Så gott som varje dag kan man
läsa om stora problem i tågtrafiken. Pendlare får tillbringa timmar på
perrongerna runt om i Sverige för att komma till och ifrån sina jobb. Problemen
vintertid verkar oövervinnliga. Då handlar det också om inställda tåg. Det verkar
precis inte gå som på räls. Min blogg ska just handla om tåg den här gången och
då gäller det att hitta på en bra övergång. Inte tågövergångar utan rent
skrivmässiga övergångar. Tycker jag hittat på en skaplig den här gången.
Bloggen ska nämligen handla om en järnvägssträcka mellan Zinkgruvan och
Åmmeberg som inte finns kvar längre.
1975 skedde en stor förändring
när det gällde malmbanan mellan Åmmeberg och Zinkgruvan. Efter 112 år gick
banan i graven. Lastbilar hade ersatt tågen. Sista turen gick i juli 1975. Ett
flaggdekorerat lok med tre vagnar sniglade sig fram för sista gången på
järnvägen som invigdes 1863 och hade sedan dess fraktat zinkmalm från gruvorna
i Zinkgruvan till anrikningsverket i Åmmeberg. Men det höll inte på att bli
någon sista tur med de inbjudna gästerna. Dagen före slutresan vägrade det ena av
dieselloken att starta på grund av motorkrångel. När reservloket skulle varmköras
till sista turen upprepades samma historia. Loket startade inte. Men skicklig
lokpersonal fick så småningom fart på maskineriet. Därmed var
avslutningshögtiden räddad.
Jean Pettersson
Gruvbolaget egen järnväg var
aldrig annat en godsjärnväg. Men vid några högtidliga tillfällen hade ändå en
specialbyggd personvagn ändå satts in. Då gamle kung Oscar II besökte bygden
1898 var det premiär för den kungliga vagnen. Vid detta tillfälle var även kronprinsen
med och han kom tillbaka några år senare i egenskap av Gustaf V och gjorde då
om färden.
Jean Pettersson återupplivade gamla minnen vid sista färden
Faktum är dock att den elva
kilometer långa banan under åren mer fungerade som gång-och cykelväg för
ortsbefolkningen än för sitt egentliga ändamål. En period tillämpades ett
system med särskilt tillstånd för den som önskade begagna järnvägen för att ta
sig fram mellan ändstationerna. På den sista turen framförde pensionerade
lokföraren Jean Pettersson malmloket. Han började sin järnvägsbana redan 1913
som eldare, för att sedan bli lokförare. Jean var den siste som körde det gamla
ångloket ”Åmmeberg”, mellan gruvsamhällena. Loket var byggt i Trollhättan 1892.
Olle Eriksson (t.h) körde tåget vid avskedsturen. Kollegan Karl-Åke Moberg följde med på den historiska resan.
Jean berättade då att han hade
fått stanna tåget många gånger och föst undan folk som gått eller cyklat på
järnvägen.
”Man fick ta det lugnt och
vara beredd på att det kunde dyka upp folk som inte hörde tåget. När man åkte
genom Dalby var det emellanåt höns på spåret. En gång stannade jag när jag trodde
mig kört ihjäl en höna. Hönan kvicknade
till, men ägarinnan kom ut till mej och jag fick en rejäl utskällning. Hon
tyckte att vi på tåget borde se upp bättre”, berättade Jean.
Andra minnen från tågtiden är
gamla disponentens ensamresor med motordressin och specialtransporter med
begravningsvagn till den katolska kyrkogården strax utanför Åmmeberg Många
ättlingar till belgare har gjort sin sista jordafärd på det viset. När sista
turen gjordes 1975 så var det många som filmade och fotograferade Gruvbolaget
hade själva egna filmare igång för att föreviga den historiska händelsen.
Medlemmar från Svenska Järnvägsklubben fans naturligtvis också på plats. Banans
första lok finns nu på järnvägsmuseet i Gävle.
Ansvarig för järnvägsbygget
Zinkgruvan-Åmmeberg var greve A.E von Rosen, även kallad ”Den svenska järnvägens fader”. Arbetena
började 1858 och var klara fem år senare. På senare år gick tåget tio resor om
dagen mellan gruvorterna. Tåget kunde innehålla uppemot 30 vagnar. Det sista loket drog sex vagnar med 20 ton
malm i varje. Den direkta anledningen till nedläggningen av järnvägen var att
gruvbolaget behövde järnvägsbanken till att lägga ned en vattenledning, vilket
var nödvändigt för anrikningsprocessen
som 1976 skulle flyttas upp till Zinkgruvan.
Hela järnvägen med fast och
rullande material såldes till ett specialföretag för 1,2 miljoner kronor.
Planerna vid nedläggningen var att delar av den gamla järnvägsbanken skulle
göras om till gång-och cykelväg. Inga tåg skulle störa längre och hönsen i
Dalby skulle få en större chans att överleva.
Slutligen en bra historia som
jag hört om malmtrafiken. Förutom lokföraren fanns en bromsare på malmtågen för
att man inte skulle braka in i Åmmeberg med allt för hög fart. Lokföraren gav
tecken med handen när bromsaren skulle rycka in. Den här gången var det en ny
bromsare. När lokföraren gav tecken med handen, så vinkade bromsaren bara
tillbaka. Han trodde det var en vanlig hälsning. Och så pågick det ett antal gånger. Enligt berättaren
dundrade också tåget in i Åmmeberg med hög hastighet. Hur det gick för
bromsaren och tåget förtäljde inte historien…
På Facebook finns nu ett
antal grupper där följarna kan sätta in bilder. Och i Åmmebergsgruppen finns
ett antal intressanta bilder. Roland
Backlund, Kenth Schyberg, Anders Foglander, Leif Linus och Christina Lindström,
är bland de som lägger ut massor av bilder. Christinas pappa Olle Eriksson,
körde loket, men så fick han också smeknamnet ”Lok-Olle”. Askersundsgruppen och
alla andra grupper som tar in bilder. Ansvarig för gruppen har sagt ifrån elaka
politiska kommentarer. Det finns andra forum för sådant. Med Facebook presenteras
kulturhistoria på ett modernt sätt. Och av några har jag fått löfte om att
använda bilder till mina bloggar. Alla är inte med i Facebook och då passar en
blogg kanske bra.
