Alla vill så väl, men det har ofta blivit fel. Det gäller kullerstenstorget i Askersund. Kommundirektör Marie Hillman har nu fått ett delikat ärende på sitt skrivbord. Nämligen torget i Askersund. Och hon är inte den första som fått i uppdrag att jobba med kullerstenstorget. Läste i en tidning att kommundirektören är chef över alla förvaltningschefer och kan samordna oavsett förvaltning så resultatet blir bra. Ord och inga visor. Vet inte riktig när politikerna och askersundarna kommer in i bilden. För så måste det förstås bli. En utredning som tekniska förvaltningen gjort har sågats helt. Vidare har det tagits beslut om att inrätta ett estetiskt och funktionellt råd under ledning av Staffan Korsgren. Har inte läst hur det blir med rådet nu när kommundirektören tagit över. Lägger ut några bilder på torget genom åren.

För några år rustades torget upp ordentligt. Kommunen gjorde med hjälp av statliga pengar en handikappanpassning. Inte så mycket på själva torget, men runt omkring. Från början var det meningen att det var själva kullerstenstorget som skulle rustas. Det fanns pengar avsatta till det. Sedan kom staten in i bilden. Tyvärr blev det då inga pengar över till kullerstenstorget, när det andra delarna runt torget hade fått en ansiktslyftning. Lite av kullerstensbeläggningen fixade man till med plattgångar, men inte allt. Under den här tiden var det också lite svängdörrar vad gällde chefsbefattningen på tekniska. Och det gjorde inte saken bättre.

Det har funnits nästa lika många förslag på hur torget ska se ut som innevånare i Askersund. På 40-talet fanns det förslag om att plantera ett träd på mitt på torget med lite bänkar omkring. En del har till och med föreslagit asfaltering, men det måste ha varit mera på skämt. Centrala Askersund är av riksintresse och då får det inte hända något som förstör stadsbilden.

1943

Men det är inte första gången det varit bråk om torget. Inför Askersunds 300-jubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus. Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i tusen bitar! Den var tillverkad av gjutjärn. Stadens förste pressfotograf Magnus Bromander följde händelserna med sin kamera. Förutom att plåta fick han också lyssna till alla bortförklaringar varför ”metkroken” slog i marken. Det var ingen som ville ta på sig skulden. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.

I perioder har det funnits delade meningar om torghandeln. En del ville ha bort den helt för att ge plats för bilar. Som tur var blev det inte så. Ett torg utan handel vore allt bra futtigt. Nu är torghandeln begränsad till ett hörn av torget. I början av 80-talet drev sosseföreningen i Askersund kravet om ett bilfritt torg.  Kristdemokraternas ungdomsförbund hakade på direkt.  Förslaget ledde till heta diskussioner. Förslagsställarna möttes med ord som ”befängt” och ”idiotiskt”. Det blev heller aldrig något bilfritt torg.

”Herman med tittskåpet” hade säkert haft en  bra marknad i dess tider när det mesta av stora samlingar  ska ske utomhus.  Herman åkte runt  med sitt skåp och visade  bilder  ute i fria naturen. Och han var  populär.

I hembygdsföreningens fina samlingar finns Herman Anderssons tittskåp. Det är ett unikt föremål och en unik person. Herman med tittskåpet reste runt i Sverige med sitt skåp. I sitt unika tittskåp visade han unika händelser från stora världen. Enligt kännare var Herman från torpet Skogsbrynet i Aspa en orolig själ, ja en tragisk produkt av Fattigsverige. Tusentals människor har lyssnat och gjort spe av hans föredrag till bilderna. Men många har också med spänning tagit del av hans bilder.

Herman påstod vid några av sina bildvisningar att han i det närmaste hade en stol reserverad i Svenska Akademin. Men dit nådde han tyvärr aldrig. Herman föddes i det lilla torpet 1861 där han bodde med sin mor. Det var meningen att han skulle bli skräddare, men han nådde aldrig några stora framgångar i yrket. Han var mera intresserad av matsäcken, samtidigt som han ondgjorde sig över arbetets förbannelse.

”Herman med tittskåpet” var enligt gamla källor en verklig kvinnokarl. Det var också kvinnor som lockade bort honom från vardagen. Han tog tjänst vid ett tivoli som utropare. Efter det så byggde han sitt berömda tittskåp. Han reste sedan runt och visade sina bilder. Ett verkligt klipp gjorde han i samband med bärgningen av Per Brahe vid Hästholmen 1922. Bärgningen utvecklades till rena nöjesplatsen. Den sommaren tjänade han grova pengar med sitt tittskåp.

På rullarna i tittskåpet finns bland annat Titanics undergång, Jerikos murar och ett besök i sultanens harem. Den senare rullen med lite lättklädda damer var mycket populär. Det finns massor av historier runt hans bildvisningar. En av historierna om Herman är från ett tysk-engelsk sjöslag på Nordsjön. Han hade skaffat sig en bild av en del krigsfartyg, men för att spetsa till historien utropade han med stort engagemang.

-Där till vänster ser ni engelska kryssaren Nottingham som just sjunker med aktern före!

Då planschen visades fanns inget sjunkande fartyg, så folk började protestera.

-Jaså, ser ni ingenting, kommenterade Herman, ja då har den väl redan gått till botten.

När Herman skulle fylla 70 visade han sitt verkliga födgeni. Han samlade själv in pengar på en lista som skulle gå till firande av hans högtidsdag. Herman avled 1937 och då bodde han Norbergahemmet i Askersund. Graven finns inte kvar. Den är utjämnad och igenväxt.

Anledningen till att jag själv just nu skriver om ”Herman med tittskåpet” är att jag på nära håll som ung konfronterades med det unika tittskåpet. Farsan Sven som var en mångsysslare fick nämligen uppdrag att laga upp skåpet och fixa till trasiga bildrullar. Tror det var på 50-talet. Vi hade skåpet hemma i huset vid Gårdsjön. Men vad som var på rullarna brydde jag mej inte så mycket om. Jag hade andra intressen, som att spela bandy på sjön, eller ligga i vattnet och blaska under sommarmånaderna. Men jag har kollat i skåpet i Hembygdsgården där det står nu så jag vet. Kanske det mesta unika föremål som finns där….

Lite fakta om Herman

Gamla Samrealskolan på Norra bergen i Askersund förvandlas  just  nu till åtta lägenheter. Ännu återstår  mycket arbete  men planerna  är att huset ska vara  inflyttningsklart  den 1 december. Exteriört blir det  ingen större skillnad.  Fasaden är skyddad. Mitt i huset byggs ett nytt trapphus med hiss. Själv har jag lovat Bostadsbolaget att följa bygget med min kamera. Här  kommer  några bilder från bygget de senaste veckorna.

Trapphuset mitt i huset  är  på gång

Plattläggningen  är  i full gång vid nybygget vid Vårdcentralen i Askersund. Och det  är  många plattor som ska läggas.  Plattorna ska läggas  mellan  ny  och gamla bygget ut mot  den vägen  som fått namnet Bertil Boos väg. Invändigt är det mesta klart.  Upprustningen av Vårdcentralen är  också på gång. Bland annat med en ny entré. Själv har jag följt  bygget från starten med  min kamera  på uppdrag av Länsgårdar, men nu börjar det sjunga på sista versen. Det har varit intressant att följa bygget och aldrig några problem att få fotografera. Alla har varit hjälpsamma.

I många Askersundshem hänger det teckningar av den cyklande frisören, Sven Hagman. Han finns inte i livet längre, men hann också med att teckna ett antal Askersundsmiljöer och personbilder vid sidan om sitt frisörjobb.  Som läget är i dag när  inte folk vågar gå till sina frisörer  på grund av Corona hade säkert Sven haft fullt upp. Han var en föregångare om man säger så.

I ett 40-tal år varje morgon packade Sven sin frisörväska, placerade den på pakethållaren för att åka iväg till sina trogna kunder. Han började som tvålgrabb hos frisörmästare Pettersson i Askersund.

”Det var rena slumpen att jag hamnade där. Det fans ett lärlingsjobb. Att fortsätta läsa var omöjligt för en fattig grabb som mej. Mitt frisördiplom fick jag 1937. Det några fina gubbar från Örebro som jag fick raka och klippa. Och de blev nöjda”.

Klipp från 1981

Det var inte aktuellt för Sven att skaffa sig en egen frisörsalong. Föräldrarna var sjuka och Sven måste ta hand om dem. Om han skaffat eget hade han blivit bunden från morgon till kväll.  Med cykeln kunde han själv bestämma sin dag och hinna med att ta hand om sina skröpliga föräldrar. Sven trampade både vinter och sommar. Det blev åtskilliga mil om året. Bilköp var aldrig aktuellt.

”Jag har inget körkort. Bilar har aldrig heller intresserat mej”, upplyste han en gång.

Svens kunder var ofta äldre människor.  Han fick en mycket personlig kontakt att det naturligtvis berodde att han kom till kunderna och inte tvärtom. Kundkretsen fanns i Askersund och några kilometer utanför stadskärnan.

”Man klipper och man språkar. Ibland hinner man också med en  fikar”, sa han ofta.

                                              Sven vid Sagers stuga i Strandparken 

Stora Bergsgatan

Hospitalsgatan en gång i tiden. Nu finns hyreshus där.

Centralcaféet i korsningen Stora Bergsgatan -Stöökagatan en gång i tiden.

Sven använde alltid fotografier som förlaga. Många bilder kom från Kjell Johansson. Frisörens teckningar är enormt skickligt gjorda. Det saknas inga detaljer. Sven tecknade också av en del gamla klasskort och till det krävdes en makalös precision. Jämfört med originalfotografierna kan man inte bli annat än imponerad.

Märta  ”Göteborgs-Posten ” med sina tidningar.

Hagmans teckning och Kjell Johanssons bild.

Sven hade tecknat sedan koltåldern, men den första utställningen i Askersunds hamnområde kom inte förrän 1975. Folk vallfärdade dit. Sven berättade för mej att han alltid hade tecknat. Det var också hans bästa ämne i skolan.

”Jag hade lilla a. Högre betyg kunde man inte få i teckning på den tiden. Jag hade önskat att få utbilda mej och arbeta med teckning och konst. Men det fanns inte pengar till sådant när jag växte upp”, berättade Sven för mej en gång.

Ett tidningsklipp från december 1986 om Sven Hagman låg i min postlåda. Jag har själv skrivet artikeln. Personen som lämnat klippet önskade att jag skulle skriva om Sven på Bloggen nu när det är knepigt att  gå till sina frisörer. Och det är nu  gjort.

Bloggläsarna kan själva konstatera hur skicklig Sven var som tecknare. Och han var också en mycket skicklig frisör. Minns att jag själv som ung blev klippt av Sven. Morsan tyckte det blev riktigt snyggt och billigt. Han kom trampande på sin cykel ut Gårdsjön där vi bodde. Vad tyckte jag själv? Minns inte det. Tyckte kanske inte så mycket på den tiden…..

Hemma.Vättern.Tived. Det är namnet på en nyutkommen bok om konstnären Folke Dahlbergs landskap. Jonas Modig och Anders Åkerberg, står för text och foto. Texterna är plockade ur Folke Dahlbergs böcker och brev. Formgivare till den fina boken är Lars-Åke Sundgren. Bakom utgivningen står Folke Dahlberg Sällskapet. Boken är nummer 13 i Sällskapets skriftserie.

”På ett eller annat sätt finns det sökande efter det egna landskapet i allas medvetande. För somliga blir det helt avgörande, en drivkraft för det dagliga livets uthärdighet och ett nav för alla professionell verksamhet. Så var det för tecknaren och författaren Folke Dahlberg. Hans landskap är trakten kring norra Vättern”, skriver författaren till boken, Jonas Modig, i förordet till boken.

Folke Dahlberg kämpade länge med renoveringen av Agda, men tvingades ge upp.

Folke Dahlberg växte upp i Askersund men hans förhållande till staden var kluven. För honom var det en plats att komma bort ifrån-och kanske återkomma med nytt bagage. För askersundarna är Dahlberg mest förknippad med torgbrunnen i Torgparken. 1943 beslutade stadsfullmäktige skulle ha en torgbrunn till 300 jubileet. På sidorna skulle det finnas reliefer som skulle berätta om bygdens historia. Uppgiften fick Dahlberg. Det både skrämde och gladde honom.

Dahlbergs sammanfattning om staden Askersund  i en tidig dikt från boken Cartesiansk dykare

Kanske mest känd blev Dahlberg för sina landskapsböcker som Vättern, Tiveden, och Göta Kanal. Under många år bodde Dahlberg också på öar i Vättern.

Torgbrunnen i Askersund 

1966 drunknad Folke Dahlberg i Karlsborsviken under en båtfärd med en god vän den 28 augusti. I den nya boken finns en helhetsbild av konstnären, både i text och bild.

Bilderna kommer från boken och får användas till blogg med tillstånd från utgivarna.

Rolf och Eva har en dröm. Att sjösätta sin båt och ge sig ut på Vätterns vågor vad det lider. Blir det inte år så blir det nästa år. Båda har hunnit bli några år över 80 men det är inte något de tänker på. De kör på för att få båten i fint skick utan att tänka på ålder.

.

Rolf Krokbäck och Eva Arvidsson har ett båtprojekt tillsammans i Åmmebergs hamn. Rolf var varvsarbetare under sitt yrkesliv

Båten finns i Åmmebergs båthamn. Och det är ingen liten båt. Åtta meter lång och 30 ton tung. Rolf och Eva hjälps åt så mycket det går med upprustningen. Rolf köpte båten på ett skrot i Hörby.  Han var där och hjälpte till med lite svetsarbeten.

-Båten kom till skroten för att klyvas på mitten men det satte jag stopp för. Köpte den och fraktade upp den till Askersund. Den är byggde som en segelbåt men det blev aldrig så. Att det blev Askersund för mej berodde på en vän som bodde där och hade en lägenhet som blev ledig.

 När jag besökte paret en söndagsmorgon i hamnen var sadelmakare Eva Sääv ombord för att mäta för dynor till inredningen.

-Jag har jobbat med båten i fyra år, berättar Rolf som större delen av sitt yrkesliv arbetat på olika varv som utrustningsplåtslagare.

Ibland var han ute på de stora haven och arbete med skepp under gång. Rederierna hade inte råd att ligga stilla i hamnarna.

-Det hade varit svårt att ta hand om en sådan här stor båt utan yrkeskunskaper. Jag har varit med och byggt upp ett antal båtar från grunden. Jobbade själv med båten de första åren. Sedan jag blev bekant med Eva är det mycket roligare och trevligare att komma till båten i Åmmeberg, säger Rolf.

Eva Sääv ska ordna nya dynor till Rolfs och Evas farkost.

Båda är finlandssvenskar från Österbotten. Eva har bott i kommunen länge och är känd för de flesta askersundare som före detta kommunalråd inom socialförvaltningen. De träffades för något år sedan men har känt varandra sedan tidigare. De bor inte ihop men deras lägenheterna ligger nästgårds.

-Bodde tidigare i Skyllberg, men när jag blev själv ville jag in till stan, upplyser Eva, som har en viss sjövana med segelbåt.

Rolf har också engagerat sig i föreningslivet. Han sitter med i styrelsen för Snavlunda hembygdsförening.

-Det är mycket trevligt. Vi träffas en gång i veckan och då får jag lyssna på vad som hänt i bygden. Bra för mej som är inflyttad är det mycket givande. Vi ser ju också till att byggnaderna i hembygdsgården underhålls, betonar Rolf.

Ännu har inte båten fått något namn, men det är något som Rolf och Eva grunnar på.

-Vi hade planerat att sjösättningen skulle ske i närvaro av våra barn och barnbarn som är utspridda lite var stans i världen och i Sverige. Smittläget sätter ju stopp för alla resor. Vi heller inte är klara så det blir det nog inte förrän nästa år, konstaterar Rolf  och Eva.

Ove Danielsson

Polisen i Askersund har haft sina problem genom åren, men ofta löst del hela bra. Med undantag för några fadäser som inom alla yrkesgrupper. Och det är ju inte alla som är så utsatta för allmänhetens granskning som just poliskåren. Den största missen gjordes redan på 40-talet då man missade att kvarhålla den berömde inbrottstjuven ”Bildsköne” Bengtsson, som då var efterlyst i över hela Sverige. Och då var han ändå inne på stationen, men han var snygg och vänlig så han fick gå. Namnet fick han också av stadsfiskalen som tyckte att Bengtsson var vacker.

Bilden är från 1958. Sven Stensved konstaterar att en intagen ryckt bort gallret från fönstret.

I slutet på 50-talet hade dock polisen i Askersund ett verkligt problem, som man kanske kan skratta åt i dag. Men inte då. Polisstationen fanns i Rådhuset ut mot Stöökagatan. Det var innan Rådhuset byggdes ut mot Stora Bergsgatan. Problemet var att en del av stadens ungdomar matade de arresterande med kola och chokladbitar genom fönstergallret. Några av de som satt bakom lås och bom kvitterade artigheten med att bjuda på rocksång. Förste polisassistent Sven Stensved var mycket missnöjd med förhållandena. Det var också landsfiskal Hugo Haag.

Bilder från polisstationen i Rådhuset

Det fanns tre arrester ut mot gården (Rådhusparken). Vid det här tillfället hade en av de häktade försökt bryta sig ut genom att slita loss fönstergallret, som var fastsatt med skruvar i stenväggen. Och han lyckades också nästan. På det viset blev en av arresterna obrukbar. De två andra var också i mycket dåligt skick. Det skulle tusan sitta inne på den tiden.

Hyresvärden Askersund fick med anledning av de dåliga arresterna och ungdomarnas ofog att bjuda de intagna på godis, en skrivelse från polismyndigheten. Något måste göras. Ungdomarna måste stoppas. Sven Stensved menade att en desperat arrestant hade stora möjligheter att skada sig själv på den bedrövliga inredningen. De inburade hade själva möjligheten att lirka upp fönstergluggarna.

Polisstationen fanns i hörnet mot Torghallen.

Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson, i solen utanför den gamla polisstationen.

I moderna arrestlokaler på den tiden fanns det inga järngaller på insidan som i Askersund. Antingen satt gallret på utsidan eller också hade det ersatts med pansarglas. I slutet på 50-talet fanns det en förvaringsarrest och två fyllefinkor. Ibland blev det brist på plats och då fick renodlade brottslingar placeras i samma finka som fylleristerna.

Ett annat problem var värmen. Elementen var inbyggda i väggarna.

”Hur lätt kan inte en fyllerist ragla omkull och slå huvudet i något hörn eller utskjutande kant”, konstaterade polisen i sin skrivelse.

Stensved efterlyste också en större uppfällbar lucka i celldörren, istället för det lilla inspektionshålet i dörren. Varje gång någon av de inburade skulle ha ett glas vatten fick poliserna låsa upp dörren. Besvärligt tyckte Stensved. Och Haag. Det fanns vidare önskemål om en rastgård mot Stora Bergsgatan, och en bakdörr som ledde direkt in i arresterna. Genom en bakdörr skulle polisen slippa släpa in omhändertagna fyllerister genom stora entrén mot torget. I dag är dörren till och med igenbommad för allmänheten, som i de flesta fall är helt nyktra.

Ansvariga på kommunen var dock mycket skeptiska till att anlägga en rastgård i rådhusparken. Det skulle inte bli snyggt. Senare flyttades polisstation ut från Rådhuset, så det blev aldrig aktuellt med någon ful rastgård. På senare år har det förts förhandlingar om att polisstationen ska flyttas tillbaka till Rådhuset, men så blev det inte. Och det är nog bra. Polisverksamheten ska nog inte blandas ihop med den kommunala verksamheten som var tänkte. Var sak på sin plats brukar det heta. Nu finns polisstationen i Linden med ingång från Lilla Bergsgatan.

Några av bilderna kommer från Leif Linus fotosamling