Oves Blogg

Örjan, David, Tobias och Håkan Elf

Betram Karlsson, Örjan Elf, Sven Karlsson och Håkan Elf.

Bröderna Elf och deras söner är män som går på djupet i sina jobb. Och går det åt skogen , går det med musik. Men det är inte ofta de behöver ta till sådant i jobbet , utan mera privat. Håkan och Örjan Elf äger Askersunds brunnsborrning. Till sin hjälp har de sönerna David och Tobias. Det är ett trevligt gäng som både fixar bergvärme och vanliga brunnar åt folk. För att nu nämna något.

Det är lite speciellt med Askersunds brunnsborrning, därför en egen blogg om just det. 1990 tog bröderna över företaget av ett annat brödrapar, Bertram och Sven Karlsson. Och det är möjligt att ett nytt brödrapar tar över i framtiden. Örjan och Håkans grabbar. Tydligen är det så att brunnsborrningen i Askersund ska drivas av bröder. Sven och Bertram hade varit yrkesverksamma i 40 år när de sålde till ”elfarna”.

Företaget som bildades 1946 gick först under namnet Möllers Brunnsborring. Namnet Möller lever kvar. Det var han som byggde garagen vid Oxgropen och som fortfarande är i familjens ägo. Än så länge. Såg att garagen var ute på försäljning. Att Håkan och Örjan hamnade i brunnsborrningsbranchen var en ren tillfällighet. Ingen av de båda hade erfarenhet av branschen, men ville prova något nytt. Den första tiden jobbade de ihop med Sven och Bertram.

Örjan hade tidigare arbetat som maskintekniker och Håkan som reparatör på ett företag som jobbade med jordbruksmaskiner. Det var kunskaper som de haft nytta av som egna förtagare. Sönerna har också driftteknisk utbildning. Och inte nog med det, Tobias har också erfarenhet som elektriker. I Läggesta strax norr om Askersund har ”elfarna” byggt en egen stor industrilokal, med kontor, tvätthall, verkstad, garage och tvättrum. Bröderna tyckte det var skönt att få allt samlat till en plats. Bland villaägarna i Sydnärke är det borrning för bergvärme som gäller.

Musiken är också något som förenar bröderna, deras söner och övriga familjemedlemmar. Håkan var med och startade den kristna musikgruppen Team Orion 1970, där också hans fru finns med. David är en duktig gitarrist i ett punkband, som turnerat både i Sverige och ute i Europa.

Den första tiden jobbade brödraparen Karlsson och Elf ihop. Här visar Sven sin efterträdare Håkan hur det ska gå till.

Bröderna har fullt upp vad jag förstår, så deras satsning låg helt rätt i tiden. Säkert är deras föregångare också nöjda med att firman lever och har fullt upp. Och att det är bröder som gäller för att det ska bli riktigt bra.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde at få motorcyklarna så läta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM. Trots att tillverkningen sedan 20003 är förlagd till Österrike, utvecklas motorcyklarna alltjänt i Sverige.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna. Men jag har åkt segelflyg med flerfaldige svenske mästaren Bengt Göök. Så det så…

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Motorcykelintresset verkar ha ökat, därför den här bloggen. Varje onsdags samlas ett stort gäng mc-åkare vid Hamntorget i Askersund för att ge sig ut på en runda. Och de verkar ha mycket trevligt med sina blankpolerade motorcyklar. Själv väljer jag dock att trampa vidare på min gamla damcykel. Men det roligt att titta på när gänget glider iväg från hamnen i Askersund. Ofta med sina kvinnor bak på bönpallen.

Förre storlöparen Kim Bergqvist tillhör motorcykelgänget i Askersund. De åker på tur varje onsdag med start från Askersunds hamnområde.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

I Lerbäck och Åmmeberg är det varje år stora midsommarfester. Tyvärr finns det inte något liknande firande i centrala Askersund, som tidigare på Borgmästareholmen eller i Hembygdsgården. Synd för alla som inte vill sätta sig i en bil på midsommar för att hitta något firande. Vad det beror på vet jag inte. Kanske något för turistfolk och föreningsliv att rycka tag i till ett annat år. Har träffat många som önskade ett enkelt firande inne i Askersund.

Åsa Karlsson i Lerbäck

Själv var jag till Lerbäcks hembygdsgård där Röda Korset ordnar fest varje år. Det är en lite lagom fest med både fiskdamm, lotter, underhållning , samt kaffe med dopp för en billig penning. Paret Gille vid Lerbäck sköte dansen kring stången. Husbandet spelade trevlig musik till kaffet i Församlingsgården. Och inte blev det sämre av at jag vann fyra chokladbitar på lotteriet. För sångunderhållningen svarade Åsa Karlsson, som sedan jäktade vidare till Björkvallen i Åmmeberg för ett nytt sångpass. Tur att systrarna Åsa och Karin finns i kommunen . Utan deras sångglädje skulle det bli trist på många tillställningar. De är ju också uppskattade utanför kommungränserna.

Husbandet, Wattom Lundberg, Bo Gefvert och Åke Pettersson

Visst var det liv och rörelse på midsommarfesten i Lerbäck. Men tågvarningen var nog lite överdriven

Sill, färsk potatis, jordgubbar, Janssons frestelse (man kanske inte ska ha det till Midsommar om det nu finns någon sådan regel? ) och snaps hemmavid efter firandet ,var en bra avslutning på det hela.

Linus i filmtagen på jazzfestivalen.

Bild: Eric Englund

Intresset för gamla Askersundsbilder är stort. Det har visat sig vid alla visningar som Leif Linus Larsson haft. Någon har vi också haft tillsammans. En del läsare av mina bloggar brukar också sända över bilder ibland som jag kan använda. Och det är trevligt. Fortsätt med det.

När jag använt bilderna brukar jag sända dem vidare Linus som har ett stort arkiv och bra ordning på det hela. Det är sämre med mej. På några minuter kan han plocka fram bilder. En del bilder har jag sparat från åren på tidningen. Några använder jag ibland. Linus filmar nu också mycket från olika händelser i kommunen. Han gör ju också ”Idyllien-filmer” ihop med Åsbros Fellini, Alf Fransson.

För några dagar sedan fick jag en bild just på Linus när han filmar under Tradjazzfestivalen. Den är värd att lägga ut plus en del andra gamla bilder jag har hittat på senare tid. Det är ett antal 70-talsbilder. Håll till godo!

Trädet vid Hopsitalsgatan 13 innan det föll.

Hospitalsgatan. Det stora gamla trädet har fallit.

Storgatan

Brottarna hade ingen lokal att träna och tävla i. Då passade den här bilden bra på Kenneth Persson och Bosse Bergman. Det fick bli torget.

Gösta Ahlm på markanden

Kalsongköp på gång. Gösta Castellie , K-I Appelgren, ger Kalle Pettersson goda råd.

Hans Zinklén var ansvarig för Zinkgruvans ishockey. Nu är han kassör i IFK Askersund.

Gösta Snoddas Nordgren och Kárlstads-Snoddas lockade storpublik till Strandparken. Året var 1974 på en av kommunens ”Trivselkvällar”

Orvar Bergmark visar ungdomar i Åmmeberg hur det ska gå till att spela bandy.

Alltid när glasungnarna var färdiga vid Hammars glasbruk blev det kaffekalas. Inne i ugnen

Arne Ältis Ringqvist, vårmarkanden 1992

IFK Askersunds veteranlag 1977. Stående fr.v: Rolgf Elfving, Toffe Wallin, Micke Hjalmarsson, Lennart Albrektsson, Lennart Rehnberg och Lennart Andersson. Knästående: Perre Appelgren, Magne Karlsén, Ove Danielsson, Anders Wallin och Yngve Ludvigsson

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Det var bättre förr- åtminstone när det gäller servicen på våra bensinmackar. Vem minns inte den unika servicen som Sören Eriksson och hans anställd bjöd på vid macken intill Sundsbron i Askersund. Kunderna han nästan inte stanna sina bilar förrän Sören eller någon av hans anställda kom springande och hjälpte bilägarna med olika praktiska saker. Att få hjälp med att torka vindrutorna var en kulturupplevelse för många. Och den svarade Sören och hans mannar för under alla år.

På 90-talet hade konkurrens blivit stenhård mellan bensinmackarna i Askersund. Bensinstationer hade rivits och byggts. Märken kom och försvann, liksom arrendatorer. Många mackar hade också förvandlats till rena livsmedelshallar. I dag finns det bara några få bensinstationer kvar. Obemannade pumpar är det vanliga nu för tiden. Men ingen kunde matcha Sörens manuella service. Han hade utvecklat sin rörelse enkel med manuell service och vänlighet. Har stora erfarenheter av det själv. Sören ansvarade för servicen av redaktionsbilarna. Det klickade aldrig.

Familjen Eriksson var väldigt tidigt ute med däckförsäljning, i övrigt nöjde man sig med bensinförsäljning, ett kiosksortiment och en pump för båtfararna. Och så den manuella servicen.

Under kriget kördes bilarna i Sverige med gengas. Säckarna på taket innehåller kol at elda bilarna med. Med på bilden är Sören och hans pappa Gullmar

Bild från slutet av 30-talet.Från vänster David Karlsson, Sören Eriksson, Konrad Johansson,Stig ”Jojjas” Johansson och Gullmar Eriksson.

Bild från 1931.

Macken som Sören drev vid Sundsbron var en klassiker. Den öppnades 1931 av Sörens pappa, Gullmar. På den tiden var det en NAFTA-mack. Bolaget hade ryska ägare. Senare blev det en GULF-mack och efter det en ESSO-mack. Namnet ändrades sedan till Statoil. Och så var också namnet när Sören slutade och macken försvann. Nu har hotellet tagit över markområdet för sina verksamheter.

Ibland träffar jag Sören på stan och pratar om gamla tider. Vet också att han läser mina bloggar. Är det något fel i texten hör säkert Sören av sig. Han kan mycket om gamla Askersund. Vid sina år på macken träffade han massor av folk. Både kända och okända. Sören kan dock skryta lite över at han tankat bilar åt både Alice Babs, och Duke Ellington, för att nämna några. Men nu är det att Sören inte vill skryta. Det var ”bara” ett jobb.

På den här tiden fanns som nämnts ett antal bensinmackar i Askersund förutom Sörens. Har letat fram några nostalgibilder på mackar.

Sundsbrogatan. Bensinpump till höger

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Under mina år som journalist träffade jag många udda figurer och original som har berikat mitt liv. Ofta hade dessa personer en livshistoria som gick in i hjärteroten. Andra var mer humoristiska och verkliga tänkare. Och en del hade otur när de tänkte, om man säger så….

En av figurerna som jag träffade ibland var ”Kalle Bock” Pettersson. Han kom trampande på sin cykel från Bocksjön i Tivedskogarna . På fötterna hade han stövlar med och avklippta skaft och på huvudet en gammal mössa från Lantmännnen. Och på pakethållaren hade han en låda. Där låg en falukorv som han då och då tog sig en tugga av. Lådan fyllde han på hos någon handlare.

När han kom till stan efter den långa cykelfärden besökte han alltid Hammarströms Konditori för en kopp kaffe. Själv sa han till mej att han åkte till stan för att tippa. Och han fick alltid många rätt. Men det märktes inte så mycket på hans sätt att leva. Han bodde med sin morbror Herman i ett fallfärdigt ruckel vid Bocksjön. På ålderns höst flyttade han in i en lägenhet i Askersund. Men det var inget boende som imponerade på honom. Huset hemma vid Boksjön var minst lika bra. Om inte bättre. Men det är klart at det var lite skönt med värmen på vintern. Och det var heller så dumt att hemtjänsten kom med färdiglagad mat varje dag

Kalle på stan

Stora Bergsgatan på 50-talet. Till höger Kalles specialfik, Hammarströms konditori

Något av det märkligaste med ”Kalle-Bock” Pettersson var att inte hette Pettersson i efternamn. För en tid sedan hade Föreningen Gamla Askersund en föreläsning om udda figurer i stan. Bengt Willén hade plockat fram fakta om varje person. När han kom till Kalle så visade det sig att han enligt kyrkboken var inskriven som Karl Gustaf Gustafsson , född i Bocksjötorpet 1916 och död i Askersund 1994. Alla kallade honom Pettersson. Jag skrev det i tidningen många gånger och han protesterade aldrig. Kanske tyckte han Pettersson var finare Gustavsson…

Vad jag vet hade Kalle inget fast jobb . Han hjälpte till att lassa massavedsbåtar i Askersunds hamn när någon kallade på honom. Han jobbade också mycket i skogen och slet med stocksågen för att få ner timret. Ibland hjälpte han också till att spola is på idrottsparken i Askersund. Minns inte det själv, men han berättade det en gång.

Kalle var en renlevnadsman, med ett stort intresse för skidåkning och Hemvärnet. Han fick en rad medaljer genom åren i Hemvärnet. Något som han var väldigt stolt över. Kalle var med i Hemvärnet i 40 år. Skidåkningen var hans stora passion. Han nådde dock aldrig upp till någon toppnivå. Alla kan ju inte vara bäst. Kalles problem när det gällde skidåkningen var att han startade i ett tempo och höll det loppen igenom. Men tempot var för lågt. Han tog också gärna ganska långa vilopauser vid matkontrollerna. Det bidrog till att det aldrig blev några framskjutna placeringar.Han var också lite rädd för svåra utförslöpor som i Tivedslopet vid Väderkvarnsbacken. Där upmande IFK-ledarna att han skulle staka istället för att bromsa. Men sådan lyssnade aldrig Kalle på. Han körde i sitt tempo. Frågade honom några gånger vad han vallade skidorna med för valla, men det avslöjade han aldrig. Det var ett hemligt recept.

Kalle läste tidningen mycket noga. Han kom ofta in till redaktion och ville ha tillägg på artiklar jag skrivit. Lika ofta vill han en till stycken skulle tas bort. Han var en engagerad läsare med hög moral. Lättaklädda damer och raljerande texter tyckte han inte om. Det skulle vara ordning och reda. Inget slafs och hafs. Något som han lärt sig av sin mor hemma i Bocksjötorpet. När han var ung bodde han själv med sin mor i stugan. De hade en ko och kalv. Stugan hade hans morfar byggt. När modern gick bort så kunde inte Kalle ha djuren kvar. Han var tvungen ut och tjäna ihop till sin försörjning. Alla stora skidåkare på den tiden jobbade i skogen. Det hade Kalle läst om och det var något han började praktisera själv.

Från Kalles prissamling.

Bild: Per Öberg

Bild: Roland Johansson. Kalle siter längst fram till höger.

När Kalle flyttade in till stan försökte han behålla det gamla och leva som han alltid gjort. Någon TV skaffade han sig aldrig. En batteridriven väckarklocka var det modernaste som fanns hos honom. Han lyssnade på radion, även om han tyckte att det fanns mycket konstig musik i den.

Men som nämts -han hette Gustafsson i efternamn och inget annat.

Leif Linus Larsson och Anders Foglander har hjälpt till med bilder. Och någon har jag haft själv.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Två kulturevenemang i en blogg

——————————

Tidningsmannen, författaren och bokförläggaren Carl Isaac Fahlgrén hedras med en alldeles egen sommarutställning i Askersunds bibliotek. Utställningen finns på plats så det är bara att göra ett besök. Bibliotekschef Annika Restadh har sett att det blev en utställning för grundaren av Askersunds-Tidning, Fahlgrén. Och det är han mycket förtjänt av. Trots att han startade en tidning till askersundarnas stora glädje har det varit ganska tyst om honom. Det finns inte mycket att läsa om personen Fahlgrén. Det som finns är med på utställningen.

1866 gav han ut en unik bok med namnet ”Läsning för blinda”. Han hade nämligen konstruerat ett blindskriftssystem. Fahlgrén gjorde sig ett namn både som tidningsutgivare och konstruktör av blindskriftssystemet. Han levde mellan 1815 och 1878. Den gamla boken donerades för en tid sedan till biblioteket i Askersund. Det finns bara några få exemplar , så den är mycket unik. Och finns naturligtvis också med på utställningen. Sten Gustavsson, Stockholm, före detta bibliotekarie, har gjort ett stort arbete om Carl Isaac Fahlgréns verksamhet och liv. Stens arbete kommer att finns tillgänglig för den som önskar. I höst kommer Sten också till Askersund för en föreläsning om Fahlgrén.

Fahlgrén kom till Askersund 1857 och då kom också det första numret av Askersunds-Tidning ut. Verksamheten startade vid gården 152, Stöökagatan 17. Snart flyttade företaget till större lokaler vid Storgatan. Tidningshuset vid Hospitalsgatan, kom till efter Fahlgréns död. Den 4 maj i år skrev jag en blogg om tidningsmannen Fahlgrén om någon är intresserad av att läsa lite mera om honom.

————————————————————————-

När jag ändå är inne på kultur så blev det stor succé för Föreningen Gamla Askersund och deras visning av Askersundsverken på måndagskvällen( 13 juni). Runt 200 personer kom för att titta och höra gamla AVA-anställda berätta om den forna verksamheten i de pampiga verkstadsbyggnaderna. Förre ägaren , J-A Franzén, hade ställt ett antal gamla intressanta fotografier till förfogande. Föreningen hade själva också genom Linus Larsson plockat fram ett antal bilder som speglade verksamheten genom åren.

Bild : Leif Linus Larsson

Magne Karlsén och Nisse Sedig var några av de som berättade om arbetet på gamla AVA. Bild: Anders Foglander

Bild: Anders Foglander

Bild: Anders Foglander

Bild: Anders Foglander

Många askersundare var naturligtvis nyfikna på lokalerna och området som kommunen köpte tidigare i år. Trots att det är en mycket gammal industri så är det inte många som varit innanför grindarna. Folk jobbade på och det var aldrig aktuellt med besök från anhöriga. Så var det förr. Kontorsdelen ska bevaras till eftervärlden vad jag förstår . Säkert finns också en del annat som kunde bevaras för kommande generationer. En litet AVA-museum skulle sitta fint. Nästan halva Askersund hade på ett eller annat sätt anknytning AVA när det begav sig. Intresset i måndags talar sitt tydliga språk hur viktigt Askersundsverken en gång var för stan och dess innevånare.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan, trots idyllen.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskar åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal. Jag har tidigare skrivit på en blogg om vännen Birger ( 13/11 2010).

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn. Men han blev inte inbjuden när den flyttades till Adolfsberg för en tid sedan.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988. Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg. Numera bär Kronblom Adolfsbergs färger. När invigningen skedde i Adolfsberg, var märkligt nog inte Sören inbjuden. Det tycke han var lite konstigt. Han hade ju ändå gjort statyn. Och det är väl bara att hålla med honom om.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i högsta grad inblandad i den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka.