Oves Blogg

Karl
Valdemar Johansson tillbringade 15 år
av sitt liv i en enkel jordkula i skogen. Nu har hans gravsten kommit tillbaka
till Snavlunda kyrkogård som ett minnesmärke över ett märkligt liv.

När
gravrätten på Snavlunda kyrkogård gick ut efter 50 år och det inte fanns någon
gravrättsinnehavare så togs minnesstenen efter honom bort och skulle
destrueras. Efter Snavlundabornas många frågor är den nu återfunnen och satts
tillbaka som ett minnesmärke efter en märklig man.

Nu
har också Alf Fransson och Anders
Gustafsson gjort en film om Valle
med hjälp av bröderna Oscarsson. Premiären
sker Anndag Jul i Snavlundas hembygdsgård.

Conny
Sandberg, som också står för
speakerrösten i filmen, har skrivit
följande om ”Valle i Koja”:

”Valle
i koja”. Vi minns honom som den person som tillbringade 15 år av sitt liv, på
ålderns höst, i en jordkula i skogen norr om Björstorp i Snavlunda. Hans namn
var Karl Valdemar Johansson.

Nu
blir delar av hans liv film. Filmarna Alf Fransson och Anders Gustavsson har
tagit sig an Valles öde. Detta på initiativ av bröderna Stig och Willis
Oscarsson, vilka båda minns Valle då han bodde i sin jordkula.

Han
föddes den 21 maj 1882 under små omständigheter i Viby socken på en plats som
heter Stenhagen. Han var yngst i en syskonskara på fem barn. Han dog nästan 80
år gammal den 23 januari 1962.

Men
vi visste inte så mycket om Valles liv innan tiden i Björstorp. Ja Med hjälp av
hembygdsforskaren Ruben Oscarsson har vi tittat lite djupare i landsarkivets
handlingar. Och fram träder en berättelse om ett liv som korsats av en hel del
besynnerligheter. Det är lätt att förstå att Valle efter sin ungdomstids
kontakter med myndighetspersoner hyste en viss skygghet inför lagens förlängda
arm.

Valle
bodde länge hos föräldrarna. Fadern dog år 1902, 77 år gammal. Valle var 20 år.
Valle bodde ensam med mamman. Hon var inte heller frisk och togs ibland in för
vård. Vid juletiden 1907 vistades mamman på fattighuset i Viby där hon
sedermera avled. Valle var ensam i stugan. Han tillverkade kvastar. Det blev
ett dussin tillverkade varje dag. Dem sålde han för mellan 5 och 25 öre. Vid
tillverkningen blev det en del spill. En kväll i jultid 1907 var det kylslaget
och Valle tände en brasa. Det ville sig inte bättre än att elden tog fart i
resterna av kvasttillverkningen när han somnat. Sedan utbröt en sotbrand. Valle
kunde nätt och jämt rädda sig själv ur lågorna.

Ett
rykte uppkom att han själv tänt på stugan. Det blev upprinningen till en
rättsprocess som återspeglas i många sidors utredningar och domstolsprotokoll.
Han blev åtalad för ”vållande till eldskada på annans egendom”.

Sedan försökte Valle, i sin vanmakt,
hålla sig undan rättvisan och var på flykt över ett år. Bl a gömde han sig hos
svågern i Värmland samt på gårdar i Kristinehamnstrakten. På en gård fanns en
piga som var nära att avslöja honom. Under flykten i Värmland förfrös han en
fot och hamnade med en bondes hjälp på sjukstugan i Ramsberg. Där amputerades
alla tår på ena foten. Samtidigt blev han avslöjad och häktad och återförd till
Örebro. Där satt han på länshäktet på Slottsgatan. Troligen satt han aldrig på
Örebro Slott som ryktet säger. Det nya häktet på Slottsgatan öppnades 1859 och
i samband med detta försvann sannolikt Slottshäktet.

Valle
satt tidvis häktad. Han blev så småningom av domstolen hänvisad till vård på
hospital. Någon fängelsedom, har vad vi kunnat reda ut aldrig avkunnats. Men
Valle sökte ändå friheten och rymde på mer eller mindre sofistikerade sätt från
vårdanstalterna. Det var svårt att hålla honom i förvar om det än skedde på
sjukhus.

Han
bodde ofta hos brodern Per i Björstorp. Per var 17 år äldre än Valle. När
fadern dog och modern bodde på fattighuset är det inte svårt att förstå att
Valle sökte sig till sina äldre syskon. Framför allt Per men också till systern
Johanna i Lesjöfors. I flyttningslängden kan man se att Valle officiellt
flyttade till Björstorp den 9 december 1930. Men han tillbringade sin tid där
långt tidigare.

År
1947 flyttades brodern Per till ålderdomshemmet. Valle blev lämnad ensam och
han var rädd för att samma öde skulle gå honom till mötes. Därför flyttade han
ut i skogen. Första året bodde han i en bostad av uppstaplade torvor. Sedan
byggde han sin lilla koja där han i stort sett bodde fram till sin död år 1962.

När
gravrätten på Snavlunda kyrkogård gick ut efter 50 år och det inte fanns någon
gravrättsinnehavare så togs minnesstenen efter honom bort och skulle
destrueras. Efter Snavlundabornas många frågor är den nu återfunnen och sätts
tillbaka som ett minnesmärke efter en märklig man.

Det
har varit en spännande uppgift att få söka i domböckerna som skrevs för över
100 år sedan samt att följa Valle från ungdomen till dess att han bosatte sig i
Bredmossen i Björstorp. Vem av oss skulle idag klara av att uthärda ett liv i
en jordkula under 15 års tid. Allt för att han inte riktigt kunde föra sin
talan mot myndigheterna och för att han var en person med stor integritet och
frihetslängtan. Den som vill veta mer rekommenderas varm att se den nygjorda
filmen när den kommer att visas under vintern.

IFK:s ordförande Petra Gustavsson och styrelsen har tagit initiativet till ett Öppet Hus på Solberga

För en tid sedan hade IFK Askersund utställning på
biblioteket med anledning av föreningens 110-årsjubileum. Många besökte
utställningen och hade önskemål om att
se flera bilder och klipp. Därför
beslutade IFK att hålla Öppet Hus den 8 november i klubblokalen på Solberga. Då
visar också Leif Linus några IFK-filmer. Några hedersmedlemmar ska också få
sina utmärkelser. Se affischen nedan.

Klubb Krokodilen i Askersund har återuppstått i
gamla Trikåfabriken. Den 22 november är det återinvigning med det amerikanska
bandet Petunia &The Viper . Mannen bakom klubben är som tidigare Benny
Öhrman.

För ett 20-tal år sedan var Krokodilen ett verkligt
inneställe i Askersund. Toppartister avlöste varandra. Slutet blev när Benny
flyttade till USA. Ingen kunde ta över.

-Jag har bott i USA i 18 år, men när jag kommit hem
har folk varit på mej om hur trevligt och roligt det var på Krokodilen. Funderade
länge på att flytta hem och starta om verksamheten och nu är jag här, förklarar
skinnkonstnär Benny, nöjt.

Verksamheten finns i samma hus som tidigare, men
inte i samma lokal. Just bygger och fixar Benny inför premiären i slutet av
november.

-Jag kommer hålla öppet hus för allmänheten hela vecka 47.
Allmänheten är intresserad av vad vi sysslar med i föreningen som bildas. Det
är bara att komma och kolla, hälsar Benny.

-Första kvällen vill jag att folk tar med lite egen
förtäring. Jag vill få igång verksamheten. Musiken står jag för och entrén är
som en vanlig biobiljett. Jag jobbar både natt och dag för att allt ska bli
klart, upplyser han.

Krokodilen finns som tidigare i gamla Trikåfabriken

Conny Eriksson , blir ny tränare för IFK:s
fotbollslag kommande säsong.

Bild: Från Vretstorps IF:s hemsida

IFK Askersunds fotbollslag har gjort klart med ny
tränare till nästa år. Vretstorps
tränare sedan ett antal år tillbaka, Conny Eriksson, kommer att ta hand
om IFK:arna. Conny är meriterad både som tränare och spelare. Under fyra år på
80-talet spelade han för Degerfors. Det blev drygt 100 matcher för ”vulkanerna”.

Fotbollsansvarige i IFK, Lennart Roos, berättar att
han försökt få över Conny under flera år utan ha lyckats. Men nu var det dags
tycke den förre Vretstorpstränaren.

IFK:s tränare
de senaste säsongerna, Micke Åkesson har gjort ett bra jobb. IFK har kvalat
till fyran de två senaste åren, men inte haft det rätta flytet när det gällt.
Säsongen som gick var Heinz Malmarowski medhjälpare. Åkesson lämnar över en ung
och spelglad trupp.

Ove Danielsson

Bloggen var införd
i NA:s papperstidning den 26 oktober. Alla har ju inte tidningen så därför får den också gå på hemsidan med
lite fördröjning.

________________________________________

Snart är det dags för årets stora händelser i
Askersunds fullmäktige. Det ska tas
beslut om skattesats och budget. Ska bli verkligt spännande att följa för mej,
”Garvis” och Kenth i Folkets hus. Kanske det kommer några fler också vid sådana
viktiga beslut. Vem vet…

I år blir det extra knepigt. Det verkar behövas 10 -12
miljoner kronor för att kunna behålla nuvarande standard inom omsorg och skola.
Majoriteten har förslagit en skattehöjning på 60 öre, medan oppositionen skulle
titta på om det fanns andra lösningar än skattehöjningar att få in pengar på.
Intressanta frågor att följa.

Tågordningen i fullmäktige är nu att man tar
skattesatsen vid ett tillfälle och budgeten vid ett annat. Personligen tycker
jag det är två ärenden som hör ihop och borde köras samtidigt. Nu blir det beslut om en skattehöjning av
majoriteten vid ett fullmäktige och sedan blir debatt i nästa fullmäktige om
alternativen till en skattehöjning vad jag kan förstå.

Senare i år blir det också ett fullmäktige om val
till nämnder och styrelser. Redan nu finns det beslut mellan partierna om vilka
som sak samverka den kommande valperioden. Huvudsaken är väl ändå att
politikerna har respekt för valresultatet och att det kommer avspeglas i
uppgörelserna. Ibland brukar det inte bli så till folks besvikelse. Det är
farligt för politikerna att göra upp om allt för mycket bakom stängda dörrar. Folk
kan tröttna på att rösta.

Själv har jag erfarenhet som journalist både från
besvärliga budgetbeslut och val till nämnder. Förr åkte politikerna i Askersund
till Åkerby kursgård för att prata budget och för att få vara ifred. Det retade
Johannes Kjerrström, ledare för ett missnöjesparti. Han menade att politikerna
som reste bort inte kom fram till något, medan han hemma vid köksbordet på en
kvart kommit fram till en skattesänkning på fem kronor. Som journalist undrade
jag om det verkligen var seriöst och hur han kommit fram till det resultat. Han
hade med en rödpenna strukit bort biblioteket, barnomsorgen, och stora delar på
skolans område. Och han argumenterade också för sitt förslag, naturligtvis inför
för döva öron.

Vid något tillfälle satt jag också till elvatiden på
kvällen vid val till nämnder och styrelser. Kjerrström och hans kamrater begärde
sluten röstning. Och det tog tid. Det blev inte färdigt den kvällen, utan man
fick fortsätta med ytterligare ett möte. Men det var då det.

Ohlsons gamla hönshus på Mårsäters Gård har
förvandlas till en mycket vacker lokal som kan användas till mycket. Där farmor
Ohlson förr hämtade sina ägg fanns fram till lördag (25/10) en utställning där
Kennet Williamsson visade sin keramik, sina fotografier och ett antal
glasföremål där han stått för formgivningen.

Upprustningen av hönshuset har skett på ett fint och
varsamt sätt. Elden från den öppna spisen värmde i lördagens höstrusk.
Mysfaktorn var stor. Gårdsfrun Calill Ohlson fanns på plats för att visa upp
konsten när vi var där. Konstnären själv hade fått förhinder den här dagen.

Farmor Ohlson hämtar ägg på den tiden då det begav sig. Bilden hänger som sig bör inne i det upprustade hönshuset.

Calill har många planer på hur lokalen ska kunna användas
framöver. Kanske en kombination av musik och konst i sommar. Utanför husknuten
brukar korna gå och beta för den som är intresserad av sådant. Det kan bli en
totalupplevelse i lantlig miljö.

Så gott som varje dag kan man
läsa om stora problem i tågtrafiken. Pendlare får tillbringa timmar på
perrongerna runt om i Sverige för att komma till och ifrån sina jobb. Problemen
vintertid verkar oövervinnliga. Då handlar det också om inställda tåg. Det verkar
precis inte gå som på räls. Min blogg ska just handla om tåg den här gången och
då gäller det att hitta på en bra övergång. Inte tågövergångar utan rent
skrivmässiga övergångar. Tycker jag hittat på en skaplig den här gången.
Bloggen ska nämligen handla om en järnvägssträcka mellan Zinkgruvan och
Åmmeberg som inte finns kvar längre.

1975 skedde en stor förändring
när det gällde malmbanan mellan Åmmeberg och Zinkgruvan. Efter 112 år gick
banan i graven. Lastbilar hade ersatt tågen. Sista turen gick i juli 1975. Ett
flaggdekorerat lok med tre vagnar sniglade sig fram för sista gången på
järnvägen som invigdes 1863 och hade sedan dess fraktat zinkmalm från gruvorna
i Zinkgruvan till anrikningsverket i Åmmeberg. Men det höll inte på att bli
någon sista tur med de inbjudna gästerna. Dagen före slutresan vägrade det ena av
dieselloken att starta på grund av motorkrångel. När reservloket skulle varmköras
till sista turen upprepades samma historia. Loket startade inte. Men skicklig
lokpersonal fick så småningom fart på maskineriet. Därmed var
avslutningshögtiden räddad.

Jean Pettersson

Gruvbolaget egen järnväg var
aldrig annat en godsjärnväg. Men vid några högtidliga tillfällen hade ändå en
specialbyggd personvagn ändå satts in. Då gamle kung Oscar II besökte bygden
1898 var det premiär för den kungliga vagnen. Vid detta tillfälle var även kronprinsen
med och han kom tillbaka några år senare i egenskap av Gustaf V och gjorde då
om färden.

Jean Pettersson återupplivade gamla minnen vid sista färden

Faktum är dock att den elva
kilometer långa banan under åren mer fungerade som gång-och cykelväg för
ortsbefolkningen än för sitt egentliga ändamål. En period tillämpades ett
system med särskilt tillstånd för den som önskade begagna järnvägen för att ta
sig fram mellan ändstationerna. På den sista turen framförde pensionerade
lokföraren Jean Pettersson malmloket. Han började sin järnvägsbana redan 1913
som eldare, för att sedan bli lokförare. Jean var den siste som körde det gamla
ångloket ”Åmmeberg”, mellan gruvsamhällena. Loket var byggt i Trollhättan 1892.

Olle Eriksson (t.h) körde tåget vid avskedsturen. Kollegan Karl-Åke Moberg följde med på den historiska resan.

Jean berättade då att han hade
fått stanna tåget många gånger och föst undan folk som gått eller cyklat på
järnvägen.

”Man fick ta det lugnt och
vara beredd på att det kunde dyka upp folk som inte hörde tåget. När man åkte
genom Dalby var det emellanåt höns på spåret. En gång stannade jag när jag trodde
mig kört ihjäl en höna. Hönan kvicknade
till, men ägarinnan kom ut till mej och jag fick en rejäl utskällning. Hon
tyckte att vi på tåget borde se upp bättre”, berättade Jean.

Andra minnen från tågtiden är
gamla disponentens ensamresor med motordressin och specialtransporter med
begravningsvagn till den katolska kyrkogården strax utanför Åmmeberg Många
ättlingar till belgare har gjort sin sista jordafärd på det viset. När sista
turen gjordes 1975 så var det många som filmade och fotograferade Gruvbolaget
hade själva egna filmare igång för att föreviga den historiska händelsen.
Medlemmar från Svenska Järnvägsklubben fans naturligtvis också på plats. Banans
första lok finns nu på järnvägsmuseet i Gävle.

Ansvarig för järnvägsbygget
Zinkgruvan-Åmmeberg var greve A.E von Rosen, även kallad ”Den svenska järnvägens fader”. Arbetena
började 1858 och var klara fem år senare. På senare år gick tåget tio resor om
dagen mellan gruvorterna. Tåget kunde innehålla uppemot 30 vagnar. Det sista loket drog sex vagnar med 20 ton
malm i varje. Den direkta anledningen till nedläggningen av järnvägen var att
gruvbolaget behövde järnvägsbanken till att lägga ned en vattenledning, vilket
var nödvändigt för anrikningsprocessen
som 1976 skulle flyttas upp till Zinkgruvan.

Hela järnvägen med fast och
rullande material såldes till ett specialföretag för 1,2 miljoner kronor.
Planerna vid nedläggningen var att delar av den gamla järnvägsbanken skulle
göras om till gång-och cykelväg. Inga tåg skulle störa längre och hönsen i
Dalby skulle få en större chans att överleva.

Slutligen en bra historia som
jag hört om malmtrafiken. Förutom lokföraren fanns en bromsare på malmtågen för
att man inte skulle braka in i Åmmeberg med allt för hög fart. Lokföraren gav
tecken med handen när bromsaren skulle rycka in. Den här gången var det en ny
bromsare. När lokföraren gav tecken med handen, så vinkade bromsaren bara
tillbaka. Han trodde det var en vanlig hälsning. Och så pågick det ett antal gånger. Enligt berättaren
dundrade också tåget in i Åmmeberg med hög hastighet. Hur det gick för
bromsaren och tåget förtäljde inte historien…

På Facebook finns nu ett
antal grupper där följarna kan sätta in bilder. Och i Åmmebergsgruppen finns
ett antal intressanta bilder. Roland
Backlund, Kenth Schyberg, Anders Foglander, Leif Linus och Christina Lindström,
är bland de som lägger ut massor av bilder. Christinas pappa Olle Eriksson,
körde loket, men så fick han också smeknamnet ”Lok-Olle”. Askersundsgruppen och
alla andra grupper som tar in bilder. Ansvarig för gruppen har sagt ifrån elaka
politiska kommentarer. Det finns andra forum för sådant. Med Facebook presenteras
kulturhistoria på ett modernt sätt. Och av några har jag fått löfte om att
använda bilder till mina bloggar. Alla är inte med i Facebook och då passar en
blogg kanske bra.