Oves Blogg

Så här såg det på Villagatan i Askersund i början på förra seklet. Axel Fägerholm vid sin sommarbostad. Lägg märke till den lilla runda tallriken över dörren. Det är en gjuten bild på Hjalmar Branting. Fägersro var namnet på stället.

Samma hus 2010. Det finns inte mycket kvar av Fägerholms hus. Man känner dock igen själva köksingången från Fägerholms tid.

I Askersund fanns en gång i tiden en skorstensfejarmästare vid namn Axel Fägerholm. Sagor brukar börja så, men det här är på riktigt. Fägerholm var en färgstark person som många äldre personer i stan minns fortfarande. Han ägde och bodde i ett hus på Villagatan i Askersund fram till 1945, för att sedan flytta till en lägenhet. I det utbyggda huset bor i dag före detta postmannen Claes Bagge med fru.

Huset har genomgått en fantastisk utveckling sedan det byggdes i början på 1900-talet. Från att ha varit en sommarstuga har huset förvandlats till en modern femrumsvilla.

Skorstensfejarmästare Axel Fägerholm i sina glans dagar.

Inspirerad av sin bror som hade kommit från Amerika byggde Fägerholm sitt sommarparadis. Han hade bostad inne staden, i hörnet Hospitalsgatan –Lilla Bergsgatan, men ville komma ut på landet till helgerna. För att få lite lugn och ro från stadens jäkt och stoj. Villagatan var verkligen landet för skorstensfejarmästaren. Och för många askersundare också för den delen. Askersundarna skrattade åt själva byggstilen på huset. Det var inte så vanligt att man byggde snedtak på en sommarstuga på den tiden, men brodern från Amerika hade övertalat Fägerholm att bygga i den stilen.

År 1945 köpte Tore och Lisa Westlin huset. Minns att Lisa drömde sig tillbaka till åren på Fägersro som var namnet på Fägerholms ställe. Lisa och Fägerholms dotter lekte ihop som barn.

”Jag minns att vi gick på utflykt till Fägersro på söndagarna”, berättade Lisa en gång för mej.

”Det låter kanske konstigt , men stan var så liten då och Fägersro tyckte man låg gräsligt långt bort då”.

Tobakshandlare Tore Westlin och hans fru Lisa köpte Fägersro 1945. De var bekanta med sotaren.

För den som inte kommer ihåg var Westlins butik låg så visar den här bilden det tydligt. Den låg i korsningen Stöökagatan-Stora Bergsgatan. I dag är Nordiska inrymd i huset.

När Tore och Lisa sedan fick chansen att köpa huset slog de till direkt.

”Det fanns en fin kakelugn i huset, med näckrosor som mönster i kakelplattorna. Det hade Fägerholm gjort själv och det var mycket orginellt”, omtalde Lisa för mej.

Lisa Westlin sålde huset 1966, sedan maken Tore hade dött. Efter en kort tid styckades den stora sommartomten av så det fick plats ytterligare en villa.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Henry Johansson var under många år Frälsningsarméns förgrundsfigur i Askersund.

Fräsningsarmén hade stor ungdsomsverksamhet. Och naturligtvis var Henry ledare.

En kall vinterkväll på 30-talet beslutade sig Henry Johansson för att tjäna Gud. Det hade varit några hårda år med sprit och elände. Henry styrde sina steg till Frälsningsarmén i Askersund. Där föll han på knä och bad om at få tjäna sin Gud och bli frälsningssoldat. Sedan dess tvekade han aldrig i sin tro. Fram till sin död stod han troget varje fredag inne på Torghallen och sålde Stridsropet och samlade in pengar i sin bössa för människor i nöd.

Bilden är från 1964. Frälsningsarméns lokal vid Hospitalsgatan till vänster.

Henry sköte under många år alla löpande ärenden i sin församling. Han var alltid en soldat som kämpade i de främsta linjerna. Frälsningsarmén startade sin verksamhet i Askersund 1888 första gången. Efter några år upplöstes verksamheten. Det fanns nämligen inget som helst stöd bland stadens styrande när det gällde arméns insats. År 1909 nystartade Frälsningsarmén i Askersund. Tyvärr fick församlingen ge upp till slut. Den 3 augusti 2008 höll kåren sitt sista möte. Församlingslokalen vid Hospitalsgatan är nu såld och har förvandlats till hyreslägenheter.

Frälsningsarmén har förvandlats till hyreslägenheter och fastigheten har också bytt färg.

Mot slutet av sin levnad var Henry mycket orolig för arméns framtid. Det pratade han ofta om när vi träffades. Och det gjorde vi ofta.

”Vi ber Gud om kraft och att det ska komma yngre människor att ta över. Vi har inte haft någon officer i Askersund på många år”, beklagade sig Henry, för mej många gånger.

Sorgligt nog slog Henrys profetior in. Det verkade inte som någon där uppe hade lyssnat ordentligt på Henrys varningar. Några få äldre medlemmar orkade inte hålla igång verksamheten vid armén. Fastigheten från 1911 krävde också stora pengar i underhåll. Pengarna behövdes istället till arméns stora sociala engagemang både i Sverige och i världen. Men Henry kämpade så länge han orkade. Och visst saknas han inne på Torghallen på fredagarna. Han hörde liksom ihop med fredagsinköpen.

Armén höll sitt sista möte i den gamla lokalen 2008. Huset är från 1909.

Frälsningsarmén har alltid hört till markandsbilden i Askersund. Och armén gör det fortfarande , även om det nu är kårmedlemmar från andra håll som ställer upp med sång. Under många år var också ungdomsverksamheten stor. Församlingen hade en egen blåsorkester. Arméns musik har alltid varit medryckande.

Många Askersundare jobbade för armén när det begav sig. Bland annat Kalle med kryckorna. Han sålde Stridsropet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

”Påsa-Johanna” Nilsdotter. Ett kvinnorginal

Historier om Lerbäcksorginalet ”Påsa-Johanna” lever fortfarande kvar i trakten. Berättelsen om den ovanliga damen har gått i arv, från generation till generation. Det måste ha varit en mycket märklig kvinna, annars hade inte historier om henne levt kvar snart 90 år efter hennes död. Och det finns också en bild på henne som tur är.

Hennes namn var Johanna Nilsdotter, född vid Ykullen i Tived i april 1848. År 1922 avled hon 74 år gammal. Enligt gamla Lerbäcksbor gick ”Påsa-Johanna” omkring i västra delen av Lerbäck. Hon hade påsar fram och bak, stora och små. I påsarna förvarade hon sina kläder och andra tillhörigheter. Sällan kom hon in i en stuga utan berömma allt som fanns där. Hon talde inte rent utan kunde låta:

”Seja ni, så stuga ni haj, å så fina gardiner. Snälla ni, får ja en liten håckebit å nåra kaffebönej.

Kaffe var något av ”Påsa-Johannas” stora glädjeämne i livet. En gång blev hon tagen av en ridande polis på stora vägen och placerades i en hängmatta mellan hästarna. Detta var långt före bilarnas tid. Hon berömde de vackra hästarna och ridturen i övrigt. Det var en upplevelse hon aldrig tidigare varit med om.

På polisstationen kom man ingen vart med henne. Hon kunde visa upp 110 kronor i kontanter varför hon inte kunde anses som lösdriverska. Om någon frågade henne var hon bodde blev svaret:

”Hit och dit har sina vägar, fram och tillbaka är lika långt”.

”Påsa-Johanna” tiggde sig fram och drev lite handel , så att hon fick in några ören. De äldre i Lerbäck kommer ihåg att hon ofta stod vid dikeskanten och sjöng visor. Någon har också skrivit en visa om henne. De första raderna i visan lyder:

I Närke på landet man ofta

Kan möta

En gumma så fryntlig, med

Uttryck så söta

I stugorna ber hon att få lite

Granna

Och därför hon kalls ”Påsa-Johanna”.