Första utgåvan av ”Rapport från Nordens Hawaii!” kom ut 1973 och blev mycket omskriven. Gösta Ahlm intervjuades i nästa alla stora tidningar.
Askersundaren Gösta Ahlm jobbade större delen av sitt yrkesliv inom restaurangbranchen.
Gösta ställde villigt upp när jag som journalist bad om hjälp till. Här är det frågan om ett 1 aprilsklämt.
Gösta var en en känd askersundare som fanns med lite överallt. Här som reklamman för Åhlins. Nisse Gustavsson och Oskar i Kina Karlsson, verkar roade.
”Huka er grevar och baroner. I Pingstkyrkan sitter Ahlm och skriver om ljuva livet”, ”Kändisarna avklädda i bok av rockvaktmästare på Huset”, ”Som nattportier på Falsterbohus kan han avslöja deras vilda nöjesliv”. Så löd några tidningsrecensioner när askersundare och vännen Gösta Ahlm, gav ut sin första bok ”Rapport från Nordens Havaii!” , 1973.
Gösta blev rikskändis över en natt. Boken handlade nämligen om ”kändisarnas” vilda leverne på Falsterbohus. Även den nuvarande kungen hade roat sig där. Under 15 år arbetade Gösta som portier och servitör på ”Huset”. Boken som också kom ut en förbättrad andra upplaga i början på 1990-talet blev en storsäljare. Sensationstidningen Lektyr gjorde ett stort reportage om Gösta och hans bok. Andra tidningar hakade sedan på.
”När det ordnades champagne-partys i baddräkt , trängdes kändisarna om att få åka kälke till baren med upp-och nedvända bord. En gammal änkenåd förklarade en gång att ”här i huset förekommer alla brott utom våldtäkt, för det behövs inte”, berättade Gösta för mej.
Gösta hade en bok om Askersund nästan färdig när han hastigt gick bort i mitten på 90-talet. Han var känd för de flesta i stan. Gösta hade många strängar på sin lyra. Under många år hade han alkoholproblem, men kom till rätta med det. Han kämpade på genom att först ta kontakt med Länkarna och sedan gå med i Pingstkyrkan. Han var också med och startade RIA i Askersund. När han flyttade till västkusten blev han aktiv medlem i Flasterbos pingstförsamling
”I Jesus har jag fått en vän för livet”, sa han till mej många går.
Jag var glad för hans skull, men kunde aldrig sätta mej in riktigt i den vänskapen. Säkert var det med människorna i församlingen och vänskapen där som gjorde att Gösta hittade hem. Sedan att alla trodde på en högre makt gjorde säkert inte saken sämre. Alla behöver ha något att tro på.
När Gösta gick bort arbetade han på ett litet sommarpensionat i Falsterbo. Han trivdes verkligen där. Även om det var lite ensamt ibland.
”Kom ner Ove , jag ordnar rum. Det skulle vara trevligt om du kom och hälsade på. Vi kan prata om min kommande bok””, ringde Gösta uppmanande flera gånger.
Tyvärr hann jag aldrig ner. Delar av manuset hade jag dock hunnit läsa. Det handlade om Askersund från 1930 fram till 1960. Redaktör Johannes Kjerrström hade skrivit förordet. Gösta berättade bland annat om när nazistsympatisörerna trampade stadens gator på 30-talet . Och det var något han avskydde.
Större delen av sitt yrkesliv arbetade Gösta inom restaurangbranschen. Under en kort tid på 1950-talet hade han en egen firma men namnet ”Alltjänst”.
”Folk i Askersund påstod att jag slutade med firman när jag fick i uppdrag att putsa alla fönster på Kristinahemmet. Det är lögn. Jag hann helt enkelt inte med att putsa alla fönster, därför tackade jag nej”, upplyste Gösta mej flera gånger.
Problemet för Gösta, som för många andra författare, var att hitta någon utgivare till boken om Askersund. Han hade stora förhoppningar om att få hjälp ekonomisk i sin hemstad. Han hade också börjat jobba med olika kontakter.
”Många av de miljöer jag berättar om är borta. Bodde själv i ”gröna byggnaden” som låg vid södra infarten mitt emot landskyrkan. Jag berättar bland annat om huset och vilka som bodde där”, omtalade Gösta och jag vet att det var så.
Som jag nämnt hann jag läsa manuset till boken. Gösta jobbad samtidigt med en bok om religion, som gick under arbetsnamnet ” Jag den odödlige”.
Gösta hade manuset till en Askersundsbok färdig när han avled i mitten av 90-talet. Bland annat berättade han om Gröna byggnaden (t.v) vid södra infarten till Askersund. Han bodde där en tid. Tyvärr hann inte Gösta få ut sin bok.
Personligen tycker jag det var synd att inte Gösta hann få ut sin bok. Vi gick miste om ett stort stycke Askersundshistoria. Kopian som jag hade av Göstas manus lämnade jag över till dödsboet. Sedan vet jag inte något mera om det. Hur som helst var Gösta och jag mycket god vänner. Han ställde upp för tidningen när jag helst kallade. Han tyckte det var roligt. Ett lite udda minne har jag tillsammans med Gösta. På den tiden var Maranataförsamlingen stora. De ägde Gärdshyttan och hade varje år stora tältmöten. Ofta trumpetande ledaren Arne Imsen ut att han skulle visa upp barn och vuxna som flytt till Maranataförsamlingen. Det väckte alltid stor uppståndelse i pressen. Och lockade mycket folk.
Gösta besökte ofta deras möten och bad mej följa med för tidningens räkning vid ett tillfälle. Väl inne i tältet framträdde ett antal märkliga personer. Gösta berättade för mej vilka de var. Efter en stund kom någon typ av ”vakt” fram och sa att vi skulle försvinna därför att vi stört mötet med att viska till varandra! Vi hävdade bestämt att det istället var vi som blev störda av allt som hände på scenen. Det hjälpte inte.Vi lämnade dock platsen frivilligt till slut.
Efter någon timme ringde Arne Imsen till mej och bad om ursäkt. Jag hade lärt känna honom ganska väl i mitt jobb som journalist. Han förstod inte vad som tagit åt ”vakten” och han skulle verkligen läxa upp sin väktare.”Ove, jag tror vakten hade en mycket dålig dag och det gick ut över er”, ursäktade sig Imsen. Både Gösta och jag tog emot ursäkten och skrattade bara åt det hela. Ingen av oss var eller är särskilt långsinta.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
