Oves Blogg

Rekord-Magasinet nr 12 1945. Svenska landslaget med Gunnar Carlsson stående längst till vänster.

Rekord-Magasinet, nr 11, 1948. Svenska landslaget med Gunnar stående näst längst till vänster.

Rekord-Magasinet , nr 10, 1948. IFK Askersund med Gunnar stående längst till vänster.

Rekord-Magasinet, nr 4, 1951. Lesjöfors IF med Gunnar stående näst längst till vänster

Bandysäsongen är i full gång trots att regnet öser ner för det mesta. För mej har alltid bandyn varit förknippad med is och kyla. Så var det åtminstone när jag höll på. Bandyhallar och konstfrysta banor har gjort att bandysporten skulle kunna börja seriespelet strax efter midsommar om det vore så. Men nu sker det i november och det är ändå ganska tidigt tycker jag.

Förr var Annandag Jul den stora premiärdagen för bandysporten. Och då fanns det ofta spelar is på uppspolade bandybanor som saknade konstfryst. Det var inte vanligt med konstfryst. På Stadion in Stockholm fanns den en liten bit konstfryst. Men det var mest till för konståkning. På Rocklunda i Västerås, fanns det konstfryst tidigt. En del av den banan gjordes om till ishockeyrink. Men sedan kom inomhushallarna för hockey.

Alla bandyvänner i den forna bandystaden Askersund är nu hänvisade till Örebro och Motala för att se bandy i verkligheten på nära håll. Nybilade Askersund/Wadköping kan spela någon enstaka match på Solberga IP när det finns is. Och det är inte så ofta de senaste vintrarna. Tyvärr är det inte många askersundare med i laget.

När det begav sig fostrade IFK många bra bandyspelare. De bästa var Karl-Erik Södergren, Svante Eriksson och Gunnar Carlsson, alla med landslagsmeriter. Jag stannar vid Gunnar Carlsson som blev stadens förste store bandyidol. Vi hade ganska mycket med varandra att göra under årens lopp. Jag hann också spela några matcher ihop med honom när han trappade ned i B-laget på äldre dagar. Gunnar berättade gärna om sitt bandyliv och jag lyssnade gärna. Bandyn var Gunnars stora sak i livet. Helt klart.

Hade Gunnar valt att spela i någon storklubb, hade det blivit ytterligare ett antal landskamper. Nu blev det fyra landskamper och 14 kvalmatcher. Större delen av sin bandykarriär blev han dock IFK trogen. Redan vid Gunnars första landskamp 1945 mot Finland på Stockholms Stadion visade snabbe IFK-aren sitt kunnande. Han skojade friskt med det finska försvaret på sin högerkant. Det blev vinst med 5-2 och Gunnar gjorde 2-0 på en solorusch. Redan i första anfallet var han så när att göra 1-0. Det var inte tal om premiärnerver där inte. Han utsågs också till matchens lirare och fick för sin insats Kabompokalen.

Gunnar Carlsson bryter igenom i landskampen mot Finland 1945 och gör 2-0.

Sin första allsvenska match gjorde han för Örebro SK 1942 mot Växjö. 19 år senare-1961-spelade han sin sista allsvenska match i IFK:s färger. I början på 40-talet gjorde Gunnar två säsonger för Örebro SK. I början på 50-talet blev det också tre säsonger för Lesjöfors ihop med brorsan Elis.

”IFK hade åkt ur allsvenska och jag ville fortsätta i högsta serien, därför skrev jag på för Lesjöfors”, berättade Gunnar för mej.

Det finns mycket att skriva om när det gäller Gunnars bandykarriär. Han var en av landets snabbaste och målfarligaste spelare när han var som bäst. Många gånger togs han stenhårt av motståndarförsvaren utan att säga ett ord. Trots den hårda behandlingen var han nästan aldrig skadad. Han reste sig ofta bara och körde vidare. Inte undra på att storklubbarna stod i kö för att värva Gunnar när han var som störst.

Gunnar spelade i Örebro SK två säsonger i början på 40-talet.

Under tre säsonger i början på 50-talet spelade Gunnar i Lesjöfors. Här bärs han ut som kvalhjälte.

Större delen av sin bandykarriär blev Gunnar moderklubben Askersund trogen

Personligen tycker jag att hans verkliga storhet som storspelare bestod i att han kunde växla från farlig genombrottsman i sin ungdom, till en fantastisk framspelare på äldre dagar från centerposition. Medspelarna fick bollarna på klubbladen. Hans framspelningar till Svante Eriksson ledde rakt in i landslaget för den senare också.

Gunnar hade sparat det mesta från sin bandykarriär när det gällde klipp och bilder. Ibland hade han med sig något album till mej på redaktionen. Gunnar berättade och tyckte jag skulle ta kopior på en del klipp och bilder. Och det gjorde jag. Det var intressant även för mej.

Fyra gånger fanns Gunnar med på Rekord-Magasinets lagbilder, två gånger i landslagets färger, en gång i IFK:s blå tröjor och en gång med Lesjöfors. Bilderna har jag plockat med i bloggen för alla idrottsintresserades bästa.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Lakabusorna bildade små byar ute på Vättern några månader varje vinter. Lakafisket var stort för de som bodde i Bastedalen. Men det var på tiden det fanns tjocka isar.

Fiskarna högg upp ett hål i golvet på lakabusan, som de kunde sköta sitt fiske ifrån. I busorna fanns en liten kamin att elda i. Det var säkert skönt kalla vinternätter ute vid Lakaskär i Vättern.

Populäre kyrkoherden i Hammar Bertil Rosén ägnade sig också åt lakafiske. Bilden har jag fått av hans lika trevliga dotter Kerstin.

För att locka turister och boende till Bastedalen och området däromkring byggde et gäng en ny lakabusa för några år sedan. Den används både som reklampelare, men också för fisket. Anders Dahl var med när det begav sig på riktigt. De stående är Rolf Svedberg, Pia Stenströmmer, Aldo Andersson och Janne Larsson.

I Lennart Jörälvs trevliga bok ”Sällsamheter kring Vättern” finns ett kapitel om lakafiske. Jag hjälpte honom med bilden på bröderna Dahl, en snöig lördagskväll. Jag åkte bil ut till brödernas busa. Men det var på den tiden jag var modig.

I Bastedalen hoppas och tror många att det ska bli en kall vinter i år och ett bra lakafiske som förr i tiden. Lakafisket var förr en mycket stor sak i bygden. När Vättern hade lagt sig växte det upp små stugbyar ute på isen vid Lakaskär. Stugorna kallades lakabusor och var lite speciella för Vättern. Och särskilt då för Bastedalen.

Lakabusorna var 1,25 meter i fyrkant med et hål i golvet. En kamin och kaffepanna hörde också till utrustningen. Där inne kunde metarna sitta i värmen och fiska i lugn och ro. Blev det för långsamt eller sömnigt att sitta och rycka i reven var det bara att kvista över till grannbusan för att se om fiskelyckan var bättre där. Kanske grannen också hade något gott i flaskan att bjuda på om det var lördagsnatt. Som varm saft…..

Lakafisket bedrevs mest nattetid. Röken från ur lakabusorna skvallrade om att fisket var i full gång. Fiske efter lake när isen var stark nog vid Lakaskär i Vättern. Det är bara de senaste åren som isen inte varit tjock nog för att våga ut i öppningen in mot Bastedalen. Fisket var ett tillskott i förtjänsten för många små lantgårdar. En som visste mycket om det här speciella fisket, var Båt-Harry Karlsson i Olshammar.

”Laken hugger bäst på vårvintern, efter den 24 februari” berättade han för mej.

Numera är inte tillgången på lake som den har varit och fisket har nästan försvunnit helt.

”Det var en härlig känsla att sitta där ute i stillheten när månen sken över isvidderna och vänta på napp medan kaffepannan stod och puttrade”, mindes Harry.

Han mindes också en gång när det var 18 lakabusor ute på isen på en gång. De bildade ett helt samhälle. Den största fångsten Harry fick var 14 fina lakar. Eftersom laken nappade bäst på vårvintern kunde det ibland uppstå farliga situationer. Då blev det bråttom att ta sig iland.

”Ibland har isen gungat under ens fötter och man har fått hoppa på isflak och lämnat alla grejer kvar på isen för att rädda livhanken”, berättade Harry.

Som fångstredskap vid lakafisket användes lakakjäxet som, som fiskaren själv fick tillverka.

”Det gjordes av en femtumsspik eller en grov pianotråd. Centrum göt man i en urholkad potatis med bly. Linan spanns av skogarn som lades i kokhett bad bestående av bivax, kokt linolja och trätjära. Då fick man en stum lina” upplyste Harry, mej om.

En rutinerad lakmetare kände när fisken var framme och nosade på betet. Då gällde det att snabbt göra ett kraftigtryck så at hullingarna fastnade i lakens buk. Sedan var det ”bara” att hala in fångsten. Harry var säker på att en epoken lakafiske hade gått i graven i början av 90-talet. Den gången hade han rätt. Men för några år sedan startades en sammanslutning som kallades ”Vätterns fiske och boende”. Allt för att locka turister och fast boende till trakten. Ett inslag i det var att bygga en lakabusa som skulle användas som reklampelare, men också kunna användas på riktigt. Ett gäng med Aldo Andersson, Anders Dahl och Rolf Svedberg i spetsen byggde också färdigt busan, men de senaste årens milda vintrar har gjort att man inte kunnat dra ut bygget på isen.

Själv har jag besökt lakfisket i Bastedalen en gång. Jag åkte bil ut på isen till bröderna Dahl en lördagskväll i snöoväder. Det var på den tiden jag var modig. Nu skulle jag knappast våga gå så långt ut på isen. Och då är jag ändå uppväxt bara några meter från en sjö. Anledningen till mitt besök på Vättern var att vännen Lennart Jörälv skrev en bok om ”Sällsamheter kring Vättern”. Ett kapitel skulle handla om lakafisket. Lennart behövde en ny bild och så blev det också. Bilden finns med i hans trevliga bok.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Ruben Karlsson i Falla visste mycket om galgtallen i Åsbro. Här tillsammans med brorsan Levi , ”Den blyge”.

Galgtallen i Åsbro ligger bara ett stenkast från bensinmacken. Den är också fridlyst.

Galgtallen är imponerande.

Det har hänt otäcka saker i Åsbro förr i tiden. I området bakom bensinmacken hängde man folk. Området bara ett stenkast från stora vägen användes nämligen förr som avrättningsplats. Den stora kluvna tallen-galgtallen-strax intill bensinstationen är skyddad enligt lag som naturminnesmärke. På trädstammen finns en platta ditskruvad, med rikssymbolerna tre kronor på. Enligt gamla sägner så användes den märkligt växta tallen att hänga brottslingar i.

En som visste mycket om galgtallen och hela området vid Åsbromacken var Ruben Karlsson i Falla. Varken han eller hans mera berömd bror Levi Karlsson ”Den blyge” finns inte i livet längre. Men jag har hört Ruben berätta om mackområdet många gånger när jag arbetade som journalist. Ruben och jag var mycket goda vänner.

Ruben trodde inte att just den naturskyddade tallen användes för avrättningar. Men helt klart enligt Ruben var att området användes som avrättningsplats. Enligt vad han hade fått fram växte den hemska tallen 50 meter längre söder ut i området. Men vad gör det så här många år efter den sista avrättningen. Tall som tall.

Det är inte riktigt klarlagt vilken som var den sista som avrättades i Åsbro. Med säkerhet vet man dock att Petter Svensson från södra Lerbäck avrättades för mord runt år 1810.

”Möjligen var det en senare avrättning och det var i så fall ”rackar-Gustav” som togs av daga” , upplyste Ruben , mej om vid några tillfällen.

Petter Svensson blev avrättad för att han hade mördat spetsförsäljerskan Anna Katarina Lindahl. Hon var hemmahörande i Vadstena , men åkte land och rike runt för att sälja sina spetsar. Anna Katarina övernattade hos Petter och hans mor. När de fick se att hon hade gott om pengar, beslutade de sig för att mörda henne. På morgonen smög sig Petter efter försäljerskan med en yxa och högg ihjäl henne.

”Det tog mycket lång tid innan mordet blev uppklarat. Petter avslöjades när han varje kväll började festa på Lerbäcks krog och plötsligt hade gott om pengar”, berättade Ruben.

Lerbäcks hembygdsförening har en gammal bödelstaxa från år 1736 i sina ägor. Där kan man läsa att bödeln tog fem daler för en halshugning och åtta för upphängning i galge. ”Öronens avskärande” kostade bara två daler, medan ”tungans avskärande” sprang upp till hela fem daler. Förutom att ta död på brottslingar så skulle också se att ”prygla dårarna i dårhuset” när det passade. Men för det jobbet fanns ingen uppgjord taxa.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte var bättre för när det gällde straff och brott. Många vill ju i dag införa hårdare straff och längre fängelsevistelser bland annat i avskräckande syfte. Men undrar om det hjälper. Petter Svensson visste att han kunde bli hängd, men pengar och rikedom lockade mera. Och så är det nog än i dag…..

PS! Kommenetera gärna. Det skulle vara trevligt även om det rör sig om en galgtall..

Eivor Lundqkvist dokumnterade tyg-och trikåtillverkningen i Askersund med en uppsats i början på 90-talet. I bakgrund Askersunds Trikåfabrik vid Stora Bergsgatan.

Karl Nilsson ordnade stora personalfester på Stadshotellet för sin personal. Bilden är från 40-talet.

Lucifirandet var ett givet inslag vid Askersunds Trikåfabrik. Och det fanns många att välja på när det gällde att ta ut en lucia med tärnor. Trikåfabriken var en kvinnlig arbetsplats.

Utlastning vid trikåfabriken. På bilden är det en av tvillingarna Johansson, Nisse eller Johan, som lastar. Jag har dock inte kläm på vilken av de båda som lastar.

Bergqvists yllefabrik fanns i Askersunds hamnområde starx intill gamla Varmbadhuset

Gamla Askersunds stad kunde inte skryta med att det fanns ett stort antal industrier där massor av människor jobbade. Men det fanns ändå tre stora industrier sett i askersundarnas ögon, där de flesta jobbade. Handeln har annars alltid varit det dominerande i stan. Det största industrierna var Askersundsverken (AVA), Askersunds bryggeri och Askersunds Trikåfabrik. Ingen av industrierna finns kvar i dag. I de flesta Askersundfamiljer finns det alltid någon, eller flera, som jobbat på de tre stora arbetsplasterna.

Om Trikåfabriken finns en intressant dokumentation som gjordes av Eivor Lundqvist i början av 90-talet. Det började redan på 1800-talet med A.W Bergqvist yllefabrik som hade ångfärgeri och spinneri i lokaler invid gamla Varmbadhuset i hamnområdet. Et 70-tal personer jobbade där. Fabriken lades ner 1907.

År 1909 startade köpman Karl Nilsson en trikåfabrik i Askersund. Han hyrde praktiskt nog yllefabrikens hus i hamnen. Han hade då haft trikåtillverkning i Lerbäck. Verksamheten flyttades in till Askersund. Nilsson förvandlade lite senare också Askersunds Trikåfabrik till ett rent familjebolag där han själv fick ta hand om disponentposten. Företagets snabba utveckling krävde större lokaler. År 1926 byggdes en ny modern industribyggnad utmed Stora Bergsgatan. Det huset finns kvar i dag och ägs av Kent Oliv. I början av 1940-talet hade ”Trikå-Nisse” -som Karl Nilsson kallades av allmänheten-cirka 160 anställda. Det är väldigt mycket i lilla Askersund.

Karl Nilsson-”Trikå-Nisse” var mannen bakom Askersunds Trikåfabrik. Han avled 1954. Under en lång period leddes företaget av Karls dotter Lisa Fors.

Vid seklets början skedde en förändring i synen på underkläder. Yllet ersattes av bomull. Det var den danska läkaren Carl Ottesen som pratade sig varm för bomull närmast kroppen. ”Trikå-Nisse” nappade på danskens idéer och började tillverka så kallade hälsounderkläder av bomull. Det tog lite tid att övertyga svenska folket om hur bra det var med bomull. En del gick det dock aldrig at övertyga. Askersundsfabriken övergav därför till viss mån sin första specialitet på grund av ”trögfattade” svenskar aldrig förstod fördelen med bomull. Nu blev det istället en satsning på konstsilke.

30-talet var fabrikens glansperiod. Efter Karl Nilssons död 1954 tog riksdagsmannen Matteus Berglund över som disponent. Efter honom leddes företaget av Elias Andersson. Karls dotter, Lisa Fors, tog sedan vid som VD. Det kan nämnas att ”Trikå-Nisse” hade fyra döttrar. Lisa Fors efterträddes av Lennart Sondér fram till 1975 , då han efter ett eget förslag om nedläggning av fabriken tog över sömnasdelen med 26 anställda. Stickeriet och färgeriet avvecklades på grund av lågkonjunkturen på 70-talet. Lågprisimporten på 80-talet ledde en kris som företaget inte klarade. 1985 lades fabriken ned, men återuppstod året därpå som AB Askersunds Teko med ett tiotal anställda. Det gick ytterligare ett antal år innan även det företaget fann för gott att lägga ned. Sveriges stormaktstid som framgångsrikt trikåland var över.

Som vanligt har Leif Linus Larsson plockat fram någon bild till bloggen. Men Linus har på sin egen hemsida en del bilder och intressant fakta om Bergqvists yllefabrik för den som är intresserad.

PS! Kommentera gärna och lägg till fakta. Det skulle vara trevligt

Elsa Andersson omkom vid ett fallskärmshopp i Askersund 1922. Jan Troell gjorde om hennes liv som hade premiär i januari 2001

Bilden är tagen från bergshöjden på Edö där Elsa Andersson slog ned med sin fallskärm.

Kungliga Svenska Aeroklubben reste en minnessten över Elsa Andersson på nedslagsplatsen ute på Edö.

Bilden är från 1922 och Elsa Andersson är på väg mot sin sista flygtur och fallskärmshopp. I bakgrunden syns landskyrkan i Askersund.Cirka 3000 askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp över Alsens is. Men det gick fel. Fallskärmen utvecklades aldrig.

Efter hård kamp med SF lyckades Folkets hus föreningen i få en premiärfilm till Askersund. Inte undra på sedan att styrelsen i FH klädde upp sig för at ta emot premiärpubliken. Från vänster Rolf Arvidsson, Ingemar Åhs och Robert Willen.

Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Filmen hade premiär på tre platser, Ljungbyhed, Stockholm och slutligen också Askersund, i januari 2001. Men det skedde efter hård kamp av Folkets husföreningen i Askersund. Askersund fans inte med från början som premiärplats, men SF ändrade sig i sista minuten. Jan Troell hade startat filmprojektet om Elsa Andersson redan 1992, tillsammans med författaren Jacques Werup. Manuset byggde på gamla brev med systern Stina. Werup skrev både filmanuset och en bok om den mytomspunna fallskärmshopperskan.

”Boken bygger på en händelserna i filmen. Normalt brukar det vara så att man bygger en film på en bok”, berättade Troell en gång för mej i telefonen.

Filmaren var mycket överraskad över att filmen väckte så stort intresse och uppståndelse i Askersund. Folkets hus föreningen hade laddat upp både med snittar och cider till premiärföreställningen. Troell tycke inte att ett dödshopp var så mycket att fira för askersundarna. Troell hade aldrig varit på Edö och sett minnesstenen över Elsa Andersson,

”Jag har aldrig varit där. Däremot har jag fått se minnesstenen på bilder”, upplyste han mej om.

Amanda Ooms fans dock på plats i Askersund vid premiären. Hon besökte också minnesstenen på Edö.

Askersundare som kom till premiären hade förhoppningar om att få se bilder från Askersund i filmen. Men så blev det inte. Filmen handlade i stort om vad som drev Elsa Andersson att börja hoppa fallskärm. Det var hennes far som bekostade flygskolan och utbildningen i Tyskland. Elsa beskrev som en kvinna som älskade sensationer av olika slag. En sådan var faran.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Kön upp till sprutrummen på Solberga IP var långa på tisdagseftermiddagen. Många vände hem för at återkomma någon annan dag. Men stretade vidare upp för backen och fick min spruta trots den långa kön.

Nu är det klart det många krävt och det folk talar om. Jag har tagit min spruta mot svininfluensan. Men det tog två timmar i kön. Det var lite Ullared över det hela i backen upp mot IFK:s klubbrum på Solberga på tisdagseftermiddagen (17/10). Inte för att jag varit i Ullared, men jag har kollat köerna i TV- programmet om det populära varuhuset.

Tidigare pratade folk som man möte om det dåliga vädret. Nu är frågan: Har du tagit sprutan, eller ska du inte göra det? Vet inte vilket som är bäst eller sämst? Men det är i alla fall ett bra samtalsämne att öppna med.

Anledningen till att jag tog sprutan var att jag påverkats av allt tal om vilket elände som skulle drabba mej om jag avstod. Och andra. Jag ville inte stå som en syndabock och bli anklagad som smittospridare. Men efter ha sett TV-bilder om vaccineringen var jag inte helt bekväm när jag stod i backen upp mot klubbrummet i den långa kön. Där visas bilder med någon sköterska som trycker in en bamsespruta i armen på folk och sedan varnar för att man kan bli sjuk efter sprutan. Jag skriver det här sju timmar efter det lilla sticket som inte ens kändes. Ännu har jag inte känt av några biverkningar. Men det kanske kommer i natt.

Sköterskan som sprutade så mjukt och elegant frågade till att börja med om jag tålde vaccineringar. Mitt svar blev mycket ärlig , som det alltid bör vara, att jag inte hade något minne av hur det kändes vid tidigare vaccineringar. Så länge sedan var det.

När vi kom till Solberga så ansåg vakterna att det var lika bra att vända och återkomma någon annan dag. Sköterskorna skulle ”bara” hinna med att vaccinera 300 personer på två timmar. Men det gick mycket snabbare. Säkert hann de flitiga sköterskorna med flera hundra till. Som tur var vänd vi inte hem , utan fick våra sprutor. Onsdag och torsdag är det full fart i IFK:s klubbrum igen med ivriga askersundare som vill spruta sig.

Det stora problemet på Solberga var att få plats med alla bilar. Tydligen var det tänkt att besökarna också skulle ställa sina bilar på grusplanen, men ingen gjorde det. Varför vet jag inte? Det kanske bar emot att parkera på en fotbollsplan. IFK Askersunds krav att gräv bort en ful häck vid cykelparkeringen vid Solberga och göra plats för en bilparkering blev högaktuell en sådan här dag. Cykelparkeringen används nästan aldrig och den syns inte heller bakom den fula häcken. Det är väl bara att sätta igång och inte vänta som sagts.

Det har tagit mej en kvart att skriva det här och jag känner ännu inga biverkningar, utom den normala tröttheten vid den här tiden på dygnet.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

Första utgåvan av ”Rapport från Nordens Hawaii!” kom ut 1973 och blev mycket omskriven. Gösta Ahlm intervjuades i nästa alla stora tidningar.

Askersundaren Gösta Ahlm jobbade större delen av sitt yrkesliv inom restaurangbranchen.

Gösta ställde villigt upp när jag som journalist bad om hjälp till. Här är det frågan om ett 1 aprilsklämt.

Gösta var en en känd askersundare som fanns med lite överallt. Här som reklamman för Åhlins. Nisse Gustavsson och Oskar i Kina Karlsson, verkar roade.

”Huka er grevar och baroner. I Pingstkyrkan sitter Ahlm och skriver om ljuva livet”, ”Kändisarna avklädda i bok av rockvaktmästare på Huset”, ”Som nattportier på Falsterbohus kan han avslöja deras vilda nöjesliv”. Så löd några tidningsrecensioner när askersundare och vännen Gösta Ahlm, gav ut sin första bok ”Rapport från Nordens Havaii!” , 1973.

Gösta blev rikskändis över en natt. Boken handlade nämligen om ”kändisarnas” vilda leverne på Falsterbohus. Även den nuvarande kungen hade roat sig där. Under 15 år arbetade Gösta som portier och servitör på ”Huset”. Boken som också kom ut en förbättrad andra upplaga i början på 1990-talet blev en storsäljare. Sensationstidningen Lektyr gjorde ett stort reportage om Gösta och hans bok. Andra tidningar hakade sedan på.

”När det ordnades champagne-partys i baddräkt , trängdes kändisarna om att få åka kälke till baren med upp-och nedvända bord. En gammal änkenåd förklarade en gång att ”här i huset förekommer alla brott utom våldtäkt, för det behövs inte”, berättade Gösta för mej.

Gösta hade en bok om Askersund nästan färdig när han hastigt gick bort i mitten på 90-talet. Han var känd för de flesta i stan. Gösta hade många strängar på sin lyra. Under många år hade han alkoholproblem, men kom till rätta med det. Han kämpade på genom att först ta kontakt med Länkarna och sedan gå med i Pingstkyrkan. Han var också med och startade RIA i Askersund. När han flyttade till västkusten blev han aktiv medlem i Flasterbos pingstförsamling

”I Jesus har jag fått en vän för livet”, sa han till mej många går.

Jag var glad för hans skull, men kunde aldrig sätta mej in riktigt i den vänskapen. Säkert var det med människorna i församlingen och vänskapen där som gjorde att Gösta hittade hem. Sedan att alla trodde på en högre makt gjorde säkert inte saken sämre. Alla behöver ha något att tro på.

När Gösta gick bort arbetade han på ett litet sommarpensionat i Falsterbo. Han trivdes verkligen där. Även om det var lite ensamt ibland.

”Kom ner Ove , jag ordnar rum. Det skulle vara trevligt om du kom och hälsade på. Vi kan prata om min kommande bok””, ringde Gösta uppmanande flera gånger.

Tyvärr hann jag aldrig ner. Delar av manuset hade jag dock hunnit läsa. Det handlade om Askersund från 1930 fram till 1960. Redaktör Johannes Kjerrström hade skrivit förordet. Gösta berättade bland annat om när nazistsympatisörerna trampade stadens gator på 30-talet . Och det var något han avskydde.

Större delen av sitt yrkesliv arbetade Gösta inom restaurangbranschen. Under en kort tid på 1950-talet hade han en egen firma men namnet ”Alltjänst”.

”Folk i Askersund påstod att jag slutade med firman när jag fick i uppdrag att putsa alla fönster på Kristinahemmet. Det är lögn. Jag hann helt enkelt inte med att putsa alla fönster, därför tackade jag nej”, upplyste Gösta mej flera gånger.

Problemet för Gösta, som för många andra författare, var att hitta någon utgivare till boken om Askersund. Han hade stora förhoppningar om att få hjälp ekonomisk i sin hemstad. Han hade också börjat jobba med olika kontakter.

”Många av de miljöer jag berättar om är borta. Bodde själv i ”gröna byggnaden” som låg vid södra infarten mitt emot landskyrkan. Jag berättar bland annat om huset och vilka som bodde där”, omtalade Gösta och jag vet att det var så.

Som jag nämnt hann jag läsa manuset till boken. Gösta jobbad samtidigt med en bok om religion, som gick under arbetsnamnet ” Jag den odödlige”.

Gösta hade manuset till en Askersundsbok färdig när han avled i mitten av 90-talet. Bland annat berättade han om Gröna byggnaden (t.v) vid södra infarten till Askersund. Han bodde där en tid. Tyvärr hann inte Gösta få ut sin bok.

Personligen tycker jag det var synd att inte Gösta hann få ut sin bok. Vi gick miste om ett stort stycke Askersundshistoria. Kopian som jag hade av Göstas manus lämnade jag över till dödsboet. Sedan vet jag inte något mera om det. Hur som helst var Gösta och jag mycket god vänner. Han ställde upp för tidningen när jag helst kallade. Han tyckte det var roligt. Ett lite udda minne har jag tillsammans med Gösta. På den tiden var Maranataförsamlingen stora. De ägde Gärdshyttan och hade varje år stora tältmöten. Ofta trumpetande ledaren Arne Imsen ut att han skulle visa upp barn och vuxna som flytt till Maranataförsamlingen. Det väckte alltid stor uppståndelse i pressen. Och lockade mycket folk.

Gösta besökte ofta deras möten och bad mej följa med för tidningens räkning vid ett tillfälle. Väl inne i tältet framträdde ett antal märkliga personer. Gösta berättade för mej vilka de var. Efter en stund kom någon typ av ”vakt” fram och sa att vi skulle försvinna därför att vi stört mötet med att viska till varandra! Vi hävdade bestämt att det istället var vi som blev störda av allt som hände på scenen. Det hjälpte inte.Vi lämnade dock platsen frivilligt till slut.

Efter någon timme ringde Arne Imsen till mej och bad om ursäkt. Jag hade lärt känna honom ganska väl i mitt jobb som journalist. Han förstod inte vad som tagit åt ”vakten” och han skulle verkligen läxa upp sin väktare.”Ove, jag tror vakten hade en mycket dålig dag och det gick ut över er”, ursäktade sig Imsen. Både Gösta och jag tog emot ursäkten och skrattade bara åt det hela. Ingen av oss var eller är särskilt långsinta.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Utsikten från Stöökagatan mot vattnet på 50-talet

Utsikten från Stöökagatan oktober 2009.

Det finns vatten barrväxterna

Ingen kan tro att det döljer sig vatten bakom barrväxterna som passar mera på en kyrkogård. Planteringen intill kajen kom till i miten på 90-talet

Förr i tiden var det mycket att viktigt i Askersund att utsikten från torget ned till vatten inte var skymd. Det skulle inte vara några fula buskar som skymde. Utsikten skulle locka ned folk till vattnet och hamnområdet till en stunds avkoppling. Så hade det alltid varit och så skulle det förbli. Åtminstone trodde de flesta Askersundsbor så. Närheten och utblicken mot vattnet var ändå något av stans stolthet.

I mitten på 1990 –talet hände något vid Fisktorget. Utsikten från torget utmed Stöökagatan ner till hamnen förmörkades helt. En kyrkogårdsliknande plantering med barrväxter anlades bara en halvmeter från stenkajen! Det måste ha skett ett tankefel. Eller också fanns det några barrväxter över i förrådet? Som bekant brukar växter bli större och tätare. Och det blir också så barrväxter. Precis som alla befarade när planteringen anlades skymmer den i dag helt utsikten mot vattnet från torget ner mot Stöökagatan och Fikstorget. Många hade svårt att hitta någon anledning till plantering redan på 90-talet och det är lika svårt i dag att förstå vad meningen med det hela var.

Minns att näringsidkarna i hamnområdet var mycket irriterade på kommunens plantering vid kajkanten. Vattnet lockade folk till området, men barrväxterna skymde. Det var svårt att se vad som döljde sig bakom buskarna. Inget har hänt och planteringen har växt till sig. Kommunen lovade att se över det hela när protesterna kom. Buskarna skulle plockas bort och planteras på något annat ställe…..

Namnet Fikstorget kom ganska sent upp som ett namn på en skylt. Många i Askersund kanske tycker det är ett märkligt namn på den fyrkantiga grusplanen som nu blivit parkering. Namnet på platsen är gammalt, så det var bara en återgång till en svunnen tid när skylten kom upp. De äldre planteringarna från Fikstorget och Sundsgatan norr ut, anlades i början av 30-talet av en privatperson. De flesta av björkarna finns kvar, liksom gräsmattorna.

I mitten av 1800-talet ägnade sig Askersundsborna åt planteringar och utsikter, såväl på offentliga platser som på den egna tomten. I början av 1800-talet blev Borgmästareholmen förvandlad till en vacker park. Holmen hade tidigare varit helt kal. En man vid namn, Felix Beckman, uppmanade folk att skänka pengar till trädplanteringar in mot staden. Beckman tyckte det var behagligt att närma sig städer som var omgivna av alléer. Det är väl bara att hålla med, även om det börjar bli tunnsått med stadsalléer. Om det överhuvudtaget finns några kvar…

Felix Beckman ville ha alléer intill alla städer. Så här såg väg in till Askersund från Vretstorpshållet ut år1935. Till höger ligger i dag Kalles Trädgård.

Kanske man kan tyckte att utsikter är en bagatell och inget att orda om. Men det är onödigt att förstör de som finns i Askersund. Tycker jag. Och vad jag förstår en del andra också.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt