Oves Blogg

Här kommer min tidningskrönika som var införd den 31
jan. Tyvärr är det fel rubrik i tidningen. Något fel i texten är det också. Saker som jag har svårt råda över när jag lämnat ifrån mej texten.

I Askersund fundera kulturfolk, en arkitekt och en
projektledare på hur den konstnärliga utsmyckningen av nya Sjöängen ska se ut.
Allmänhet får också säga sitt, men det slutliga beslutet tas av en jury som jag
nämnt. Tio förslag till utsmyckning har varit utskällda i Askersunds bibliotek.
Det blir en grannlaga uppgift att utse vinnarna. Hur är juryn gör kommer det
att få utstå kritik. Så brukar det
alltid vara, annars är det något som inte stämmer. Själv har jag några
favoriter som jag nämnt på min personliga blogg (Oves blogg).

Apropå utsmyckningen har jag under årens lopp
träffat ett antal konstnärer, författare, tecknare och diktare. Och det har
ofta varit trevliga möten med färgstarka personer. En konstnär som jag hade
mycket kontakt med var Anders Hellsten vid Wästansjö herrgård i Åsbro. Vi
pratade om allt från konst till fotboll och mat. Anders var en fantastisk berättare. Han var också kompromisslös som konstnär, men
så hade han aldrig haft något annat yrke. Under en period ägde och bodde han i
Tivedstorp. Anders hade haft en utställning i Göteborg som gick bra. När det
dök en mäklare och ville sälja Tivedstorp slog Anders till. ”Min fru blev inte
så lite förvånad” berättade konstnären. Många tyckte det var ett vansinnigt köp
och bortkastade pengar men kritikerna fick fel. Anders sålde till IM och fick
igen pengarna med råge

Anders talade ibland om matlagning. Det var lite av
hans specialitet. Vid ett tillfälle beskrev han tillagningen av fisken lake och
allt som hörde till på ett sådant målande sätt att jag blev riktig hungrig. Och
då tycker jag ändå inte om lake.

Diktaren Oskar Larsson var en annan kulturperson som
jag hade mycket kontakt med. Han ringde ibland och frågade om jag vill göra
honom sällskap till lunchen på hotellet i Askersund. Normalt åt han på
servicehuset, men han vill ha lite variation på det hela. Oskar åt alltid rödspätta med remouladsås. Och varje gång ångrade han sig. På hotellet finns en
tavla med tryckknapp för varje rätt. Jag ska ta samma som du nästa gång sa han,
men framme vid knappen svek modet Oskar. Det blev rödspätta. Det hjälpte inte
att jag erbjöd mej att hjälpa honom trycka. Oskars dröm var att ge ut en
”riktig” diktbok med hårda pärmar. Så blev det också i ABF:s regi. Han hade då
närmat sig 90. Jag hjälpte honom med omslagsbilder och ett trycker i Hallsberg
tog hand om resten.

Anders och Oskar finns inte i livet längre, men
minnet av de två kulturarbetarna kommer att leva kvar. Så länge jag lever.

Förr gick det att köpa ett antal fotografier från en
stad eller bygd i små fina förpackningar. Det fanns både svart-vita och handkolorerade foton. Antalet
små kort varierade mellan 10 och 12 stycken.
Tror inte att det finns några nytryckta sådan små förpackningar att köpa
i dag. Tyckte det var praktiskt att få allt samlat. Många av de små bilderna
trycktes också upp som vykort. Hade man betalat
för en bild gällde det att utnyttja läget fullt ut. Bilden från Landskyrkan in mot staden med Sundsbron i förgrunden fanns med i alla förpackningar.

Askersunds Musik och Missionsbokhandel, Holmbergs Bokhandel och stora Pressbyrån var förlagen som tryckte upp de små förpackningarna
med fotografier. Kanske fanns det ytterligare något förlag som jag missat,
men det må vara mej förlåtet. Det är ju ett tag sedan det var aktuellt. Tycker
det är intressant med gamla bilder och se vilka förändringar som gjorts i
stadsbilden. Några har blivit riktigt
bra, medan andra inte skulle ha genomförts enligt mitt sätt att se på det hela.
Det blev ju bara sämre och tråkigare.
Men jag är ju ingen stadsplanerare utan bara en enkel skrivare.

Genom åren har jag samlat på mej en del gamla
bilder, men i jämförelse med vännen Leif Linus bildsamling är min en liten
bagatell. Och han har också ordning på
sin samling i ett antal extra hårddiskar. Annars skulle han aldrig hitta bland
alla bilder. Mina barnbarn har uppmanat mej att skaffa ett register. Då brukar
jag fråga vem som ska skriva in allt i ett register. Jag brukar skriva om annat
men visst vore det bra.

Många samlar på vykort och det är ju en
kulturgärning om något. Nästan på varje loppis, aktion och antikmarknad finns
det vykort att köpa. Själv har jag bara samlat på mej några stycken som
intresserat mej. Har träffat personer med imponerande stora samlingar. Enligt
Ulla Ehrensvärds bok ”Gamla vykort” från 1972 kan man läsa om att
vykortspremiären i Sverige skedde 1891. Men det blev ingen större succé från
början. Svenskarna behövde några år på sig att vänja sig. Vet inte hur många
som skriver vykort i dag. Nu blir det mest E-post. Men visst är det roligt att
få ett vanligt vykort, ibland med en pil på vilket hotell vännerna bor. Hur fint vädret är och hur vackert allt är.
En del har till och med prickat in sitt rumsfönster på hotellbilden. Sådant är trevligt.
Man blir lite med på resan genom alla vackra bilder.

Alla som samlar på vykort från Askersund har förmodligen
sett bilden från Hospitalsgatan med en grabb stående mitt i gatan. Grabben har
en gasbinda om en arm och tittar in rakt in i kameran. Bilden är från slutet av
40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden? Att grabben
heter Kalle Tingö visste jag. Känner honom från ungdomen, men har aldrig tagit
reda på historien bakom vykortet förrän för några år sedan. Men jag har många
gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på
vykort. Jag tog kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och
han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i
armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag
ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år, berättar Kalle.

Familjen bodde vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden
är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det
var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var
en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra
personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad
namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Har fått för mej att det var
ett ganska elakt namn på en person boende vid gården.

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en
båt. När han blev utan båt fick han
smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

”Blåskäggagården” där Kalle bodde min sin familj. Husen är rivna för länge sedan. I bakgrunden syns Elimkyrkan.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i
huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss
som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen.
Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till
Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss.
Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till
pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker
Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är
han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats
om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här
gången kommer inte Kalle med på
bilden därför att han kört omkull på
cykel dagen före. Den nya bilden från
Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort
utan en bara och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal
gata i Askersund.

Förre askersundaren och elitskrinnaren Andreas
Larsson har gått vidare i sin idrottskarriär. Nu som speciell skridskotränare
för Frölundas hockeylag i SHL. Och det har gett resultat. Frölunda ligger med i
toppen på serien hela tiden. Det är tredje året Andreas jobbar i Frölunda. Andreas
jobb med ishockeyspelarna har också uppmärksammats i riksmedia och på
TV-sporten. Experter har undrat vad som hänt med Frölunda. En del av äran får
Andreas ta på sig.

Andreas har sitt gym i en källarlokal i Göteborg.
Där får han besök bland annat av hockeyspelare från Frölunda . Allt från A-lag
till juniorer. Både i grupp och individuella övningar. A-lagspelarna tränar
mera individuellt berättar Anders i en TV-intervju. Det handlar om att hitta
positioner, vinklar och balans i gymet, för att sedan fortsätta ut på isen med
övningarna. Några juniorer tränar han överstegsåkning med så att de får rätta
trycket i sin skridskoåkning. Och spelarna är mycket nöjda med Andreas insats.

På somrarna har det även kommit NHL-spelare till
Andreas källare. Tillsammans med
kollegan Peter Fröberg har han hjälpt spelare som Erik Karlsson, Ottava, Loui
Eriksson, Boston, Joakim Andersson, Detroit och Hampus Lindholm, Anaheim, att
få ordning på skridskoåkningen. Förutom samarbetet med Frölunda, finns också
ett samarbete med Mittuniversitetet i Östersund, för att få vetenskapliga svar
och en tydlig bild av hur man ska träna.

I intervjuer har Andreas sagt att han har svårt att
njuta av ishockeymatcher, därför att han bara kollar på skridskoåkningen.
Alltså ingen rolig person att se hockey tillsammans med.

Andreas har idrottsligt påbrå i pappa Anders, numera
bosatt i Malmö. Anders ”Nilas” var en av Vretstorps bästa fotbollsspelare under
många år. Under en period förstärkte han också IFK Askersund. ”Nilas” var en
person som höjde stämningen både på planen och omklädningsrummet.

Tävlingsbidragen till den
konstnärliga gestaltningen av Sjöängens-kunskaps och kulturcentrum finns just
nu utställda på biblioteket i Askersund. Tävlingen är uppdelad i ett
utomhus-och ett inomhusuppdrag. Fem tävlande per uppdrag har valts ut. En jury
bestående av Eva Fornåå, konstkonsult

Ulrika Stigbäck, länskonstkonsulent, Inger
Larsson, ordförande kultur- och tekniknämnden, Annika Restadh, kultur- och
fritidschef, Tobias Jansson, stadsarkitekt, Jan Öholm, byggprojektledare,
kommer att utse en vinnare i varje grupp. En grannlaga uppgift.

Allmänheten och Sjöängsskolans
elever har möjlighet att lämna kommentarer till verken mellan 19 och 28
januari. Juryn är dock självständig i sitt beslut. Själv har jag kollat och
skaffat mej en favorit inomhus och två likvärdiga när det gäller den yttre
konstutsmyckningen. Den invändiga är uppbyggd med kakelplattor med texter och
bilder. Verken är tydligt förankrade i
platsen, samtidigt som det finns öppningar och utblickar till resten av
världen. Vättern och Alsen har inspirerat.
Elsa Andersson som omkom i ett fallskärmshopp vid Edö finns med i de
kaklade verken. Folke Dahlbergs konst och gärning i Askersund finns också med.

Lägger ut lite bilder på den.

När det gäller den ytter
utsmyckningen har jag fastnat för två olika ljusskulpturer som är lite
annorlunda. Tror någon av dessa skulle göra sig bra i Strandparken söder om
nybygget. Lägger ut några bilder, men det bästa är att se förslagen på plats.
I biblioteket.

Äntligen kom snön. Till
glädje för barn och alla skidåkare. I dag är det Zinkgruvans IF som står för
skidsporten i Sydnärke. Både med åkare
och en fin anläggning. IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora
skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet.
Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen,
Väderkvarnsbacken. Där var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in
mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till backen.
Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge
vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

En trogen Tivedsloppsåkare
var originelle Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte
hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt
felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet
Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han
bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. ” Bröms inte Kalle
utan stak” var kommandot från en ledare med
ursprung i Dalarna. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin
hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund.
Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått
och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste
är inte att vinna. Det viktigaste är att deltaga.

Kalle Pettersson på väg mot det hägrande målet på gamla IP.

Själv har jag alltid varit en
urusel skidåkare. Det var andra vintersporter som gällde när jag var aktiv. Men
jag gjorde faktiskt ett tappert försök i en korpstafett tillsammans med mina
bröder en gång för länge sedan på träskidor. Brorsan Karlherbert och jag var
aktiva inom idrotten på den tiden och hade skaplig kondition. Men vi hade ingen
skidteknik. Det går inte att halvspringa sig igenom ett skidlopp, även om det
bara råkar vara en korptävling. Min skidkarriär fick ett snabbt slut när PRO
lag 2 passerade ute i spåret. En gammal man med en härlig skidteknik susade
förbi. Och han hade också vallat sina skidor fick jag höra efter målgången. Det
var nästan så att arrangörerna fick dra igång en skallgångskedja i Stadsparken
efter brödralaget. Kan nämna att träskidor brinner bra. Även ovallade.

Alsen lördag.(16 jan) Jonny Johansson förbereder sommarens kräftfiske med att pimpla mört. Ett bra kräftbete. Och många mörtar blev det. Jonny var ensam fiskare på sjön när jag träffade honom inte så långt från Borgmästareholmen.

Vätternfisket spolieras genom bombfällning! Så löd en stor
mörk tidningsrubrik redan 1950. Frågan är lika aktuellt i dag. Den gången var
det Vätterns fiskareförbund som
protesterade mot försvarets skjutningar
över sjön. I dag är det Aktionsgruppen Rädda Vättern som kämpar för att
få stopp på försvarets skjutningar. Men
det är en hård kamp. Försvarsmakten verkar vara en instans som ingen rår på.
Inte ens politiker som ofta pratar om miljön. Det är ändå 66 år sedan
Vätternfiskarna började protestera. Vättern förser
idag över 450 000 människor med dricksvatten, inräknat Linköping och
Norrköping. Örebro kommun kommer att ta sitt vatten från Vättern, liksom
Stor-Stockholm den dag Mälarens vatten inte längre är tjänligt.
Sammanlagt uppåt 4 miljoner människor.

På Aktionsgruppens hemsida kan man läsa följande :

ARV (Aktion Rädda Vättern) är en ideell förening, icke religiös och
politiskt obunden, vars syfte är att skydda och bevara ekosystemet Vättern,
land och sjö, nu och för framtida generationer mot all form av miljöförstöring.
Vättern är en dricksvattentäkt för ca 250 000 människor och därigenom en
vital resurs för folkhälsan i regionen, detta slår ARV vakt om. Vättern är ett
ARV som vi som lever här har ett ansvar att förvalta för kommande generationer.

ARV startades 2011 som en reaktion på försvarsmaktens planer på utökad
övningsverksamhet i och vid Vättern. Snart stod det klart att det även fanns
planer på gruvor i och vid Vättern, verksamheter som kan utgöra ett direkt hot
mot Vättern och Vätterns vatten. ARV finns representerat i princip på alla
orter runt Vättern och har på kort tid etablerat sig som en stark folkrörelse i
regionen.

ARV arbetar aktivt med att:

§

Ta reda på fakta

§
Sprida information

§
Arrangera informationsmöten

§
Arrangera manifestationer

§
Kontakta politiker

§
Kontakta och föra dialog med myndigheter

§
Svara på och bemöta ansökningar från verksamheter som är potentiella
miljöhot

§
Samla in namnunderskrifter

§
Bedriva opinionsarbete

§
Samverkar med andra organisationer.

§
Elisabeth Lennartsson från Askersund ingår i föreningsstyrelsen. Hon är
mycket aktiv med att sprida information och samla in namnunderskrifter i
Askersund och med omnejd. Och stödet verkar stort. Elisabeth är också aktiv
miljöpolitiker i Askersund. Så länge det finns människor med stor känsla för
miljön som Elisabeth finns det hopp. Det är bara att hoppas på att kampen ska
ge resultat. Utan rent vatten och bra miljö ser framtiden mycket mörk ut för
mänskligheten framöver.

§
Lägger ut klippet från 1950 för att visa hur kampen såg ut då:

§