”Skräddar-Hjalmar” Andersson, var ett udda original med stor humor. Tror inte att han visste om det själv. Bilden på Hjalmar är från 50-talet då jag lärde känna honom.

Bild:Linus arkiv

Hjalmar hade sitt skrädderi i sin lägenhet. Till vänster på bilden syns Långholmen. Bilden är från tidigt 1900-tal.

Bild:Linus arkiv

Hjalmar bodde i en lägenhet i Långholmen, som låg där Sjöbodarna finns i dag. Inne på gården fanns små trädgårdar. Visst är det synd att Långholmen revs…

En gång i tiden var ”Skräddar-Hjalmar” med i nykterhetslogens orkester. Han syns fyra från vänster. Övriga är: Fredrik Bromander, Anton-Pelle Pettersson, Gustav Bromander, Hjalmar, Torsten Carlsson och Axel Fredriksson. Bilden är från i början av 1900-talet.

Bild:Linus arkiv.

Föreningen Gamla Askersund har många gamla fina bilder på sin hemsida. Leif Linus Larsson har som vanligt plockat fram bilderna ur sitt stora arkiv. Tillsammans med min gamla jobbarkompis, Karin Dahlgren ( hon gör nu fina hemsidor på löpande band) och Kickis Eliasson i föreningens styrelse har Linus plockat ihop ett antal intressanta Askersundsbilder.

När jag tittade på bilderna upptäckte jag att några av mina gamla vänner från slutet av 50-talet och början av 60-talet fanns med. Några var verkliga original som jag kände och pratade med dagligen . Det var långt före tidningsåren. Bland annat finns en bild på salige ”Skräddar-Hjalmar” Andersson upptäckte jag. Och det är en person som väcker många trevliga minnen. Han var en mycket rolig person med knastertorr humor. Undrade ibland om själv visste om sin speciella humor. Inte låtsades han om det i alla fall och då brukar det bli roligast. Och så var det Hjalmars fall.

På den tiden jobbade jag på Slakteriföreningen i Askersund. I källaren strax intill styckningslokalen fanns ett pannrum där det samlades ett gäng udda personer varje dag med fastighetsägaren i spetsen, för att dryfta både små och stora händelser. Gänget klämde också en och annan pilsner. Och ibland något starkare om det fanns pengar. Vid middagstiden efter ett antal pilsner blev diskussionerna allt hetare. Då var det många som ansåg att det var ”själva faen” att betala skatt för en massa oduglingar som styrde och ställde i samhället. Själva förmodar jag hade de inte bidragit med så många skattekronor i sina liv. Snarare tvärtom. Det hela brukade sluta med fastighetsägarens fru kom ned och satte stopp på mötena strax efter lunch. Hon var en mycket skarp dam som visste var skåpet skulle stå. Och när det var slutdiskuterat för herrarna. Men då var också alla trötta. En del blir trötta av för många pilsner. Även jag.

Hjalmar och många av hans källarkompisar kom ofta till mej och frågade efter korvsnuttar som inte kunde säljas. Fanns det inte några så ordnade jag fram det och det var alla tacksamma över. Men det skapade också en viss vana i gänget. ”Skräddar-Hjalmar” bodde och verkade i Långholmen, som tyvärr revs på 60-talet. Långholmen låg där i dag Sjöbodarna ligger i dag. Det var lite Söderkåkar över det hela med små täppor inne på gården. Hjalmar hade sitt skrädderi i ett av rummen i sin lägenhet. Han bodde själv, men han hade minsann haft kvinnor i sina dagar berättade han ingående för mej. Det var spännande berättelser för en grabb som knappast vågade titta på någon av det motsatta könet. Men Hjalmar visst hur en slipsten skulle dras när det gällde kvinnor. Så här i efterhand kan jag förstå att hans berättelser var något bättre än i verkligheten.

Hjalmar var godtemplare och helnykterist i sin ungdom. Sedan hände något. Jag vet inte vad. Det ville han aldrig berätta. Så mycket vet jag dock att han blev straffad en gång för hemfridsbrott när han tagit ett par pilsner för mycket. Hur som helst tog han igen sina nyktra ungdomsår med råge. Men han blev aldrig elak och dum. Han kom ofta till mej och ville låna 13:50. Det var priset för en liten flaska starkt på den tiden. Minns ibland att det var knepigt att växla så han skulle få jämna pengar, så jag föreslog honom att istället låna 15 kronor. Då kunde det räcka till en dricka också för att dryga ut det hela med. Men Hjalmar var bestämd. Det var 13:50 som gällde. När jag framhärdade den högre lånesumman kunde han surna till med ”du hör väl vad jag säger”. När han väl fick pengarna var allt frid och fröjd. Många gånger lovade han att sy en kostym gratis år mej för att jag var så snäll och lånade ut pengar. Med förbehållet att han kunde återkomma när det tröt i kassan. Och det gjorde det ofta. Det blev aldrig någon kostym och lika bra var det. Kostym har aldrig varit riktigt min grej som det brukar heta. Att Hjalmar valde mej som låneobjekt hade också sina praktiska orsaker. Dels för korvsnuttarna och dels för att jag aldrig bad att få en klunk ur flaskan som han köpte. Det var annars vanligt på den tiden.

Nästan varje gång han lånade pengar så ville han lämna en rock i pant. Det var rockar som folk hade lämnat in för att få omsydda. Jag bad att få slippa pantrockarna, men Hjalmar var bestämd. Vissa perioder hade jag fem –sex rockar hängande på jobbet. Min chef var mycket undrande över min vidlyftiga garderob. Så många rockar på en futtig springpojkslön av 50 kronor. Handlarna i stan hade bildat en kartell där högsta lön för springpojkar var 50 kronor. Pengar som också skulle räcka till mat och hyra hemma. Och så ibland något lån till Hjalmar. Som tur var fanns det gott om mat på jobbet, så jag led ingen nöd. Inte heller var rockarna som Hjalmar lämnade i pant av det rätt storleken. Då gällde det att hitta på bra förklaringar inför cheferna, för att inte avslöja Hjalmars och min hemlighet. När det knep kom Hjalmar ibland och hämtade en av ”mina” rockar. Men vad skulle han göra när kunderna kom för att hämta. Han hade helt enkelt inget val.

Många gånger frågade jag honom varför han inte slutade med drickandet. Svaret var lika enkelt som typiskt för Hjalmar: ”den delen har jag klarat av i min ungdom”. Nu hade en ny fas i hans liv inträtt. Nog sagt om det. På den tiden fanns det en präst i stan som bar en dröm om att alla skulle bli nyktra och fina människor med hans hjälp. Och den drömmen utnyttjade Hjalmar till fullo. En gång minns jag att han hade fått problem med sin vedspis. Den var full av sot och omöjlig att elda i. Hjalmar bad mej att få låna telefonen för att ringa den godtrogne prästen.

”Hej, jag har hållit mej nykter några dagar och tänker börja ett nytt liv. Du skulle inte vilja komma hem till mej och sota spisen”, undrade Hjalmar.

Och det var något som gick hem hos prästen. En person som tänkte ta steget över till ett bättre liv. I prästens ögon.

Prästen kom cyklande med andan i halsen och svetten lackande i pannan för att göra rent spisen på Långholmen. För att sedan cykla hem med än ännu svartare rock än han kom dit med. Och Hjalmar var nöjd och glad. Och nykter.

Några dagar senare lånade han 13:50 av mej igen, men då brann det också fint i Hjalmars vedspisen. Prästen behövde inte komma på några veckor..

En kompis till mej, skomakar-Nordgren, hade nyligen flyttat till Askersund. Han skulle ”kolla läget” med sin moped och tog en runda på stan. På torget träffade han just Hjalmar av alla. Efter ha pratas vid en stund frågade Nordgren var Hjalmar bodde. ”Jag bor på Långholmen” blev det korrekta svaret. Det fick min kamrat att undra över vilket ställe familjen egentligen hade flyttat till. Det gick folk helt lösa i stan som bodde på Långholmen. Var det inte lika bra att packa och sticka direkt. Som tur var stannade han. Och vi har haft mycket trevligt ihop.

Hjalmar var en mycket skicklig yrkesman vittnade alla om. Men ibland körde det ihop sig. Alla har väl hört historien om mannen som ville ha en kostym uppsydd. Skräddaren hänvisade hela tiden att den skulle bli klar på lördag. Till slut blev det bara en fingertutt. Frågan är om inte den historien var hämtad från Hjalmars liv…

Med de här raderna är jag inte ute efter vara elak eller raljera på vännen Hjalmars bekostnad. Jag vill bara berätta om ett människoöde. Det förstår han nog i sin himmel. Jag har alltid tyckte om personer som Hjalmar. De har alltid något att berätta och har varit med om lite i livet. Människor som inte alltid går den raka vägen. Ibland blir deras vägar väldigt knaggliga. På något vis tror jag också han gillade mej och då inte bara för lånen. Åtminstone hoppas jag det. Och hans kompisar gillade också mej och det är jag stolt över. Men det var nog mest för korvbitarna.

Ibland på lördagarna kunde det bli lite knepigt när slakteributiken var fylld med kunder och gänget kom inknallande lite glada i hatten och frågade efter Ove. För att tigga korvstumpar. Många fina damer ur stadens societet som skulle handla in helgmaten fnyste nog lite föraktfullt. Tiderna var sådana då. Det gick inte alltid hem hos cheferna, men jag blev heller inte så gammal i branschen. Men en gris och ko kan jag stycka fortfarande. Det är som att lära sig åka cykel. Har man lärt sig en gång så sitter det där, även om det inte går så fort längre.

PS! Kommentera gärna