Oves Blogg

Torgparken

Askersund har en del offentliga skulpturer, men
vilka är konstnärerna bakom verken och hur har de tänkt?

Det finns för
lite fakta till allmänheten om Askersunds offentliga skulpturer anser
Malin Sand i en brev till kommunen. Det
handlar om ett medborgarförslag. Malin och många med henne tycker att kommunen borde ha ett samlat arkiv, eller en app, dit
intresserade kan vända sig. Många vill
kunna läsa om konstnären bakom verken,
vad konsten symboliserar och hur de kom till. Och när.

Konst i hamnområdet. Det är inte lätt att se vad som står på plattan

Konst vid Närlundahallen

Det mest kända konstverket i Askersund är förmodligen brunnen i Torgparken som Askersundskonstnären
Folke Dahlberg smyckat. Det skedde till stadens 300-årsjubileum 1943. I
hamnområdet finns det också offentlig
konst som inte den oinvigde känner till.

För några dagar fick jag en fråga om vilken konstnär som står bakom skapelsen
på Rådhusväggen strax intill entrén. Både
konstverket och entrén till
Rådhuset har kommit i skymundan. Tycker det ska lyftas fram. Paret som frågade mej kommer från
Danmark och var mycket imponerad över skapelsen. Lyckligtvis kunde jag också
svara.

I mitt arbete som journalist på NA var jag på plats när konstverket sattes upp 1979. Mannen bakom verket är Roland Eckerwall, då bosatt i Hällabrottet,
men nu i Kumla. Konstverket
berättar om den stora
kommunsammanslagningen 1970, då Lerbäcks och Hammars kommuner slogs ihop med
storebror Askersund.

Bild från 1979. Eckerwall och hans medhjälpare Gunnar Johansson

Från början hade kulturnämnden tänkt sig att
Eckerwall skulle göra de olika kommunernas vapen, men det visade sig vara
svårt. Det gick helt enkelt inta att få
tag på alla kommuners vapen! Eckerwall fick lösa det på ett annat sätt. Han har
fått med glastillverkningen i Hammar, malmbrytningen i Zinkgruvan , fisket i
Vättern och en del andra näringsgrenar. En stor inspirationskälla var
Askersundskonstnären Folke Dahlberg.

Det var nu inte första gången kulturnämnden i
Askersund hade vänt sig till Eckerwall, med beställningar av konstverk till
byggnader. Han har gjort konst till
Hammars skola, en marmorskulptur till Norra Bergens äldreboende, vinflöjel till
förskolan Repslagaren , för att nämna något.

Talade med Eckerwall för några dagar sedan. Han är aktiv som konstnär
fortfarande Sedan vi träffades senast i Askersund har han hunnit bli några år
över 80. Han minns med glädje och stolthet konstverket på Rådhusväggen i Askersund. Ett tag
funderade familjen till och med att flytta till stan, men det blev inte så. I samband med uppsättningen kom
det fram en äldre man och förklarade att det var slöseri med pengar att sätta
upp konst på Rådhusväggen. Pengarna kunde
användas till nyttigare saker. Eckerwall skrattar åt minnet i dag. I dag beundrar de flesta skapelsen
från 1979. Det tog några år att få till konstverket, men det blev också
bra.

När jag ändå är inne på konstverk. I december förra året skrev jag i en blogg på min hemsida om
skulpturen ” Gosse med snäcka” av E. Holzmuller, som är spårlöst försvunnen. Ingen har hört av sig
efter bloggen. 1952 placerades den utanför gamla kronikerhemmet, nuvarande
skolkontoret. När hemmet flyttade till sjukstugan på 60-talet och skolan tog marken i anspråk flyttades
”gossen”. Sedan dess har den varit
borta. Men det kanske dyker upp…

Gosse med snäcka.

Personligen tycker
jag Malins medborgarförlag är bra och något att satsa på.

Ove Danielsson

Kolla gärna på ”Kjells bilder” på hemsidan :ovedanielsson.se. Det finns mycket intrassant att titta på där . Och kommentera.

Hamnscenen i Askersund är ständig aktuell. Just nu finns en bedrövlig tillfällig scen på
hamntorget, men vad jag förstår ska den bort.
Den gamla scenen fick plockas
bort i höstas, efter brister i bygglovshanteringen och överklaganden.

En ny detaljplan är på gång där en scen ska
ritas in så allt blir korrekt.
Scenen som flyttas bort till
småbåtshamnen byggdes snabbt så att den skulle bli färdigt till en
”Tradjazzfestival”. Alla formaliteter kom inte
på plats och så blev det som det blev. Men nu ska det bli rätt.

Det har kommit in en del förslag på hur den nya
scenen ska se ut, om nu inte den gamla
kommer tillbaka. I ett nytt medborgarförslag har Anders Nilsson och Gunilla
Holländer, tagit fram en principskiss som går att utveckla för att passa olika
behov.

Medborgarförslagt på ny hamnscen

Scengolvet ska vara i lämplig storlek, eventuellt
med en låg vägg runt om. Den ska
naturligtvis byggas i vädertåligt material. Ett segel ska spännas upp över scenen. Det ska förankras i Hamnmagasinets vägg och i en ”mast” vid sidan om scenen. En sponsring av bygget skulle
inte var omöjligt enligt de två förslagsställarna.

Anders och Gunilla tycker att den scen de föreslagit skulle kännas naturlig i ett hamnområde. Den moderna
tekniken ska utnyttjas för att ge bästa resultat. Den föreslagna scenen
ska också var flexibel. Seglet kan
monteras upp eller ner vid behov. Scenen kommer att erbjuda ett estetiskt tilltalande
inslag i hamnområdet menar de båda. Den kommer
inte heller störa butikerna i Hamnmagasinet som fallet är i dag.

Det ska bli spännande att följa ärendet. Kanske
planritarna följer medborgarförslaget, som är en helt ny idé för hamnscenen…

Lägger med
några bilder på hur det sett ut
vid Hamntorget.

Så ser det ut i dag

Systrarna K på hamnscenen

Scenen flyttades i höstas

Bild från 60-talet. Fest på Hamntorget

Bild:Kjell Johansson

Ove Danielsson

”Tugg mé
Bugg”, och till det lite gott att
äta och dricka. Kan det bli bättre? Det
är precis det som Askersunds
manskör kommer att erbjuda publiken i slutet av maj månad i
Närlundahallen. Men för att klara av det
här måsta det till ett serveringstillstånd
för öl och vin. Den som vill kan förstås ta en Trocadero eller någon annan
trevlig läskedryck om det skulle vara så.

En bild från Folkets hus och ett av manskörens framträdanden.

För några år
sedan arrangerade manskören något
liknande i Askersundsverken som då kallades för ”Matrock”. Då serverades
också mat och dryck. Sedan åtta år
tillbaka har kultur-och fritidsnämnden sagt ja till serveringstillstånd i
Närlundahallen.

Manskören har som nämnts alltid fått sina tillstånd.
Åtminstone vad jag kan minnas. Några år
har det förekommit diskussioner om det ska serveras starka drycker i en
idrottshall, som också används av bland annat skolan. Tror att den tiden är
förbi nu. Det har aldrig varit några problem
vid manskörens konserter med folk som spårat ur. Något som både
nämnden och alkoholhandläggaren kunnat
konstatera.

När Närlundahallen invigdes för ett antal år sedan
av dåvarande kommunalrådet Sven-Erik
Franzén, betonade han noga att det var
en hall för alla. Han såg gärna att det ordnades
danskväller i hallen med servering. Det skulle bli ett Folkets hus som
Askersund saknade vid den tiden. En mötesplats. Nu blev det inte riktigt så.
Idrotten och skolan har tagit hand om
hallen, med undantag för manskörens arrangemang
och ytterligare några
musikföreställningar.

Som nämnts, den 25 maj blir det då ”Tugg mé bugg” i
Närlundahallen. Säkert blir det slutsålt som alltid när manskören arrangerar sina
föreställningar. Askersunds manskör har
verkligen breddad sin repertoar, jämfört med många andra manskörer. Men på
Valborg är allt sig likt. Då reser kören runt i bygden och sjunger det som
alltid har sjungits. Som ”Sköna maj”.

Manskören förr i tiden. Inte så mycket dans då

Ove Danielsson

Vad kommer att hända med den
gamla urinoaren i Askersunds strandpark när
nya kunskaps-och kulturcentrumet ska byggas? I folkmun kallas den lite
grovt för ”pissmojen”. Det kan ju inte
gärna stå kvar där när nya moderna
byggnader med riktiga toaletter växer
upp i området.

Jag har faktiskt ett tips
och förslag på en förening som är
lite nödiga på att få ta hand anläggningen från 1920, nämligen
hembygdsföreningen i Askersund. Tycker det är ett utmärkt förslag och bara för
ansvariga vid kommunen att ta beslut om
flytt om jag fick bestämma, men så är det ju inte. Men det finns hopp om en bra
lösning. Kommunalrådet Per Eriksson är med
på noterna så det kanske går
vägen. Vi båda har markerat viktigt att ha något ställe att slå en drill i. Annars
är det lätt att den hamnar hos någon skrothandlare, som inte känner så mycket för kulturen. För visst är
”pissmojen” också lite kultur om man
tänjer på gränserna. Det finns inte så
många kvar i Sverige av den sorten.

Hembygdsföreningen vill att folk ska kunna lätta
på trycket i den gröna kulturbyggnaden som de alltid gjort. Även om det inte
blir i stationsområdet. Räknar med att
kommunalrådet skriver ett brev till föreningen med det snaraste att de
kommer och hämtar kuren. Då ska jag
skriva igen. Jag och Per räknar med att i så fall klippa banden när den invigs
i på sina nya plats i hembygdsgården. Eller man kanske inte klipper band när
det gäller en sådan här anläggning? Det kanske finns andra mera praktiska sätt
att inviga på…

Så här skrev jag i en
tidigare blogg på min hemsida:

Askersund kan inte skryta med sin offentliga konst. Men det
kanske ingen har gjort heller? Men jag tar upp det i alla fall. Torgbrunen från
1943 kan ingen missa. I hamnen finns det
järnmalm från Zinkgruvan och en
båtskulptur. Vid Närlundaskolan finns en skulptur-som blev omdiskuterad – när den placerades i närheten av matsalen.
Vidare finns det ett konstverk vid ingången till Rådhuset. Kommer inte på så
många mera just nu….

Men det finns en liten
byggnad som snart kan räknas in till
den övriga offentliga konsten om man töjer lite på
gränserna. Nämligen urinoaren i kanten av Strandparken strax intill stationshuset. Om inte annat går
den att räkna in som industrihistoria.
”Pissmojen” som byggnaden är döpt till i folkmun tillverkades på Limhamns
Aducereringsverk i Malmö 1920. Förmodligen
beställdes den samma år till
dåvarande järnvägsstation och har
troligen stått på olika ställen i
stationsområdet. Företagets egen benämning på den lilla nödvändiga byggnaden
var ”bekvämlighetsinrättning”. Byggnaden har alltså 93 år på nacken och kanske borde firas med en liten festlighet. Men jag vet inte
riktigt hur man kan fira en urinoar ? Kanske det finns någon som har ett bra
förslag?

Kommunalrådet Per Eriksson, är inne på samma linje som jag. Kuren är kultur. Om inte annat industrihistoria.

För ett tiotal år sedan fanns det diskussioner om att byggnaden
skulle flytas till hamnområdet. En
del tyckte att den stod för nära
lekparken och spred dålig lukt under sommarmånaderna. Men det blev aldrig något av med flytten, och det är nog riktigt
att den finns kvar i gamla stationsområdet. Men kanske inte intill lekplatsen.

Och det var inte första
gången det förekom diskussioner om
urinoarer i Askersund. Fram till 1953 fanns det en liknande anordning på
hamnplan, som vållade en del problem. Det tyckte i alla fall en del ledamöter i
stadsfullmäktige. Alla var eniga om att byggnaden- som då kallades för ”urinkur”- var mycket svårplacerad. Därför
vände man sig till hälsovårdsnämnden för att hitta en lämpigare placering.
Hälsovårdsnämnden hade i ett första skede ett förslag om att placera ”urinkuren” mitt ute på hamnplan framför
magasinet. Med facit i hand var det nog
tur att det inte blev så. Hur skulle det har sett ut? Män som stått och gjort
sina behov på en av stadens stora samlingsplatser. Ett annat förslag var en placering mellan Centralföreningen och Öhrmans magasin i hamnen. Där Sjöbodarna ligger
i dag. Men ledamöterna och högermännen Wåckner
och Enfrid Johansson var inte nöjda med förslagen, så det blev återremiss.
En del har trott att det är just den byggnaden som flyttats till stationsområdet,
men det stämmer inte med bilder som Leif Linus Larsson plockat fram. Och minnen som jag själv har. Det är två olika
byggnader, om nu inte någon har ett bättre förslag? Linus och jag har verkligen gått till botten med
stadens urinoarer, så det borde stämma.

Moderna tider kom
och de gamla byggnaderna försvann med
offentliga toaletter. I centrala staden fanns det en toalett på
rådhustomten i direkt anslutning
bussväntsalen och gamla brandstationen. Den låg längst in i hörnet, lite undangömd.
Brandstation och busstation fanns förr inne på rådhustomten.

Slutligen några rader om förtaget i Limhamn
som tillverkade jubileumsbyggnaden i
Askersunds Strandpark.
Företaget var ett av de större gjuterierna i Skandinavien och sysselsatte ca
225 arbetare. Startat som AB Sydsvenska Gjuteriet år 1900 som ett
gråjärnsgjuteri och mekanisk verkstad tillfogades 1906 även tillverkning av
aducerat gjutgods. Detta aducerade gjutgods blev sedermera huvudinriktningen
och företaget bytte namn 1915 till AB Limhamns Aduceringsverk.

Aducerat
gjutgods med stor seghet, styrka och hållbarhet hade en mångsidig användbarhet
med möjligheten att tillverka klenare godsdimensioner. Man tillverkade bl a
stålbultad kätting och reservdelar till plogar och slåttermaskiner, cykel- och
bildetaljer och delar till den växande maskinindustrin.

1968 var
gjuteriavdelningen historia och AB Fleron samlade istället flera av sina
mekaniska företag till Aduceringsfabriken i Limhamn som då omfattade 12.000 kvadratmeter.
Idag kan vi se skylten ”Limhamns industriby” vid platsen för den gamla porten
till Aduceringsverket.

Bloggen finns också på na.se under Askersund

Ove
Danielsson

Det finns lite nygamla bilder under rubrikens Kjells bilder. Bland annat när Rådhuset byggdes till. Kolla gärna.

De stora filmrullarnas tid är
förbi. I dag är det film på CD-skivor som gäller för biograferna. På många ställen behövs
inte ens CD-skivor, utan biografansvariga laddar hem vad de ska visa på.
Det innebär besparing, bland annat genom att slippa dyra fraktkostnader. När
nya KKC (kunskap-och kulturcentrum) är byggt kommer film att visas där. Klart att det finns
möjlighet att få hem en gammal filmrulle fortfarande, men vem vill se gamla
filmer..

Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus

Den nya tekniken innebär
ganska stora kostnader. Men det finns
bidrag att söka vid Filminstitutet.
Förhoppningen bland filmansvariga är att man ska kunna köpa in den nya
utrustning till Folkets hus och sedan flytta över det hela till KKC. Det vore
väl en bra lösning för alla.

Hantverksförenings lokal vid
Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort
det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”.
Sedan ganska många år tillbaka är det
Folkets hus -föreningen som ansvarar för verksamhet. Lokalen är nu mera också döpt till Folkets hus.

Folkeshusföreningen kämpar
hårt för att hålla igång verksamhet
ekonomiskt med bioföreställningar, uthyrning och inte minst med fullmäktigesammanträdena. Huset är stort
och uppvärmningen dyr. I väntan
på det blivande kulturcentrat i Strandparken får föreningens styrelse kämpa på. Till glädje för askersundarna. En stad utan
bio vore ändå bra fattigt. Det
är kultur.

Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet

Själv sprang jag
och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första
bänkraderna var billigare så det fick
bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar,
men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde
på övervåningen i ”Hantverkaren”.
I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid
var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt”
var att det fanns en biljettrivare på
varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade
pengar till biljetter.

De fyra främsta raderna var billigare. Det passade mej och mina kompisar bra.

Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister

Alla teaterföreställningar gavs i
lokalen, men då var inte kraven på ljud,
ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte
att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet
låg nämligen tvärs över gatan, med mat
och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i
pausen för att stärka sig lite med en
god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och
”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte
om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen
var inspelad i Askersundstrakten med en
massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film.
Tycker själv att det var en knepig film,
men häxan Mariana Vlady var mycket
vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det
inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns
en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus
Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog
jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från
1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken
och bredda scenen lite betydde en
kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning
skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går
kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27
år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna
i salen själva inte har en aning om vad
saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man
kan tro det är en Rockn Roll-gala.
Publiken är kräsen , men skyll för alla del
inte på pianisten ”

Tidningen passade också på
att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare
ständigt rusa in i salongen sedan filmen
börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem
som varit lojala och infunnit sig i tid.
Låt oss för fridens och våra medvandrares
skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

Ingen vet nog riktigt vad som kommer att hända med Folkets hus, (till vänster) när nya KKC står klar.

Säkert har många
minnen från Hantverksföreningens lokal. Då är det bara att fylla på. Som
vanligt har Leif Linus hjälpt till med
en del bilder.

Ove Danielsson