Oves Blogg

Talgoxarna har börjat kvittra på allvar de senaste dagarna när solen legat på. Värmen har väckt upp vårkänslorna kan man tänka. Och då gäller det att vara förberedd med fina boplatser. Några holkar har vi redan, men för några dagar sedan kompletterade vännen och skogkarlen Hans-Olov Karlsson i Åsbro boplatserna med några unika holkar. Sådana som bara en van skogskarl kan tillverka. Men så har Hans-Olov ofta också hållit sig framme när det gäller SM i yxkastning. Holkarna som nu finns hemma hos mej är dock formade med motorsåg.

Hans-Olov var inne i Örebro på Hindersmässan och visade upp sina holkar. En av holkarna är sågade i en längre granstam. Många blev imponerade och ville beställa. Vårt problem är placering av den långa holken. Katten Alice tycker om fåglar, men inte på samma sätt som vi människor. Hon äter upp dem! Därför måste jag nu hitta en plats där hon inte kan fånga de fina små fåglarna. Kanske på garagetaket med ett hönsnät som skydd…

Vi får se. Det är ett en bit kvar innan våren gör sitt inträde på allvar. Under tiden hinner jag fundera. Men fina holkar var det. Och Hans-Olov är en snäll person som tänker på mej.

Nisse Alexandersson och Julis Andersson vid isupptagning på 50-talet vid Stapelängen. Personen i miten är okänd för mej.

Isupptagning på Gårdsjön. Mannen som sågar är Nisse Nilsson i Läggesta.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott. Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen. En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Hamnen med isdös på 40-talet.

Isdösen vid bryggeriet

Isvarningen verkar vara i överkant. Här lägger kommunen ner en ledning, men först måste isen sågas upp. Det är en 50-talsbild

En rykande aktell bild från fiskelägret i Klangehamn. Det blåa längst bort på bilden är öppet vatten. I Klangehamn ligger isen bara någon vecka i februari. Allt enligt fiskarna.

Vännen Linus Larsson har hjälpt till med bilder som vanligt. Han har ett fantastiskt bildarkiv. Några bilder har jag haft i mina egna gömmor.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Vi det senaste fullmäktigesammanträdet tog politikerna beslut som bland annat gällde detaljplan för del av Edö där vägen ingår. Det var en revidering av en plan från 2007. Detaljplanen stämmer nu med gällande översiktsplanen, där det finns hårda krav vad gäller användning av mark-och vattenområden.

Det finns delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Men nu har ärendet gått så långt och kostat stora pengar , så motståndarna verkar få det svårt. Mest entusiastiska är nog beslutsfattarna själva och det är inte så konstigt. Har politikerna tagit beslut i frågan så måste de också tro på satsningen. Annars vore det konstigt. De är ganska säkra på att ett antal attraktiva tomter ska locka nya skattebetalare till Askersund. Och då kanske med lite fetare plånböcker. Den som lever får se…

Stjernsund och Edö i slutet på 1800-talet.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor. I partierna låg buden för köp mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor. För den högre summan stod grupper inom centerpartiet och för den lägre socialdemokraterna. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt meddelade Örneberg att han viljes sälja delar av marken till kommunen genom en bytesaffär. I utbyte mor Edömarken ville han ha ett skogsområde från den kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott, men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik Franzén var dock motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att det inte var frågan om något förköpsärende. Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och Örneberg! När det uppdagades tog ärendet ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxtstakt ser jag det inte som ett reellt alternativ att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Persson , också kallad ”Edö-gubben” var en udda pesron som bodde på Edö och som de flesta kände till. Han åkte in till Askersund varje dag.

Torsten Örneberg och Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten för hela området. Kommunen fick köpa det område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan om bytesaffär.

Elsa Andersson omkom vid ett fallskärmshopp i början på 20-talet på Edö. Där finns också en minnessten om henne.

Det var historien om Edö och kommunens köp. En del argument används fortfarande. Som att Edö ligger för långt bort från centralorten. Men det var för 35 år sedan.

Vännen Linus Larsson har som vanligt hjälpt till med bilder.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Polismännen Erik Lindmark och Verner Karlsson undersöker vedhögen i Svinnersta.

Flera TV-program handlar numera om olösta kriminalfall. Ibland får programmen in tips så fallen kan lösas, men många blir olösta. Själv minns jag ett lite udda fall från Svinnersta i mitten på 50-talet, som vad jag vet fortfarande är olöst. Förmodligen också lagt till handlingarna.

Hemma hos ett äldre lantbrukarpar i Svinnersta exploderade vedspisen. Det var nära att sprängskotten som fläkte upp familjens spis kostat kvinna i huset livet. Men hon klarade sig undan med svåra ansiktsskador. Av attentatet blev hon också blind på ett öga. Mycket tragiskt. Explosionen inträffade när frun i huset lade in ved i spisen för att koka kaffe. Någon hade laddat några vedklabbar med sprängämnen. Några detonerade , men det fanns ytterligare tändhattar som inte detonerade, så explosionen kunde ha blivit mycket värre.

Järnspisen exploderade när hustrun i huset skulle koka kaffe

Från polishåll visste man inte från början inte hur man skulle beteckna Svinnerstahändelsen. Var det ett mordförsök eller bara ett dumt tilltag? Ja det var frågan? Efter sprängningen började det brinna i en kudde och i en soffa. Branden släcktes av en städhjälp som paret hade anlitat. En sak var dock klar, tändhattar och sprängämnen hade apterats i vedklabbarna. Maken hade burit in veden på morgonen eftersom han visste att det skulle komma en släkting och baka under dagen. Frukosten lagdes i spisen utan att något hände. Elden fick slockna och det var när frun i huset tände på senare för att koka kaffe som explosionen inträffade.

Landsfiskal Hugo Haag i samtal med den drabbade husägaren

Polisen lade ner ett mycket omfattande arbete med att höra olika personer. Uppgifter som kunde lösa det så kallade ”spisattentatet”. Dock utan resultat. Kriminaltekniska anstalten fick ta hand om vedklabbar, tändhattar och övriga fynd för analys. Men det ledde heller inte till någon lösning.

Bara ett lite exempel på svårlöst fall, men det är säkert bra att det finns program som kan lösa kriminalfall och hjälpa människor som drabbats.

Ber också om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten , men gamla tidningsbilder blir inte bättre.

PS! Kommentera gärna.

Diskussionernas vågor har gått höga när det gäller placeringen av den nya skol-och kulturbyggnaden i Askersund. Det fanns olika alternativ på placering. Till slut kom politikerna fram till att byggnaden skulle ligga där Sjöängsskolan ligger i dag. De gamla skolbyggnaderna skulle rivas bort för att ge plats åt det nya moderna huset. Nu har det skett ytterligare en ändring beroende på att kommunen kunde köpa in verkstadstomten vid kanten av Alsen, strax intill skolan.

I mitten på 50-talet fanns en liknande skoldiskussion om placeringen av en nya enhetsskola. Behovet av en centralskola för Askersunds och Hammars storkommuner var på tapeten. Det skulle bli en skola för 20 klassavdelningar (7-8-9)och då var också Samrealskolan inräknad. En kommitté med rektor Anton Frendel som ordförande tillsattes. Övriga i kommittén var överlärare Henry Dahlin, skräddarmästare Olle Ergon, kantor Sture Engström, överlärare Ragnar Wiklund och Einar Adolfsson. Kommittén granskade fyra alternativ mycket noga enligt gamla protokoll.

Rektor Anton Frendel

Kommittén presenterade fyra förslag. Ett av de fyra alternativen var uppe på Norra Bergen i direkt anslutning till Samrealskolan, på en tomt öster om dåvarande idrottsplatsen (Torsten Carlssons väg), Marieborgsområdet, samt Folkskoleparken och Strandparken. Politikerna fastnade också för det senare alternativet, där Sjöängsskolan finns i dag.

När det gällde skolbygget på Norra Bergen insåg Frendel och hans mannar i kommittén att det skulle bli knepigt. Askersunds stad ägde marken ner till Loggatan, men området ligger på en bergås. Det skulle bli för dyrt att bygga där med alla sprängningsarbeten. Annars var alla ense om att området var ”utmärkt vackert”.

Samrealskolan på Norra Bergen är en bra riktpunkt

Tomerna öster om gamla IP och hela Närlunda var staden ägare till. Det fanns dock två tomter som tillhörde ”rektors lönejord”. Men enligt kommittén skulle det inte bli några problem att få arrendera tomterna. Grundförhållandena var bra, men det fanns nackdelar. Platsen låg väl långt från staden. För de som kom utifrån hade läget inte någon betydelse, men för stadens egna barn att det var ” väl lång väg att traska vintertid fyra gånger om dagen”. Och jag som alltid hört att skolbarnen förr i tiden fick gå milavägar för att komma till skolan….

Det tredje alternativet var Marieborgsområdet. Stadsarkitekt Fredriksson var helt inne på den linjen. Politikerna visste att en del av markområdet skulle användas till en ny riksväg, men det avskräckte inte stadsarkitekten. Skyddande planteringar skulle lösa problemet. Det fanns ett mänskligt problem att lösa när det gällde Marieborg. Syskonen Beckman , Maria och agronom Beckman, som ägde området var inte ense om markpriset. Brodern vill ha ut betydligt mera pengar för området än sin syster.

Marieborgsområdet på andra sidan vattnet.

Gamla idrottsplatsen

Kommitténs förslag var ändå att bygga på Marieborgsområdet, och alternativ två var öster om gamla IP. En vägdirektör hade föreslaget den plats som Sjöängsskolan ligger på i dag, och som också blev politikernas beslut. Frendel och hans kamrater ansåg inte att det var något särskilt bra förslag. Men med facit i hand kan man konstatera att de blev överkörda av politikerna. Frendel tyckte läget var bra , men att grundförhållandena för riskabla. Vidare visste inte kommittén hur det skulle bli med järnvägen som drog fram förbi Strandparken. Och så skulle också askersundarnas hjärtan börja blöda med ett skolbygge strax intill Strandparken. Det blev ändå så och jag tror inte att särskilt många hjärtan har börjat blöda för att Sjöängsskolan ligger där den ligger.

Strandparken som rektor Frendel skulle bli förstörd med anledning av skolbygget. Bilden är från ett vykort. Ett mycket märkligt vykort som inte kan få mer en en ”uggla”. Jag bor på Ugglegatan.

I kommittén fanns det med tre personer från Hammar. När de väl kom hem och presenterade förslaget föll det inte i god jord. Hammars kommun ville själva ha en nioårig enhetsskola. Många av ledamöterna i fullmäktige var helt motståndare till en placering i Askersund. En av de drivande var Valle Eriksson. Resultatet blev att Hammars kommun själva skulle göra en utredning. Och i den kommittén valdes Valle Eriksson in. Så blir det ofta när någon kommer med förslag. Efter kommunsammanslagningen i början av 70-talet löste sig frågan av sig själv. Då blev enhetsskolan placerad i Askersund

Kan väl nämna att Askersunds tenisklubb vid samma tid ville flyta sina banor från Oxgropen till en plats norr om Strandparken . I anslutning till banorna skulle byggas en mindre servering. Frågan diskuterades flitigt, men försvann ganska snart från dagordningen. IFK Askersund hade i början på 40-talet försökt anlägga en landbandybana i området men det blev en omöjlig uppgift. Vattnet försvann snabbt ner i den gamla soptippen som delar av Strandparken var en gång.

Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Sören ”Snidare” ska skulptera vinnarna vid skid-VM i Oslo. Här i sällskap med världsmästaren i boxning, Ingemar Johansson och Bengt-Olof Rydell

Sören tar med hela familjen till Oslo under VM-veckan.Här med hustrun Yuphin

Nu är det defintivt klart att Sören ”Snidaren ” Niklasson kommer att finnas på paradgatan Karl Johan under skid-VM i Oslo nu i mars för att skulptera skidsegrare. Har nämnt det förut på bloggen, men då var det inte riktigt klart. Men det är det nu.

Sören Snidares uppgift blir att skulptera alla segrarna inför publik på paradgatan. En uppgift som han verkligen ser fram emot. Precis som skidåkarna kommer han att lägga sig i hårdträning för att vara i fin form inför den grannlaga uppgiften. Sören älskar att uppträda inför storpublik med sin motorsåg.

-Jag tar med mej hela familjen till Oslo en vecka. Klart att ungarna ska få se farsan snida skidåkare. Det blir ett minne för livet både för mej, hustrun Yupin, och barnen. Jag har ringt till skolan och de får ledigt. Annars hade inte jag åkt, upplyste Sören i telefon på fredagskvällen (21/1)

Det är nu inte första gången träkonstnären Niklasson skulpterar framgångsrika skidåkare. Vid utförsåknings -VM i St.Anton 2001 fanns ”Snidaren” på plats i Österrike för att avbilda en del storstjärnor. Det var det året som Anja Persson tog sitt första slalomguld. Hon körde också hem ett brons i storslalom. Ett VM som både Anja och ”Snidaren” minns med glädje.

Förhoppningen är nu att Kalla, Hellner och en del andra svenskar ska få sin avbild i trä på Karl Johan.

Efter en del övertaning kommer också Sören ”Snidaren” att finnas med i TV när Talangjakten drar igång, så det gäller att hålla ögonen öppna. För en verklig färgklick är ändå Sören, ständigt full av nya ideer .

Lennart Hammervik , 1961. Disponent vid glasbruket under många år. 1963 räddade han kvar driften i Hammar.

Lagret med flaskor

Ofta var det så förr på det gamla bruksorterna att chefsjobben gick i arv från far till son. Det kanske inte gällde den allra högste chefen utan mera när det gällde mellanskiktet. Eller ”springpojkarna” som var jobbarnas elaka benämning. Men det har ändras med tiden. Kanske det gamla sättet at rekrytera chefer lever kvar på några få ställen. Nu är det höga betyg , kunskap och hur man uppträder socialt mot andra. Åtminstone ska det vara så…

Det är historien om en pojke som föddes i en av de röda med sedan länge rivna längorna vid Hammars glasbruk. En pojke som ville något annorlunda och som absolut inte fick ärva sin chefskap. Han såg sin far gå på bruket, som en mycket skicklig glasblåsare vars hela liv fylldes av svett, möda, tristess och vardagsrutin. Pojken hette Lennart Hammervik. Från 1962 till 1970 var han disponent vid glasbruket. Det var också han som räddade stordriften på bruket under några kritiska dagar 1963. Att sedan glasbruket lades ner i början på 90-talet är en annan sak.

En av anledningarna till att jag just valt Hammervik att skriva om är att jag träffade honom flera gånger i veckan under min tid på bruket. När han började jobbet på morgonen gick han igenom hyttan, hälsade och frågade hur det gick med flaskorna innan han gick upp på kontoret. Det var en viktigt promenad för honom. Mej frågade han ofta om hur det gick med idrotten, fotboll, bandy, ishockey, brottning, rinkbandy i korpen och allt vad det kunde vara. Vilka matcher som väntade och när de skulle spelas. Kanske gick någon match på Hammarsvallen som han kunde titta på. Andra frågade han om fiske och jakt. Det var en man som brydde sig och som aldrig glömde sin bakgrund. Sådan gillar jag och därför skriver jag den här bloggen. Han glömde aldrig sin bakgrund i blåblusen.

”Jag sprang omkring på bruksbackarna som alla andra grabbar i min ålder. Min far tillhörde den gamla stammen glasblåsare, vars hantverksbetonade jobb upphörde 1921. Men i Hammar hörde det till traditionen att en glasblåsare skulle fortsätta i faderns fotspår. Och så tänkte väl också mina föräldrar att mitt liv skulle gestalta sig”, berättade Hammervik en gång.

Jakt och fiske var Hammerviks stora passion. Liksom bandysporten. Som så många andra gick han till Hammars bortamatcher mot Askersund, Åmmeberg och Bastedalen. Vid 14-årsålder anställdes han vid bruket hyttpojke. I arbetet ingick att passa på alla andra. Men han ville något mera och började ta brevkurser på Hermods.

”På vintern 1932 blev jag permitterad . Då tog jag en kurs på Kävesta folkhögskola. Och 1933 fick jag börja som maskinskötare på bruket. Det var bara att acceptera det som bjöds, arbetslöshetsspöket hängde tungt över bygden. Jag fick lära mej allt inom företaget. I slutet på 30-talet blev jag skiftmästare. 1948 erbjöds jag av dåvarande disponenten C A Larsson att gå en arbetsledarkurs. Jag accepterade endast under förutsättningen att det skulle gälla en fullständig ingenjörskurs. Glasbruket betalade kursavgiften. Själv fick jag ta ett lån för att klara uppehället. Min fru tog också arbete. Lånet löd på 10 000kronor. Genom lånet och min frus arbete klarade vi livhanken” , omtalade Hammervik.

”I december 1950 studerade jag på STI i Stockholm. Plötsligt kom det ett telegram från Hammar som uppmanade mej att komma hem för ett valv i en glasugn hade rasat in. Jag åkte hem omgående, klarade jobbet och återvände till Stockholm för att avlägga min examen. 1960 köpte PLM både glasbruken i Hammar och Surte. Disponent Larsson slutade och jag såg då min chans. Jag reste till huvudkontoret i Malmö och sökte helt oblygt jobbet som högste chef i Hammar. Och jag fick jobbet.”

Glasblåsarens son hade nått sina drömmars mål. Någon aversion mot den nye disponenten förekom inte. Han var fortfarande Lennart för alla jobbare trots disponenttiteln och den fina villan. Och det höll man honom räkning för. Lennart Hammerviks mest kritiska dagar och kanske hans största insats för bruket och jobbarna på orten inträffade 1963. Hösten 1963 kom det order från Malmö att Hammar skulle göra en kostnadskalkyl för en tillverkning av 300 miljoner flaskor per år. Det gällde då investeringar i nya maskiner, utbyggnad av fabriken och tillgång till arbetskraft.

En glasbit klipps av för att sedan formas till en flaska i maskinen.

”Vi tvingades lämna besked inom 20 dagar. Bruket ska byggas ut i Hammar var min enda tanke. Jag visste vad en utbyggnad skulle betyda för bygden. Jag mobiliserade alla expertis som gick att uppbringa för projektet. Vi lämnade vår rapport i december. I juni månad kom beskedet att utbyggnaden skulle ske i Hammar.”

”Kampen om sanden i Vättern var ett annat problem. Då Harge bruk sålde till Baskarpsand uppstod vissa problem med äganderätten till sanden i Vättern. Efter långa förhandlingar då PLM nekades pumpa sand till glastillverkningen , kom vi till slut fram till uppgörelse. Under tiden skaffade Hammar rätten till exploatering av Vätterns sand. Transporterna skedde med fartyg till glasbruket.”

Dagskär vid lastbryggan vid glasbruket

PS! Kommentera gärna. Det skull vara trevligt.

Alf Anneborgs förslag till affisch

Alf Anneborg har i flera år kämpat för att få till stånd en utställning med tavlor av Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelts oljemålningar med motiv från stan. Han har lämnat medborgarförslag i ärendet, men det har inte hänt så mycket. Men nu börjar det äntligen röra på sig.

Anneborg föreslog gamla varmbadhuset som utställningslokal. Kommunen nappat på förslaget och tänker göra Trafvenfelts tavlor till årets stora utställning i Askersund, nämligen ”Sommarutställningen” i Hamnmagasinets konsthall. Och det gör ju inte saken sämre. Noterbart är att Anneborg en gång i tiden också stred som kommunalpolitiker för en upprustning av just Hamnmagasinet, som då var fallfärdigt. Han fick sin vilja igenom och nu går det samma väg med Trafvenfeltsutställningen. Bra förslag sätter sina spår. Alf har också tagit fram ett förslag till affisch.

Trafvenfelts tavlor finns hängda vid ett antal kommunala förvaltningar. De flesta askersundare har inte haft möjlighet att se den populära Askersundskonsten samlad tidigare, så det är et mycket vällovligt initiativ. En stor del av konsten finns i dag i Rådhuset. Delar av den gamle befälhavarens konst har visats i Askersund för ett antal år sedan. Men det är glömt för länge sedan. Kommunen förbereder utställningen sedan en tid tillbaka med fotografering av de plaster som Trafvenfelt fäst på sina dukar. För den uppgiften svarar Erik Schale. Konsten ska matchas mot bilder hur det ser ut i dag. En mycket bra idé tycker jag. Och förmodligen många med mej. Det kan annars vara problem att känna miljöer från gamla bilder och målningar.

Det är inte alla förunnat att få en gata uppkallad efter sig. I Askersund finns det dock en del ärats med ett eget gatunamn, eller väg . Men då måste man bland annat minst vara major, landskapsmålare, teckningslärare och gymnastiklärare vid läroverket. Och det gör inte saken sämre om vederbörande också tillhör en gammal adelssläkt, som Hjalmar Trafvenfelt. En mindre gata i Askersund har också döpts till Trafvenfelts väg.

Trafvenfelt gjorde en stor kulturhistorisk insats då han 1921 donerade ett stort antal oljemålningar med motiv från stadens äldsta bebyggelse. Till Askersund kom Hjalmar Trafvenfelt år 1902 som befälhavare för Askersunds rullföreningsområde. Lärarkallet lämnade han 1916 och tjänsten som befälhavare 1918. Som pensionär stannade han kvar i Askersund för at helt ägna sig åt oljemålning. Han producerade tavlor på löpande band, cirka 800 stycken. Majoren avled 1937 vid 85 års ålder.

Norra Bergen Askersund

Askersund bryggeri i bakgrunden

En av de sista målningar som Trafvenfelt gjorde. Om det inte var den sista. Ägare till den var Håkan Persson. Konstnären gav tavlan till Håkans pappa Gottfrid. Målningen är från Strandparken

I min blogg har tidigare skrivit om Hjalmar Trafvenfelt (22/2 2009 och 1/7 2010) om någon är intresserad. I bloggarna finns också många bilder som Leif Linus Larsson bidragit.

Sommarutställningen kommer att finnas i Hamnmagsinet

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt