Oves Blogg

Krönika från söndagstidningen

Efter drygt 30 år inom journalistyrket har det varit
en del föreningar som hört av sig och vill att jag skulle komma och berätta om
mitt gamla yrkesliv. Det är ju trevligt, även om jag ibland har funderat över
om jag har något intressant att berätta. Vad vill folk veta? Som aktiv
journalist ställde jag aldrig upp. Tyckte inte riktigt att det passade ihop
jobbet. Var sak har sin tid brukar det heta.

Som journalist kunde jag gömma min blyghet och
osäkerhet bakom ett block och kamera. Skulle jag vara blyg, ja tro det om ni
vill. Jag hade inte med någon tung ryggsäck med självförtroende hemifrån, så
jag får skylla på min bakgrund. Men jag har nu hunnit med att tala både med prinsar,
statsministrar och massor av landshövdingar förstås. För att inte tala om allt
”vanligt” folk. Den nuvarande landshövding Maria Larsson, har jag träffat flera
gånger när hon var politiker. En hygglig kvinna. Det var aldrig varit problem i
jobbet att tala med folk, men att stå och tala inför hundratals personer är en
annan sak. Jag har själv suttit och lyssnat på ett antal sega föreläsare som
hållit på i timmar, men som borde ha avslutat efter en kvart. Har varit rädd för att bli en sådan seg gubbe
eller tant. Men har också lyssnat på många fantastiska föreläsare där det varit
ett rent nöje att sitta och lyssna på.

Vi är nu två gamla kompisar, Leif Linus och jag, som
slagit oss ihop när det gäller föreläsningar och bildvisningar. Även när det gäller bloggar. Och det har gått
skapligt. Ingen har kastat tomater eller ägg på oss, men så föreläser vi också
för trevliga och vänliga människor. Linus som är en gammal brevbärare har alla
gårdsnummer i stan väl programmerade i sitt huvud. Som en liten hårddisk. Han
har också fantastiskt bildarkiv som vi har nytta av på våra föreläsningar. Och inte nog med det. Han har ordning på
bilderna till skillnad från mej. Jag får ständigt leta efter bilder och klipp.
Men jag har blivit bättre med åren om jag får skryta lite. Mina barnbarn brukar
säga att jag måste ska skaffa mej ett register.
Min motfråga har alltid varit då: vem ska föra in uppgifterna i
registret? Det är just det som är problemet. Har alltid varit lite avundsjuk på
folk som har ordning och reda på allt.

Leif Linus

Jag brukar börja med att visa ett antal bilder som
jag berättar till. Sedan fortsätter Leif Linus med en film. Det brukar ta 45
minuter. Det här är ingen marknadsföringsblogg utan bara lite information hur
det brukar gå till på våra möten. Någon brukar fråga ibland.

Många gånger har jag hört att det går att kombinera
nytta med nöje. Jag har inte brytt mej så mycket om det. Trodde det var ett
gammalt ordspråk. De senaste veckorna
har jag dock kunnat konstatera att det går att göra verklighet av talesättet.
Brukar ta en springtur runt Gårdsjön några gånger i vecka. Det var under en
sådan tur jag upptäckte att det fanns massor av lingon i skogen intill. Och då
är jag ändå ingen inbiten skogsmänniska.

Numera har jag en plastpåse i fickan
för att stanna till och plocka de små röda goda bären. Och det har nu blivit
ett antal plastpåsar. Brukar möte folk som undrar vem jag fått bären av. När
jag förklarar att jag plockat själv blir det förvånade. Plocka bär på
springrundor och inte ens ha någon plockare med. Svårförklarligt. Men det går och bären är
rensade innan man kommer hem. Med plockare krävs det stora rensningsinsatser.

När jag
plockar brukar jag tänka på Povel
Ramels låt om just lingon, Lingonben som han skrev i slutet av 50-talet. Jag har
alltid gillat Povel. Är med i hans sällskap.
Texten i avslutningsversen tål att fundera på. Den lyder:

Kungen är full
av stock och sten

Skogen är full av
lingonben

Per är full av
tomtar

Hur ska Lillan orka?

Kan väl också nämna att där jag brukar plocka, utan
att avslöja mitt ställe , finns en belysningsstolpe. Kanske man plockade lingon i elljus när det
begav sig?

PS! På WordPress:ovedanielsson.se går det att se bilderna i ett större format

Här kommer några bilder från insidan av nya Sjöängen i Askersund. Det är ett imponerande bygge. Blev visat runt under torsdagen. För en som inte är särskilt byggnadskunnig, är det svårt att begripa hur man ska få ihop det hela. Men det tyckte jag redan när de började påla och nu står den imponerande byggnaden på plats. Nästa höst ska den vara inflyttningsklar. Håll till godo med lite bilder.

KöketKöket
Utsikt från ett arbetsrum

Innergården på gång. Det ska byggas en scen där.

Den stora multisalen för olika kulturarrangemang med utsikt mot Stjernsund

Biblioteket där väggarna ska kläs med träpanel

Lite med tanke på vad som händer i Europa i dag. En
liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i
Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från
Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i
mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad
kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och
folk började nu fly från sitt land.

Bastedalens herrgård

Bastedalens herrgård hade stått öde men nu blev det
liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal
flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen
genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse
på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta
över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen
var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var
både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det
blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i
trakten och började jobba. Som alltid i sådan här sammanhang flyttade också
några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer den
stora flyktingvågen att få en lösning även den här gången. TV-bilderna från
oroshärdarna är skrämmande.

IFK Askersunds fotbollslag har verkligen hittat
höstformen. På måndagskvällen krossade IFK bottenlaget Delta, Örebro med hela
8-2 efter 3-0 i halvtid. Tränaren Conny Eriksson har fått ihop laget och har
många spelare att välja på.

Johan Hailee blev fyramålsskytt mot Delta.

Snabbe Andreas Borg öppnat målskyttet med att nicka
in en hörna. Daniel Nilsson ökade till 2-0 efter lite trassel framför gästernas
mål. Strax före pausvilan fick IFK en straff som följdes av stora
diskussioner och protester från Deltaspelarna. När det var avklarat slog Johan
Hailee säkert in straffen.

Efter pausvilan fortsatte Johan Hailee med målskyttet
med tre fullträffar. Andreas Borg och Ludwig Danielsson gjorde de två övriga
målen efter pausen. IFK spelade säkert och var en klass bättre på alla poster.
Alla jobbade hårt matchen igenom och med ett anfallspar som Borg och Hailee,
är IFK svårstoppade just nu. Trots att IFK var överlägsna fick ändå
målvakten Glenn Wennberg göra ett par
svettiga räddningar på kontring. Gästerna ägnade sig tyvärr mer åt att prata
och protestera än att spela fotboll. Sådant straffar sig.

Som tur var klarade domartrion August Körberg, Namik
Idrizovic och Sead Durakovic, att hålla matchen under kontroll med en del hjälp
av gula kort och till slut ett rött kort på
en Deltaspelare.

Referatet finns också på WordPress:ovedanielsson.se

Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson, år 1955. De var säkra på att det skulle bli en historisk bild när de båda satte sig på trallan.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i
Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till
Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget
lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde
den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp. Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan
Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en
tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade
att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund
förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det
var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat
påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i
tiden.

Gammalt vykort då järnvägen drog fram i kanten av Strandparken.Till vänster folkskolan.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan
Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt
sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den
stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man
tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara
sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan
de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de
styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om
stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om
pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En
smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns
kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en
järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av
Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som
berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det
att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång
om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch.
Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Klockan pryder fortfarande stationshuset. Och nu går det också rätt.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund
och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson,
OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till
att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp
tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i
Askersund är konung Oscar II besök 1898.
Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och
stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots
det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan
var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den
sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid
flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också
när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen.
Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett
ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit:
Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst
även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så
uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare.
Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Bild från Strandparken med Stjernsund i bakgrunden

Strandparken i väntan på lunch

Bryggorna till de nya bostäderna på Edö finns nu på plats