde i Bastedalen och jobbade på Teglebruket. Måste erkänna direkt att jag inte har ekonomiska resurser för en sådan satsning vid kanten av Vättern. Det är bara att önska de som bygger där lycka till. Det är en vacker plats.

Tycker kanske att något som minner om den gamla Tegelbruksepoken borde ha sparats. Alla som bodde där hade ändå sin utkomst från ”bruket”. Men det är andra tider nu och jag kanske är allt för nostalgisk….

Bertil Andersson i fullfärd med att plocka Hargetegel

PS! Kommentera gärna- Det skulle vara trevligt

Askersund på 50-talet

Genom åren har det funnits många förslag om hur man ska kunna locka turister till Askersund. Och det har funnits samma ambitioner i landets övriga kommuner, så konkurrensen är tuff om turisterna och deras pengar. Det mest radikala förslaget kom professor Olle Holmberg med i mitten på 50-talet. Han tyckte att man skulle göra Askersund till ett 50-talsmuseum. Man skulle helt enkelt konservera livsstilen och göra staden till ett enda stort friluftsmuseum över denna livsstil.

Man skulle inte sy kläder efter andra moder än just 50-talet, inte bygga hus i nya stilarter, aldrig gå med andra böcker i fickorna eller handväskorna än den svenska 1950-talspoesin, inte ändra stavning, grammatik, gudstro och sätt att kamma håret. Anledningen till professor Holmbergs förslag var en resa till Holland där han besökt den pittoreska staden Volendam. Där gick invånarna till vardags klädda i sina folkdräkter. Volendam lockade i mitten på 50-talet, 600 000 tusen turister. Askersunds skulle locka lika många utan att behöva göra ett skvatt menade Holmberg. Det enda de behövde göra var att skaffa sig ett nytt hotell och rymliga kassakistor.

De första 10 åren skulle inte satsningen ge något resultat siade professorn. Men redan på det elfte året skulle utan tvekan bilister mellan Malmö och Stockholm, lyfta foten från gaspedalen när han kom strax norr om Gränna och säga till sin hustru:”Om vi skulle ta omvägen över Askersund och se hur folk var klädda för elva år sedan!

”Javisst”, skulle hustrun svara”.

Året därpå skulle tio män få liknande tankar, och efter hundra år skulle 200.000 få den. Efter fem hundra år skulle man resa från Australien för att få se Askersund och hela världen skulle söka sig dit. Askersundsborna skulle inte behöva göra något. De skulle endast vara som de var på 1950-talet.

Den märkvärdiga med Volendam var just att folk gick klädda i sina gamla folkdräkter . Särskilt kvinnorna blev gynnsamt presenterade i dräkten. Det var mycket tyg i Volendamdräkten både uppe och nere . De unga männen i staden var dock inte helt nöjda enligt uppgift. De visste inte ”riktigt” vilken kvinna de friade till. För mycket tyg. Men dräkten var vacker och de övriga problemen fick de klara av efter bästa förmåga när de väl kom så långt.

”Blomsterhultarn” med sin fraktkärra. Tidigare hade han hästar

En bild från 1964. Rådhuset byggdes till och affärsbaracken försvann

Sundsbrogatan

Torgkiosken. Tycker det är synd at det inte fins någon kiosk på torget i dag. Det var en stor samlingspunkt. I dag finns nästan allt i hamnen.

I Askersund väckte inte Holmbergs förslag några heta känslor. Snarare tvärtom. Askersundarna tyckte det skull bli knepigt om Askersundsynglingarna fram till domedagen skulle läsa 50-talspoeter och neka flickorna i Askersund att få gå till stationskiosken på kvällen och köpa Damernas Värld. Man ansåg det var grymt. Och mot naturen. Nej, askersundarna ville inte leva kvar i 50-talet. Följde Askersund professorns råd så trodde någon att damklädesfabrikörer skulle sända sina bästa modetecknare till stan en mörk februarinatt för att anlägga en mordbrand. Och så ville man inte ha det…

Turistinformation på torget

Även om inte Askersund följde som professor Holmberg tankar, finns det ändå många fina bilder från 50-talet som visar hur det kunnat sett ut i dag om staden blivit ett friluftsmuseum. Och jag vet heller inte hur allvarligt professorn var i sitt förslag om Askersund. Men en udda idé var det.

Leif Linus Larsson har hjälpt till med en del bilder. Olle Holmberg 1893-1974 var litteraturhistoriker, professor i Lund. Han var också verksam som kritiker i Dagens Nyheter och utgav essäer och aforismer.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

I