Oves Blogg

Bilar eller
torghandel är en fråga som ständigt är på tapeten i Askersund.
Önskedrömmen är naturligtvis att få
plats med bådadera . För mej är det
givet att det ska finnas torghandel. Undrar
om man får flytta bort den helt för
kulturansvariga myndigeter? Och för
askersundare i gemen? Redan i dag har torghandeln fått maka på sig lite för bilarna. Så kommer det nog också att bli i
fortsättningen också. Bra eller dåligt? Det beror förstås
på vilka ingångar och
intressen det finns för torget.

Det finns förslag om att flytta torghandeln till
gågatan mellan rådhuset och Torghallen. Det kanske går att ha
torghandeln där också? Näringslivschef
Henrik Olofsson har svart på hur han har tänkt sig det hela. Svaret finns på
hemsidan:ovedanielsson.se under Nyheter.

En 50-talsbild

Många av mina
bloggar går också på na.se under Askersund om det skulle vara så…

Det saknas sökfunktion till mina bloggar. I väntan på det finns det en söklista på
min hemsida:ovedanielsson.se, över de bloggar jag skrivit. Det kanske
underlättar lite. Kan också glädjas åt att hemsidan/bloggen har haft drygt 24 000
besökare. Vem trodde det när jag började skriva. Inte jag i alla fall. Säkert
är det inte unika besökare, men ändå…

De flesta av mina bloggar går nu också i na.se under Askersund. De som jag skrivit där är betydligt lättare att hitta. na.se har ett bättre söksystem.

”Flickorna på trikån” i Askersund var ett begrepp i stan
under många år. Det var långt innan
popgruppen Gyllene Tider kom ut med sin
hittlåt ”Flickorna på TV 2” år 1979. Bara det. Men jag tror
inte Gessle hade sneglat åt Trikåfabriken i Askersund när han skrev den. Han kom
nog på det själv. Och det hade nog
inte rimmat så bra.

På senare år har det handlat väldigt mycket
om gamla Askersundsverken. Men den
här bloggen ska påminna om en
stor kvinnoarbetsplats. Trikåfabriken.
Tycker den har fallit lite i glömska. Det måste vara rättvist. Och det var
många som jobbade där. Alla var förstås
inte flickor , utan det fanns folk
i alla åldrar. Några män hade också anställning vid ”trikån”.

Gamla Askersunds stad kunde annars
inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor
jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars
alltid varit det dominerande i stan. De största industrierna var Askersundsverken
(AVA), Askersunds bryggeri och
Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta
Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre
stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en
intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av
90-talet. Säkert finns den att få tag på
någonstans. Det började redan på 1800-talet med
A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler
invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Ett 70-tal personer jobbade där.
Fabriken lades ner 1907.

Eivor Lundqvist

År 1909 startade köpman Karl
Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i
hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in
till Askersund. Nilsson förvandlade lite
senare också Askersunds Trikåfabrik till
ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets
snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora
Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag och ägs av Kent Oliv. I början av 1940-talet
hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160
anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Fest för personalen.” Trikå-Nisse” i vit skjorta längst fram

Gamla tider vid fabriken

Ernst Skoog och Johan Johansson lastar ut

Vid seklets början skedde en
förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska
läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen.
”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade
hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur
bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken
övergav därför till viss mån sin första
specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod
fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens
glansperiod. Efter Karl Nilssons död
1954 tog riksdagsmannen Matteus
Berglund över som disponent. Efter honom
leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som
VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse”
hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till
1975 , då han efter ett eget förslag om
nedläggning av fabriken tog över
sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av
lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som
företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året
därpå som AB Askersunds Teko med ett
tiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget
fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland
var över.

Trikåfabriken blev
under några år också en trevlig nöjeslokal med både
mat och fina artistuppträdanden. Några av de bästa artisterna i Sverige kom då till Askersund och gamla ”trikån”. Namnet på stället blev Krokodilen skapad av
skinnkonstnären Benny Öhrman. Han
finns numera i det stora landet
i väst, där han fortsatt med sin skinnkonst. Benny är en skicklig konsthantverkare. Minns en
gång som journalist när min
kameraväska hade gått sönder. Tog upp
problemet med Benny. Ett antal timmar senare hade han en ny väska klar. Det finaste jag haft. Det
kallar jag för yrkesskicklighet.

Benny Öhrman

Senare gjordes en stor satsning av ett callcenterföretag. Ni vet sådana företag
som ringer till folk och vill sälja
olika produkter. Förmodligen ett tufft
jobb rent psykiskt. Många
uppringda är inte helt vänliga. Satsningen skulle ge ett 100-tal jobb
enligt företag och näringslivsansvariga.
Det var stort när det hela presenterades. Vackra förhoppningar som gick i stöpet. Så
kan det bli ibland. Företaget finns inte
längre kvar i Askersund. Vet inte
riktigt i dag hur lokalen används? Men
ägaren Kent Oliv gjorde stora ombyggnader
för att det skulle passa alla telefonförsäljare. Under en period fanns
också ungdomsgården där, men den fick flyttades när callcenterföretaget
skulle in.

Som vanligt har Leif Linus
Larsson plockat fram några av bilderna
till bloggen. Bara som en upplysning. I telefonkatalogen står det bara
Leif Larsson för den som letar. Linus är
ett bra smeknamn som Leif borde lägga
till i katalogen.

OBS! Bloggen finns också på na.se under Askersund med ytterligare någon bild

Ove Danielsson

Skrev en blogg om Harry Karlssons Vätterbåtar den 27 juni 2013. Det finns ytterligare några bilder på bloggen från hans samlingar i källaren i gamla glasbruket. Var med vännen Håkan Jaldung i källaren. Han forskar om Vättersnipor och ska senare i höst skriva om båtarna. Håkan fotograferade och gjorde mätningar på ”krösaseglaren” som finns där. Förhoppningen är samlingarna så fort som möjligt ska lyftas upp i ljuset igen.

Har varit till Hargebaden och tagit mej några dopp. Uppväxt två meter
från en sjö känns det som ett måste med
ett bad när jag kommer till en badstrand. Även om det är
lite kyligt.

Kände mej
faktiskt lite uttittad i Harge. Jag var nämligen en av få som saknade tatueringar. De
flesta var ”fulltecknade”. Några undrade säkert vad det var för typ som gick helt utan teckningar på
kroppen. En som inte har hängt med i
svängarna. Men jag kan försvara mej med att jag i alla fall badade till skillnad
från vissa andra.

En del hade namnen
på sina barn, barnbarn, fruar, män, sambos och allt vad det nu kunde
vara lite var stans på sina kroppar.
Själv föredrar jag att träffa mina barn-och barnbarn på nära håll. På en del
kontor finns det också en hel fotosamling på familjen. Har aldrig riktigt förstått
mej på det.

Bilden är inte från Hargebaden. Men det är en variant på tatuering

Andra hade ristat in sin älsklingars namn på kroppen ,
men det är att ta en stor risk
tycker jag, med tanke på skilsmässostatistiken. Det är inte
lätt att få tag på en med samma namn om det skulle spricka. Och det
inristade namnet sitter där även om man inte har några känslor kvar. Ingen rolig läsning kan
jag tänka mej.. Som tur är finns
enklare lösningar om tatueringar är ett
måste. Mina barnbarn brukar köpa
tuggummin där det finns kartor med tatueringar att klistra på armar och ben.
Och det går att tvätta bort. Men det går förstås inte att bada då.

Politiker
pratar ofta och mycket om nya jobb och framtidssatsningar. Nu senast under
Almedalsveckan. Vad jag förstår efter en
dag, eller rättare sagt en halv dag, eller mera rätt några timmar, på stranden
i Harge måste tatueraryrket var
ett verkligt framtidsyrke. Något att ta
på allvar. Men jag har aldrig hört
någon politiker prata just om det
yrket. Det krävs både kunskap
och fantasi att kunna pryda folks
kroppar med text och bilder. Och det
måste bli rätt. En felstavning
kan bli förödande.

I övrigt var det
några lyckade timmar i Harge. I
avsaknad av en mindre kylväska tog jag med till butiken vid campingen och köpte några franska. Men då saknades
smör. Ägaren Mats är en serviceinriktad man. Han hämtade smör och brödkniv i sitt egna kylskåp och så var
den saken ordnad. Utan ersättning. Ska nog köpa en liten
kylväska vad det lider. Vi har en stor kylväska i hårdplast med hantag,
men för två smörgåsar tycker jag det var
att ta i.

När det gäller
tatueringar kanske många
tycker jag är en inkrökt bakåtsträvare?
Och det kanske är så…

Bloggen finns också på na.se under Askersundsbloggen

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Askersund har en smed i sitt
stadsvapen. Det har säkert inte undgått någon som besökt eller bor i Askersund.
Det är bara att kasta ett öga upp mot rådhustaket, så finns smeden där för med
sin slägga slå in hel- och halvtimmar. Många av dagens askersundare undrar nog
över varför det blev just en smed. Men alternativet, en grosshandlare i spik,
hade varit sämre åtminstone när det gäller att få till ett konstverk som
uppmärksammar alla på vad klockan visar. Möjligen kunde man ha skapat en
grosshandlare i järn som dunkat portföljen i rådhustaket varje halv-och
heltimma…

En del har mer eller mindre
på skämt eller allvar krävt att smedens slägga på rådhustaket borde bytas ut
till något modernare. I mitten på 40-talet
fanns det en önskan hos tecknare Hamberg, att släggan borde bytas ut mot
en bandyklubba. Staden hade gjort sitt namn känt genom IFK:s fina bandylag.
1945 debuterade Gunnar Carlsson i A-landslaget mot Finland på Stockholms
Stadion och utsågs till matchens bäste spelare. Det föranledde Hamberg sitt
lite udda förslag. På senare år har någon sagt att smeden borde ha ett
blåsinstrument istället för släggan, med tanke på hur stora
tradjazzfestivalerna har blivit. Nu skulle
auktionist Erik Lind platsa med
sin auktionsklubba på taket. Antikmarknaderna som han ordnat under många år
lockar 10-15 000 personer till Askersunds hamnområde varje år. Det
är nog den största händelsen i staden nu för tiden.

———————————

OBS! Det finns mer att läsa och flera bilder under na.se och Askersundsbloggen från onsdag morgon. Gå gärna dit och läs vidare. Kommentera gärna.

Artister
kommer ofta i stora flotta bilar
eller i bussar med ”firmanamnet” på
sidan. Men sådant gäller inte på Lerbäcksmarken och för populära Eva Eastwood. Hon kom på cykel till
sitt framträdande i sällskap med sina barn. Inga divalater där inte. Som en liten förklaring på det hela kan
nämnas att hon bor i närheten. Men hon
hade kunnat ta bilen…

Eva Eastword gjorde två framträdanden under lördagen
med The Jetaways. Det svängde verkligen
på gräsplanen intill kyrkan. Eva är
populär och lockar mycket folk.

Årets marknad
måste ha dragit rekordpublik i det vackra vädret. Och det fanns mycket att välja på i de
många marknadsstånden. Själv köpte jag en påse
bruna marknadskarameller för 35
kronor.

Marknadsparkeringen finns alltid på ett gärde
intill kyrkan och bondgården. Det
var en imponerande syn av bilar.
Kalvarna på betet intill verkade
undrande inför alla blänkande
bilar och allt folk som vandrade
förbi. Och inte undra på det.

När jag
skriver det här mumsar jag på bruna karameller, med skorna står på tork. Det fanns många koblajor på
parkeringsgärdet och ser man sig inte för blir det problem.

Lerbäcksmarknad
är en trevlig tillställning där det finns något
för alla. Både för små och stora.
Kan nämna att deckarförfattare Jan Mårtensson som vanligt satt och signerade sina böcker. Där var det kö.

Programledare var gamle kollegan på tidningen, Björn
Palmqvist. Och det klarade han galant. Vet sedan gammalt att Björn tycker sådan är roligt. Det märks också.

Ove Danielsson

Askersunds kommun visar ofta
med stolthet och glädje upp bebyggelsen på Norra Bergen. Kulturen förlägger
sina stadsvandringar förbi de små röda välskötta husen med sina uthus. Rena
idyllen. Och kultur om något. Gästande turister blir ofta lyriska över vad de
ser.

Bebyggelsen på Norra Bergen
har dock en mörkare historia än vad som framgår i dag och som det inte pratas
så mycket om. Precis som övriga centrala delar av Askersund rutades även Norra
Bergen in med rektangulära kvarter.
Helt i stormaktstidens rätlinjiga anda. Men planen för Norra Bergen
förverkligades aldrig. Markförhållanden var för svåra ansåg de styrande över planen. Istället växte det upp en
enklare bebyggelse där så terrängen tillät. Hantverkare, daglönare och de allra
fattigaste i stan byggde små enkla hus av timmer och bräder i traditionell
stil. Husen rödfärgades också. Husen byggdes sedan till när ekonomin tillät.
Annat var det nere i stan där husstilarna växlade.

OBS! På na.se under Askersundsbloggen finns mera att läsa och flera bilder. Det går också bra att kommentera på båda ställena.