Oves Blogg

Bygget vecka 47 2018

Mitt intresse för fotografering och bilder började
tidigt. Fick köpa en mycket enkel lådkamera av en av mina bröder som mycket ung
för en billig penning. Det är inte alltid den finaste utrustningen som är
avgörande för bra bilder. Men det är klart om någon har en billig
Hassebladskamera till salu så hör av er. När jag sedan fick råd skaffade jag
sedan en systemkamera från Ellos. Den
fungerade bra även om jag inte minns märket.

Sedan lådkammartiden har jag fotograferat privat från
och till. Och förstås i mycket jobbet som journalist. Jag har fyllt ett
källarutrymme med årgångar av bildtidningen SE, Rekordmagasinet, All-Sport och
fotoböcker. Än så länge kan jag tränga mej in i förrådet. SE hade fantastiska
bildreportage och fotografer. Det är lätt att bli fotoinspirerad av de gamla
tidningarna.

Jobbet som journalist/fotograf var verkligen
omväxlande. På den tiden var det vanligt att gå ut på stan och göra enkäter om
aktuella händelser. Varje dag. En del i mitt yrke avskydde det jobbet, men jag
tyckte det var roligt även om det kunde ta litet tid. Då kunde man exempelvis få
reda på att någon röstade på bondeförbundet (centerpartiet) därför han gillade
morötter. Vid ett annat tillfälle handlade det om Tradjazzfestivalen i
Askersund som lockade massor av folk varje år. Frågade en person om han skulle
gå på någon konsert. ”Jasså är det festival, den kanske jag ska gå ut och titta.
Det är nog bra”. Min fråga istället borde ha varit hur han kunnat undgå
jazzmusiken genom åren. Han bodde han ändå mitt i centrum.

Ibland gjorde jag reportage med personer som absolut
inte ville att jag skulle ta med någon utomstående. Som en extra fotograf. Vid
något tillfälle fick jag använda självutlösare. Det handlade bland annat om en
man som var fritidsfrisör och på något vis skulle det illustreras. Vad gör man
inte för en bra bild. Då fick jag ställa upp hemma vid hans köksbord och bli
låtsatsklippt. Mannen hade berättat att han hade klippt alla åldringar på ett
boende under en förmiddag. Och de var ganska många. Det imponerade på mej.
Gjorde ingen undersökande journalistik hur resultatet blev.

Vid ett annat tillfälle skulle jag följa med en stolt
pappa på reportage upp till grabben i Stockholm som var riksdagsman. Pappan
hade aldrig varit uppe till riksdagen. Men jag var tvungen att ta med en
fotograf för att klara jobbet. Och för att det skulle bli ett bra jobb. Pappan
blev mycket skeptisk till att vi kom två personer till tåget. Men det ordnade upp sig. Duktige fotografen Stig
och pappan blev riktiga vänner.

Det har blivit populärt i media och i böcker att ta
upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och
hände i centrala Askersund.

Ytterdörren stod öppen

Tjuvarna stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp
i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En
del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla
pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna
behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten.
Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka
lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.

Borgmästare Bernhagen glömde släcka ljuset på sitt arbetsrum

Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör
ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i
borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen
skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.

Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen
den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar. Då slopades kontantkassan. Men nu blev det
pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på
övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades
kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.

Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade
tjuvlarm. Valvet skars upp med en
skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp
ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska
som kom tidigt till jobbet. Har inget
minne av hur det gick för tjuvarna. Hela
det stulna beloppet täcktes av en försäkring.

I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i
Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till
tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få
kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som kunde tänka sig ett inbrott i maktens
boningar. Sådant höll man inte på med….

PS! Ytterligare bilder finns på na.se-Nyheter-Askersund-Oves blogg

Polisen i Askersund är på väg
in i nya lokaler i servicehuset Linden. Tidigare fanns där Sydnärkes
byggförvaltning. Polisskyltarna har kommit upp på huset men ännu finns inga poliser
där. Ett polisgarage har också byggts i gamla hotellparken.

Det lyser i servichuset ditt polisen ska flytta.

Vid något tillfälle var det
diskussioner om att polisen skulle flytta tillbaka till Rådhuset från nuvarande
stationen vid Väderkvarnsgatan. Poliserna var inte så intresserad av att flytta
tillbaka till Rådhuset. Det var nog mera
tjänsteman och politiker som ville ha till stånd en samordning. Förmodligen
handlade det om besparingar också.

Polisen fanns förr i Rådhuset-i bakgrunden
Verner Karlsson var en profil inom poliskåren i Askersund
Lennart Skeppstedt dirigerar

Lite äldre askersundare
kommer säkert ihåg gamla polisstationen i Rådhuset. Ingången var från
Stöökagatan, med fönster ut mot torget. Precis som. nu. Skillnaden är bara att nu har kommunalrådet
och kommunchefen tagit hand om rummen. Det gällde att ha överblick över staden.
Om det hände något kunde man snabbt gripa in. På bottenvåningen finns det
fortfarande spår efter gamla polisstationen.

Bildsköne Bengtsson

En händelse som följt polisen
i Askersund genom åren är när dynamitarden
Harald ”Bildsköne” Bengtsson härjade i trakten med sin kumpan
”Tatuerade” Johansson. Faktum är att det var stadsfiskal Johan Fredrik Löndborg
i Askersund, som gav honom smeknamnet. Det har skrivits mycket om ”Bildsköne”
Bengtsson, men jag har läst mer om vad som hände just i Askersund. I Askersund började allt en söndag i augusti
i mitten på 20-talet. Charmören och dynamitarden Bengtsson var verkligen på
gång.

Mitt på dagen bröt sig en
tjuv in i Lokrantz målerifirma vid Stora
Bergsgatan. Lokrantz var borta, så den objudne gästen kunde härja fritt. Bytet
blev dock bara 25 kronor. Polisen i Askersund arbetade snabbt och effektivt.
Redan dagen efter inbrottet satt den skyldige i förhör hos landsfiskal
Löndborg. Men det fanns inga bevis och den gripne släpptes. Så kom man
underfund med att det var en av landets farligaste dynamitarder man haft i
förhör, ”Bildsköne” Bengtsson. Han var då i 30-årsåldern, elegant, trevlig och
försynt. Stadsfiskal Löndborg blev utskrattad i Sverige för sin miss.

När polisen grep honom efter inbrottet
hos Lokrantz, berodde det på en
polismans uppmärksamhet. Han hade sett en man med lättviktsmotorcykel utanför
bensinmacken vid dåvarande Strandmans Kemikalieaffär. Polisen drog sig till
minnes att en man med trälåda på sin motorcykel varit efterlyst under sommaren.
Och han tyckte sig känna igen den mystiske främlingen. Nu anhölls ”Den
Bildsköne” utan vidare. Han förnekade all kännedom om inbrottet vid Lokrantz. Han
uppgav sig heta Oskar Vilhelm Johansson, bosatt i Ljungby. Efter en flyktig
kontroll ansåg stadsfiskal Löndborg att det inte fanns någon anledning att
hålla kvar honom i arresten. Stadsfiskalen
blev lite imponerad av mannen. Han uppträde belevat, var snyggt klädd och var artig. Något som Löndborg föll
pladask för. Inte nog med att han släppte den efterlyste ”Bildsköne” Bengtsson.
Ur egen kassa gav han honom också 5 kronor för att han inte skulle behöva gå
brandvakt eller sova i någon lada.

Bengtsson hade varit i stan
några dagar och bland annat gästade Sundsgården och en del andra matställen i
stan. Och då hade han egna pengar….

Pengarna från Löndborg
använde Bengtsson till logi på fröknarna Erikssons pensionat vid
Väderkvarnsgatan. Det kostade 2:50. Bengtsson skulle ha inställt sig på polisstationen
på tisdagsmorgonen, men han kom aldrig. Men ha lämnade kvar motorcykeln och 278
kronor. Vid Stjernsund fann polisen under en gran en samling prylar, som
tillhörde Bengtsson. Vid här laget visste man med säkerhet att det var
”Bildsköne” Bengtsson man hade haft i arrest men släppt!

Bengtsson greps senare på ett
kafé i Ängelholm. Han försökte springa ifrån konstapeln, men var inte nog
snabb. Hos allmänheten uppfattades han som en modern Robin Hood. Stal från de rika
och gav till fattiga. Och lite behöll han själv. Bengtsson återvände till Askersund
i sällskap med ett antal poliser. Inget fick hända den här gången. När
”Middagsexpressen” tuffade in på järnvägsstationen i Askersund väntade stora
människoskaror. Ryktet att han skulle komma för att dömas för inbrottet vid
Lokrantz hade spritt sig. Bengtsson
fördes med handbojor via Sundsbrogatan upp till torget. Gatan var knatat med
nyfikna askersundare.

På polisstation började det
snart strömma in blommor från många damer i Askersund. I Bengtsson såg man en filmhjälte. Polisman
Axel Molin vägrade att ta emot blommorna till damernas förtret. Han var
innerligt trött på ”blomtjafset”. Rådhusrätten i Askersund kunde inte fälla
Bengtsson. Man saknade bevis. Och Bengtsson nekade. Efter frigivningen 1945
bosatte sig ”Den bildsköne” i Markaryd där han öppnade et skrädderi. Han blev
ortens stora turistattraktion. Under en period försvann han till Göteborg där
han bodde i ett tält. Men han återvände till allas glädje på orten. Han var
nämligen en mycket skicklig hantverkare

En del av bilderna kommer som
vanligt från Leif Linus Larssons stora samling

PS! Flera bilder finns på na.se-Nyheter-Askersund -Oves blogg

Politikerna i Askersund har bestämt sig för att satsa
på en ny idrottshall. Något som är mycket efterlängtat av föreningslivet. I
veckan hade kommunen bjudit in föreningslivet, allmänheten och inte minst
politiker till ett möte i Sjöängen. För några veckor hölls en träff där alla uppmanades
att komma med förslag och synpunkter.

Vid mötet i veckan var föreningslivet rikligt
representerats. Presentation sköttes på ett utmärkt sätt av fritidschef Daniel
Eriksson och Thomas Eklund från idrottsförbundet. Som alltid i sådana här
sammanhang ska deltagarna presentera sig och i vilken förening de är aktiva.
Själv var jag där som privatperson och som jag sa, jag representerade bara mej
själv. Men det är klart att jag har en bakgrund i IFK Askersund som aktiv. Man jag
höll tyst och lyssnade bara.

Föreningslivet hade lämnat ett antal förslag på
hallens utseende och placering. Det var bara för politikerna att suga åt sig.
Vad jag förstod var enigheten bland politikerna stor om att det skulle byggas
en idrottshall. Placeringen och när bygget skulle vara igång är en öppen fråga.
Det verkade som de flesta ville att hallen skulle placeras i anslutning
Närlundahallen. Någon föreslog i anslutning till Skyllbergsvallen eftersom
föreningen där fyller 100 år 2022.

Var enigheten bland
politikerna stor den här gången så var det andra tongångar på 70-talet när Närlundahallen skulle byggas.
Det gällde då både hallens utformning och placering. Ungefär som nu. Många
politiker ansåg att det skulle byggas en mindre hall enbart för barnens behov
och verksamhet vid Närlundaskolan. En
del andra menade att ny större hall skulle byggas vid idrottsplatsområdet vid
Solberga. Idrotten skulle vara samlad där. Politikerna hade mycket svårt att
enas. Det slutade med att Närlundahallen byggdes. Många ansåg det var en
halvmesyr. Ingen riktigt idrottshall. En förstorad gymnastiksal.

Vid invigningen förklarade dåvarande kommunalrådet
Franzèn att Närlundahallen skulle vara en hall både för skolan, föreningslivet
och allmänheten. Danskvällar i hallen kunde vara ett inslag. Någon undrade hur
det då skulle gå med golvet i hallen. Inga problem. Det skulle kunna gå att
lägga ut skivor om det skulle vara så. Vad jag vet blev det aldrig några
danskvällar i Närlundahallen.

PS! Mer text och bilder finns på na.se-Nyheter-Askersund-Oves blogg

Visning av äldre bilder och lokalfilmer är givna
publiksuccéer i Askersund. Det är bara en film, ”En man som heter Ove”, som kan
konkurrera. Och då är det inte bara för namnet, även om det ligger nära till
hands att tycka det för en sådan som mej. Men det är också en bra film. Mannen
bakom de flesta visningar i Askersund är kompisen Leif Linus. Han har massor av
bilder och filmer som visar hur Askersund såg ut förr i tiden. Vid några
tillfällen har vi kamperat ihop vid visningar i ute i föreningslivet. Nu senast
hos PRO i Hammar. Trevligt värre med kaffe och dopp. Många gamla jobbarkompisar
fanns också där.

Vi har också
gjort några filmer ihop. Han har filmat och jag intervjuat. I en del filmer som
Leif Linus och Alf Fransson gjort har jag själv blivit intervjuad. Känner mej
inte särskilt bekväm att titta på filmer där jag själv är med. Tycker det är
lite förargligt. Skulle då helst vilja sitta längst bak i lokalen med
solglasögon och vara anonym. Men då skulle väl folk undra vilken underlig figur
som sitter där. Som gammal journalist har jag fått lära mej att lyfta fram
andra och inte glänsa själv. Det sitter djupt. Men det gäller att ha ordning på
filmgrejerna och vara ute i tid. Och det är kompisen Leif Linus noga med.
Annars kan det bli problem inför väntande publik. Men de flesta som jag mött har
inte haft ordning på sina bilder. Jag själv inräknad.

Under mina år på tidningen har jag varit med om många udda
film och bildvisningar som det inte varit ordning på. Vid ett tillfälle om ett främmande land i ett
Folkets hus gick det mesta snett. Själv tyckte jag det var roligt och inte så
pretentiöst som det kan vara. Mannen som visade bilderna låg lite före hela
tiden. ” Titta noga på nästa bild får ni se”, var uppmaningen. Och det räckte
inte med det. Ibland dök det upp familjebilder från julfirandet. ” Typiskt, nu
har ungarna också varit där och plockat om bilderna i diamagasinet”, var
förklaringen. Minns inte så mycket av bilderna men själva visningen satte sina
spår.

Vid ett annat tillfälle var jag inbjuden till en
privat filmvisning inför en större premiär. Stämningen var laddad och
nyfikenheten stor. Filmen skulle visas i tv-apparaten, men problemet var att
ingen kunde med tekniken. Folk skruvade
och tryckte på alla knappar som fanns. Men rutan förblev svart. Efter mycket om
och men hittade någon i rummet till slut på en lösning, så filmen kunde började
rulla. Under kraftiga applåder. Men det var inte så mycket för själva filmen.

Med det här vill jag absolut inte göra mej rolig på
andras bekostnad. Vem som helst kan göra missar. Tar det hela som några roliga minnen från ett
långt journalistliv.

Bygget vecka 44

Grönområdet söder om Norra Kyrkogården i Askersund kan
komma att bli bebyggt. Det har legat grönt och oanvänt i många år. Området
ligger mellan kyrkogården och ett villaområde. Det är Askersund-Hammars
församling som vill utnyttja en del av området för begravningsverksamhet. Och
då gäller det inte till begravningar. Det kommer också att finnas plats för
några bostäder ut mot Gårdsjögatan. Ett förslag till detaljplan är upprättat.
Kommunen är ägare till den långsmala tomten.

Historiskt är det ett intressant område, kyrkogården
inräknad. Där fanns en gång i tiden Askersunds galgbacke och ett
Epidemisjukhus. År 1863 föreslog kyrkoherden att församlingen måste skaffa en
ny begravningsplats lite utanför staden istället för den som ligger vid
Storgatan. Läget var ohygieniskt ansåg man. En boende vid kyrkogården,
ryttmästare Schröder, hade flera gånger påtalat att han besvärades av liklukt.
Vi det tillfället förkastades dock kyrkoherdens förslag.

Klipp från 1896.

År 1876 väcktes förslag om att köpa den norr om staden
belägna Galgbacken till ny begravningsplats. Där var stadens galge placerad en
gång i tiden. Många fann förslaget avskräckande och föreslog istället ett annat
område nordost om staden som gick under benämningen ”Blomsterkullen”. Men
kyrkostämman stod på sig och det blev köp av marken vid galgbacken. Beslutsfattarna
tyckte också att jorden där var mycket lämplig för gravar. Lättgrävd. Namnet Galgbacken
byttes ut mot Nya Kyrkogården. Invigningen skedde i juli 1880 och år 1907
byggdes gravkapellet.

Men det fanns ett vägproblem till den nya
begravningsplatsen att lösa. Oxgropen
nedanför kyrkogården var marknadsplats med försäljning av kreatur. Försäljarna
placerade sina djur på vägen upp mot kyrkogården och lät spillningen ligga kvar
på vägen. Mycket otrevligt ansåg ansvariga för de som skulle besöka kyrkogården
och som fick trampa i hästlort och koskit. Det fanns krav på att vägen skulle
stängas av under marknadsdagarna.

Epidemisjukhuset som låg ovanför Oxgropen. Bild från tennisplanen i Oxgropen från Leif Linus.

Epidemisjukhuset som låg ovanför Oxgropen vid västar utfarten till nya kyrkogården blev färdigt 1896. Första
patienten var en snickarlärling som hade drabbats av nervfeber. Det var en
elakartad sjukdom som drabbat Askersund skrev tidningen. Spridningen måste
stoppas. Tjänstepersonal vid charkuteriaffär i staden hade drabbats. Det ledde
till att affären tvingades hålla stängt i åtta dag.

Nervfeber var fram till 1800-talets mitt begrepp
för sjukdomar som inte hade något annat kännetecken än att de
orsakade allvarlig trötthet, dåsighet och omtöckning ofta med dödlig
utgång. Under första halvan av 1800-talet hade de kliniskdiagnostiska
kunskaperna utvecklats så läkare kunde skilja mellan olika nervfeberformer som
var av olika svårighetsgrad och hade olika prognos. De allvarligaste var de rickettsiaorsakade fläckfebrarna, som behöll benämningen tyfus med fläcktyfus som den svåraste, medan de något
lindrigare som senare visade sig orsakas av salmonellabakterier kom att benämnas tyfoider (tyfusliknande)
som sjukdomarna tyfoid och paratyfoid. (uppgifter från Wikipedia )