Oves Blogg

Det råder vattenbrist
i Örebro. Uppmaningen är att ta det lugnt med vatten och tänka sig för hur man
använder vattnet. Även i Alsen (vik av Vättern) har vattenståndet minskat
kraftig. Var en sväng till Borgmästareholmen i Askersund där det syns tydligt.
Om inte annat för att det dykt massor av flaskor som folk slängt i sjön. Och en
massa annat skräp.Måsar på hal is

Ibland när limpskivan till frukost blivit torr och tråkig brukar
jag går ner till Strandparken i Askersund och överlåta den till änderna. Värdelös
information tycker nog en del, men jag kommer till pudelns kärna om en stund.
Det har nämligen inte alltid varit så lätt för änderna i Alsen.
Stadsfullmäktige tillsatte till och med en ”andkommitté” bestående av viktiga
män i staden, Sundström och Rudebeck, när det var som värst. Det här var i början på 40-talet. Man kan utan
att överdriva säga att det rådde andkris i Alsen på den tiden.

Sundström och Rudebeck skrev till Svenska
Jägarförbundet om det fanns möjlighet att kunna få ett antal tamänder att
placera i Alsensundet. Förbundet
meddelade att de skulle fånga in 1000 änder och fördela dessa ut i landet.
Askersund fick då löfte om att få ett antal änder. Politikerna i fullmäktige
var mycket nöjda med åtgärden. Det blev beslut om 250 kronor till skyddsrum och
flottar för häckning, samt 150 kronor till foder. Pengarna skulle hämtas
nöjesskattefonden. Disponent Nilsson på bryggeriet lovade också att bekosta
några hus till fåglarna. Många var engagerade.

Änderna övervakades av askersundarna. Här är det ”Långe-Tage”, Volmar Lundkvist och Josua Larsson, som ser till att de får mat. En 40-talsbild från Leif Linus arkiv.

Änderna blev askersundarnas små gunstlingar som
bevakades noga. Inget fick hända. Så kom då de första kullarna. En kull på sju
ungar och en på åtta. I tidningen uppmanades folk att gå till Sundsbron och
kolla. Sundström och Rudebäck var med och släppte i 30 änder, men efter en kort
tid saknades det nio stycken. Folk var
mycket upprörda. Vad hade hänt?

Lösningen på andproblemet kom snabbt. Sent en
lördagskväll såg en person en utter som styrde kurs rakt på änder som satt samlade på
ett isflak. ”Han skrämde givetvis bort den blodtörstiga besten”, kunde man läsa
i tidningen. Alla var rädda för att uttern skulle återvänd till änderna. Tidningen
konstaterade med skärpa att det borde vara lättare att få tillstånd att skjuta
uttrar i Alsen än tidigare. Allt för
ändernas överlevnad.

Annons från Askersunds-tidning 1941.

Det ligger nu på pensionärer och barn och mata änder
brukar man säga. Och på kommunen. Mellangeneration har nog inte tid. Så fort
man visar en plastpåse med bröd i Strandparken blir det rena andinvasionen. En torr limpsmörgås räcker inte långt. Massor av måsar och kajor brukar också passa på för att få en
godbit. För mej är det en gåta att det har varit brist på änder i Alsen. Det
kan alla som går där i dag konstatera. Sundström och Rudebeck skrockar säkert i
sin himmel när det ser ändernas
utvecklingen i Alsen.

Julkappsjakten är i full gång. För några har den
säkert pågått sedan i somras. Möter ibland någon som säger att det är skönt att
ha det gjort. Undrar om man ska köpa julklappar när det blir en plåga? Alternativet
är presentkort även om det inte blir några roliga paket.

Klart att man inte behöver vänta till sista minuten
som revystjärnan Povel Ramel och hans bror alltid gjorde. Povel har berättat
att de hade en tradition om hur julklappsköpen skulle gå till. De skulle ske på
julafton, men först efter ett besök på en krog med mat och dryck. Ibland kunde
det senare fördröja inköpen. Vid ett tillfälle var de klara med krogbesöket
bara några minuter innan affärerna stängde. De betydde att de fick ta första
bästa butik. Vid ett tillfälle blev det en djuraffär där årets julklappar
inhandlades. Goda råd var dyra. Alla måste ha sina klappar. Fastern förärades
med fyra kinesiska dvärgvaktlar . Men hon blev inte rikligt nöjd. Fastern menade att de bara irrade runt av och
an.

Till hjärtevännen Lisa köpte Povel en ”resignerad
silkesapa” i en jättelik bur. För halva priset. Precis som det brukar låta vid nästan
alla julklappsutdelningar så förklarade hjärtevännen att en apa var precis vad
hon hade önskat. En god vän fick ett generöst presentkort på kattsand. Den vänskapen
upphörde sedan för en tid berättade Povel. Kan nämna att jag är med i Povel
Ramel-sällskapet. Ett mycket trevligt sällskap.

Själv satsar jag på säkra kort som böcker när det gäller
julklappar. Minns inte särskilt mycket från min barndoms jular mer än att jag
ibland fick just en bok. Ofta en bok av någon idrottsstjärna som hade skrivit
sina memoarer. En gång fick jag också ett par skridsko,”helrör”. En klapp som
jag levde länge på. Uppväxt som jag är några meter från Gårdsjön. Det var bara
att gå rakt ut på sjön från frukostbordet, för att sedan åka skridskor så länge
orken räckte. Minns att jag aldrig tog av skridskorna mellan måltiderna. På den
tiden fanns det träskydd till skridskorna som var lätta att gå med. Någon har
sagt till mej att den som läser memoarer inte har något eget liv och istället
lever genom andra. Håller inte med om det. Tycker att jag haft ett eget liv.
Får skylla mitt memoarläsande på intresse för olika människor. Att jag inte har
något minne från barndomsjularna är kanske ett fall för en psykolog. Andra kan
berätta ingående om sina jular. Men det här är inget som plågat mej. Det har
kommit nya jular varje år.

Postverket sänkte ett planerat stationsbygge i
Askersund i början på 40-talet. Ett bygge som säkert också i dag passat in i
området där det nu växer upp nya hus hela tiden. Satsningen byggde i stora delar
på att posten skulle hyra in sig i det planerade stationshuset.

Styrelsen för Askersund-Skyllbergs
järnvägsaktiebolag tog initiativet till ett nybygge i slutet på 30-talet. Det
skulle var ett bygge i tegel och gasbetong placerat utmed Norströmsgatan, mellan
Gröngatan, eller Drottning Kristinas Väg som namnet på gatan är i dag. Fasaden
skulle vara vänd mot norr. En ritning var också klar. Arkitekten var Sten
Dahlèn, Gävle.

Det skulle bli ett modernt stationshus, men också
lokaler för stadens postkontor. Vidare skulle det bli två lägenheter och tre
skyddsrum för sammanlagt 85 personer. Byggnaden skulle vara färdig att tas i
bruk 1 oktober 1940. Kostnadsberäkningen byggde på hyror från posten och
lägenheterna. Askersunds stad gick också med på ett borgensåtagande med
150 000 kronor.

När nästan allt var klart för bygget backad posten
ur projektet. Istället förlängde posten sitt hyreskontrakt vid ett centralt
läge där postkontoret redan fanns. Utan posten som hyresgäst bordlades ärende
för att aldrig bli aktuellt igen.

Stationshuset i dag, men nya Sjöängen i bakgrunden

Det nuvarande stationshuset i Askersund stod färdigt
1883. Huset vittnar om gamla tider då järnvägen drog fram i Strandparken. I dag
används huset till en matservering där det finns lite av varje att äta. Rivning
av huset har inte varit aktuellt sedan i början på 40-talet , men däremot
pratade arkitekter om en flytt av huset för att ge plats åt nya Sjöängen. Men
då var placeringen en annan av skol-och kulturbygget , än vad slutresultatet blev. Nu
verkar gamla stationshuset stå på säkrare mark än någonsin.

Ariadna Martinez-Karlsson

Askersunds Manskörs adventskonsert lockade drygt 400
personer till nya Sjöängen på söndagskvällen. Tidigare hölls konserterna i
Folkets hus, vars verksamhet nu flyttat över till den nya lokalen. Som vanligt
bjöds publiken på ett omväxlande program. Och alla de gamla fina julsångerna
fanns med.

Uno Sandqvist
Håkan Persson

Gästsolist var unga Ariadna Martinez-Karlsson. Hon
kommer att gå långt som sångerska. Hon fick också ta emot Manskörens stipendium
på tre tusen kronor.

Tidigare på dagen invigdes konstverken i Sjöängen
både utvändigt och invändigt. Johan
Calais och Annika Restadh håll i trådarna för invigningen. Konstnär Anna Linnea Liljeholm som skapat den
invändiga konsten fanns på plats, liksom en av konstnärerna som svarat för den
yttre konsten, Anna Carlsson Korneev.

Konstnär Anna Linnea Lijeholm. Hennes konstverk i bakgrunden.

Inte blev det sämre av att Petra Gustavsson bjöd på
glögg och pepparkakor. Det var ju ändå 1 advent.

Under sommarmånaderna är hamnen i Askersund den
naturliga samlingsplatsen. Med båtar, kiosker, restauranger och allt vad det
kan vara. Helt oslagbar. På något vis måste det väl finnas turistinformation i
hamnen i sommar där folk finns även om Turistbyrån har flyttat till nya Sjöängen. Fast eller
ambulerande. I dag är byrån en kombinerad reception för huset.

Kanske kan
området där nya Sjöängen finns dag ta upp kampen med hamnen under
vinterhalvåret? Det återstår att se.
Skoleleverna finns ju redan där. Vad jag minns så var nya lokaler för skolan
utgångspunkten för att nya Sjöängen kom till. Sedan kombinerades bygget med en
kultursatsning.

Går man tillbaka i tiden så hade stadsfullmäktige
gett klartecken till att IFK Askersund skulle få anlägga en bandybana i
Strandparken . Om det blivit verklighet
hade det varit knepigt med dagens satsningar. Men det hade man säkert löst på
något vis. Närheten till Alsen där IFK spelade sina matcher var perfekt. Det
gick att pumpa upp vatten direkt från sjön till bandybanan. IFK hade också fått
pengar från Tipstjänst till banan.

IFK:s bandylag 1938. Lagbilden är från Alsen där matcherna spelades fram till 1945. Stående från vänster:Gunnar Carlsson, Rune Carlsson, Sten Törnqvist, Nils Karlsson, Olle Wallin,Harry Karlsson, Karl-Ivan Appelgren, Sigge Fallgren. Knästående: Sixten Gefvert, Lennart Nydèn och Bertil Nordlund.
Många hjälpte till med bandybanan på Alsen. Den lite suddiga bilden kommer från dåtidens målvakt Börje Olsson.

Men det blev bråkigt politiskt om placeringen,
precis som det var innan nya Sjöängen byggdes. Men också vem som skulle stå för
jobbet. Kommunen eller IFK. Kommunen
hade upplåtit mark till IFK för banan, men villkoret var att planen skulle
användas till lekplats under sommaren. En del tyckte det var en omöjlig
kombination. År 1939 bordlades ärendet i stadsfullmäktige. Det hela löste sig
senare utan bråk. Försök med att spola upp is var i det närmaste omöjligt.
Gamla fyllningsmassor som Strandparken är uppbyggd med gjorde att vattnet sjönk
rakt ner i jorden hela tiden. IFK gav därmed upp sina planer. Istället valde
man att spola på gräset vid gamla IP. Till den Allsvenska premiären 1945 var
bandybanan på gamla IP klar.

En gång i tiden fanns det en planteringsnämnd i
Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och
planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena
träskmarken på den tiden. En stor vacker
park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med
vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning
till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med
utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden
med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats. Men det
tog nästan 70 år.

En gång i tiden fanns det ett sågverk i Strandparken. Gamla skolan syns till höger på bilden. Sjöängsskolan finns där i dag.

Frendel och
hans nämnd kämpade också hårt för att få
bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter
stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika
byggen i staden då husgrundar grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som
bilvrak, trädstammat, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp
skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Rektor Anton Frendel

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom
redan 1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt
Gunnar Anders från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades.
Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde
ritningar som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del
pengar men det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson
skänkte också 4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950
fanns 19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den
första satsningen. Frendels önskemål vara att hela området ut till Hagabergen
skulle förvandlas till park.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång
arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till
bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli
reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här
tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom
igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

Rektor Frendel, som kom till Askersund 1923, var
mycket trädgårdsintresserad. Frendel avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en
av de drivande personerna bakom Strandparken, inte att förglömma nu när
invigningarna duggar tätt.