Min bildserie om bygget fortsätter med lite vad som hänt i november. Just nu jobbas det hårt med förbindelselänken mellan nya och gamla byggnaden. Murarna jobbar också för högtryck, liksom alla andra på bygget. För en novis som bara plåtar åt Länsgårdar kan jag inte förstå hur de får ihop det hela även om det finns ritningar. Är imponerad.
Privat eller offentligt? Det är en fråga som diskuterats flitigt på senare år när det gäller vården. Förhoppningsvis kommer politikerna att enas om något som är bra för alla och att ingen kan sko sig på skattebetalarnas pengar. Och på de som behöver vården. Privata vårdhem är annars inget nytt för Askersund. Man skulle nog kunna säga att Anna Beckman finns med bland privatpionjärerna. Redan 1919 startade Anna Beckman ett privat vårdhem i Marieborg, som också var hennes föräldrahem. På den platsen ligger i dag Hotellet.
Julbord vid Marieborg en gång i tiden.
Bild från Leif Linus Larsson samling
Vårdhemmet -eller asylen som det hette på den- öppnade med platser för ”obildade sinnesslöa”. Det gällde 28 platser. Med platserna räckte inte till. Därför öppnade hon också ett vårdhem i Vasshammar med 53 platser. Men det fanns problem med Vasshammar. Det var dyrt att bygga om fastigheten. Ett annat problem var att lönerna för den kvinnlig personalen hade höjts med 50 procent och för den manliga med 100 procent. För att lätta på trycket beviljade landstinget ett räntefritt lån på 20 000 kronor. Men det fanns ett krav med lånet. ”Asylisterna” från Örebro län skulle ha företräde till de 53 platserna.
Efter nästan 30 år gav Anna Beckman upp sin verksamhet. Och det av hälsoskäl. Hon hade med ljus och lykta sökt efter någon som skulle ta över Marieborg. Men misslyckats. I det läget vände hon sig till landstinget. Förvaltningsutskottet gjorde en undersökning av vad som skulle hända om hemmet lades ned och möjligheterna att flytta patienterna till andra vårdhem.
Landstingspolitikerna kom fram till att hemmet fick vara kvar. Alternativet var annars att alla patienter skulle skrivas ut och sändas tillbaka till sina respektive hem. Och det skulle inte vara lyckat. Landstingspolitikerna väntade också på en utredning rörande ”sinnesslövårdens framtida organisation”. Även på den tiden var det på modet med utredningar.
Landstinget beslutade hyra Marieborg av fröken Beckman från den 1 oktober till 1947 till den 30 september 1952. Den 1 juli 1950 övertog landstinget även Vasshammars vårdhem
1954 antog Riksdagen en lag som krävde att landstingen skulle svara för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. En plan skulle också upptas för specialskolor, vårdanstalter och för öppen vård. Slutna anstalter som Kristinaskolan, Vasshammar och Marieborg skulle upphöra vid årsskiftet 1954-55. I december 1957 överfördes sista patienterna vid Marieborg till landstingets nya anstalt i Nora, Hagbyhemmet. Kristinahemmet och Vasshammar dock blev kvar ytterligare ett antal år.
Anna Beckman drev också vårdhemmet i Vasshammar. Bilden är därifrån
Själv har jag erfarenhet av många som bodde på Marieborg. Jobbade då i en köttbutik som levererade varor till Marieborg. Ibland kom några av de boende där och hämtade varor. Det var alltid en högtidsstund. Samtalen blev både långa, intressanta och roliga. Och de hade funderingar som jag aldrig tänkt på tidigare och som berikade livet. Många gånger förstod jag inte varför vissa personer hade hamnat på Marieborg. Det var människor som kunde ha gjort en insats i samhället lika väl som någon annan.
Marieborg kom senare att användas som Vandrarhem, som lekskola och föreningslokal. Sedan revs allt. En av byggnaderna drabbades också av en brand.
Personal vid Marieborg
Beckmans vid Marieborg 1911
Bild från tidigt 1900-tal med Marieborg till vänster
Bilden är plåtad från Sundsgården mot Marieborg
Bild från 80-talet vid rivningen av Marieborg.
Copyright:Kjell Johansson
Vännen Leif Linus Larsson har hjälpt till med bilder, liksom Kjell Johansson.
Har några gånger visat bilder av Kjell Johansson. Det finns mycket att välja på. Här kommer några när gamla Norrbergahemmet i Askersund skulle rivas och ersättas med Norra Bergens äldreboende i samma område. Kjell var som vanligt påpassligt framme och dokumenterade.
Nu är det dags igen att leta rätt på julstjärnor, adventsstakar och farsan Svens julkyrka. Kanske litet tidigt men det är bäst att vara bra förberedd inför Första Advent. Inte för att vi brukar julsmycka särskilt mycket här hemma vid Stöökagatan, men man vill ju ändå hänga med. Det kan ju komma någon. Någon kanske undrar över det där med farsans julkyrka. Han tillverkade olika prylar allt från kyrkor, påskkärringar till väderkvarnar. Förtjänster var ringa. Att ta betalning var inte hans starka sida.
Jag fick tag på min kyrka för bara några år sedan. Långt efter farsans död. Vi ungar fick inga prylar. Tror inte heller att någon av oss syskon var så intresserade av hemslöjd vid den tiden. De skulle säljas. För några år sedan när jag gick förbi Röda Korsets lokal vid Sundsbrogatan såg jag till min överraskning en av hans kyrkor i skyltfönstret. Den skulle kosta 100 kronor. De som ansvarade för försäljningen undrade vem som tillverkat kyrkan. Det kunde jag upplysa om. Tänk om farsan hade fått 100 kronor för sina kyrkor när det begav sig. En förmögenhet.
För att fortsätta med den kommande julhelgen ser jag att det ska bli en promenadteater i Askersund med namnet ”En julklapp till tomten”. Faktum är jag en gång ordnade färgstarke diskuskastaren Ricky Bruch som tomte till en personalfest hos ”Soja” Johansson. De anställd fick gissa vilken den hemlige tomten var. Och det blev knepigt. Träffade Ricky vid en föreläsning som Örebro Läns Idrottshistoriska sällskap hade ordnat. För övrigt ett mycket trevligt sällskap. Frågade Ricky om han hade lust att vara tomte och det var inga problem. Han reste upp från Skåne för att vara tomte i Askersund.
Brukar inte skriva om politik så ofta i krönikor. Höll på med det i 30 år som journalist på NA så jag tycker det får räcka, men intresset finns kvar. Går till Sjöängen och lyssnar fortfarande även om man numera som åhörare bara ser nackarna på politikerna. Det är nu dags för budgetbeslut och lyssna på hur politikerna tänker fördela våra skattepengar. Vad jag läst kommer bland annat kultur, turist och scenkonst att få bita rejält i det sura äpplet. Lite synd kan jag personligen tycka utan att blanda in partipolitik. Utan bra kultur av olika sorter skulle livet bli andefattigt och tråkig. Och Askersund har ändå lanserats som en turiststad. Synd om besökarna vid Sjöängen i fortsättningen bara skulle mötas av neddragna nätgaller både vid turistbyrån och serveringen. Ett bygge som kostade 250 miljoner.
En sak som förändrats på senare år är när budgeten ska antas. Tidigare var det så att när det egna förslaget föll så avstod politikerna att rösta på något annat förslag. Undantaget var om man inte hade något eget förslag. Men så verkar det inte vara längre. I år finns det tre budgetförslag. Ska bli spännande att följa det hela och röstningen.
Nybygget vid Vårdcentralen i Askersund pågår för fullt. Det händer nya saker på bygget hela tiden. Och jag följer det hela med min kamera på uppdrag av Länsgårdar.
Sammankopplingen mellan de båda byggnaderna är i full gång. Murning pågår.
Promenad i liten stad
Kjell Johansson är utan tvekan Askersunds flitigaste fotograf. Han har dokumenterad Askersunds historia i drygt 60 år. Kjell har plåtat miljöer som är borta och rivna för länge sedan. Han har fotograferat bröllop och tagit personbilder. Under ett antal år var han också en flitig fotograf för olika tidningar. Och han fortsätter att plåta som tur är.
-Köpte min första kamera när jag hade gjort lumpen. Jag var 22 år då. Sedan har jag fortsatt, berättar Kjell när jag träffar honom hemma i lägenheten vid Rådmansplan där han bor med fru Erika.
Kjell och jag har känt varandra länge. Vi har pratat om stadsmiljöer och fotografering när vi träffats. En vänlig och försynt man som inte tränger sig på. Då blir det också ofta bra bilder. Fotografer får inte vara huvudfigurer. Under en blogg har jag haft Kjells bilder. Har också lånat och skannat in bilder till en skiva som Kjell fått.
Sundsbrogatan
Stöökagatan
Kjells fotosamling är imponerande. Men så har kameran alltid hängt med. Vem har inte mött honom på cykel eller komma promenerande med sin kamera? Han har också varit aktiv i Askersunds fotoklubb och vunnit priser med sina fina svart-vita bilder.
-Jag framkallade och gjorde alltid mina bilder själv i mitt mörkrum. Tänk vilken skillnad det blivit med den digitala utrustningen. Men fortfarande tycker jag att det svart-vita bilderna står i en klass för sig, säger Kjell, och det är väl bara att hålla med när man tittar på hans bilder.
Utbyggnad av rådhuset
Kjell var en mycket skicklig svarvare i sitt yrkesverksamma liv. Några planer på att lämna svarvarjobbet för att bli fotograf på heltid hade han aldrig haft. Det har varit en hobby, som med facit i hand borde ha resulterat i ett fotojobb. Så bra är Kjells bilder.
Sundsbrogatan
Hamnområdet
Personligen tycker jag att Kjells bilder borde resultera i en utställning. Några av hans bilder har kommunen köpte in. Men det var för ett antal år sedan. Någon tecknare har också kopierat hans bilder, utan han har fått det minsta tack för det. Men Kjell är en vänlig man som skrattar bort det hela.
Södra infarten
Hagabadet
Hörnet Stöökagatan-Stora Bergsgatan innan rådhuset byggdes ut
Väderkvarnsgatan Arvidssons fisk
Gamla IP
Bandyträning Alf Andersson, Gunnar Öhlin, Garvis Gustavsson, Karl Erik Hagman och Svante Eriksson
I bloggen har jag fått låna ett antal bilder av Kjell. Men det är Kjells bilder så alla tänker på det. Det handlar upphovsrätten.
Min frukost är mycket spartansk om någon är intresserad. Den består av yoghurt, en limpsmörgås, ett ägg med sill och kaffe. Det hela avslutas med ett glas juice. På lördagarna brukar jag lyxa till det med några franskbröd och marmelad. Så där har det hållit på år ut och in nästan sedan jag blev vuxen. Inte särskilt spännande. Gud vad tjatigt säger en del. Det kan inte vara normalt säger andra.
Men efter jag tittat på läkaren och författaren Anders Hansens intressanta tv-program om våra hjärnor är jag helt lugn. Många frågetecken har rätats ut. Kan nämna att jag själv en gång blivit opererad i hjärnan efter att ha fallit från ett tak. Folk brukar fråga mej om jag har någon känning av det. Brukar svara att det är svårt för mej att svara på den frågan. Det får andra som känner mej bedöma. Mitt minne från den pärsen är ett litet borrhål vid tinningen.
Hansen ställde bland annat frågan om vad som egentligen var normalt och det fanns inget entydigt svar på det. Det kändes bra. Så jag kan även i fortsättningen äta min obligatoriska frukost. Jag är inte onormalt. Själv besöker Hansen samma fik och beställer samma bröd varje dag. Kan en hjärnforskare så kan jag. Kan väl också nämna att jag lyssnar på ”Ring så spelar vi” och försöker lösa ”Melodikrysset” varje lördag. Och tittar på Sportnytt varje kväll.
En gång i tiden arbetade jag skift på ett glasbruk ihop med en person hade som rutat in sin matlåda efter veckans alla dagar. Samma innehåll år ut och år in. Skojade med honom på torsdagarna om att det säkert skulle bli ”veckans överraskning” . Men så blev det inte. Det var pannkakor med fläsk. Han vågade inte byta rätt någon dag i veckan utan höll sig till sin matsedel så länge jag jobbade ihop med honom. Enligt Hansen var det inte onormalt. Vi är helt enkelt sådana. Vanemänniskor som sitter djupt.
När jag ändå är inne på gamla vanor kan jag nämna ett besök på kommunens, RLF och Företagarnas årliga ”Höstkväll”. Arrangörerna har kört samlingen i många år. En vana. Förbundskaptenen i fotboll, Janne Andersson, var gästföreläsare i Sjöängen under rubriken ”Lagbygge med Janne”. Ett intressant föredrag som lockade mycket folk. En trevlig kväll med information där också och mingel och mat ingick. Själv nöjde jag med att bara lyssna på Janne. Mingel och mat ingår inte i ens en krönikörs uppdrag så jag nöjde mej med att bara lyssna. För övrigt hade jag ätit 12 köttbullar på IKEA på dagen. Jo, man får välja hur många man vill ha precis som hemma.
Slutligen måste jag lyfta på kepsen för politikerna som vågade satsa på en lokal som ”Stora salongen” i Sjöängen. Artister och besökare blir alla imponerande. Och arrangemangen lockar nästan alltid storpublik. Marie drog igång verksamheten i starten och sedan har Daniel och hans scenkonstgäng bara fortsatt.
