Oves Blogg

För snart 30 år sedan bjöd Askersunds kommun in alla duktiga hantverkare, formgivare, slöjdare och ”glada amatörer” till en tävling om bästa Askersundssouveniren. Kraven var att den skulle tillverkas av svenskt naturmaterial och att den skulle vara lätt att frakta med sig. Den skulle också förmedla något som hade anknytning till kommunen och dess traditioner. Och det fick gärna vara ett nyttoföremål och prisvärd. Ett krav var också att den skulle gå att tillverka i småindustri.

Dåvarande kulturnämndens ordförande Kerstin Hjalmarsson med pristagarnas alster

På den tiden hade kommunen också ganska gott om pengar. Den sammanlagda prissumman låg på 10 000 kronor. Vinnaren fick 5 000 kronor. Vinnarbidraget blev en kombinerad korkskruv och flasköppnare. Förslaget var inlämnat av Lena Crommert i Skyllberg. Gösta Dahlqvist , Svartå, blev två i tävlingen med en nyckelhängare. Frågan är vad som hände med de segrande förslagen? Föll det helt i glömska? Kanske någon har svaret? Finns de vinnande prylarna att köpa? Måste erkänna att jag aldrig följde upp vad som hände med souvenirerna. Dålig journalistik kan man tycka. Men jag reparerar skadan nu och här på bloggen. Jag själv var med och tog en bild när dåvarande ordföranden i fritidsnämnden, Kerstin Hjalmarsson, visade upp förslagen på Rådhuset. Hon var mycket nöjd med förslagen.

Sonja Öhrman-Eriksson (t.h) och glaskonstnär Annete Alsiö

En konstnär som deltog i tävlingen var Sonja Öhrman –Eriksson i Lerbäck. Hon har frågat mej många gånger vad det blev av det hela. Och jag har inte haft något svar, men lovat forska. Gör det nu genom den här bloggen. Sonja har nu i sin ensamhet hemma i Lebäck tagit fram en relief på Sundbo härads vapen. Hon tycker det kan vara en souvenir så gott som något från Askersund. Staden tillhörde Sundbo härad och tillhörde Östergötland. 1693 fördes Sundbo härad över till Örebro län.

Sonjas relifer har jag hemma hos mej, så om någon är intresserad av att gå vidare med det hela är det bara att höra av sig. Det är et fint arbete av en duktig konstnär, som tycker att hör hemma i Askersund.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

IFK-are på samma plats 1925.

Serveringen på Borgmästareholmen lever vidare. Jag vet för jag har själv varit där och fikat. Och det var både gott och trevligt. Det har inte varit helt lätt att driva serveringen därute med förtjänst. Så har det varit så länge jag minns. Men många har försökt. Och det är tur det. Annars hade det varit dött på holmen. Det bör finnas en servering på holmen för badgäster, turister, och besökare som jag. Den här säsongen är det kommunens servicecentral son driver verksamheten och det tror jag är bra. Verksamheten är helt väderberoende och med tanke på det är det modigt att privatpersoner att våga satsa där ute. Med personal från servicecentralen blir det inte lika sårbart ekonomiskt.

Borgmästareholmen kommer aldrig att bli Askersunds svar på populära Fjäderholmarna i Stockholms skärgård om någon skulle tänka så. Där finns både restauranger, serveringar och utställningshallar. Men det publikunderlaget finns inte i Askersund. Borgmästareholmen i det lilla duger gott tycker jag. Det är en vacker plats. Nu kallas den också ”Barnens egen ö”. Vid brofästet från Strandparken finns sedan ett antal år tillbaka en grind med vissa öppettider. Mitt förslag är att plocka bort den stora fula grinden, så blir det betydligt trevligare. En grind stänger inte ute de som vill sabba. Tycker bara det ser dumt ut.

Borgmästareholmen med sitt bad har blivit ett trevligt utflyktsmål. Paviljongen från snickare C.F Carlssons tid är användbar och pryder sin plats. Carlsson fick tillstånd att bygga paviljongen 1862. För sin insats fick han också rättigheter att driva en restaurang vissa tider. Plockar man bort trädäcket utanför paviljongen mot norrsidan blir det som förr. Och lite vackrare än nu. Trädäcket är senare tiders påfund för att få fram ett diskotekgolv. I dag står också den stora grusplanen åt södersidan tom. Det var ju där utemöblerna till serveringen fanns förr. Vad jag förstod skulle det komma träbänkar dit. När jag ändå är igång och gnäller lite så passar inte de fula platsmöblerna helt in i bilden. Men säkert jobbar ansvariga med allt det där. Borgmästareholmen är ändå en liten oas. En plats att vara rädd om. Och göra vacker.

År 1865 fanns det krav på att Carlsson måste få sprit-och ölrättigheter på holmen för att kunna överleva. Känner igen det där från senare år. Vet inte hur det gick i spritärendet. Året efter försattes Carlsson i konkurs. Snickarmästare Carlsson gick under smeknamnet ”Kärleken”. Orsaken till det var hans svaghet för det täcka könet. Skarpskyttekåren hade sina övningar ute på holmen, där också IFK Askersunds första idrottsplats fanns. Föreningen fortsatte sedan de lämnat holmen med sin populära sommarfest. På den tiden var det båttransporter som gällde.

Idrottsföreningarna Åsbro GoIF och Askersunds skridskoklubb gjorde ett tappert försök att rycka upp verksamheten på holmen. Och då hade det ändå byggts en efterlängtad bro. Föreningarna byggde själva en dansbana med tak. Det fans också en minigolfbana. Men det hjälpte inte. Det var svårt att locka ut folk till danserna, trots topporkestrar. Efter det har privatpersoner kämpat hårt för att driva serveringen på holmen.

Hur som helst-serveringen på Borgmästareholmen är öppen. Och det är väl det viktigaste. Med hjälp av duktig personal från servicecentralen går den säkert att utveckla. Det är bara att titta på äldre bilder när det gäller själva miljön. Kommunen skulle göra som paret Gylling gjorde med Sagers stuga i Strandparken. De har satt upp en bildtavla med text som informerar om stugans historia. Massor av folk stannar och läser och vill tita in stadens äldsta hus. När det gäller holmen finns det många bilder som kan informera om vad som hänt där ute. Det kanske väcker lite nyfikenhet. En tavla på land och en ute på holmen skulle inte vara helt fel.

Leif Linus Larsson har bidraget med en del bilder.

Trädäcket utanför paviljongen har kommit till på senare år.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Nästan alla är med i något Sällskap. Och det finns många att välja på. De som inte väljer något av de offentliga sällskapen har väl sällskap av någon kvinna eller man kan man förmoda. Om man nu inte vill vara ifred. Själv är jag medlem i tre Sällskap. Povel Ramel-sällskapet, Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap och Folke Dahlbergs-sällskapet. Men det är bara Idrottshistoriska jag besöker regelbundet, gammal idrottsfåne som man är. Har också skrivit en del i deras tidning Idrottsarvet de senaste åren.

Povel Ramel texter och humor har intresserat mej sedan jag var grabb. När det sedan bildades ett Povel-sällskap var det självklart att gå med. Några gånger har jag också haft möjlighet att se honom i verkligheten. En av de första gångerna var på en ”Knäppupp-revy” i Laxå. Revytälten slogs upp på platser dit det fanns järnväg, därför Laxå. Själv fick jag spara ihop pengar till en bussbiljett och till en revybiljett. Det tog lite tid att få ihop pengarna med en ganska futtig springpojkslön. Men det var det värt. Ingen i min ålder ville lägga pengar på sådant vid den tiden, så jag fick åka själv. Frågade aldrig heller om någon ville följa med. Vågade väl inte göra bort mej. Det var heller inte så många i min ålder som brydde sig om Povels smarta ordvändningar.

Det var det året Hasse Alfredsson och Martin Ljung körde sin berömda tågkupénummer. Även Karl-Gerhard var med i några nummer. När man tänker på Alfredsson text från 88-öresrevyn 1970 som handlar om ”När man ser på hur barna växer upp och står i”, blir man imponerad av hans framsynthet. Texten är fortfarande rykande aktuell. Alfredsson undrade över ” om barna ska få jobb, drägligt boende, vatten och luft. Åtminstone ett glas öl.”.

Minns inte hur jag tog mej från Laxå efter föreställningen. Vem vet ,det kanske gick någon sen buss på den tiden. Minns att en del av tältduken var riven innan föreställningen var helt slut. Sedan har jag sett Povel i andra sammanhang, men ”Knäppupp” var lite speciell. Men jag får ju Sällskapets medlemstidning ”Sverker”, så jag kan följa vad som händer. I styrelsen ingår bland annat Povels barn Lotta och Mikael, samt radiomannen Anders Eldeman.

Från utsällningskatalogen på Kulturhuset i Stockholm

För några dagar sedan besökte jag Stockholm. På Kulturhuset finns just nu en utställning om en annan av mina favoriter Stig Slas Claesson. En fin utställning på femte våningen. Har alltid tyckt om hans sätt att skriva. Enkelt vardagligt. Nästan alla har väl sett TV-klassikern ”Vem älskar Yngve Frej” från 1968. Bara det. Själv hade jag lite brevkontakt med honom genom mitt jobb som journalist. Han föreslog att jag skulle läsa ” En Stockholmsbok” och om polisen som kom från landet som träffade en mörkhyad man för första gången. Och inte nog med det. Den mörkhyade mannen han pratade danska. Läs den . Har hört Slas läsa den själv med sin speciella röst och söderdialekt. Det var en upplevelse.

Brev från Slas.

Även Slas har fått ett eget Sällskap men där är jag inte med.

När det gäller Folke Dahlberg har jag varit inblandad på olika sätt. Naturligtvis har jag sett honom i verkligheten, men det började inte där. Stig Lindblom i Lidingö var mycket intresserad av konstnären Dahlberg. Han kontaktade mej om några bilder till en uppsats om ” Folke Dahlberg och hans bilder”. Ordnade också några bilder, bland annat från Torgbrunnen i Askersund som Dahlberg skapat. Sedan har det fortsatt med lite olika saker. Som journalist blev det ett antal artiklar om en av stadens stora konstnärer. Kan väl också nämna att jag också haft kontakt med hustrun Kristina. Och det gällde det att ordna en utställningsplats om Dahlbergs konstnärskap. Den första enkla blev i Harry Karlssons båtmuseum i Askersunds Hamnmagasin. Nu finns det ett museum i Karlsborg.

Ingela utan hatt på Lerbäcksmarkén

Ingela Oxelgren i Lerbäcks hembygdsförening kämpar verkligen för sin hembygd. Så fort föreningen ordnar festligheter finns Ingela nästan alltid bilden, för att ordna och dona. Som nu senast vid Lerbäcksmarkén. Ock så har det varit i många år. Utan sådan eldsjälar vore det kört för många arrangemang.

Men Ingela har ett annat lite privatintresse som kanske inte så många känner till. Hon har nämligen en imponerande hattsamling. Som också är ett stycke släkthistoria. Många av Ingelas hattar är arvegods från farmor och mormor.. Mamma Ingrid har också bidragit med ett stort antal praktfulla huvudbonader. För ganska många år sedan hade tidningen som jag jobbade på en tävling med namnet” Glad i hatten”. Folk fick sända in bilder på sina dam-och herrhattar. Ingela tyckte själv att den som hittat på tävlingen borde ha en fjäder i hatten. Och naturligtvis var jag där och gjorde ett reportage. Ingela bodde då i Skyllberg.

Extra stolt var hon över en 30-talshatt som mamma Ingrid hade köpt i Stockholm. Den äldsta hatten i samling vid mitt besök var en liten pojkhatt från 1910.

”För i tiden skulle alla bära hatt. Till en ny kappa skulle det också vara en ny hatt. I mitten på 50-talet blev det omodernt med hatt. Själv tycket jag det är underbart att bära en vacker hat, men tyvärr vågar jag inte alltid. Folk skulle tro att det slagit över om jag bar hatt jämnan”, sa Ingela den gången.

Många drömmer om pengar och vackra slott. Ingelas dröm är lite mera ovanlig. Det handlar om att under några veckor få vandra in iien svunnen tidsepok.

”Tänk om man kunde få uppleva brunnsepoken på 1700-talet, när kvinnorna vandra på grusgångarna i stora vackra hattar och underbara krinoliner”, tyckte Ingela.

Kanske upplever Ingela lite av sina drömmar i sitt arbete inom hembygdsrörelsen. Inom den rörelsen finns många gamla fina ting som går att fantisera och drömma om.

Ingelas mamma Ingrid (t.h) på Storbron i Örebro med en fin hatt. I sällskap med moster Rosa Ekström.

Nedan Ingelas farmor med en stor hatt

I bakgrunden syns gamla polisstationen i Asskersund. Sedan byggdes Rådhuset och polisen fick flytta. Bilden är från Stöökagatan

I slutet på förra året skrev jag i en blogg att polisen i Askersund var på väg att flyta hem till Rådhuset igen. Där fanns polisstationen i många år. Tyvärr var mina tankar förhastade. Poliserna var inte så intresserad av att flytta tillbaka till Rådhuset. De trivs fint där de finns i dag i lokaler vid Väderkvarnsgatan. Det var nog mera tjänsteman och politiker som ville ha till stånd en samordning. Förmodligen handlade det om besparingar också.

Lite äldre askersundare kommer säkert ihåg gamla polisstationen i Rådhuset. Ingången var från Stöökagatan, med fönster ut mot torget. Precis som. nu. Skillnaden är bara att nu har kommunalrådet och kommunchefen tagit hand om rummen. Det gällde att ha överblick över staden. Om det hände något kunde man snabbt gripa in. På bottenvåningen finns det fortfarande spår efter gamla polisstationen.

En händelse som följt polisen i Askersund genom åren är när dynamitarden Harald ”Bildsköne” Bengtsson härjade i trakten med sin kumpan ”Tatuerade” Johansson. Faktum är att det var stadsfiskal Johan Fredrik Löndborg i Askersund, som gav honom smeknamnet. Det har skrivits mycket om ”Bildsköne” Bengtsson, men jag har läst mer om vad som hände just i Askersund. Ett antal privatpersoner har också pratat med mej under mina år som journalist. Efter det har jag skaffat mej en bild av vad son hände.

I Askersund började allt en söndag i augusti i mitten på 20-talet. Charmören och dynamitarden Bengtsson var verkligen på gång.

”Bildsköne” Bengtsson till vänster och Tatuerade Johansson till höger.

Mitt på dagen bröt sig en tjuv in i Lokrantz målerifirma vid Stora Bergsgatan. Lokrantz var borta, så den objudne gästen kunde härja fritt. Bytet blev dock bara 25 kronor. Polisen i Askersund arbetade snabbt och effektivt. Redan dagen efter inbrottet satt den skyldige i förhör hos landsfiskal Löndborg. Men det fanns inga bevis och den gripne var tvungen att släppas. Så kom man underfund med att det var en av landets farligaste dynamitarder man haft i förhör, ”Bildsköne” Bengtsson. Han var då i 30-årsåldern, elegant, trevlig och försynt. Stadsfiskal Löndborg blev utskrattad i Sverige för sin miss.

Lokrantz färghandel finns inte längre kvar på Stora Bergsgatan. Den låg upp till höger på bilden. I dag har glasmästare Gunnarsson flyttat in i LOkrantz gamla butik.

När polisen grep honom efter inbrottet hos Lokrantz , berodde det på en polismans uppmärksamhet. Han hade sett en man med lättviktsmotorcykel utanför bensinmacken vid dåvarande Strandmans Kemikalieaffär. Polisen drog sig till minnes att en man med trälåda på sin motorcykel varit efterlyst under sommaren. Och han tyckte sig känna igen den mystiske främlingen. Nu anhölls ”Den Bildsköne” utan vidare. Han förnekade all kännedom om inbrottet vid Lokrantz. Han uppgav sig heta Oskar Vilhelm Johansson, bosatt i Ljungby. Efter en flyktig kontroll ansåg stadsfiskal Löndborg att det inte fanns någon anledning att hålla kvar honom i arresten. Stadsfiskalen blev lite imponerad av mannen. Han uppträde belevat, var snyggt klädd och var artig. Något som Löndborg föll pladask för. Inte nog med att han släppte den efterlyste ”Bildsköne” Bengtsson. Ur egen kassa gav han honom också 5 kronor för att han inte skulle behöva gå brandvakt eller sova i någon lada.

Stadsfiskal Löndborg blev grundlurad av ”Den Bildsköne”. Men det var han som gav honom smeknamnet.

Bengtsson hade varit i stan några dagar och bland annat gästade Sundsgården och en del andra matställen i stan. Och då hade han egna pengar….

Bengtsson bodde en natt i systrarna Erikssons värdshuset vid Väderkvarnsgatan. På gården där Jakobssons tv-och radio finns i dag.

Pengarna från Löndborg använde Bengtsson till logi på fröknarna Erikssons pensionat vid Väderkvarnsgatan. Det kostade 2:50. Bengtsson skulle ha inställt sig på polisstationen på tisdagsmorgonen, men han kom aldrig. Men ha lämnade kvar motorcykeln och 278 kronor. Vid Stjernsund fann polisen under en gran en samling prylar, som tillhörde Bengtsson. Vid här laget visste man med säkerhet att det var ”Bildsköne” Bengtsson man hade haft i arrest men släppt!

Bengtsson greps senare på ett kafé i Ängelholm. Han försökte springa ifrån konstapeln, men var inte nog snabb. Hos allmänheten uppfattades han som en modern Robin Hood. Stal från de rika och gav till fattiga. Och lite behöll han själv. Bengtsson återvände till Askersund i sällskap med ett antal poliser. Inget fick hända den här gången. När ”Middagsexpressen” tuffade in på järnvägsstationen i Askersund väntade stora människoskaror. Ryktet att han skulle komma för att dömas för inbrottet vid Lokrantz hade spritt sig. Bengtsson fördes med handbojor via Sundsbrogatan upp till torget. Gatan var knatat med nyfikna askersundare.

Polis Axel Molin blev trött på alla Askersundsdamer som lämnade in blommor till ”Den Bildsköne”. Han hade kunnat öppna blomsterhandel, men det vill han inte. Molin hade vigt sitt liv åt polisyrket.

På polisstation började det snart strömma in blommor från många damer i Askersund. I Bengtsson såg man en filmhjälte. Polisman Axel Molin vägrade att ta emot blommorna till damernas förtret. Han var innerligt trött på ”blomtjafset”. Rådhusrätten i Askersund kunde inte fälla Bengtsson. Man saknade bevis. Och Bengtsson nekade. Efter frigivningen 1945 bosatte sig ”Den bildsköne” i Markaryd där han öppnade et skrädderi. Han blev ortens stora turistattraktion. Under en period försvann han till Göteborg där han bodde i ett tält. Men han återvände till allas glädje på orten. Han var nämligen en mycket skicklig hantverkare

En del av bilderna kommer som vanligt från Leif Linus Larssons stora samling

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Kicki Danielson gästade markanden i Lerbäck

Det har varit marknad i Lerbäck. (2 juli) Inramningen kan inte vara bättre för en marknad. Kyrkan tornar upp sig på den ena sidan av marknadsplatsen och på den andra en lantgård med alldeles levande kor. Ett trevligt inslag både djur-och luktmässigt.

Årets marknad var mycket välbesökt. Parkeringsgärdet var i det närmaste fullt. Vet inte om det var marknadsknallarna eller Kicki Danielsson, som lockade mest folk. Kanske både ock..

Själv köpte jag en påse bruna karameller, några nitlotter och en bit ost. Det fick räcka i värmen. Föreningarna som står för arrangemanget ska ha all heder av det hela, även om inte gästartisten verkade vara i toppform. Tydligen berodde det på en förkylning.

Björn Palmqvist och Ingela Oxelgren, var viktiga personer på Lerbäcksmarkén. De tillhörde arrangörsstaben

Redaktören Björn Palmqvist skötte snacket från scenen.