Oves Blogg

Björn Afzelius vid en konsert i Askersund. En mycket sympatisk person

Olof Palme gillade att prata med journalister

Stefan Schutzer trollade bort Gudrun Schyrman vid en tillställning i Askersunds hamn. Men som vanligt dök hon up efter en stund igen.

Ordet kändis får en del att reagera surt. Särskilt en del som blivit kändisar. De vill inte veta av ordet när de kommit så långt. När en del tidningar skriver ”så kallad kändis” blir ilskan ännu värre. Det senare har jag aldrig förstått mej på. Endera är man kändis eller inte. Man blir det ofta vilket man vill eller inte. Och fördelarna brukar ofta uppväga nackdelarna.

Som journalist lokalt blir man någon slags halvkändis. Jag har egna erfarenheter av det efter 30 år på en tidning utan att på något vis jämföras med riktiga ”kändisar”. Men det är inget som plågat mej. Jag har hållit mej på min kant och försökt upprätthålla en balans på mitt sätt. Och det har gått bra. Klart att det var jobbigt ibland om man skulle ut och ta en pilsner på något näringsställe under en ledig helg och ville koppla av. Efter ett par glas blir ofta folk sentimentala och vill prata ut om orättvisor som de drabbats av. Både privat och kommunalt. Det kunde vara knepigt. Men om det var nödvändigt med en pilsner gick det också bra att stanna hemma eller göra en utflykt till någon annan stad. Ett enkel och bra tips för lokala kändisar.

Under åren som journalist träffade jag massor av kända personer i mitt jobb. De flesta var mycket trevliga, men en del hade kändisskapet gått åt huvudet på. Ibland ser jag de här personerna på TV, hör dom på radio och läser intervjuer i tidningarna som de gjort. De pratar vitt och brett om hur fina mänskor de är och hur man ska vara. När man träffat dom så är det inte mycket som stämmer med vad som sägs. Det kan vara svårt att lära som man lever…

Några som jag träffat har föregåtts av rykten om att de skulle vara mycket stöddiga och behandla journalister som något katten släpat in. Artisten Björn Afzelius hade rykte om sig att vara en mycket svår person. Men han var är en av de mest sympatiska artister jag träffat. Han tog i hand och presenterade sig som Björn, trots att väggarna var klädda med hans affischer. Ingen kunde undgå att det var han som skulle sjunga.

”Du behöver väl inte smälla av några kamerablixtar när jag sjunger om känsliga ämnen”, vädjade han.

Vid den tiden hade också en del dansband börjat använda hans populära sånger vid sina framträdanden. Många tycket det var bedrövligt att dansa till Afzelius sånger med allvarliga budskap. Själv tyckte han enbart det var trevligt. Han tog inte alls illa vid sig.

”När jag skulle äta på hotellet i Falun spelade ett dansband upp några av mina sånger och dansgolvet fylldes. Det var mycket trevligt. Jag är glad för att folk tycker om mina skapelser och om de vill dansa till dem är enbart roligt. Blev själv uppbjuden men tackade nej. Jag dansar inte” berättade Afzelius för mej innan det var dags för konsert.

Andra artister som alltid var trevliga och ställde upp var Nanne Grönwall och Lotta Engberg. Den senare plåtade jag många gånger vid framträdanden i Laxå. Askersundssonen Bertil Boo var också en trevlig man. Han kom in på redaktionen ibland och sjöng ” I en röd liten stuga” för mej. Han visste att jag var uppväxt i en röd liten stuga vid sjön. Men han tyckte inte om att farsan satt på vita ”fattiglappar” på huset för värmen och isoleringens skull. Slagdängan hade Erik Frykman satt musik till. Erik –som skrev massor av kända låtar-flyttade till Askersund på äldre dagar. Men då till ett grönt litet hus vid sjön.

En rad politiker hann jag också med att avverka innan jag slutade på tidningen. Det skedde ofta i samband med valturnéer då de ville föra ut sitt budskap. Och då blir det som det blir. Olof Palme tyckte det var väldigt trevligt att prata med journalister. Minns att elever från Sjöängsskolan i Askersund kom till pressinformationen för att göra en intervju till skolans egna TV-sändningar. Då fick vi andra journalister stå tillbaka.

Vet inte om ni minns Anders Dahlgren som var centerpartistisk jordbruksminister under period. Hur som helst hade han en trevlig personlig stil. Han kom till krisdrabbade Hammars glasbruk och förklarade att återglaset som företaget tänkte rädda bruket med var värdelöst. Han tyckte det var som att gräva ett dike och sedan fylla det igen. Gång på gång. Ett meningslöst jobb som bara slukade energi. Han tyckte att returflaskor som kunde användas ett antal gånger var det enda riktiga. Och han var inte rädd för att säga det.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Diktning är en svår konst om det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går att syssla med dikting för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett juklappsrim. Det är inte ”min grej” som det brukar heta.

Under mina år som journalist har jag haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Och det har varit mycket trevliga bekantskaper. Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

En annan lokal diktare som jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han fyllt 92! Tidigare hade han bara gett häften som han tryckt upp själv med hjälp av ABF. Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi några gånger i veckan. Det var givande samtal.

Normalt åt han sina luncher på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustrun Maria hamnat på långvården. Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspetta med remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten svek modet. Det fick bli rödspetta som vanligt.

Oskar Larsson växte upp i fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med om tider då inte allt var så självklart. I sin ungdom arbetade han som ”dräng” på olika gårdar. Det var ett mycket hårt liv. Senare kom han till Stockholm och gifte sig med sin Maria. Han svek aldrig sina politiska ideal från ungdomen. Han handlade på Konsum, läste cirklar i ABF, prenumererade på Örebro-Kuriren och var medlem i PRO.

I boken varvade Oskar sina dikter med berättelser ur sitt liv. Båda sakerna är lika intressanta. Trots att makarna Larsson råkade ut för några tragiska händelser inom familjen höll de humöret uppe. Det är ett stycke svensk arbetarehistoria som Oskar berättat om i sin bok som gavs ut 1996.

Kärleken till hustrun Maria var något utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.

De sista åren som Oskar levde kände han sig ensam och orolig. Han begärde ett otal gånger att få et rum på Norra Bergens äldreboende i Askersund, men fick nej. Han var för frisk och kry för att ett rum. Minns att han var mycket besviken efter alla möten med ansvariga på kommunen.

-Jag är ändå, så gammal att jag borde få ett rum, sa Oskar till mej flera gånger.

Till slut fick han ett rum på äldreboende, men då hade han inte ork att glädja sig åt flytten. Några månader senare avled han.

Slutligen lite skryt. När jag jobbad på tidningen var några läsare som faktiskt bemödade om att skriva en dikt om min person som de försökte få in på Fria Ord några gånger. Jag satte stopp för det hela. Det får var någon måtta på allt. Askersund skulle gå under i stort när jag slutade skriva. Alla skulle sörja. Tror också att Oskar Larsson var inblandad. Klart man blev lite stolt , även om det inte är någon litterär höjdare. Det var cirka 10 år sedan dikten skrevs. En vers i dikten löd och det är första gången den publiceras:

”Jag ser en dag långt fram i tiden, när han slutar skriva

människor i parker på gator och över torg går

Staden sörjer, de unga har förlorat sin vän, en god kamrat

vad finns att läsa i den tidning där för om allt han skrev”

Vad säger man om sådant? Övriga verser gick i samma stil. Hur som helst, snällt var det.

Ove Danielsson

Förre polismästaren Håkan Jaldung, har vid sidan av sitt tuffa ledningsjobb vid polisen ägnat sig åt lokalhistorisk forskning. Som pensionär har han utvecklat sin hobby. Forskningen har resulterat i intressanta uppsatser och flera är på gång. På sikt kan Jaldungs arbete komma att resultera i en bok. Det hoppas många på.

I dagarna har Jaldung kommit ut med en mycket läsvärd uppsats om persontransporter i sydvästra Närke. Uppsatsen handlar mycket om Axel och Gösta Andersson som var privatchaufförer hos Munksjö Aspaförvaltning. Underlaget till uppsatsen bygger på intervjuer med Gösta ”Gösta chaufför” Andersson och hans fru Barbro. Uppsatsen har tryckts upp till ett litet trevligt häfte och är riktigt illustrerat med intressanta bilder. Både på fordon och människor.

Axel och Gösta körde under de drygt 70 åren som verksamheten pågick många vackra bilar av olika fabrikat. Det var en väl fungerande verksamhet. Samhällsutvecklingen gjorde dock persontransporterna försvann. Företagsledarna började köra sin egna bilar.

Håkan är uppväxt i Olshammar, men lämnande orten redan på 60-talet. Men han har aldrig glömt sina rötter och sitt ursprung. Sedan lång tid tillbaka är han och hustrun bosatta i Udevalla.

Polisjobbet har han lämnat bakom sig. Förutom forskning ägnar han sig åt en del utbildningsuppdrag på konsultbasis. Mest då utomlands. Han har tillbringat många heta kvällar på hotellrum i varmare länder vid datorn för att skriva lokalhistoria.

-Jag jobbar längs två linjer med mitt hobbyintresse. Det som jag arbetat längst med är !”Heidenstam och Olshammar”. Mitt samarbete med folk från Aspa och Olshammar, samt med Övralidsstiftelsen har varit mycket givande, förklarade Håkan i en tidningsintervju med mej för ett par år sedan.

-Mitt andra huvudinriktning gäller främst transporthistoria i sydvästra Närke. Det som intresserar mej särskilt är just övergången från det gamla brukssamhället i Aspa till et modernt industrisamhälle i Olshammar under första hälften av 1900-talet, upplyste Håkan vid samma intervju.

En av uppsatserna handlar om Ehns busstrafik i Olshammar. Sven Ehn avled i november 2007. Håkan hann i stort att färdigställa sin uppsats innan Sven Ehn avled. Han träffade bussägaren många gånger för att prata busstrafik.

-Det var en stor upplevelse varje gång, särskilt som vi inte hade haft närmare kontakt med varandra sedan 60-talet. Transportföretaget som han lämnade efter sig är ett mycket fint företag, med en modern busspark, berömmer Håkan.

Många som läser det här är säkert intresserade av Håkans uppsats. Hur det ska gå till att få tag på skriften är jag inte säker på. Men det går alltid att kontakta mej via här på bloggen och hemsidan : http://ovedanielsson.se/index.html, så kan jag förmedla.

Själv har jag uppsatsen genom Håkans försorg och vänlighet. Men så är vi också lite släkt.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Vi måste gasa och bromsa samtidigt! Det är ett uttryck som politiker i både stort och smått använder i dagens ekonomiska kris. Jag har prövat och det är helt omöjligt. Det slog tvärstopp direkt. Men det var förstås med bilen och det kanske inte är det som var tänkt. Det hände i alla fall inte något. Och så kan det nog vara politiskt också. Det är svårt att få till en så svår kombination i dessa bistra tider

Förmodligen är det ett politiskt modeuttryck vad jag förstår. Jag är ingen politiker, utan har prövat det hela mer i praktiken med bilen. Och en smula med cykeln, men inte fått till det.

Själv har jag några uttryck på lager som skulle gå att använda vid olika tillfällen i debatterna. Som :

”Tiden går sakta som i ett äldreboende”

”Ungdomarna har ingen moral längre. Annat var det förr. Då hade vi dubbelmoral”

”Jag tycker om Tarzan för att han är så rättvis”

”För vankades det alltid stek med gräddsås på söndagarna. I dag fattar ingen hur det gick ihop ekonomiskt”

”Han är en sådan person som släpper grankvistar i ansiktet på den som kommer efter”.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna

Vad har hänt med markanden i Askersund? Tidigare, på Aste Wikström och Erik Jonssons tid, var torget i Askersund med 110 platser utgångspunkten för ”knallarna”. I dag finns det nästan inte några försäljare kvar på torget! Förstår inte riktigt varför det blivit ändring? Om några år kommer det förmodligen inte att finnas kvar några försäljare på torget om det fortsätter. Det är väl ändå torget som är och alltid ha varit den givna marknadsplatsen. Se till att det inte blir ökenvandring på torget under marknadsdagarna i fortsättningen.

Marknaden är i dag koncentrerad till hamnen och söder om bron. Snart finns det bord ända ut till södra infarten! Mitt förslag är att gå tillbaka till det gamla. Marknaderna ska vara trånga och trevliga. Det har sagts att det inte går att ha 110 bord på torget längre och att försäljarna vill ha med sina bilar in på torget. Men det är upp till ansvariga på kommunen att avgöra det. Är utgångsläget 110 platser på torget så är det. Det finns ett antal torgmarknader som är helt bilfri. Jag har varit på några och det fungerar utmärkt. Så gjorde det också i Askersund tidigare.

Slutligen när jag ändå är igång. Vem är det som kommit på att placera en ful stor vägvisare utanför det fina huset vid torget där Café Tutingen finns? Det måste vara ett tankefel som borde rättas till med det snaraste. Om jag hade något att säga till om skulle skylten vara borta i morgon. Det måste finnas ett lämpligare ställe för skylten vid torget. Det är inte kul att sitta på serveringen och titta under en vägskylt.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.

Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.

Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.

Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.

-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.

Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.

-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.

Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.

Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.

-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.

Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna