Oves Blogg

Gamal tvättstugan vid dammen i Skyllberg har kommit till användning igen. Kattakuten har tagit hand om den

Snälla människor skänker prylar till Kattakutens loppis. Helena Åhlund och Yvonne Lindberg är några av de som driver Kattakuten

Brukets gamla tvättstuga vid dammen i Skyllberg har kommit till användning igen. Den lilla röda byggnaden har fyllts med loppsigrejer. Bakom satsningen står Kattakuten i Skyllberg. Ett gäng kvinnor som vigt sina liv åt att jobba för djurens bästa. Sedan starten för fem år sedan har Kattakuten hjälpt flera hundar djur till ett drägligare liv.

” Vi har inta haft någon fast lokal att samla prylar i som vänliga människor skänkt till oss. Vi har kollat runt men ine hittat någon lokla, tills det en dag slog mej att tvättstugan vid dammen inte hade använts på länge. Jag bor på andra sidan dammen men hade inte tänkt på det tidigare”, berättade Helena Åhlund, för mej vid invigningen för fyra år sedan.

Gerti Gunnarsson har huvudansvaret för katterna som tas om hand och adopterats bort.

”När jag kom på det här med tvättstugan, knallade jag ner till brukskontoret och tog ett samtal med ägaren Gustaf Svensson. Han var mycket vänlig och tillmötesgående. Kravet på oss var att hålla snyggt och fint,” upplyste Helena.

Helena Åhlund älskar inte bara katter. Hon är en djurvän av stora mått.

”Jag skulle kunna ställa upp och öppna akuter år alla djur om jag hade tid. Men nu får jag nöja med katter. Många skaffar sig en katt , som sedan får ungar och då blir det problem att ta reda på djuren. De får fara illa som vildkatter. Vi ser till att djuren får det bra och att de blir steriliserade”.

För att hålla verksamheten igång krävs det en del pengar. Och det är där loppisverksamheten kommer in i bilden.

”Folk är fantastiskt givmilda. Vi har varit runt på marknader och andra sammankomster med våra loppisprylar. Det finns också sparbössor utställda i olika butiker. I varuhuset Rönneshytta kan kunderna köpa kattmat och lägga i en låda till vår verksamhet. De som adopterar ”våra” katter får betala en liten slant, men då ingår sterilisering och vaccinering”, omtalade Helena.

Skulle inte Kattakuten ha funnits hade mycket av arbetet med vilda katter fått utföras av kommunens miljö-och häsoskyddskontor. Ansvariga kan se det hela som en liten besparing. Nästan varje vecka har Kattakuten ett antal annonser i tidningen om katter som vill blir adopterade. Det kostar också pengar.

Alice hämtade vi på Kattakuten . En mycket trevlig katt.

Den som skaffar sig katt kanske också ska skaffa sig kattlucka. Det tycker i alla fall honkatten Sigge. Alla trodde först att det var en han och senare blev det inte läge att ändar namn.

Hemma hos oss har vi adopterat Alice. Och det har vi inte ångrat. Det är en mycket trevlig katt, men som ibland stolt släpar in en och annan råtta eller fågel genom kattluckan. Men helst gillar hon räkor och där finns det inga begränsningar på hennes aptit.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Karl-Gunnar Persson driver 245:ans loppis i Kårberg.

Jul och tomtar är Karl-Gunnars stora grej. Folk samlar på tomtar. Själv bryr sig inte K-G om några privata samlingar.

Antikrundesyndromet har under de senaste åren drabbat loppmarknaderna. Nästan alla är ute efter det stora fyndet inspirerade av tveprogrammen. Prylar som kan köpas för några kronor och som sedan värderas till hundratusentals kronor.

Loppsiknallen Karl-Gunnar Persson i Kårberg har varit nästan 20 år i branschen. Han har sin verksamhet och bostad i Kårbergs gamla lanthandel. K-G har märkt förändringar i folks loppisbeteende.

-Det händer att folk kommer in i butiken och packar upp massor av faktamaterial ur sina väskor. Sedan börjar de vända och vrida på prylarna för att hitta stämplar. En del har förstoringsluppar med sig för att inte missat något. Det är helt klart att antikprogrammen har skapat ett stort intresse för gamla prylar, ler K-G , nöjt.

-En kvinna var upprörd på mig för att hon inte hittade några stämplar eller märken på tallriken hon skulle köpa. Jag förklarade att det snart skulle vara avhjälpt genom att knacka tallriken liten i butiksdisken, berättar K-G.

-De flesta som besöker mej är vanliga enkla samlare som inte bryr sig om några priser. De är bara ute efter vissa prylar. Och folk samlar på allt. Jag kan inte peka på något särskilt som folk är på jakt efter just nu. Det är nog inte så ofta folk ramlar på ett billigt fynd som kan ge massor av pengar tillbaka.

K-G började sin loppisbana i en gammal skofabrik i Baggetorp mellan Mullhyttan och Svartå.

-Tänkte pröva några månader och det har nu snart blivit 20 år. Efter några år flyttades verksamheten till Svinnersta i en barack. Och sedan till några andra platser. I slutet på 80-talet skrev jag kontrakt på affärshuset i Kårberg där jag finns i dag.

Den gamla lanthandel är fylld till bristingsgränsen med loppisprylar. En halv avdelning är fylld med bara böcker och skivor. För den som ska kolla böcker gäller det att riva i högen och inte ha allt för bråttom. Har sagt till K-G några gånger att han borde ordna upp böckerna i en viss ordning så det vore lättare att hitta. Klart jag kan göra brukar han svara, men då blir det ett annat pris också. Det tar tid att sortera och tid är pengar brukar det heta, så jag får nöja mej med det.

-Jag köper dödsbon. Det är sällan nu för tiden att jag går på auktioner eller köper av privatpersoner. Butiken är alltid öppen. Jag bor på övervåningen. När det kommer folk går jag ner och visar vad jag har, säger K-G.

-Jag kommer att hålla på med loppisknallelivet så länge jag orkar. Tycker om att träffa folk och prata., säger K-G , som aldrig själv har ägnat åt någon privatsamling.

Namnet på K-G:s firma är ”245:ans Loppis” och det har en särskild historia som jag själv har varit inblandad i. K-G hade inget namn på sin firma men ägde en rostig gammal 245:a Volvo. I samband med att han skulle annonsera föreslog namnet. Tyckte det passade bra. K-G nappade och registrerade namnet. Tycker ändå det blev ganska bra. Och det gör K-G också. Brukar besöka honom ibland och det är alltid lika trevligt att riva bland de gamla böckerna.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Tre blivande päster framför Sofia Magdalena kyrka i Askersund. Maria Agstam, Mikael Mogren och Solveig Sandberg.

För snart 15 år sedan inträffade en verklig unik händelse inom Askersunds kyrkliga liv. Visserligen är det några år sedan nu men det blev ett lite mera udda reportage som jag minns med nöje. Det är inte varje dag man har tre blivande präster framför sig från samma kommun. Och då hade jag ändå hållit på några år i branschen. 1996 prästvigdes nämligen tre askersundare inom svenska kyrkan. Två kom från Åmmeberg , Maria Agstam och Mikael Mogren, medan den tredje i skaran , Solveig Sandberg, som då bodde med sin familj i Skalltorp Kårberg. De tre blivande prästerna tyckte att de valt ett mycket spännande yrke.

Mikael och Solveig har jag haft en del med att göra under årens lopp. Maria har jag bara träffat vid intervjutillfället, så jag vet inte så mycket om vad hon gör i dag.

”Tycker jag valt livet genom att bli präst. Som präst får jag träffa människor i livets olika skeden”, förklarade Mikael den gång.

Mikael har jag träffat och haft med att göra ett vid ett otal tillfällen genom åren. Och det har varit lika trevligt varje gång. Redan som mycket ung var han och en kompis inne på redaktionen och berättade att de var aktiva i Föreningen Bevara Gamla Askersund ( som nu har bytt namn till Föreningen Gamla Askersund). Vid ett tillfället skulle de ut på stan och samla in medlemmar till föreningen. Folk fick skriva på namnlistor. Så unga och så duktiga tänkte jag i mitt ställa sinne. Vad ska det bli av grabbarna? Och jag kan konsterna att det gått riktigt bra för båda. Kompisen till Mikael, Magnus Hagberg, blev museichef. Mikael själv har gått vidare till teologie doktor och filosofie magister.

2004 disputerade Mikael i kyrkovetenskap med doktorsavhandlingen ”Den romantiska kyrkan”. För två år sedan gav han också ut samtalsboken ”Vem är du? tillsammans med gode vännen , muslimen Mohamed Omar.

Under många år återvände Mikael till sin hemkyrka i Hammar för att predika i samband med julottorna. Ofta samtalade vi med varandra några dagar före hans predikan. Ville gärna skriva om vad Mikael skulle ta upp i sin julpredikan. Intresset för det var stort och då inte bara bland trogna kyrkobesökare. Och Mikael berättade Tyvärr är det nu några år sedan vi hördes av. Det senaste jag hört är att han befinner sig i Paris.

Mikael och Maria hade alltid varit intresserade av det kyrkliga arbetet. Båda deltog flitigt i Hammars församlings ungdomsarbete. Även Solveig hade haft ett starkt kyrkligt intresse sedan barnsben.

”Kyrkoherde Linderoth i Hammar har betytt mycket för vårt yrkesval. Han gav oss självförtroende genom att vi fick medverka i församlingsarbetet på olika sätt. Kyrkoherden litade på oss”, berömde Mikael och Maria.

Solveig har en frikyrklig bakgrund i Kårbergs missionsförsamling. Hon lade grunden för sitt yrke inom Svenska kyrkan, genom studier i Örebromissionen.

”Jag ville bli präst, men trodde aldrig det skulle gå. Barnen var små när jag började studera. Minns att de kröp runt bland mina läxböcker. Den som inspirerade mej till yrkesvalet var en präst i Viby som hette Katrin Bergkvist”, berättade Solveig för mej den gången.

Mikael skulle göra sitt praktikår i Södertäljetrakten , i ett betongområde med många invandrare. Och det var han mycket glad över.

”För mej är det en önskeplats med betong och folk från andra länder”, förklarade han.

Solveig gjorde sitt praktikår i Hammars församling och Maria i Ludvika.

Vid intervjun i slutet av 1995 var alla tre klart övertygade om att kyrkan hade en framtid. De var också på det klara med att det fanns både för –och nackdelar med att stat och kyrka skulle skiljas.

”Ovissheten är alltid stor när de sker förändringar”, funderade de blivande prästerna den gången.

”Människor behöver kyrkan. Viska göra vad vi kan för att hjälpa till med det” var deras slutord i intervjun.

Klart det skulle vara trevligt att göra en ny intervju och få reda på hur de tänker i dag. Vem vet, det kanske blir av någon gång även på ett sådant enkelt sätt som i en blogg.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

Bertil Sandén Åsbro för bokbindarhantverket vidare.

Om Bertil Sandén i Åsbro skulle ha läst alla böcker som han hanterat under alla sina år som bokbindare. Hade doktorshatten varit given på hans tunnhåriga hjässa. Nu är inte Bertil särskilt intresserad av att läsa böcker, utan det blir mest facktidsskrifter.

-Det tar för lång tid att läsa en bok. Tidskrifter passar mej bättre, säger han.

Bokbindare Sandén kom till Åsbrohemmet på 50-talet för at arbeta vid nykterhetsanstalten som skräddare. Ganska snart fick han andra uppgifter på Åsbrohemmet. Det finns alltid plats för genuina hantverkare som Bertil. Han fick kombinera jobbet som skräddare med att vara bokbindare. En period var han också chaufför.

-Åsbrohemmets bokbinderi hade mycket jobb. Jag hade själv gått en kurs för bokbindare på anstalten när jag fick hoppa in och hjälpa till. På den tiden fanns det många intagna som var hantverkare, men det förändrades radikalt de sista åren som anstalten drevs. De intagna fick arbeta på olika verkstäder och i lantbruket, berättar Sandén.

Under många år höll bokbindare Sandén kursverksamhet i Åsbrohemets lokaler och då inte bara för de intagna. När Åsbrohememt såldes till LP-stiftelsen köpte han in bokbindarutrustningen och materialet som fanns kvar. Köpet innebar något av en kulturgärning. Om inte Sandén tagit hand om bokpressar, häftlådor, skärmaskiner och allt annat som hör till , så hade förmodligen en bokbindarepok i Sydnärke gått i graven.

I dag är det mycket svårt att få tag på utrustning för att binda böcker. Åsbrohememts bokbinderi kom helt i rätta händer. Med Sandén lever det gamla fina bokbinderihantverket vidare. Under vinterhalvåret har det tidigare pågått kursverksamhet i en verkstad som Sandén har byggt på tomten. Det senaste året har kursverksamheten legat nere på grund av olika anledningar. Men själv gör han en del bokjobb när det passar.

-Vi amatörbokbindare brukar träffas en gång om året någonstans i Sverige. Det finns flera klubbar för amatörbokbindare. Eftersom det är svårt att få tag på utrustning, så har vi kommit överrens om att slå larm när någon faller ifrån. Utrustningen måste gå vidare till någon annan som sysslar med bokbinderi, tycker Sandén.

Många kommer till Sandén med lite udda böcker som de vill bevara. Det kan vara gamla biblar, värdefulla praktband, men också en del verkligt udda böcker. Att binda böcker är ett verkligt pillerarbete. Ett enda litet misstag kan förstöra allt. Det tar också tid att binda en bok, eftersom alla det ingår många olika moment. Mellan varje moment ska klister torka och boken sitta i press. En bokbindare måste vara lugn och tålmodig. Det går inte att hetsa på.

Bokbinderi är ett uråldrigt hantverk. Tyvärr är det också ett yrke på utdöende. I dag finns det inte många som utövar yrket på heltid, tilläger Sandén.

SE var en gammal fin bildtidning. Sådana har jag bundit ett årgångar av .

Själv har jag sysslat med bokbinderi ett antal år på hobbynivå. Jag hade många tidskrifter liggande, för att inte tala om alla årgångar av den gamla fina bildtidningen SE. Mitt intresse för bilder har alltid varit stort. Funderade länge på att försöka binda ihop tidningar , skrifter och laga lite gamla värdefulla böcker. Pratade med en jobbarkompis om det och hon berättade hennes man gick på bokbindarkurs i Åsbro för Bertil Sandén. Det passade mej utmärkt. Bertil och jag kände också varandra sedan gammalt. Vi hade spelat fotboll ihop för IFK en gång i tiden.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Domherrarna är flitiga vid fågelbordet i vinter, även om det här är en sommarbild. De var kvar mycket länge i våras. Tror att de blivit lata när det gäller att skaffa sig mat.

Händelser vid fågelbordet den senaste månaden har fått mej att reflektera över en del mörka sidor i mitt inre. Dåliga sidor som jag aldrig tänkt på tidigare. Vår katt Alice älskar att jaga fåglar, något som många blir upprörda över. Som tur är håller hon sig ofta till vårt matställe-tror jag. Ibland kommer hon in med en fågel genom kattluckan som hon stolt visar upp , för att sedan knapra i sig den under en säng. Hon vill äta sin måltid i lugn och ro. Fri från skator och människor. Men knastret från hennes måltid låter inte trevligt Ett läte som de flesta kattägare väl känner igen. Det är inget trevligt knaster att somna in till. För ofta skaffar hon sin extramiddag väldigt sent.

En och annan gråsparv kan väl en katt få mumsa i sig har jag alltid tyckt. Det finns ju så många. Men det finns ett stort antal andra fåglar också vid fågelbordet, bland annat ett stort antal röda stolta vackra domherrrar, med fruar. Måtte inte katten fånga en sådan vacker fågel har jag tänkt. Det skulle vara berövligt. Tänk om mina grannar skulle få se det? Både jag och katten skulle bli hatade för lång tid framöver.

Alice tycker om fåglar, men kanske inte som vi människor gör.

Men så slog det mej helt plötsligt, jag som alltid tyckt att alla ska behandlas lika och med respekt oavsett kön, hudfärg, nationalitet, yrke och allt vad det nu kan vara, tog helt plötsligt parti för domherrarna. På bekostnad av gråsparvarna. Det kändes inte bra.

Nu arbetar jag med mitt problemet på mitt eget lilla vis, helt utan inblandning av någon psykolog. Så fort jag får se ett fågelbord intalar jag mej att gråsparvar är vackra och sjunger helt underbart. Det hjälper mot mina mörka funderingar, även om det fodras ett musiköra utöver det vanliga för att kunna höra vacker sparvsång. Förmodligen har jag ett sådant.

Köpte för övrigt en specialpåse med sparvfrö häromdagen. Hoppas nu att de dryga domherrarna förstår det . Annars får jag ta et snack med katten Alice.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

I bloggen jag skrev om tvillingarna Nisse och Johan Johansson, så önskade ”Kerstin” i en kommentar flera bilder på Skoogs hästar. Hon hade jobbat i närheten där Skoog hade sina hästar. Han hade häståkeri , som senare också övergick till någon bil.

Skoog var också mycket aktiv i Askersunds travsällskap. Vid travtävlingarna ute på Alsen deltog han flitigt med framgång. Här kommer några bilder.

Tvillingarna Nisse och Johan Johansson. Två kändisar i Askersund.

Nästan varje dag möter jag tvillingarna Nisse och Johan Johansson på stan. Och så har det varit i många år. Men jag är trots det fortfarande mycket osäker på vem som är vem. Men jag är förlåten. Inte ens deras mamma kunde hålla reda på vem som var Nisse eller Johan. Men hon bättrade sig med åren har tvillingarna avslöjat för mej.

Men för askersundarna i allmänhet är det fortfarande näst intill omöjligt att skilja de båda åt. Och då har tvillingarna ändå hunnit blivit 78. Nisse och Johan har skapt sina egna liv, men är ändå mycket beroende av varandra. Sedan de blev pensionärer har de träffats varje morgon på stan. När jag gjorde reportage om de båda för några år sedan var rutinen att de träffades på morgonen för att spela lite ihop. De gick sedan vidare ner till hamnen till min bror Karlherbert och drack en kopp kaffe.

Nisse och Johan växte upp på stället Rosenlund strax väster om Askersund. Förutom mor och far bestod familjen av tio grabbar.

”När vi föddes vägde vi tre kilo tillsammans. Men det gick bra ändå. Trots att vi har bröder i Askersund blir det ändå vi båda som håller ihop. Övriga syskon träffar vi inte så ofta”, berättade tvillingarna en gång för mej.

Nisse arbetade vid Hammars glasbruk fram till 1992, då bruket stängdes.

”Jag började jobba skift men fick sluta med det. Magen stoppade inte. Istället fick jag börja köra truck på dagtid. Det passade mej bra”, omtalar Nisse.

”Jag var byggnadsarbetare , men fick förtidspension. Rygg och axlar var slut”, upplyser Johan.

Folk har ständigt förväxlat Nisse och Johan. De har blivit så vana med förväxlingarna att de inte tänker på det längre.

”Lärarna kunde aldrig hålla reda på vem som var vem av oss, men det var bara roligt”, säger de båda.

Tvillingarna har bara utnyttjat sin likhet vid ett tillfälle, men det är preskriberat för länge sedan.

”Vi blev stoppade av polisen när vi var unga. Bara en av oss hade körkort och det var inte han som körde. När vi såg polisen fick den som körde snabbt körkortet. Något som polisen aldrig upptäckte”, skrattar Johan och Nisse.

Det är inte nog med att de träffas varje morgon på stan.

”Vi ringer också till varandra på kvällen”, säger de.

Vad pratar ni om då när ni redan har träffats på dagen? Finns det så mycket kvar att tala om?

”Kvällssamtalet är viktigt för oss. Spelet måste kollas och så blir det en del annat snack”, förklarar Nisse och Johan.

Någon av tvillingarna jobbade på Askersunds trikåfabrik en gång i tiden. Här tar åkare Skoog en av tvillingarnas kartonger. Bilden är från 1959

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Lotten Gustavsson i Kårberg har en imponerade samling av dansbandskort.

Dansbandskampen på TV har gjort dansbanden och deras musik populärare än någonsin. För Lotten Gustavsson i Kårberg var det ”bara” ett extra plus med en tävling i den musiksorten hon alltid gillat. Dansbandskorten har blivit Lotten Gustavssons stora samlarpassion i livet. För en tre-fyra år sedan när jag besökte henne i lägenheten hemma i Kårberg hade hon samlat ihop runt 10 000 kort på fyra år. Och då var inte dubbletterna inräknade. Det var också ordning och reda i hennes samlingar. I dag vet jag inte hur många kort hon har.

Det finns ett kartotek med register och numera en imponerande hemsida med Lottas samlingar. På ett ögonblick kan hon plocka fram bilder på Gert Jonnys, Frittes gäng, Inge Lindqvists och allt vad gängen heter.
– Allt började med att jag hjälpte en kille att samla in dansbandskort. Efter en tid funderade jag över varför han skulle ha alla kort. Funderingarna fick mig att börja samla själv, berättar Lotten, som själv alltid tyckt det varit roligt att dansa.
– Tycker att dansbandskorten är kultur som behöver räddas till eftervärlden. Korten är unika i världen. Framför allt tänker jag på klädseln och frisyrerna. En del är fantastiska, tycker Lotten.

För några år sedan satte Lotten ut en annons om att hon sökte vykort med svenska dansbandsorkestrar. Gensvaret både hos dansbanden och allmänheten var mycket stor. Hon har fyllt en hel tjock pärm med brev och hälsningar.

Lotten kommer ursprungligen från Finland. Som 19-åring lämnade hon sitt hemland för att bosatta sig i Sydnärke. Hon hade en kompis som arbetade vid Hammars glasbruk.
– Jag blev kvar i Sverige. Träffade Gunnar och vi fick två flickor. I dag lever jag själv. Min första dansupplevelse i Sverige blev i Vretstorpsparken till Flamingokvintetten.
– Nu åker jag två gånger i veckan till Brunnsparken i Örebro och dansar i sällskap med några kompisar. Det är mycket bra ställe där man också infört att det ska vara drogfritt. Det känns skönt. Onyktra personer på dansgolvet är det värsta jag vet, betonar Lotten.

Dansbandskorten har inte kostat Lotten några stora pengar. Ofta handlar det om att byta med andra samlare. Banden delar ut korten gratis som reklam, men det kommer att förändras. Redan nu har de unika svenska dansbandskorten blivit heta samlarobjekt på internet. I USA har särsklilt bandet Gert Jonnys uppmärksammats och fått lite kultstatus. Amerikanarna har fastnat för bandets rosaröda och gröna scenkläder. Bilderna säljs nu för 100 kronor styck. Det kanske inte behöver sägas, men Lotten har några sådana bilder i sin stora samling.
– Jag följer vad som händer på dansbandsfronten i specialtidningen ”Får jag lov” och så finns ”Stora dansbandsboken” som kom ut för några år sedan sedan. Det är något av en bibel för oss dansbandsintresserade, påpekar Lotten.

I Lottens lägenhet i Kårberg finns inte bara en stor bildsamling. På vägen hänger ett skåp fylld med örhängen från olika länder. Hon klipper också allt intressant som står i tidningarna. Det finns en hel bok med vackra brudpar inklistrade. De flesta av paren bor inte ihop längre, men i Lottens klippbok hänger de i alla fall ihop med kontorsklister. Lotten är också en duktig konsthantverkare. Många av hennes föremål finns att beskåda i lägenheten.

Slutligen Lottens fem-i-topp när det gäller dansband när jag träffade henne för några år sedan:
1. Kindbergs, Lidköping.
2. Streaplers, Göteborg.
3. Drifters, Skövde.
4. Bohnus, Göteborg.
5. Claes Löfgrens, Helsingborg.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt