Oves Blogg

Teckning gjordes av OA, Oskar Andersson till tidningen ”Söndags-Nisse”

Bilden är från 1905. Askersundarna var stolta över sin järnväg.

Många tycker nog att det var synd att inte de styrande sparade en bit järnväg och några tågvagnar som en turistattraktion i Strandparken

Om Oscar II var grinig under sitt besök i Askersund på i slutet på 1800-talet, var Gustav VI Adolf på ett betydligt vänligare humör vid sitt besök på 50-talet. Här i samspråk med hemvärnschef Axel Eriksson. I miten stadsfullmäktiges ordförande Filip Nylund.

Bild:TAGE DANIELSSON för Askersund-Tidning

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte.

Askersund har faktiskt haft en egen järnväg när det begav sig. Det var en smalspårig bana mellan Askersund och Lerbäck. 1884 invigdes järnvägen. I slutet på 50-talet revs järnvägsrälsen upp. Busstrafiken hade tagit över och godstrafiken gick med lastbilar. Men visst var det lite synd att ansvariga inte sparade en bit räls och några tågvagnar. Om inte annat för att bevara lite järnvägskultur. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen, även om inte stationsuret sköts särskilt väl längre sedan urmakare Bäckström gick ur tiden.

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg , är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till at tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund

Alf Cederlind har skrivit en intressant uppsats om hotellets uppgång och fall

Alf Cederlind var VD för Askersunds hotellbolag i många år. Bolaget blev 100 år.

Bild från Statt

Bild från Statt

Journalisten och kåsören Gits Olsson övernattade på Statt i Askersund i slutet av 60-talet. Han blev minst sagt besviken. Gits berättade om sin upplevelse i tidningen SE.

Borgmästare Viktor Bernhagen kämpade tappert för att gamla Statt skulle bli kvar. Men han förlorade kampen.

Ett gammalt vykort

Nedläggningen av gamla stadshotellet i Askersund i slutet av 70-talet fick askersundarnas känslor att svala. När saken togs upp i fullmäktige var det fullsatt. Det var så full med åhörare att en del fick vända hem besvikna över att ha missat den hetsiga debatten. Trogna lunchbesökare som borgmästare Viktor Bernhagen var en av de mera aggressiva i debatten. Hotellet var hans andra hem. Jag rådde honom att flyta hem ett av borden vid hotellet istället för att bråka. Och han bodde tvärs över gatan. Men han tyckte inte det var något bra förslag. Enligt honom skulle hotellet vara kvar, och förbli som det alltid varit.

För många askersundare var hotellet förknippat med många trevliga fester och sammankomster. Alla stora samlingar och fester var på hotellet. För den som bara ville slinka in och ta sig en bit mat och en sup fanns en bakficka ut mot Sundsbrogatan. För att komma in där behövde man inte vara särskild uppklädd som i stora fina matsalen. På 60-talet hamnade hotellet till och med på svensktoppen, eller vad det nu hette på den tiden, genom låten ”Petter och Frida”. Texten gick så här:

PETTER och FRIDA

Och Petter han fick ta och hyra

en bil

och till Askersund for dom av som

en pil

In på hotellet klev Frida med

nosen i vädret

Men Petter han stod där med

tummen i svångremmalädret

Ja, Frida den släppte dom in utan

prut

men Petter den tog dom och kastade

ut

I pjäxor och skinnväst och utan

Rosett

man kommer ej in uti i stans

socitett.

Låten fick kände journalisten och kåsören, Gits Olsson , att ta in på hotellet i Askersund i slutet av 60-talet. Han lämnade dock stället djupt besviken. Bland annat skrev han i SE om sitt besök. ”På väggen hängde en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade den 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten”, skrev Gits

Hotellet gick i graven 1979 och några år senare revs huset för att ge plats för servicehuset Linden. Gamla Statt var när det revs mycket nedslitet. Det hade behövts en genomfattande upprustning och modernisering för att få ett funktionsdugligt hotell. Verksamheten var också beroende av kommunala medel eftersom det var ett kommunalt bolag till 97 procent. Många politiker klagade ständigt på de kommunala subventionerna, men när det var dags för en nedläggning var klagomålen glömda. Då skulle hotellet vara kvar. En ekvation som inte gick ihop.

Omfattande sociala förändringar från 50-talet och framåt påverkade hotellet både på gott och ont. Det goda som kom var att resandet ökade i och med att allt flera skaffade sig bilar, men konkurrens blev hårdare. Det växte om motorhotell som svampar ur jorden. Ett annat problem för hotellet i Askersund var också bristen gästrum. Det fanns bara 17 gästrum och kraven på enkelrum ökade hela tiden. Konferensverksamheten ökade i Sverige med det var inget som hotellet i Askersunds kunde dra nytta av. Det fattades rum.

Askersunds hotellbolag förvaltade byggnaderna men drev inte själva hotell-och restaurangrörelsen. Den hyrdes ut. Bolaget bildades 1895 på initiativ av stadsfiskal Otto Zetterberg. Kanslichef Alf Cederlind utnämndes till VD för bolaget 1969. Det var han som i stort fick bära hundhuvudet när det blev klart att hotellet skulle försvinna. Övriga i styrelsen klarade sig nästan helt undan kritik. Med facit i hand var det ett riktigt beslut. I dag dras många kommuner med stor subventioner till sina gamla stadshotell. Bolaget levde kvar till 100- årsjubileet 1995. Gravölet intogs på nya privatägda hotellet vid Sundsbron. Och det blev en riktigt fest, med många gravöl.

Hotellbolaget gjorde ett försök att sälja fastigheten till dåvarande kulturnämnden att användas som bibliotek. Men kulturnämnden ville ha et modernare bibliotek. Nu blev det istället Askersundsbostäder som tog hand om byggnaden. Och biblioteket hamnade ändå till slut på samma plats, fast då ihop med ett servicehus. Alf Cederlind har skrivit en intressant uppsats om hotellets uppgång och fall.

I juni 1980 slog det nya motorhotellet vid Sundsbron upp sina portar. Hotellbolaget levde kvar som jag nämnt till 1995. Sedan dess har hotellet, som det heter nu, drivits utan kommunal inblandning. Och det har gått bra.

Här kommer några bilder på Marieborgsområdet där hotellet byggdes:

En äldre bild på Marieborgsområdet

Marieborgs vårdhem

Någon tände på ett av husen vid Marieborg efter allt bråk. Det betraktades som mordbrand.

Första spadtaget för hotellbygget. Kommunarådet Franzén, byggherren Thunander och landshövding Harald Aronsson.

Lillstugan vid Marieborg

PS! Kommentera gärna

IFK:s fotbollsskola lockade som vanligt massor av ungdomar. Det var fotboll blandat med lek. Och alla fick vara med. Både flickor och pojkar. Precis som ungdomsarbete ska vara.

Delar av IFK:s ledarstab vid årets fotbollsskola på Solberga i Askersun

Som pojklagsspelare var jag med i Hammarby och vann IFK:s lokala fotbollserie på 50-talet.. Det var före fotbollsskolornas tid. Stående från vänster Hasse Sundkvist, Svenne Andersson (Ardhage), Rolf Lovén och Lasse Johansson. Knästående : Ove Danielsson. Göran Johansson och Julle Andersson.

Gräsmattorna vid Solberga IP i Askersund har lysta gula den senaste veckan. Orsaken till de sommarupplysta planerna är inte maskrosor, utan IFK Askersunds årliga fotbollsskola. Mellan 150 och 200 barn och ungdomar deltar varje år med liv och lust. Det är lika mycket lek som fotboll.

IFK har kört fotbollsskolan ett antal år direkt efter skolavslutningen innan alla tar semester, reser bort och tänker på annat än fotboll. Det fodras en stor stab av ledare för att genomföra en fotbollsskola i av den storleken som IFK kör. En del av ledarna är med år från år. Många spelare ställer också upp och hjälper till, annars skulle det aldrig gå att genomföra. Deltagaravgiften är några hundar kronor och den ingår en boll, en tröja och en vattenflaska. Och varje dag serverades det också bulle och festis.

Ungarna var överförtjusta som vanligt. Många längtar redan till nästa sommar och fotbollsskolan. En del kommer säkert att fortsätta med fotbollen, men lika många tycker det enbart är roligt med fotbollsskolan och nöjer sig med det. Huvudsaken är att de haft trevligt några dagar med både nya och gamla kompisar. Det är så ett bra ungdomsarbete i en förening ska drivas. Alla som vill får vara med. Både flickor och pojkar.

Minns själv när jag började spela fotboll under lite mera ordnade förhållanden. På den tiden var det spontanfotboll som gällde direkt efter skolan nästan varje dag. Samma var det med bandyn. IFK ordnade på den tiden en lokal ungdomsserier varje år. Vi fick ordna ihop lag själva och anmäla oss. Själv tillhörde jag området Epadalen lite norr ut från stan. Vi satte ihop ett lag och anmälde oss. Men innan vi anmälde oss var det diskussioner om lagets namn. Epadalen var inget slagkraftigt namn att komma. Vi enades oss i stället om att kalla oss Hammarby. Och det gick bra. Bulle och festis var inte aktuellt. Så långt hade inte föreningen kommit ännu med sin ungdomssatsning. Det gällde att få med sig en läsk hemifrån. Mörtsjöns bryggeri lämnade av fyra läsk hemma vid Gårdsjön varje vecka.

Vi vann serien och fick en medalj. Hammarby kom också på bild i tidningen. Det var vi mycket stolta över. Precis som nu fortsatte en del med fotboll och bandy. Jag själv, tidningskollegan Sven-Erik Ardhage (då Andersson) och Julle Andersson. Den senare hamnade i Stockholm för att där fortsätta spela bandy i Helenelund. De som inte fortsatte hade i alla fall roligt sommaren med Hammarby. Precis som dagens ungdomar med IFK:s fotbollsskola.

PS! Kommentera gärna.

GULF-macken låg vid Sundsbrom på nuvarnde hotelltomten

Lastbilcentralen och taxi i alla ära, men de verkliga föregångarna till dagens transportväsende i Askersund var bröderna Alvar och Gullmar Eriksson. Alvar började med åkeri redan på 1920-talet, medan brodern Gullmar drev en mackrörelse vid Sundsbron från början av 1930-talet, fram till det att sonen Sören tog över rörelsen. Det var en av Sveriges mest serviceinriktade mackägare och då överdriver jag inte. För okunniga bilägare som jag var det ett nöje och en verklig upplevelse att tanka där. Tror det bra vara förarens egna glasögon som inte blev putsade…

Gulf-macken är borta sedan många år och har ersättas med ett hotellet. Men Sören och jag stöter på varandra ibland. Han är pensionär sedan ett antal år sedan.

-Precis som andra mackägare arrenderade vi rörelsen av ett bensinbolag. När farsan började 1933 så var det ryska företaget Naftasyndikatet som hade macken. Sedan blev det Guld 1938. Esso tog över 1982 och på slutet var det Statoil, har Sören berättat för mej.

-Själv var jag med på macken sedan barnsben. Fast jobb fick jag av farsan 1946. Sedan fortsatte jag i branschen. Till skillnad från de flesta andra bensinstationer i Askersund fanns vi vid foten av Sundsbron hela tiden. Fram till 1960 stod vi och tvättade bilar ute, både sommar och vinter. Sedan kom tvätthallarna, men också kontokorten, upplyste Sören, vidare.

Bröderna Eriksson var mycket kända i Askersund. Nästan alla gamla chaufförer i stan har någon gång arbetat vid Alvar Erikssons åkeri. I den gamla Gulf-macken hängde ett fotografi från 1920-talet, där Alvar hade ställt upp alla fordon med förare på torget i Askersund. Förarna var uppklädda dagen till ära. Alvar hade både droskor och lastbilar. På 1960-talet lades åkeriet ned. Många av förarna köpte då loss lastbilarna de körde och blev sedan egna företagare.

PS! Kommentera gärna

”Skräddar-Hjalmar” Andersson, var ett udda original med stor humor. Tror inte att han visste om det själv. Bilden på Hjalmar är från 50-talet då jag lärde känna honom.

Bild:Linus arkiv

Hjalmar hade sitt skrädderi i sin lägenhet. Till vänster på bilden syns Långholmen. Bilden är från tidigt 1900-tal.

Bild:Linus arkiv

Hjalmar bodde i en lägenhet i Långholmen, som låg där Sjöbodarna finns i dag. Inne på gården fanns små trädgårdar. Visst är det synd att Långholmen revs…

En gång i tiden var ”Skräddar-Hjalmar” med i nykterhetslogens orkester. Han syns fyra från vänster. Övriga är: Fredrik Bromander, Anton-Pelle Pettersson, Gustav Bromander, Hjalmar, Torsten Carlsson och Axel Fredriksson. Bilden är från i början av 1900-talet.

Bild:Linus arkiv.

Föreningen Gamla Askersund har många gamla fina bilder på sin hemsida. Leif Linus Larsson har som vanligt plockat fram bilderna ur sitt stora arkiv. Tillsammans med min gamla jobbarkompis, Karin Dahlgren ( hon gör nu fina hemsidor på löpande band) och Kickis Eliasson i föreningens styrelse har Linus plockat ihop ett antal intressanta Askersundsbilder.

När jag tittade på bilderna upptäckte jag att några av mina gamla vänner från slutet av 50-talet och början av 60-talet fanns med. Några var verkliga original som jag kände och pratade med dagligen . Det var långt före tidningsåren. Bland annat finns en bild på salige ”Skräddar-Hjalmar” Andersson upptäckte jag. Och det är en person som väcker många trevliga minnen. Han var en mycket rolig person med knastertorr humor. Undrade ibland om själv visste om sin speciella humor. Inte låtsades han om det i alla fall och då brukar det bli roligast. Och så var det Hjalmars fall.

På den tiden jobbade jag på Slakteriföreningen i Askersund. I källaren strax intill styckningslokalen fanns ett pannrum där det samlades ett gäng udda personer varje dag med fastighetsägaren i spetsen, för att dryfta både små och stora händelser. Gänget klämde också en och annan pilsner. Och ibland något starkare om det fanns pengar. Vid middagstiden efter ett antal pilsner blev diskussionerna allt hetare. Då var det många som ansåg att det var ”själva faen” att betala skatt för en massa oduglingar som styrde och ställde i samhället. Själva förmodar jag hade de inte bidragit med så många skattekronor i sina liv. Snarare tvärtom. Det hela brukade sluta med fastighetsägarens fru kom ned och satte stopp på mötena strax efter lunch. Hon var en mycket skarp dam som visste var skåpet skulle stå. Och när det var slutdiskuterat för herrarna. Men då var också alla trötta. En del blir trötta av för många pilsner. Även jag.

Hjalmar och många av hans källarkompisar kom ofta till mej och frågade efter korvsnuttar som inte kunde säljas. Fanns det inte några så ordnade jag fram det och det var alla tacksamma över. Men det skapade också en viss vana i gänget. ”Skräddar-Hjalmar” bodde och verkade i Långholmen, som tyvärr revs på 60-talet. Långholmen låg där i dag Sjöbodarna ligger i dag. Det var lite Söderkåkar över det hela med små täppor inne på gården. Hjalmar hade sitt skrädderi i ett av rummen i sin lägenhet. Han bodde själv, men han hade minsann haft kvinnor i sina dagar berättade han ingående för mej. Det var spännande berättelser för en grabb som knappast vågade titta på någon av det motsatta könet. Men Hjalmar visst hur en slipsten skulle dras när det gällde kvinnor. Så här i efterhand kan jag förstå att hans berättelser var något bättre än i verkligheten.

Hjalmar var godtemplare och helnykterist i sin ungdom. Sedan hände något. Jag vet inte vad. Det ville han aldrig berätta. Så mycket vet jag dock att han blev straffad en gång för hemfridsbrott när han tagit ett par pilsner för mycket. Hur som helst tog han igen sina nyktra ungdomsår med råge. Men han blev aldrig elak och dum. Han kom ofta till mej och ville låna 13:50. Det var priset för en liten flaska starkt på den tiden. Minns ibland att det var knepigt att växla så han skulle få jämna pengar, så jag föreslog honom att istället låna 15 kronor. Då kunde det räcka till en dricka också för att dryga ut det hela med. Men Hjalmar var bestämd. Det var 13:50 som gällde. När jag framhärdade den högre lånesumman kunde han surna till med ”du hör väl vad jag säger”. När han väl fick pengarna var allt frid och fröjd. Många gånger lovade han att sy en kostym gratis år mej för att jag var så snäll och lånade ut pengar. Med förbehållet att han kunde återkomma när det tröt i kassan. Och det gjorde det ofta. Det blev aldrig någon kostym och lika bra var det. Kostym har aldrig varit riktigt min grej som det brukar heta. Att Hjalmar valde mej som låneobjekt hade också sina praktiska orsaker. Dels för korvsnuttarna och dels för att jag aldrig bad att få en klunk ur flaskan som han köpte. Det var annars vanligt på den tiden.

Nästan varje gång han lånade pengar så ville han lämna en rock i pant. Det var rockar som folk hade lämnat in för att få omsydda. Jag bad att få slippa pantrockarna, men Hjalmar var bestämd. Vissa perioder hade jag fem –sex rockar hängande på jobbet. Min chef var mycket undrande över min vidlyftiga garderob. Så många rockar på en futtig springpojkslön av 50 kronor. Handlarna i stan hade bildat en kartell där högsta lön för springpojkar var 50 kronor. Pengar som också skulle räcka till mat och hyra hemma. Och så ibland något lån till Hjalmar. Som tur var fanns det gott om mat på jobbet, så jag led ingen nöd. Inte heller var rockarna som Hjalmar lämnade i pant av det rätt storleken. Då gällde det att hitta på bra förklaringar inför cheferna, för att inte avslöja Hjalmars och min hemlighet. När det knep kom Hjalmar ibland och hämtade en av ”mina” rockar. Men vad skulle han göra när kunderna kom för att hämta. Han hade helt enkelt inget val.

Många gånger frågade jag honom varför han inte slutade med drickandet. Svaret var lika enkelt som typiskt för Hjalmar: ”den delen har jag klarat av i min ungdom”. Nu hade en ny fas i hans liv inträtt. Nog sagt om det. På den tiden fanns det en präst i stan som bar en dröm om att alla skulle bli nyktra och fina människor med hans hjälp. Och den drömmen utnyttjade Hjalmar till fullo. En gång minns jag att han hade fått problem med sin vedspis. Den var full av sot och omöjlig att elda i. Hjalmar bad mej att få låna telefonen för att ringa den godtrogne prästen.

”Hej, jag har hållit mej nykter några dagar och tänker börja ett nytt liv. Du skulle inte vilja komma hem till mej och sota spisen”, undrade Hjalmar.

Och det var något som gick hem hos prästen. En person som tänkte ta steget över till ett bättre liv. I prästens ögon.

Prästen kom cyklande med andan i halsen och svetten lackande i pannan för att göra rent spisen på Långholmen. För att sedan cykla hem med än ännu svartare rock än han kom dit med. Och Hjalmar var nöjd och glad. Och nykter.

Några dagar senare lånade han 13:50 av mej igen, men då brann det också fint i Hjalmars vedspisen. Prästen behövde inte komma på några veckor..

En kompis till mej, skomakar-Nordgren, hade nyligen flyttat till Askersund. Han skulle ”kolla läget” med sin moped och tog en runda på stan. På torget träffade han just Hjalmar av alla. Efter ha pratas vid en stund frågade Nordgren var Hjalmar bodde. ”Jag bor på Långholmen” blev det korrekta svaret. Det fick min kamrat att undra över vilket ställe familjen egentligen hade flyttat till. Det gick folk helt lösa i stan som bodde på Långholmen. Var det inte lika bra att packa och sticka direkt. Som tur var stannade han. Och vi har haft mycket trevligt ihop.

Hjalmar var en mycket skicklig yrkesman vittnade alla om. Men ibland körde det ihop sig. Alla har väl hört historien om mannen som ville ha en kostym uppsydd. Skräddaren hänvisade hela tiden att den skulle bli klar på lördag. Till slut blev det bara en fingertutt. Frågan är om inte den historien var hämtad från Hjalmars liv…

Med de här raderna är jag inte ute efter vara elak eller raljera på vännen Hjalmars bekostnad. Jag vill bara berätta om ett människoöde. Det förstår han nog i sin himmel. Jag har alltid tyckte om personer som Hjalmar. De har alltid något att berätta och har varit med om lite i livet. Människor som inte alltid går den raka vägen. Ibland blir deras vägar väldigt knaggliga. På något vis tror jag också han gillade mej och då inte bara för lånen. Åtminstone hoppas jag det. Och hans kompisar gillade också mej och det är jag stolt över. Men det var nog mest för korvbitarna.

Ibland på lördagarna kunde det bli lite knepigt när slakteributiken var fylld med kunder och gänget kom inknallande lite glada i hatten och frågade efter Ove. För att tigga korvstumpar. Många fina damer ur stadens societet som skulle handla in helgmaten fnyste nog lite föraktfullt. Tiderna var sådana då. Det gick inte alltid hem hos cheferna, men jag blev heller inte så gammal i branschen. Men en gris och ko kan jag stycka fortfarande. Det är som att lära sig åka cykel. Har man lärt sig en gång så sitter det där, även om det inte går så fort längre.

PS! Kommentera gärna

Hjortronvägen 9 på Lustenrust i Askersund. Fortfarande en idyll bland alla mexihus.

Reportaget om Vesta och Sven Olsson gjordes 1977. Då hade staden flyttat ut till paret istället fär tvärtom

Det lilla röda huset med den stora gräsmattan ligger mitt i bostadsområdet. Som det alltid gjort. Även när det drevs lantbruk på åkararna och det var kilometer till närmaste granne.

Vesta och Sven Olssons lilla röda träidyll vid Hjortronvägen på bostadsområdet Lustenrust i Askersund lyser fortfarande upp området. Precis som på makarna Olssons tid. Huset den stora gräsmattan och det röda uthuset bryter verkligen mönstret i mexistenidyllen. Och därmed inte något ont sagt om vit mexisten. Det var populärt i slutet av 70-talet.

För drygt 30 år sedan besökte jag Vesta och Sven för tidningens räkningen. Det handlade om att folk normalt brukar flytta in till städerna, men i makarna Olssons fall flyttade stan ut till Lustenrust. Hjortronvägen var inte ens uppfunnen då. Vesta hade varit bosatt i det lilla röda trähuset i hela sitt liv. Vid mitt besök hade hon fyllt 71. Vestas far drev lantbruk på åkrarna där bostadsområdet Lustenrust växt upp. Olssons hade sålt marken till kommunen några år tidigare än mitt besök. Det lilla röda huset ligger mitt i området. Fortfarande ganska ödsligt när jag gjorde mitt besök den där kalla vinterdagen 1977. Minns kristallklart att det var kallt och snöigt. Och det berodde på att jag cyklade dit från redaktionen inne på Lilla Bergsgatan. Vestas och Svens förmiddagskaffe värmde.

Marken var avsatt för bostadsbyggande, men då inom en ganska avlägsen framtid. Men byggandet kom igång snabbare än beräknat. Kanske något att ta lärdom av för dagens bostadsplanerare

”Vi hade inte räknat med att det skulle bli i vår tid, men det gör inget för våran del. Vi tycker det är trevligt med alla nya villor som växer upp, även om vi själva inte vill bo sådan där moderna hus. För oss är det lite ovant, men man vänjer sig ganska fort med grannar. Nu tycker vi enbart att det är roligt”, förklarade Vesta, för mej och lade till:Vi tycker ändå att vår lilla stuga är minst lika fin som de andra trots att den inte är så ny.

Makarna Olsson var positiva till det mesta, men lite oroliga när det gällde deras privata väg. När makarna sålde marken till kommunen tog de undan en privat väg som gick precis utanför köksfönstret. Anledningen till det var att Vesta var rörelsehindrad sedan ett antal år tillbaka och var tvungen att ha vägen för att komma nära med bilen. Paret hade fått tillstånd att använda vägen ett antal år och sedan söka på nytt. Minns inte hur det gick med vägen, men på något sätt ordnade det säkert upp sig.

I artikeln skrev jag att Olssons stuga var en färgklick i den nya bebyggelsen. Och att de nya grannarna kunde njuta av Olssons gröna trädgård, eftersom deras trädgårdar inte skulle vara uppväxta ännu på många år. I dag är trädgårdarna i grannskapet uppväxta. Men det hindrar inte att makarna Olssons trädgård fortfarande är en fröjd för ögat för de närboende. Släktingar till Vesta och Sven fick ärva huset och de försöker bevara idyllen så gott det går i ett stort villaområde som Lustenrust.

PS! Kommentera gärna.

Sundsängen kallals numera för ”Å-tomten”! För låg där en ishockeyrink och nu en ganska ny parkering. Det finns förslag om ett skolbygge på tomten. Mannen till höger på bilden känner jag väl. Det är min farsa, Sven. Han spolade is både på gamla IP och på Sundsängen. Men varken han eller rinken finns kvar längre

Det finns ett förslag om att bygga en ny skola på ”Å-tomten” i Askersund. Tomten skulle ligga mellan riksväg 50 och Sundsgatan. Namnet ”Å-tomten” har förbryllat många askersundare. Och mej också. Ingen har hört namnet förut. Vad finns det för tomt mellan Sundsgatan och riksvägen som är lämplig för ett skolbygge? Är det inte vatten där?

På mina vandringar i stan och löprundor i stadens omgivningar har jag fått massor av frågor om ”Å-tomten”. För att inte tala om telefonsamtal och E-post. ”Du som gammal journalist borde väl veta vad är för tomt”, har askersundare frågat mej. Men jag var inte säker på läget, eftersom jag inte har tillgång till kommunala handlingar på samma snabba sätt som tidigare. Och jag har aldrig hört namnet tidigare. Jag fick ta nämndsekreterare Lars Thörnquist till hjälp för att reda ut problemet. Han är en vänlig skäl som hjälpt mej många gånger tidigare när jag som journalist sprang och tjatade efter kommunala handlingar på barn-och utbildningsförvaltningen. Saknar de dagliga träffarna med honom.

”Å-tomten” är gamla Sundsängen, där kommunen ganska nyligen byggt en ny parkering. Efter de små båthusen norr ut mot bron till Askersunds by, finns det en bit sanktmark att bygga på. Området i ligger i direkt anslutning till riksväg 50. Tidigare fanns det en ishockeyrink på området, som kommunen spolade upp. Men den försvann när Solberga IP byggdes i slutet på 70-talet.

Ansvariga politiker tycker det är ett mycket spännande och är glad för nytänkandet vad gäller ”Å-tomten”, (Sundsängen) som på sikt också skulle inrymma sporthall och bibliotek. Alternativet Solberga verkar ha fallit bort. Enligt ansvariga är inte det området nog centralt. Skolan skall enligt samma ansvariga politiker vara en mötesplats för alla kommuninnevånare. Och då skulle ”Å-tomten” (Sundsängen) vara ett bättre alternativ än Solberga.

Diskussioner om upprustning av Sjöängsskolan har pågått under många år. Det är nödvändigt att göra något åt skolan. Det har funnits förslag om en total upprustning av den gamla slitna skolan, ett nybygge på samma plats, ett nybygge på Solberga och nu också ett nybygge på ”Å-tomten”, (Sundsängen). Jag väntar med spänning på vad politikerna kommer fram till. Det är kostsamma och svåra beslut. Som ”avdankad” journalist har jag nu rätt att vädra en personlig uppfattning. Om inte Sjöängsskolan ska vara kvar i sitt nuvarande läge, är Solberga ett självklart alternativ för mej. Där finns redan idrottsplaner, omklädningsrum och elljusspår. Att inte läget skulle vara nog centralt tar jag lätt på. Gick förbi där i lördags. Det var full rulle på alla planer, med massor av folk som tittade. På något vis hade de tagit sig dit…. Stadsplanerarna har ju också sagt att Askersund ska växa åt Edöhållet, och då är väl Solberga ett utmärkt alternativ.

Som jag skrivit tidigare tycker jag det är helt fel att röra det nuvarande stadsbiblioteket. Utveckla istället biblioteket. Ge biblioteket större utrymme så de kan flytta upp det som finns i källaren, släktforskning och det lokalhistoriska arkivet. Och skolan ska naturligtvis ha sitt nödvändiga bibliotek. Politiker skulle naturligtvis säga att man skulle spara massor av pengar på att samordna det hela med skolan. Personligen tycker jag att man ska ha råd med ett eget stadsbibliotek. Så fattig får aldrig en kommun bli. Utan ett ”riktigt” bibliotek hade jag inte kunnat läsa hälften av det jag gjort i dag. Efter skolan sprang jag och många med mej som inte hade råd att köpa böcker, till IOGT-lokalen i Askersund där biblioteket var inrymt fört att låna. När sedan kommunen satsade på en egen bibliotekslokal var det rena drömmen. Där fanns nästan allt som man sökte. Precis som i dag.

Det viktiga nu är väl att skolsatsningen kommer igång med det snaraste. Var det än blir för plats. Själv var jag med och skrev när Närlundaskolan skulle byggas i slutet av 70-talet. Det blev en mycket segdragen och infekterad historia som drog ut på tiden. Säkert handlade det om fyra-fem år. Bråket handlade inte så mycket om själva skolbygget utan om skolans gymnastiksal. Ett gäng politiker ville att det skulle byggas en gymnastiksal enbart för skolans räkning. Ett annat gäng ville bygga en ”riktig” idrottshall på något annat ställe. Solberga var ett alternativ. Och som vanligt när inte politiker kan enas blir det en halvmesyr. Kommunen beslutade till slut för att bygga en förstorad gymanstiksal, Närlundahallen. Jo, så var benämningen på den tiden, och ingen blev riktigt nöjd.

Minns att dåvarande oppositionsrådet Karl-Erik Johansson förklarade i en tidningsartikel som jag gjorde, att Närlundaskolan blev ett monument över dumhet i Askersund, men et lärorikt sådant. Enligt honom var ärendet det bedrövligaste som hade behandlats i Askersunds kommun genom tiderna.

Hoppas det går bättre med den nödvändiga satsningen på Sjöängsskolan.

Bosse Karlsson och Alf Fransson gör en stor kulturgärning för Lerbäcksbygden och hembygdsföreningen. De dokumenterar det mesta som händer i bygden. Bosse och Alf tar också upp intressanta personer som bor och har varit bosatta i bygden. Som ”den blyge” Levi Karlsson

Nedan är några filmer som jag kunde tänka mej att ha spelat med i också.

I veckan gjorde jag min filmdebut! Det handlade inte om någon statistroll i ”Åsa-Nisse”, agentroll eller rollen som förste älskare. Tror inte de två senare alternativen skulle passa mej riktig heller…

Frågan är nu bara när nästa erbjudande kommer? Skämt åsido, det var en mycket seriös och trevlig inspelning som gjordes av Alf Fransson och Bosse Karlsson i Lerbäcks hembygdsförening. De båda gör en stor kulturhistorisk gärning åt både föreningen och bygden. Inte för att just jag var med den här gången. De dokumenterar det mesta som händer i föreningen på ett proffsigt sätt. Både gammalt och nytt. Alf och Bosse , gör också inspelningar om personer som inte längre finns i livet. Min medverkan handlade om mina träffar med diktaren och tecknaren ,”den blyge” Levi Karlsson. De ville att jag skulle berätta lite om mina möten med Levi. Han är en av Lerbäcksbygdens stora söner och väl värd att dokumenteras. Han gav ut inte mindre än elva diktböcker med teckningar. Genom Alf och Bosse kommer hans gärning att bevars både i ton och bild för framtida generationer. Filmerna visas även i dag på förenings-och medlemsmöten.

Inspelningen om Levi med mej skedde i Strandparken. Stjersunds slott och Borgmästareholmen fans i bakgrunden som en vacker inramning. Det behövdes säkert i mitt fall. För att lyfta bilden lite. Filmarna använde två kameror så det skulle bli bra och lättare att klippa den färdiga filmen. Efter ”framträdandet” blev jag bjuden på kaffe och bakelse på Tutningen. Och en stunds trevlig samvaro med Alf och Bosse. Det var annat än de uppstyltade filmfestivalerna ute i världen. Kaffe och bakelse, är så gott som något.

Jag ser verkligen fram mot det färdiga resultatet med spänning. Kanske jag är bortklippt…

Måste erkänna att jag varit med om en filminspelning en gång tidigare. Men det var absolut inte i samma klass som med Alf och Bosse. En person från en mindre ort i kommunen hade längre frågat mej om en filmintervju. Jag nekade i det längsta. Det är inte riktigt min grej att prata om mej själv. Men filmaren hade en hållhake på mej. Han hade hjälpt mej med en del skrivarbeten för tidningens räkning. Det gällde att ta och ge. Filmaren kom in på redaktionen och riggade upp hela utrustningen med lampor och kamera. Och så skull då intervjun började. Men det sprack direkt. Filmaren hade glömt mikrofonen hemma! Och det fanns inte tid att åka fyra fem mil och hämta mikrofonen.

Det blev aldrig någon inspelning och lika bra var det. Jag pratar hellre om andra som jag träffat.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna