Oves Blogg

Askersund är en populär turiststad under
sommarmånaderna. Under vinterhalvåret möter jag bara bekanta ansikten, men
annat är det på sommaren. En del har planerat in semestrar i stan, medan andra
stannar spontant och kanske fastnar någon dag extra.

Kom att tänka på hur viktigt det var att planera in
semestrarna på den tiden jag jobbade. Det skulle stämma med övriga familjens
ledigheter. Kände folk som började planera nästa års semester direkt efter
ledigheten som varit. De lade ut kartor på köksbordet och prickade in platser
som de skulle besöka året efter. Kom på mej själv några år efter pensioneringen
att jag fortfarande funderade över vilka veckor vi skulle resa runt lite. Men det
var innan jag insåg att som pensionär kunde jag välja vilken vecka som helst.

När jobbade på tidningen hade företaget ett antal
lägenheter som vi anställda fick hyra under någon vecka. Om man hade tur i
utlottningen. Var på den vackra ön Ven några gånger. Första gången fanns nästan
inget att köpa eller göra på kvällstid. Senast jag var där fanns till och med
en pizzeria och det är väl ett betyg på utveckling så gott som något för ett
samhälle.

Innan jag kom till Ven hade jag hört talas om att där
ute fanns det stora odlingar av durumvete. Ett mjöl som är ett hårt veteslag med extra starkt protein
och som det pratades mycket om vid den här tiden. Tänkte vara lite kreativ
och ta reda på hur det låg till. Och visst såg jag stora vetefält. Här skulle
fotograferas. Träffade en lantbrukare på gärdet som jag lite inställsamt berömde
för de fina durumåkrarna. Snabbt kom jag ner på jorden när han förklarade att
det bara odlades durumvete vartannat år på ön. Just det här året var det
vanligt vete. Så kan det gå om man inte är ordentligt insatt i ärendet. Men jag
tog ändå några bilder för att lätta upp stämningen lite.

Testade också öns vårdinrättning. För att kunna sova
ostört hade jag fått öronproppar av en person. Men de var torra och gamla. En fastnade i örat. Försökte med alla medel
att få bort den. Strumpstickor, nålar, gafflar, gem och allt var det var men
den satt fast. Sköterskan log vänligt och efter en stund hade hon plockat bort
proppen. Det blir 100 kronor sa hon först, men när hon fick veta att jag inte
tillhörde hennes landsting blev det betydligt dyrare. Det var sista gången jag använde
öronproppar. Har helt enkelt inte råd med sådana störningsskydd med min enkla pension.
—————————————————————-

Tre bra saker.

Hamnen Askersund. Så fort det är varmt och solen
skiner är det lite sydländskt över området. Uteserveringarna är fullsatta. För
att inte tala om köerna till kioskerna med glass, fisk och korv.

Musik. Det finns mycket att välja på i kommunen.
Festivalen ” Folk, Blues och Jazz i Askersund” är nyligen avslutad, men flera
andra musikarrangemang väntar. Det är bara att hänga på.

Biblioteket. Uppmaningen är att låna tio böcker
samtidigt och som tack få en fin tygkasse med text.

Zinkpojkar

”De söta fickorna finns kvar i Askersund , men ingen
kan leva på traditioner”. Så löd en
tidningsrubrik i slutet av 50-talet efter ett journalistbesök. Och det gäller
säkert i dag också. Det måste förstås också till lite annat, även om flickorna
var räddning när Oscar II besökte Askersund på sin eriksgata i slutet av
1800-talet. Vid den här tiden var Askersund länets strykpojke, mycket berodde
det på att staden aldrig fick någon järnväg. Visst fanns den smalspåriga
järnvägen till Lerbäck, men det räknades liksom inte. Kungen drog sig i det längsta med att besöka Askersund
och blev också den sista av svenska städer som Oscar besökte på sin eriksgata.

Det började med att gamle kungen vid ankomsten till
den rikt dekorerade stationen i Askersund höll på att fastna i smalspårstågets kupédörr,
som sannerligen inte var byggd efter bernadottska mått. Vidare tog kronprinsen
beslag på en blomsterbukett direkt. En bukett som egentligen skulle överlämnas
efter välkomsttalet. Det blev helt fel. Borgaren som höll talet avslutade med
ett manligt ”det kan kronprinsen slå sig i backen på” . Avslutningen på talet
skulle ge lite tyngd åt det hela.
Något som fick åskådarna att sucka och som det pratades om i stan flera
år efter besöket. Så talar man inte till en kunglighet.

Kungen surnade till och klagade på allt och alla.
Tåget var eländigt, och stan hade en ful kyrka. När han skulle skriva sin
autograf i kyrkboken så förklarade han att han fick skriva med rikets uslaste
penna. Det behövdes många tjog av de vackraste flickor Askersund kunde
uppbringa för att majestätet skulle tina upp en smula. Det var i grevens tid
som en hotande katastrof kunde avvärjas och det var flickorna som gjordét.

”Alla flickor i Askersund var förlovade, eljest vete
Gud hur det gått”, bekände också en skribent i Nerikes Allehanda på 1800-talet
där han efter en soarèbesök hade alla ynnest till övers för de ungas fägring. I Joel Haugards lilla tjusiga bok ”Promenad i
liten stad” så är just en ung blond flicka lite av huvudpersonen i vandringen.
Och det har skrivits om flickorna i Askersund och spelats revy om flickorna.
1912 gav GT. H Mellin ut 25-öreshäftet ”Flickorna i Askersund”. Vid Folkteaterns
nyårsrevy i Göteborg 1916 var namnet på revyn ”Flickorna från Askersund”,
skriven av den store revykungen Axel Engdahl. Jag har läst revyprogrammet men hittar
inget om Askersund. Engdahl använde bara namnet Askersund för att det skulle
vara litet lustigt och hämtat från en småstad.
Ungefär som man använder mitt namn Ove i dag, när det ska vara extra
töntigt. Men sådant får man stå ut med.

På 70-talet var till och med kommunen med och utsåg
”Årets sommarflicka” i Askersund med röstning och allt, precis som
luciatävlingen var en gång i tiden. Men sådant är inte gångbart längre som tur
är. Vi har kommit en bit längre i
samhället än att rösta om sådant. Trots att det skrivits om flickorna i
Askersund, är det bara en gata i stan
som fått ett kvinnonamn, Drottning Kristinas väg. Lite dåligt med tanke på allt
som skrivits om flickor i Askersund. Och Drottningen var precis ingen kvinna
vilken som helst.

Apropå teater och flickor i Askersund så har
teaterkungen August Blanche lämnat en mycket dramatisk skildring hur det var
att spela kärleksdramat Hamlet i Askersund i slutet på 1800-talet. För vålnadens
hädanfärd hade grävts en grop under scengolvet, där vålnaden skulle sparka
undan en lucka och försvinna efter avslutad deklamation. Så skedde också enligt
salige Shakespeares föreskrifter, men ögonblicket efter dök vålnaden upp igen
vilt svärande. Själve Hamlet förlorade ett ögonblick fattningen, men det fanns
en förklaring till vålnadens ilska. Det hade regnat på eftermiddagen och gropen
under scenen hade fyllts med vatten och blivit en lergrav. Under det Hamlet i
de mest hjärtslitande ordalag beklagar sin far vilken var dömd att efter döden svettas
bland avgrundens svavelångor, kröp vålnaden upp ur gropen. Linkande och drypande
av lervatten över scenen under publikens stormande jubel.

Dagens Hamletsaktörer kan dock ta det lugnt när de kommer
till Askersund. Det finns ingen risk att ramla ner i någon vattenfylld grop –
även om det är nära till sjön-i nya Sjöängens ståtliga teater-och biolokal med
drygt 500 sittplatser. Huset är välbyggt. Det kan jag intyga som fotograferat i
huset varje vecka sedan 2014. Bilderna finns på Askersunds kommuns hemsida
under just rubriken Sjöängen i bilder.

År 1830 stals kyrksilvret i Askersunds Landskyrka. Av den händelsen har under den här veckan skapats med hjälp av fantasin en spännande teatervandring i idylliska Askersund. Och det har blivit en succé. varje vandring har varit fullbokad .Producent för föreställningen har varit Margareta Widell från Askersunds Jubileumsförening. Föreställningen är annars ett samarbetsprojekt med många inblandande. Föreställningen börjar och slutar vid torget. I dag torsdag (21 juli) är sista dagen för teatervandringen. Det mest händelserika utspelades på familjen Englunds fina gård vid Väderkvarnsgatan. Gården är som gjord för en teaterföreställning. Själv gick jag med på vandringen och tog några bilder. Se nedan.

Delen
av Sundsbrogatan norr ut mot Haga öppnades i helgen. Det var många år sedan den
stängdes. När Sjöängsskolan byggdes stängdes gatan för att barnen skulle slippa
korsa Sundsbrogatan. Det fanns byggnader på båda sidor. Men nu var det dags
igen. Vad jag förstår är det väl bara tillfällig öppning med anledning av den
stora bilträffen i Askersund. Det hade
annars varit svårt för utställarna att ta sig in på området. Men till hösten
kommer Sundsbrogatan i hela dess längd att bli som förr.

70-tal
50-tal
20-tal

Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.

Under årens lopp har behandlingen och vården av
människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som
är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och
människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena
sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I
Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”.
Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.

Louise Vissberg

Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11
år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde
där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen
Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i
Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises
uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det
funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det
inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del
av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och
lära av misstagen och av det som var bra.

-Syftet
med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund
under 1900-talet. Hur var
vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och
behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.

-Många
människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för
lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med
personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig,
haft dåliga makar eller hade snattat etc.
Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000
personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på
dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då
man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I
Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min
uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen,
men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa
har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.

Här kommer
ett litet smakprov från Louise uppstas:

”
Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder
fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte
uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära
dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem
där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning.
Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla
arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig
själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för
alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som
förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala
och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning
epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala
och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin
uppsats.

Vykort på Kristinahemmet

”Vårdhemmen
i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna
fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de
sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här
som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929
bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden.
Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha
varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde
komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra
vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur
vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar
fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års
ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där
sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att
det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män
på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.

Vykort på Marieborg

”På
Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer
med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland
folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier
och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor.
Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början
förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som
Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor
på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka
på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats
med de metoder som användes i resten av landet.”

Louise
har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från
skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta
del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt
från Louise…

Utan att göra dagens politiker och arkitekter allt
för besvikna så är inte iden med ett skolbygge i kanten vid Strandparken i
Askersund ny. Redan på 1950-talet föreslog rektor Anton Frendel ett skolbygge
där. Nu har det utvecklas till ett skol-och kulturbygge. Lite större kanske än
vad den stränge rektorn hade tänkt sig men ändå.

En gång i
tiden fanns det en planteringsnämnd i Askersund med rektor Frendel som
ordförande. Både rektorn och planteringsnämnden är borta, men han hade en ide
om Sjöängsområdet som var rena träskmarken på den tiden. En stor vacker park skulle anläggas, men så
fanns förslag också om ett större turisthotell med vandrarhem som också kunde
vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning till parken. Men Frendels
stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden med skola i direkt
anslutning till den nya parken har nu förverkligats. Men det tog nästan 70 år.

Nya Sjöängen är snart klart för invigningar. Enligt
programmet ska det bli ett antal invigningar med en stor final den 11 november.
Rektor Frendel är säkert nöjd i sin himmel över vad som hänt. Han skulle säkert
också påpekat att placeringen var hans ide. Inte någon modern arkitekt eller
dagens politiker. Hur som helst hade han blivit glad skulle jag tro.

Frendel och
hans nämnd kämpade hårt för att få bygga
en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter stationshuset och ut mot Hagaområdet
fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika byggen
i staden då husgrundar grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som
bilvrak, trädstammat, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp
skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom
redan 1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt
Gunnar Anders från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades.
Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde
ritningar som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del
pengar men det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte
också 4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns 19 000
kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första satsningen.
Frendels önskemål vara att hela området ut till Hagabergen skulle förvandlas
till park. I en
tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn var
mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad
hade skapats av planteringsnämnden.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång
arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till
bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli
reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här
tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom
igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

Rektor Frendel, som kom till Askersund 1923, var
mycket trädgårdsintresserad. Hans målsättning var att förvandla träskområdet ut
mot Haga till Askersunds vackraste park. Med en skolbyggnad i kanten på
området. Frendel avled 1961, 72 år gammal.
Han är dock en av de drivande personerna bakom Strandparken, inte att förglömma nu
när invigningarna börjar dugga tätt.

”Fjärrskrivare ger tidningen snabbare
nyhetsförmedling”. Så löd en tidningsrubrik i gamla Askersunds-Tidning i
augusti 1952. En fantastisk teknisk utveckling för tidningen med den modernaste
formen av teleprinter , nämligen telex. Genom denna anläggning kan man föra en
verklig skriftlig konversation med alla som är anslutna till det textnät som
håller på att byggas ut såväl inom-som utomlands, kunde man läsa i artikel om
nymodigheten. För Askersunds-Tidning betydde det en snabb nyhetsförmedling
genom att tidningen fick ett värdefullt komplement till post och telefon när
det gällde riksaktuella saker.

Många som sitter vid en dator i dag drar säkert på
munnen när de läser det här. Nu tar bara några sekunder att sända text. Några i
dag kanske aldrig har hört talas om fjärrskrivare. Inte jag heller innan jag
började på Nerikes-Allehanda som då hade köpt upp AT. När jag började var det fax som gällde för att
få in artiklarna. Och papper som trasslade. Men för 64 år sedan när artikeln
skrevs var telex ett begrepp som enligt tidningen hade framtiden för sig. Vi
den här tiden var tidningen anslutna till en telexstation med ett 40-tal
abonnenter.

”Man slår bara ett nummer med en vanlig petmoj,
skriver vad man vill ha sagt med hjälp ett vanligt tangentbord och får svar
omedelbart om mottagaren sitter vid apparaten”, var budskapet.

I augusti 1952 så var en utbyggnad på gång till alla
små telegrafstationer i landet. Tidningarna var tidigt ute med nymodigheten.
Det fanns en förhoppning om att länsstyrelserna och polisen skull ta efter. Ett
föregångsland var USA

Nu hjälpte det inte att Askersunds-Tidning skaffade
sig en fjärrskrivare. Några år senare, 1956, lades tidningen ner, som så många
andra småtidningar vid den tiden. I dag är det de stora papperstidningarna som
har problem, trots bra teknik. Satsningen sker nu stort på den digitala
tekniken, medan ett antal duktiga journalister tydligen blir ”överflödiga”.
Ingen bra utveckling kan jag tycka som gammal journalist. Tror att många läsare
håller med mej.

En 40-tals bild från Askersunds tätort. Körde
en liten tävling på Facebook om vilken plats bilden var hämtad ifrån. En liten
ovanlig bild från området. Tävlingen var för lätt och de flesta gissade också
Lundby med utsikt över Banvallsvägen.
Helt rätt. Bilden kommer från familjen
Torsten Wetterstrands lite äldre familjealbum.

Juli 2016
Bild:Kim Bergqvist