Oves Blogg

Askersunds kommuns helägda bolag
Askersunds Kommunfastigheter AB har skrivit ett reservationsavtal med Peab
Bostad AB för byggnation av radhus med 16 lägenheter på Västra Strandparken i
Askersund. Intresset är stort och idag finns knappt 200 familjer på intresselistan
för boende i området. Byggnationen av radhus kommer att starta när cirka 60
procent av lägenheterna är tecknade. Bostäderna kommer att upplåtas som
bostadsrätter.

Den planerade byggnationen följer den
antagna detaljplanen och Peab räknar med att produktionen kan starta runt
årsskiftet. Inflyttning kan i så fall ske under 2016. Så småningom ska det också byggas
hyresrätter

”Utvecklingen i området runt Västra
Strandparken är mycket spännande. Just nu byggs Sjöängen med skola, bibliotek,
konsersal/bio och kulturskola. Under fjolåret flyttade flera företag in i de
nyrenoverade före detta verkstadslokalerna i området och nu är det alltså
mycket nära att byggnationen av bostäder startar. Allt i bästa läge med utsikt
över Vätterns norra del, Alsen”, skriver
kommunen på sin hemsida.

llustration av radhusen
gjord av Peab/Clarus Arkitekter

Skolbygget intill Strandparken. Två nya bilder på bygget visas varje vecka på kommunens hemsida. Bilderna är från två platser, men fotograferade från samma vinkel hela tiden.

Strandparken är utan tvekan askersundarnas
populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska
inte folk till sina båtplatser
eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det
inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång.
Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng
där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev
bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger
nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att
inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan
arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till
när det gäller arbeten runt stränderna. Plockar kommun också bort den märkliga
grinden ut till Borgmästareholmen blir det ännu bättre.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i
början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till
stationshuset som räknades och sköttes
ordentligt. Parken utanför stationshuset
kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på
50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har
hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var
det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid
strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i
slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns
det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard
i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid
strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet.
Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

Både kallbadhuset och järnvägsspåret är borta.

Strandparken på 40-talet

1950 påbörjades första etappen på arbetet från
stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om
politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder, som ofta leddes av någon
uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande
hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken
var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till
och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

Bild från 2012.Rivning av gamla byggnader för att ge plats för nya hus vid Strandparken.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker
spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna
ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro
till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro
just där. Vad skulle man göra där? Nu
blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på
fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med
Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar
för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en
period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det
också fanns en scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad.
Och det var inga problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans
plats för alla. I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta
arrangemangen.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med
strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden.
Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten
pryder strandkanten”. Det gäller 2015 också.

Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra
bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989,
då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många
bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information
till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i
Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett
centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som den stora
branden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar
gammal. Bourehnska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns
butiken ROST i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.

Bild från branden 1896

Beskrivningen av branden blev som en liten
följetong. Den första artikeln var
mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen
skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer
som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En
brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.

Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare
Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden
är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid
Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad
i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det
fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde
handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med
fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret
handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander
som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset.
Några ägodelar gick inte att rädda. Med
knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.

Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden
mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som
hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och
rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan
fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort
lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var
så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar.
Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.

Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med
energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också
nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder.
Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklagas för vårdslöshet med
eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod
intill butiken.

Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av
landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden?
Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat
någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han
började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där
han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor.
Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.

Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon
eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet.
Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet.
Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte
fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på
knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt
vad han orkade.

Många vittnen till branden blev kallade. Janne
Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt
ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng.
Då såg han ett eldsken lyste upp
trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en
kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att
väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där
postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan.
Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.

De som råkade ut för branden hade mycket svårt att
få ut ersättningar av brandstodsbolagen. De var mycket njugga med
ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av
Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte
skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna
kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade
verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden.
Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.

PS! Tyvärr har räkneverket på bloggen slutat fungerat. Det stannade vid 32 770 besök. Jag behöver helt enkelt hjälp med att sätta fart på verket igen. Kanske någon är duktigt på det. Jag bjuder på kaffe med dopp.

Förr ÖSK:aren i fotboll, Ronald Åman, arbetar med en
bok om ”Idrottsplaster i våra hjärtan”, tillsammans med K-spanaren Göran
Willis. Åman gjorde karriär som mittfältare i ÖSK och Djurgårdens IF. En mycket
bra spelare. Han var också uttagen i Sveriges VM-trupp vid fotbolls-VM 1978.
Göran Willis har också tillsammans med Staffan Bengtsson tidigare givit ut ett
tiotal böcker med kulturspaning som tema. Ronald och jag har haft kontakt med varandra om gamla klassiska idrottsplaster och händelser.

Ronald Åman besökte Solberga IP i Askersund på sin resa genom Sverige. En fin plats tyckte han, men blev mycket förvånad över att det saknades omklädningsrum vid fotbollsplanerna. Något som han skulle notera i sin kommande bok.

Skyllbergsvallen är aktuell i den kommande K-märkta boken om idrottsplatser.

Ronald som landslagsspelare vid VM 1978.

Ronald som ÖSK:are 1978. I nedre raden femma från vänster.

Ronalds och Görans programförklaring är en K-spaning
på unika idrottsplatser från A till Ö. Nedan är deras egen information om den kommande
boken:

”Vi vill med boken ”Idrottsplatsen i
våra hjärtan” dokumentera den svenska idrottsplatsen – en folklig och välanvänd
mötesplats, både i glesbygd och storstad. Idrottsplatsen hänger intimt samman
med förenings-Sverige och folkhemmets framväxt. Boken kommer att redovisa
historik, evenemang, publikrekord och udda händelser. Vi återger anekdoter
berättade av vaktmästare, ledare och andra eldsjälar. Vi lusläser gamla
tidningslägg på spaning efter friidrottsgalor, fotbollsderbyn och annat som ger
lokalfärg. Liksom idrottsplatsens dokumenterat stora betydelse för
invandrarungdom av bägge kön.

På en idrottsplats har inte bara spelats fotboll,
bandy och friidrottats. Vi skriver också om Barnens Dag, nationaldagsfirande,
artistgalor, boxning, speedway, mässor och riktigt udda händelser…

Hittills har ingen dylik skildring av idrottsplatser
i Sverige gjorts och därför tror vi att intresset ”Idrottsplatsen i våra
hjärtan” kommer att vara stort, inte bara bland presumtiva läsare utan även
från media och föreningar med idrottshistorisk koppling, liksom i kulturella
kretsar.

Det finns cirka 2 500 idrottsplatser i landet och vi
beskriver dessa från norr till söder, från A-Ö. Vi har valt att dela in idrottsplatserna
i tre grupper á lá Guide Michelin’s bedömning:

· En boll – ”en anmärkningsvärd idrottsplats i sitt landskap”

·
Två bollar – ”utomordentlig historia, värt en
omväg”

· Tre bollar – ”exceptionell historia, värt en egen resa”

För att få en pedagogisk redovisning har vi valt att
presentera idrottsplatserna i bostavordning från A-Ö. Under en bokstav kan ibland flera
idrottsplatser förekomma
(Slottskogsvallen, Stockholms Stadion, Strömvallen) men också bara två under Z (Z-parken och Zinkensdamm).

En viktig del av boken är de associationer som ämnet
ger upphov till. Mellan varje kapitel om en specifik idrottsplats kommer texter
om:

–
K-märkta, klassiska sportglosor
(”dynamo”, ”kolstybb”, ”hare”, ”trävirket”, ”överrock”, osv.)

–
Tidstypisk arkitektur; läktare,
entréer, vändkors, kiosker, ”pissplank”, m.m. Hur kan en idrottsplats bli
byggnadsminnesmärkt? Vad händer med klassiska idrottsplatser som Strömvallen i
Gävle, Malmö IP, Folkungavallen i Nyköping m fl. ?

–
Litterära citat med en idrottsplats i
fokus, t ex ur Spel över död linje av
Arne Stigson, Fotbollsfolket av
Desmond Morris, Hela bollen ska ligga
stilla av Bengt ”Cidden” Andersson, Folkliv
av Staffan Söderblom och Norrland av
Po Tidholm, På edra platser av Nils-Olof Zethrin , Allsvensk idyll av Jolo.

–
Namngivningen av idrottsplatser : Stora
Valla, Odenplan, Stadsparksvallen, Ängevi
och parallellen till namngivning av Folkets Park. Häckling av nya namn
som Guldfågeln Arena, Amokabel Arena, XL Bygg Arena….

–
Idrottsplatsen som nöjesfält; Vi
berättar om dans och konsertkvällar på Skogsvallen i Östervåla, på Borgholms
IP, Torleifs spelar på Horns IP, Bruce Springsteen/M Jackson/Stones på
Stockholms stadion, dans på Råglanna IP i Främmestad, Bowie på Nya Ullevi etc.

–
Härliga, sanna skrönor om legendariska
idrottare och turnerande idrottsmän; ”Cacka” Israelsson, ”Nacka”, ”Snoddas” och
”Tjotta” Olsson. Idrottare med ortnamn som smeknamn; Tumba, Särna, Knivsta
m.fl.

–
Härliga hejarramsor och
hejarklacksledare.

Bildmaterialet
utgörs av vykort, egna nytagna bilder, 5- 10 bildbyråbilder och avfotograferade
föremål, totalt cirka 200 bilder

Sammanfattningsvis:

Sverige har en unik, kulturell skatt i form av gamla
idrottsplatser som fortfarande är i bruk. Många av idrottsplatserna har en
historia som t.o.m. sträcker sig tillbaka till början av 1900-talet. Idrottsplatser har ofta varit – och är – den
naturliga samlingsplatsen på orten, en
slags ”Folkets Plats”. Många av dessa har en tydlig och personlig
prägel: entrébyggnader, avbytarbås, läktare, staket, hängräcken med
stenstolpar, omgivning med skog, betesmark, stenmurar, sjöar och ladugårdar –
den ena idrottsplatsen är helt enkelt inte den andra lik. ”Blott Sverige
svenska idrottsplatser har”, skulle man kunna säga för att travestera Almqvist.
Det är dessa kulturella krusbär vi vill skildra i ”Idrottsplatsen i våra
hjärtan”.

Göran Willis/Ronald Åman”.

En utställning till minne av konstnären Agneta Swidén som gick bort under det gångna året visas i Askersunds hembygdsgård under sommaren Den visas dagligen i lusthuset . Agnetas konst ska också visas upp i Konsthallen om några veckor.

Lasse Eriksson besökte utställningen i Hembygdsgården

Själv har jag gjort ett antal intervjuer med Agneta under årens lopp som journalist. Har också skrivit bloggar om henne . Lägger med en tidigare blogg:

Under årens lopp är det många som beundrat kulisserna på scenen i Åmmebergs Folkets hus. Det är ett vackert sommarlandskap, med björkar i grönska och en sommaräng i full prakt. Kvinnan bakom verket är konstnär Agneta Swidén, Sagersta, De flesta i Askersund känner henne och hennes konst. Men det är inte många som känner till att hon skapat kulisserna i Åmmeberg.

Kulisserna i Folkets hus var osignerade åtminstone fram till i början av 1990-talet, då Agneta fans på plats i Åmmeberg för att snygga upp sommarlandskapet på scenen. Då hade kulisserna hängt uppe i drygt 40 år. Agneta målade landskapet 1948.

”Jag var då 22 år. Pengarna för jobbet , 400 kronor, använde jag till en Englandsresa. Samtidigt med arbetet till Folkets hus i Åmmeberg, gjorde jag kulisser till hantverkarnas samlingssal i Askersund (nuvarande Folkets hus). Det arbetet fick jag 700 kronor för, men det var också lite större. Jag levde ett halvår i England för pengarna” berättade Agneta på Humlelyckan i Sagersta för mej vid något tillfälle.

”Dåvarande ordföranden i Askersunds hantverksförening , fiskhandlare Arvidsson, ville ha några kor målade på kulisserna som föreningen beställt. Jag vägrade måla kor. De hade inte passat in i landskapsbilden. Kulisserna skulle vara ett svenskt sommarlandskap som skulle passa till olika teaterföreställningar. Hur hade det sett ut om jag målat in några kor”, undrar Agneta.

År 1948 arbetade Agneta på en firma i Stockholm, som tillverkade teaterdekor och kulisser till folkparksscener. Firman gick i konkurs, så Agneta bestämde sig för att flytta hem till Askersund. När hon kom hem kontaktade dåvarande ordföranden i Åmmbergs Folkets hus, Helge Sjölund, för arbetet i samlingslokalen. Fiskhandlare Arvidsson fick nys om beställningen och bad Agneta göra något liknande till hantverkslokalen i Askersund. Kan väl i sammanhanget också nämna att Helge Sjölund är pappa till Bengt Sjölund, som är en mycket aktiv man i Lerbäcks hembygdsförening.

”Jag fick låna gamla gymnastiksalen uppe vid Sofia Magdalena kyrka som ateljé. Rektor Anton Frendel gav mej lov. Det behövdes stora utrymmen för att måla kulisser. Jag fick spänna upp bomullsväven på golvet och sedan måla”, har Agneta berättat för mej.

Efter kulisserna i Åmmeberg var det slut med sådant arbete för Agneta. Hon övergick då helt till sitt ”riktiga” konstnärskap. Jag var med och gjorde ett reportage när Agneta kom tillbaka till Åmmebergs Folkets hus i början på 1990-talet för att snygga upp sina målningar från 1948. Minns att hon var mycket glad över att kulisserna var sparade. Lite bedrövad var hon också över att hennes kulisser till samlingslokalen i Askersund var kastade.

Tradjazzen lever vidare i
Askersunds kommun, men har flyttas ut till Lerbäcks Amfiteater och PerOlof
Gården. Ett privat arrangemang. Förhoppningen är att det ska bli en tradition precis
som den ”gamla” festivalen. En festival som firade 30- årsjubileum förra året. Den traditionella festivalen i Askersund, har
ändrats till en musikfest med namnet ”Folk, Blues&Jazz i Askersund”. En festival
som hålls under en dag i juli.

Som journalist bevakade jag
”Tradjazzfestivalen” under ett antal år. Problemet var att cykelloppet
Vätternrundan gick samtidigt veckan före midsommar. Minns att det var en körig
helg för att få med det mesta i tidningen. Annars skulle nog läsarna ha blivit
besvikna. Vid ett tillfälle blev det rena kaoset . Hammarsbron hade låst sig
när den skulle stängas och tusentals cyklister väntade på att komma över för
vidare färd till Motala. Tyvärr hade vi reportrar
ännu inte fått mobiltelefoner. Jag gick inne i stan och plåtade
tradjazzmusikanter ovetande om vad som hände vid Hammarsbron. Tror det var det
som bidrog till att jag och flera andrar reportrar fick mobiltelefoner.

Carlsbergs brassband och dess
ledare Kesser Nilsen, satte Askersunds jazzfestival på Sverigekartan som en av
de trevligaste festivalerna i landet. Kesser
och bandets glädje smittade av sig på alla. Kessers glädje, humor och spontanitet
gjorde honom till en verklig publikfavorit. Alla fotograferade honom och bandet
när de marscherade fram på Askersunds gator. Folk som aldrig lyssnat på en jazz
kom bara för att se Kessers framfart.

Ryktet om Carlsbergs var ett öldrickande
gäng som bara festade. Jag var själv lite nyfiken på vem Kesser Nilsen
egentligen var som person. Det gick så många skrönor om honom. Därför bestämde
sig jag och dåvarande kollegan på tidningen, Irmeli, att ta reda på hur det låg
till. Vi åkte till Hilleröd i Danmark
för att träffa honom i sin rätta miljö. Och vi blev överraskade. Kesser var
föreståndare för en barnstuga, Gadevang Asyl i Hilleröd. Han var lika populär bland
barnen, som hos askersundarna vid festivalerna.

Glade Kesser blev lärare
genom en ren tillfällighet. Han är egentligen utbildad smed. Kesser var med i
FNL-rörelsen, som också ledde till at han blev vapenvägrare. Han hade att välja
på samhällstjänst, eller hamna bakom lås och bom. Kesser valde att avtjäna sitt
”straff” i en barnstuga. Han blev sedan kvar inom barnomsorgen.

Storgatan i maj 2015.
Bild:Ove Danielsson
Storgatan 1962.
Bild Eric Englund

Förr i tiden var det mycket
att viktigt i Askersund att utsikten
från torget ned till vatten inte var
skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka
ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det
alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta
Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans
stolthet.

Storgatan 1962
Bild:Eric Englund

I mitten på 1990 –talet hände
något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen
förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande
plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen. Minns som
journalist att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens
plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna
skymde. Nu är buskarna borta och torget har gjorts till parkering.

Storgatan vid i början av 1900-talet.
Från Leif Linus arkiv

Namnet Fikstorget kom ganska
sent upp som ett namn på en skylt. Många
i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen
som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en
återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fisktorget
och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson.

Stöökagatan mot Alsen på 50-talet.

I mitten av 1800-talet ägnade
sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser
som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen
förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid
namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in
mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var
omgivna av alléer. Det är väl bara att hålla med, även om det nu börjar bli
tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar…

Minns en person som ständigt
kämpade för att utsikten på toppen av Storgatan vid Sofia Magdalena kyrka ut
mot Alsen skulle var som den alltid hade varit. Utan skymmande träd. Under en
period var utsikten borta, men det är betydligt bättre i dag. Till bloggen har
jag med Eric Englunds löfte lånat några 60-talsbilder som han plåtat. Eric har
många fina bilder från Askersund med folk i rörelse på gatorna. Leif Linus
brukar låna ut bilder, det finns också vykort och själv har jag fotograferat en
del. Det är en blandning, men jag brukar skriva vad bilderna kommer ifrån. Det
kan kanske blir någon miss ibland och då får jag skylla på den mänskliga
faktorn.

Tidigare i år såg det ut som om serveringen på
Borgmästareholmen skulle bli utan arrendator. Det hade varit tråkigt för de som
besöker badet och holmen bara för att koppla av en stund. Men nu har det löst
sig. Paret Svempa Larsson och Marita Fält, ska hålla serveringen öppen under
sommaren. Jag har läst det i Allehanda och då är det sant. Det är bara att
önska lycka till. För det ändå något speciellt med den lilla fina holmen. Och
det finns också en bra historia om holmen.

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började
röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora
Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta
hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån
känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet utvärdshus på
holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns
massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen
och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta
till holmens försköning.

År 1908.Folk på väg till holmen

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette
Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka
kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var
plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Askersunds skarpskyttekår hade sina övningar ute på
holmen från mitten av 1800-talet . Stenarna som kårens medlemmar sköt mot finns
kvar ute på udden och rättades till för ett antal år sedan med pengar från
länsstyrelsen. På den här tiden var försvarsmakten i ett mycket dåligt skick.
Skarpskyttekårer och Lantvärn bildades lite var stans i Sverige. Vid starten
hade föreningen 180 medlemmar. När föreningen upphörde i slutet av 1800-talet
var medlemsantalet bara lite över 50 skyttar.

Restaurangrörelsen på holmen drevs av en snickare Carlsson
och hans fru. Rörelsen gick allt sämre och till slut blev det konkurs. Snickare
Carlsson gick under smeknamnet Kärleken, beroende för sitt stora kvinnointresse.
Men han var en skicklig möbelsnickare och hans alster har funnits i förmögna hem
och herrgårdar.

1878 annonserades byggnaderna på holmen ut och efter
en tid gick Askersund stad in som köpare. Kommunen är fortfarande ägare till
borgmästare Knöös sommarnöje.

IFK Askersund-som bildades 1904- hade sin första
idrottsplats ute på holmen. Sanden till hoppgropar hämtades med båtar av
medlemmar vid Husabergsudde. Det fanns många tidningsnotiser om båtar som var
när att sjunka av tunga laster. 1908 lämnade IFK holmen för en ny tävlingsplats
i närheten av Väderkvarnsbacken. 1925 invigdes idrottspalatsen där hyreshusen
vid Torsten Carlssons väg finns i dag.

Kumla-Greven var en given artist vid holmefesterna
Amatörtävling på holmen. Nisse Lundstedt vann inte.

På väg till holmen. Bild:Kjell Johansson

Prisutdelning efter IFK-tävlingar på holmen.

1999 gjorde en elev vid högskolan i Kalmar en stor
en inventering av den biologiska mångfalden på holmen. Hon konstaterade att
många av de stora träden som planterades i mitten på 1800-talet fanns kvar. Hon
blev imponerad av den biologiska mångfalden. Kan inte svara på var hennes var
hennes kartläggning av djur-och växtligheten på holmen tog i vägen. Det var ett
examensarbete.

IFK höll stora sommarfester på holmen fram till
70-talet. Folk fraktades ut med vedskutor. Föreningen drev nästa hela sin
verksamhet med inkomster just från ”holmefesterna”. Det var en fest som alla
skulle till. Bilköerna in till stan på lördagskvällen var långa. En del kallade
”holmefesten” för en fyllefest. Det gick rykten om att det fanns folk som
önskade att holmen sjönk med alla syndiga människor. Men det var nog bara en
skröna.

Diskussioner om en bro till holmen hade diskuterats
länge. En bro skulle göra holmen attraktivare. Under tiden försökte kommunen
med egna turistbåtar och arrendatorer till serveringen att göra stället
populärt. Men det blev aldrig något
stort besökstryck. När bron sedan byggdes av en privat byggmästare försökte
några idrottsföreningar med stora dansband och golfbanor. Inte det heller
lyckades. Det blev inga pengar över till arrangörerna efter allt slit.

Badet som finns i dag diskuterades länge. Nu finns
det här och det har blivit populärt både av barn och vuxna. Förts var namnet
Barnens Ö, men det namnet var skyddat, så därför blev det en ändring till
Barnens Egen Ö. För mej hade det räckt med Borgmästareholmen med en underrubrik
som handlar om barn. På holmen finns också en lekplats, som i dag inte är allra
bästa skick. Men vad jag förstår ska kommunen också fixa till det vad det
lider.

Slutligen några ord på vägen till de politiker som
finns med i dag. Vad säger ni om den ogästvänliga grinden ut till holmen? Hade
jag någon makt skulle den bort omgående, men nu har jag inte det. Och jag vet
att ett antal politiker har samma åsikt, men har svårt att komma till skott.
Har träffat folk i Strandparken som vill gå över till holmen på kvällen, men då
är grinden stängd! En grind kan nog inte skydda varken mot vandalisering varken
på båtar eller ute på holmen. Tvärtom. Det är väl bra att folk rör sig både på
bron och ute på holmen. Och det finns ingen annan båtbrygga i Strandparken där
man satt upp en grind, trots massor av fina båtar. Den kostade för övrigt
35 000 kronor när den sattes upp för ett antal år sedan. I mitt tycke
bortkastade pengar.

Med Bernice Anderssons satsning kom ”riktig lakrits”
till Askersund. Hon driver sedan några år tillbaka en butik med namnet ”Glas
och Laktris”. Att det blev just den lite udda verksamheten var något av en
tillfällighet.

-Det var vid ”Chokladfestivalen” där fanns en
utställare med kombinationen lakrits och choklad, som jag nappade på idén. Det fanns inget sådant i Askersund
och jag visste att lakrits blivit allt populärare, berättar Bernice.

-Lakrits används i dag både vid matlagning, till
sallader, glass och bakning för att bara
nämna något. En trevlig utveckling, tycker Bernice.

När jag växte upp var det bara lakritspipor och
tablettasken Salmiak som gällde. Nostalgiska minnen. Bernice kan ge ett
lugnande besked.

-Både lakritspipor och Salmiak finns kvar.

Hos Bernice finns det lakrits och choklad i alla
tänkbara smaker och kombinationer. Hon
marknadsför också glasföremål. God lakrits i en vacker skål. Kan det bli bättre

Stöökagatan i Askersund norr ut från torget var förr
ett livligt gångstråk. Där låg Centralcaféet, en sytillbehörsaffär, Erik
Vulkarns gummiverkstad, Sams begravningsbyrå, Kias bageri, Bernhard Andersson
skomakeri för att nämna något. På Rådhustomten fanns också en affärsbarack.
Verksamheter som folk var mer eller mindre tvingade att besöka ganska ofta.

När Rådhuset byggdes ut blev stora delar av gatan
norr ut kontoriserad. Folk stannar ofta i dag i närheten av torget och den
stora matvarubutiken. Nu finns det ett gäng som försöker få tillbaka lite av
det gamla gångstråket. Och de kämpar på för att locka folk. I gamla posthuset
vid Stöökagatan finns både ”Silver Carina”, Zebra Form” och ”Glas och Lakrits”,
så ett råd är att inte bara stanna vid torget. Gå några steg extra.

Målning i trappuppgången intill ”Glas och Lakrits”. Butiksägarna norr ut på Stöökagatan vill locka folk också en bit från torget.

Fotnot:Lakrits
är en naturprodukt som framställs ur rötterna på
växten Glycyrrhiza glabra, lakritsrot, som i sin tur är en ärtväxt som växer
vilt i Medelhavsområdet, Ryssland, Kina och Iran. Trots att lakritsroten varit
känd i tusen år och medicinkännare som Hippokrates prisade den för dess
magbefrämjande effekter, har ingen ännu kommit på hur man odlar lakrits. Det
gäller alltså att hitta den vilda. Den bästa och finaste lakritsen sägs komma
från Kalabrien i Italien.