Ingela utan hatt på Lerbäcksmarkén
Ingela Oxelgren i Lerbäcks hembygdsförening kämpar verkligen för sin hembygd. Så fort föreningen ordnar festligheter finns Ingela nästan alltid bilden, för att ordna och dona. Som nu senast vid Lerbäcksmarkén. Ock så har det varit i många år. Utan sådan eldsjälar vore det kört för många arrangemang.
Men Ingela har ett annat lite privatintresse som kanske inte så många känner till. Hon har nämligen en imponerande hattsamling. Som också är ett stycke släkthistoria. Många av Ingelas hattar är arvegods från farmor och mormor.. Mamma Ingrid har också bidragit med ett stort antal praktfulla huvudbonader. För ganska många år sedan hade tidningen som jag jobbade på en tävling med namnet” Glad i hatten”. Folk fick sända in bilder på sina dam-och herrhattar. Ingela tyckte själv att den som hittat på tävlingen borde ha en fjäder i hatten. Och naturligtvis var jag där och gjorde ett reportage. Ingela bodde då i Skyllberg.
Extra stolt var hon över en 30-talshatt som mamma Ingrid hade köpt i Stockholm. Den äldsta hatten i samling vid mitt besök var en liten pojkhatt från 1910.
”För i tiden skulle alla bära hatt. Till en ny kappa skulle det också vara en ny hatt. I mitten på 50-talet blev det omodernt med hatt. Själv tycket jag det är underbart att bära en vacker hat, men tyvärr vågar jag inte alltid. Folk skulle tro att det slagit över om jag bar hatt jämnan”, sa Ingela den gången.
Många drömmer om pengar och vackra slott. Ingelas dröm är lite mera ovanlig. Det handlar om att under några veckor få vandra in iien svunnen tidsepok.
”Tänk om man kunde få uppleva brunnsepoken på 1700-talet, när kvinnorna vandra på grusgångarna i stora vackra hattar och underbara krinoliner”, tyckte Ingela.
Kanske upplever Ingela lite av sina drömmar i sitt arbete inom hembygdsrörelsen. Inom den rörelsen finns många gamla fina ting som går att fantisera och drömma om.
Ingelas mamma Ingrid (t.h) på Storbron i Örebro med en fin hatt. I sällskap med moster Rosa Ekström.
Nedan Ingelas farmor med en stor hatt
