Oves Blogg

Varmbadhuset i dag. På övervåningen håller Länkarna till med sin verksamhet. Men det var länge sedan huset användes till badhus.

Texten är tillbaka på Varmbadhuset. Under många år skymtade den fram under målningen. Men jag drev en kampanj för att få tillbaka texten. Det lyckades och det blev inte så dumt.

Gamla Varmbadhuset i Askersund är förknippad med många trevliga minnen. Både för mej och många lite äldre askersundare. Som skolgrabb fick jag gå dit och bada en gång i veckan. Klassen fick gå på ett led från Kyrkskolan (Lindbogården) bort till Varmbadhuset och badmästare Tyra Rydén. Det var på den tiden det inte var så vanligt med badkar och rinnande vatten i husen. Särskilt då inte på landsbygden. Som tur var bodde jag bara några meter från stranden av Gårdsjön, så vi hade åtminstone nära till vatten.

När man sedan blev lite äldre blev det kommunala badhuset en samlingspunkt på lördagseftermiddagarna efter jobbet. Förutom bastubad, och tvagning, sedan gjordes helgens festplaner upp. Ibland kunde vi tas ända upp till Åboholm i Tiveden om vi samlade till taxi.Och så var det alltid trevligt att sitta och lyssna på de gamla stamgästerna i bastun. Den ena historien var värre än den andra. Själv sysslade jag lite med brottning i säsongen mellan bandyn och fotbollen. Och den sporten bygger i stort på att banta ner sig till ”rätt” viktklass. Så det blev åtskilliga timmar i Varmbadhusets bastu.

Bilden är från början av 70-talet då badhuset var ett badhus.

När Varmbadhuset stängdes i slutet av 70-talet, kom huset att användas till olika ändamål. Och gör så även i dag. Länkarna finns permanent på övervåningen där badmästaren hade sin länge hade sin lägenhet. Under en period förvandlades huset till Rikets Sal av Jehovas Vittnen . Som tack för allt trevligt jag haft i Varmbadhuset gjorde jag en ”kulturinsats” när det gäller texten på badhuset. Jag tycker själv det var en sådan insats, men kanske ingen annan…

När huset målades efter stängningen målades också den stora texten på väggen över. Men de stora klassiska bokstäverna ”VARMBADHUSET” lyste igenom trots målningen. Så var det i många år. Tyckte det var synd. För askersundarna var huset ett badhus och jag tyckte det borde synas. Bokstäverna fans ju ändå kvar under färgen. Det var ju bara att fylla i. Minns att jag skrev om det och pratade med Hasse Andersson på kommunen om det hela. Efter en tid ställde han sig på min sida. Lasse Pettersson som då målade gamla stationshuset fick gå över till badhuset och fylla i den gamla texten. Kanske många tycker det är en bagatell, men jag tycker det blev bra. Och det gör Hasse och Lasse också.

Badhuset som ligger nere vid Alsens strand har verkligen sin historia. I ett litet bås satt Tyra Rydén och sålde biljetter och lämnade ut handdukar. Bakom skylten ”Karbad” fanns ett gammaldags badkar på lejonfötter. Det fans tio hytter med draperier. Vågen var i det närmaste antik när jag badade där. På vågen hängde en ”Viktbok”. I den skrev stamgästerna i sin vikt vecka för vecka. I alfabetisk ordning. Det var bara att kolla vad grannen vägde, om man var intresserad av det.

Tyra Rydén var badmästare i Varmbadhuset under många år. Familjen bodde på övervåningen i huset.

På en annan skylt stod det ”Rakning undanbedes inom badhusets lokaler”. Den skylten hade sin egen historia enligt badmästaren. För när alal herar använde rakblad, hamnade det använda rakbladen på golvet bland badskum och använda borstar. När städerskan sedan kom och svepte ihop borstarna för att tvätta dem, skar hon sig förstås på rakbladen. Läkaren sa ifrån till slut, och skylten kom upp.

”De första tio åren på 40-talet eldade jag hela huset och bastun med ved. Det fanns veckor under de kalla vintrarna, då jag aldrig var ur kläderna, utan så gott som bodde nere i pannrummet. De gav mej ribbved att elda med och det var som att elda med tändstickor i den kalla vintern”, har Tyra berättat.

Tyra skötte alla tvätt i badhuset helt själv. Hon kokade vittvätten på vedspisen hemma i köket. Lönen var heller inte så storslagen. Hon fick 53:33 i månaden och fri bostad. Men när Tyra gick med i facket och det blev det andra bullar. Och högre lön.

”Kommunstyrelsen kom ner till badhuset och förklarade att det kommit tråkiga nyheter till deras kännedom angående badhuset. Och det var förstås at jag gått med i facket. Men jag var glad att några bakom ryggen och slippa svara själv”, förklarade hon i en intervju i mitten på 70-talet.

Så småningom köpte kommunen också en tvättmaskin till badhuset. Och det underlättade arbetet för Tyra, som var en mycket avhållen och älskad badmästare. Men hon kunde säga ifrån när vi skolungar fuskade med att tvätta oss. Tyra såg till att det blev ordentligt gjort. Och hon drog sig inte för att gripa in själv med tvagningen om det skulle vara så.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Kanske någon har liknande minen från badhuset som jag.

Slakteriföreningens varubil. Garaget fanns på Sundsängen.

Vad är det för reportage som lockar läsare? Och vilka nyheter är intressanta att presentera? Det är något av en journalists huvudbry varje dag. Efter drygt 30 år i yrket vet jag att journalister kan gå på verkliga minor. Artiklar som jag trodde alla skulle läsa, bläddrades förbi medan annat som jag trodde var en bagatell lästes av alla. Hur vet jag det? Behövde bara gå ett varv på stan för att få betyg, godkänt eller icke godkänt. Helt klart är dock att journalister och läsare inte alltid har samma syn på vad som är viktigt i tidningen.

Bläddrar man i gamla tidningar dyker det upp enkla och udda reportage som förmodligen alla läste. Saker som var viktiga på den tiden. Som när grisbilen dök upp i bygderna. Under krigsåren på 40-talet var det viktigt folkhushållet att skaffa sig en gris för de som bodde på landsbygden. Griskultingen skulle födas om och slaktas till jul. Fläsket skulle sedan räcka långt in på våren sedan det saltas in eller konserverats. Grisförsäljarna hade en stor och viktigt marknad på den tiden. De kom i bilar med små fack för varje kulting, för att sedan stanna till vid varje hus och fråga om det fanns något intresse för at säkra julmaten.

Minns själv att farsan köpte en kulting vid något tillfälle. Det var ett av det mest misslyckade köpen han gjorde. Ingen hemma kunde äta upp en god vän som den lille kultingen hade blivit. Kom inte riktigt ihåg vad som men hände, men farsan lämnade bort grisen ganska snart. Någon mer gris blev det aldrig. Hellre en lite magrare jul än att ta kål på en liten vän. Trots det här minnet är jag inte vegetarian. Tycker fortfarande om sås potatis och lite kött när det passar.

I Askersund fans det ett antal köttbutiker vid den här tiden. Plus Ville i Högelund som stod på torget och sålde kött och fläsk. En del handlare hade också varubussar som körde runt på landsbygden och sålde kött, men också lite andra varor. Kanske något at ta upp igen? Då behövde inte alla ta bilen in till någon butik flera mil längre bort. Det skulle vara både bekvämt och miljövänligt. Som gammal charkuteriarbetare minns jag hur uppskattat det var ute på landsbygden när varubussen kom. I den här bloggen plockar jag med en del gamla slaktarbilder, även om de inte har så mycket med grisbilarna att göra.

Styckningskurs på hotellet. Lärare är Hjalmar Andersson och Bertil Persson.

Så här såg det på gårdarna förr. Bilden är från 1940 och Lilla Gryten i Tived.

Janet Larsson i Slakteriföreningens nya lokaler.

Birger Andersson och jag hade mycket ihop. Han stod ofta och väntade på mej utanför Slakteriföreningens lokaler vid Stöökagatan (bilden). Birger undrade alltid om det fanns några korvskivor över till honom. Och när jag jobbade där fanns det allt lite korv och en ärtkorv.

När Birger fått sin lunchkorv av mej var han nöjd. Och mätt.

Slaktare Ingemar Larsson.

Gamla kollegan Johannes Kjerrström, som skrev under signaturen ”Jan-Jerr”, skrev i Askersunds-Tidnings julnummer 1944 om en grisförsäljare. Rubriken löd” Med grisbil runt Sydnärke”. En 40-talshistoria så god som någon. Nedan återger jag lite av vad han skrev och hur han målade ut gristuren.

Som vanligt har jag samarbetet med grannen Leif Linus Larsson när det gäller bilder.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Boken om Clas Ohlson i Insjön kom ut för några år sedan. Erik (bilden) och Maria Gunnarsson i Skyllberg förvandlade texten om Ohlson till en bok.

Framgångssagan för Claes Ohlson i Insjön började med några extra skosnören . Claes mamma sände efter några underkläder och skosnören via en postorderfirma. Claes fångade ögonblicket genom att beställa några extra skosnören. Dessa sålde han sedan vidare med några örens förtjänst.

Det finns mycket att berätta om personen Claes Ohlson och om företaget Claes Ohlson. Enbart katalogens historia och utveckling skulle kunna fylla en hel bok. Detsamma gäller alla idéer och lösningar som Claes hade svar på. Både stora och små.

Nästan alla har ett förhållande till Claes Ohlson. Butikerna brukar kallas ”gubbdagis” eller fritidsgårdar för ”lite äldre pojkar”. Tekniska prylar av olika slag kittlar. Vem har inte bläddrat i katalogerna och kommit på massor av prylar som är ett måste att köpa. Och nu finns butikerna på nära håll. Men visst var det lite tjusning att beställa från katalogen och sedan gå och vänta på när paketen skulle dyka upp på posten.

För två år sedan firade Claes Ohlson sitt 90-årsjubileum. Året före 2007 kom det ute en bok om Claes Ohlsons liv . Namnet var , ”Claes Ohlson-från fäboden till börsen”. Den var skriven av journalisten Johan Pellas på uppdrag av familjen Ohlson. Erik och Maria Gunnarsson vid Bild och Kultur i Skyllberg förvandlade journalistiken till en fin bok. Trots sina framgångar var Claes ganska okänd som person och det var en av anledningar till att det blev en bok. I boken finns det mesta med.

Claes Ohlson var en flitig fotograf. Någon har sagt att Per Albin Hansson skapade folkhemmet. Ingvar Kamprad möblerade det och Claes Ohlson skaffade möjligheter att reparera det som fördes in i hemmen. Bilden är från boken .

Inflytningen till den nya byggnaden i Insjön 1925 blev en milstolpe i Claes Ohlsons historia. Under mellankrigstiden växte företaget kraftigt. I samband med bokutgivningen gjorde jag ett reportage hos Gunnarssons i Skyllberg. Då hade Claes Ohlson 59 butiker i Norden och ytterligare ett 30-tal butiker på planeringsstadiet de närmaste åren. Företaget hade vid det tillfället 2 342 anställda , varav 550 i Insjön. Inga dåliga siffror av en man som började med skosnören.

Maria och Erik i Skyllberg har gett ut och format ett antal böcker . Flitens lampa lyser ständigt på övergången vid brukskontoret i Skyllberg. Och inte blir det sämre av att min gamla arbetskamrat på tidningen, Karin, jobbar där. Senast var jag med på presentation av Närkesbergs IK:s jubileumsbok på Tutingen i Askersund. Det bjöds på kaffe och tårta i form av en fotboll. Bara det. Och då informerades om det skulle komma ut ytterligare en bok om Närkesberg. Den ser vi fram emot.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Ingmarie berättade att hon klär upp sig i sekelskifteskläder vid fester och andra passande tillställingar. Kläder som hon sytt själv.

I Åsbro bodde i något som liknade ett pepparkakshus. Men det är några år sedan nu.

”Sveiges fulaste hem” heter en nystartad serie i TV 3. Det är desinerduon Simon Davies och Tomas Cederlund, som går in i olika ”fula” hem och rensar upp. I premiärprogrammet fick Svartåparet Ingmarie Tähtelä och Benny Borg , besök av Simon och Davis. Enligt Simon hade ha aldrig sett värre i inredningsväg under sina 17 år i Sverige. Runtom i huset trängdes porslinsdockor, med dockvagnar och plastblommor. Husets tema var romantik.

För snart tio år sedan gjorde jag och min kollega på tidningen i Askersund, Lotta, ett reportage hemma hos Ingmari. Hon bodde då i en villa i Åsbro och den var pyntat med romantiska prylar precis som vi kunde se i TV för någon vecka sedan. Visste inte om i förväg att det var just Ingmarie och hennes käraste Benny programmet skulle handla om. Nu hade paret flyttat till en villa i Svartå. Och visst var det trevligt att en gammal bekant dök upp i rutan.

Reportage från oktober 2001 i Åsbro

Det var av en ren händelse, som många av mina personreportage har kommit till på, som reportaget hemma hos Ingmarie gjordes. Jag hade åkt förbi ”pepparkakshuset” med alla prylar som prydde trädgården, vid något uppdrag i Åsbro. Minns att postlådan pryddes av något så ovanligt som en handmålad gammeldags symaskin. Nyfiken som jag var på vem som bodde i huset tog jag kontakt med ägaren, Ingmarie. Det var en mycket vänlig och trevlig kvinna som verkligen bjöd på sig själv. En sådan person som alla journalister älskar. Hon visade Lotta och mej runt och berätta om varför hon ville pryda sitt hem på det sätt hon hade gjort. Och visst var det lite udda och originellt. Sovrummet var som en ljuv dröm, ett litet romantiskt mästerverk. Men ”Sverigest fulaste” vet jag inte? Det hänger på betraktaren, även om inte jag skulle vilja ha det som Ingmarie. Det var i det romantiskaste laget för mej. Tror det var också så för kollegan Lotta, men jag vet inte säkert…

Dockor som Ingmarie hade skapt själv

Högklackat och rosor. Villan dröp av romantik.

Ljuva drömmar. Ingmarie hade lagt ner ett stort arbete på sitt sovrum. Sängen var ett litet romantiskt mästerverk.

Simon och Thomas rensade ett rum från Ingmaries och Bennys prylar, för att sedan inredda det hela på nytt igen. Som vanligt i sådan program blev värdfolket mycket överraskade över vad som gjorts. Men det var ändå skönt att höra Ingmaries kommentar om att hon ändå skulle ställa tillbaka lite prylar. Då kände jag igen henne på riktigt från vårt besök i Åsbro hösten 2001.

Eftersom ämnet är aktuellt tänkte jag återge vad vi skrev den gången:

PS! Kommenetera gärna. Det skulle vara trevligt. Hur romantiskt hem har ni?

Skärslipare Verner Johansson kom varje år till Askersund för att slipa upp saxar och knivar åt folk. En del av hans kollegor cyklade, men Verner kom på moppe med hela utrustningen.

Vem har inte retat sig på slöa köksknivar? Säkert de flesta. En del knivar går att slipa, men det är inte så många som gör det. Eller kan det. Många använder också eggade brödknivar rakt över på allt de skär. Och det är inte roligt med sådan knivar, om man nu kan tala om humor i samband med knivar.

Annat var det förr som det brukar heta, och när det gäller knivar stämmer uttrycket. Långt in på 50-talet dök det upp skärslipare som tog hand om alla slöa knivar. Och saxar. De första jag minns kom på cykel med hela sliputrustningen. Men den jag minns bäst var Verner Johansson från Falköping. Han hade sliperiverkstad i Falköping, men när sommaren kom tog han en sliptur med sin moped. Verner gjorde det för att få ihop lite extraslantar även under sin semester.

Till Askersund kom han ofta från Småland och Östergötland. I Småland passade han också på att besöka släkten. Han förenade nytta med nöje på sina mopedturer. Verner hade själv tillverkat sin sliputrustning. Det var ingen stor och klumpig anordning. Han satte fast slipskivan på stången. Kraften tog han från bakhjulet. Vid slipningen ställde han mopeden på stödet, för att sedan sätta sig upp och trampa.

Verner tyckte att affärerna gick dåligt i Askersund. Normalt brukade han slipa in en dagsförtjänst på 25 kronor. Men inte i Askersund. Verner visste vad de dåliga affärerna berodde på.

”Andra skärslipare har varit i Askersund och missköt sig. Det har gett oss dåligt rykte. Till Askersund kommer det också ganska många skärslipare per år. Det finns inte så många slöa saxar och knivar” , var Verners bestämda uppfattning.

Många undrade förstås om det verkligen kunde löna sig att åka runt och slipa saxar och knivar.

”Jag har i alla fall klarat mej på det. Hemma i Falköping har jag också ett sliperi. Yrket har jag från min far som var knivsmed. Jag lärde mej tidigt att slipa. Det är naturligt att behålla sitt yrke och bevara familjetraditionerna”, upplyste Verner.

Själv måste jag skryta med att hemma hos oss är alla knivar mycket vassa. Och någon brödkniv äger vi inte. Det finns en orsak till att vi har välslipat. En gång i tiden arbetade jag som styckare vid Slakeriföreningen. Förstår inte riktigt varför så här i efterhand. Jag som har svårt för döda djur. Men vi var många hemma och det gällde att komma ut snabbt och tjäna pengar. Bara som en liten förklaring. Som gammal slakteriarbetare är skarpa knivar ett måste.

Och på Slakteriföreningen behövde vi aldrig ta hjälp av Verner. Styckarkompisen Harry Karlsson och jag slipade själva. För det mesta fick jag den stora äran att dra veven på slipstenen. Och det fick jag stå ut med. Harry hade jobbat längre än jag på firman. Även knivslipningen skulle ske efter en viss rangordning.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Askersunds kommun har infört en avbockningslista när olika projekt genomförts. För var en röd bock en symbolen för ett fel, men nu har det svängt. En röd bock är något bra.

När jag gick i skolan för länge sedan ritade lärarna dit en röd bock i kanten i räkneboken när det var något fel. Något eleverna skulle skämmas för när böckerna skulle visas upp för andra och hemma hos föräldrarna. Alternativet var ett vackert R i kanten. Tänker på de som tog hem sina rödbockade böcker och som fick en skopa ovett för slapphet i skolan . Men det fanns alternativ till det. Böckerna kunde ju glömmas kvar i skolan några veckor till allt lugnat ner sig.

Tiderna har förändrats. De röda bockarna är inte fula längre. Askersunds kommun använder de röda bockarna istället när de gjort något riktigt bra. När projekt och beslut blir genomförda. För några veckor sedan var jag och kollade på nya Sundsängens förskola vid Floragatan. Då fick jag en lång lista med projekt som skulle bockas av. Förskolan var ett av dessa. Det var en fin förskola med ett bra namn som passar in i området. Annars brukar det mesta handla om blommor och djur när förskolor ska döpas.

Kanske de röda bockarna, eller som jag ser det stora R:et, skulle ha införts för mycket länge sedan . Tittar man på gamla tidningsklipp har det funnits smått fantastiska idéer och planer som aldrig blivit genomförda. En del artiklar har också handlat om hus och miljöer som måste räddas, men som är borta för länge sedan. Gamla kallbadhuset vid Strandparken var ett sådant. I insändare vädja folk att badhuset måste räddas och rustas. Jag har bilder med när det revs. Militärens skjutningar över Vättern var en annan sak som politikerna skulle ta i tu med. Vad jag vet så har det inte hänt något på den front. Det pangas och skjuts fortfarande.

Protesterna mot att kallbadhuset skulle rivas var många. Under Ordet Fritt gjorde sig många hörda. Men utan att få gehör. Badhuset revs.

Skolskjutsarna var en annan sak som var knepiga 1956. Det blev fört dyrt. Känns frågan igen? Det skulle också bli ny belysning på torget i slutet av 50-talet. Torget är fortfarande ett mycket aktuellt ämne. Det fanns också planer på en travbana med totospel en gång i tiden, men längre än så kom det aldrig. I slutet av 50-talet kunde man också läsa att vandrarhemmets framtid var räddat. I dag finns det inget vandrarhem i centralorten. Åldringsvården var också på tapeten. Hur skulle kommunerna klara av allt flera äldre personer som behövde någon form av hjälp.

Jag har plockat med några gamla rubriker, så kan ni se själva hur politikerna tänkte då och jämföra hur de tänker nu.

Som jag skrivit, det kanske hade behövts en avprickningslista redan för 50-år sedan. Men bättre sent än aldrig brukar det heta…

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

Ingemar Knutsson, Närkesberg, har något av ett rekord när det gäller älgskytte. För en del år sedan sköt fem av jaktlagets sex älgar. På olika pass.

För en tid sedan hade vi påhälsning av en hungrig älg hemma på Ugglegatan. Rönnbären smakade utmärkt. Efter det har älgen rört sig i omgivningarna. En del tycker det är trevligt, medan andra blir skrämda. Men vad jag kunde se var det en snäll älg, även om jag måste erkänna att jag är lite ovan med sådana bedömningar. Jag gick på intention som det brukar heta.

Hemma på altanen ligger älghornet som jag hittade efter ”trädgårdsälgen”. Jag var ute och sprang när jag hittade hornet. En del människor som jag mötte blev lite konfunderade. Men jag förklarade att en del gick med stavar, medan någon sprang runt med älghorn. Och det är så gott som något.

Sedan någon månad tillbaka ligger det ett halvt älghorn på vår altan. Det är hornet från en älg som gick inne i vår trädgård och mumsade på rönnbärsträden och dess bär. Nu är det inte så att det jag som fällt älgen. Jakt har aldrig varit något för mej. Skulle aldrig stå ut med att skjuta något djur. Nej hornet som pryder vår altan – tills jag hittar någon bättre plats- har älgen själv petat av sig. Hitta hornet på en skogsväg där ”trädgårdsälgen” brukar hålla till.

Älgar fäller sin horn och om jag hade varit nog uppmärksam hade jag också hittat det andra hornet. Det har jägare sagt till mej och jag känner flera stycken. Vet inte om ”trädgårdsälgen” lever i dag? Ansvariga för jakten har fått tillåtelse att skjuta älgen som jag hittade hornet efter. Folk har tydligen ringt och varit orliga för den tama älgen. Men jag tror att älgen är mera rädd för människor än tvärtom. Och för min del kunde det imponerande djuret få gå i vår trädgård hela sommaren om det skulle vara så. Ett trevligt sällskap, om inte anat för vår katt Alice.

Som nämnts känner jag många jägare och har skrivit om många i mitt jobb som journalist. Det finns många märkliga jakthistorier, men den jag ska berätta nu är helt sann. Något i hästväg, eller rättare sagt något i älgväg. För drygt tio år sedan gjorde jag ett reportage om årets älgskytt i Sverige, Ingemar Knutsson, Närkesberg. Av jaktlagets sex älgar sköt han fem. Det trots att jaktpasset hade lottats ut bland jägarna. Han hade inte snott åt sig de bästa passen om någon trodde det. Ingemar fällde två kor, två kalvar och en tjur på fem olika pass. Han använde endast sju skott under jakten. Enligt Ingemar själv var det två skott för mycket. En samlad expertis menade att det är lika svårt att skjuta fem älgar av sex, som att vinna en miljon på en lott.

Ingemar är en av Östra Lerbäcks jaktlags mest rutinerade skyttar så det kanske inte var så underligt att just han satte älgrekordet. Redan som elvaåring var han med på älgjakten som drevkarl, ja rättare sagt drevpojke. Kompisarna i Ingemars jaktlag hade många teorier om Ingemars jaktlycka.

”Någon var framme och luktade på jackan i tron at jag smort in den med något hemligt luktmedel. Men så var det inte. Faktum är att jag såg ytterligare ett antal älgar. Precis när jag hade fällt den sista kalven, dundrade en ko med två kalvar förbi i skogen”, berättade Ingemar för mej.

Till vardags driver Ingemar ett sågverk och en byggnadsfirma. Han är en mycket skicklig byggnadssnickare. Ingemars egen lilla specialitet är att rusta gamla kulturbyggnader.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

En skål för rivningen. Rune och Birgit Andersson hade väntat länge på det. Här i sällskap med brorsonen Sven-Åke Björndal

När gamla mejeriet revs blev sjöutsikten den bästa

När gamla hus ska rivas brukar man precis inte skåla i champagne. Men det går, jag har själv varit med om det. När andra gjorde det. Själv hade jag tyvärr bilen att tänka på vid det här tillfället. Det hände faktiskt i Mariedamm när gamla mejeriet revs att champagnekorkarna började smälla av. Jag har inte varit med om det varken förr eller senare. Men var det någon rivning som skulle firas med lite skumpa var det just gamla mejeriet som under ett antal år hade förvandlats till rena spökslottet.

Grannarna i omgivningen hade gång på gång krävt att huset skulle rivas, eller rustas upp. Under många år hände inget. Problemet för Owe Sahl på kommunen var att få tag på ägaren. Till slut fick han ta kronofogden till hjälp för ett beslut om rivning.

Birgit och Rune Andersson , som bor tvärs över gatan hade lidit mest av skräphuset. Hon hade sagt till mej flera gånger att när beslut om rivning kom skulle vi skåla i champagne. Och Birgit är en kvinna som håller sitt ord. I oktober 2006 stod Rune och Birgit , samt brorsonen Sven-Åke Björndahl och skålade på deras villatrappa samtidigt som rivningen hade påbörjats. Själv fick jag avstå den festliga drycken, eftersom jag skulle tillbaka in till Askersund bil. Men jag gladde mej år med de andra på trappan.

Rune och Birgit är mycket nöjda med att det gamla förfallna huset är borta. Nu kan de njuta av utsikten vid köksbordet

I tiotal år var byggnaden en skamfläck i Mariedamm. Det fanns flera sådana hus i det lilla vackra samhället tråkigt nog vid den här tiden. Ett företag från Ludvika stod för rivningen, som gav Rune och Birgit en fantastiskt utsikt över sjön Skiren. De njuter verkligen av att den gamla byggnaden revs bort, även om det blev lite kallare i deras hus. Mejeribyggnaden skyddade mot hårda nordanvindar. Men det vackra uppväger det negativa. Rune och Birgit tycker det har blivit ett lyft för hela samhället.

Förr i tiden var mejeriet välskött med en vacker trädgård och massor av blommor. Då var det inga problem för mariedammarna. Men när rivningen kom var det bara skönt. Kommunens totala kostnad för rivningarna i Mariedamm uppgick till 515 00 kronor. Normalt borde fastighetsägaren tagit på sig den kostanden, men som nämnts Owe Sahl hittade aldrig någon ägare. Som tur var för mariedammarna ställde sig kronfogden på deras sida.

Gamla mejeriet i Mariedamm

Vad blir nu kontentan av det jag skrivet? Som jag ser det är att riva gamla hus innan de faller omkull av sig själva. Vidare att man kan skåla i champagne inte bara när det nyår, utan lite när som helst. De lärdomarna har jag tagit till mej av Birgit och Rune som är kloka människor.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt