Oves Blogg

Förr satt stadsfullmäktige alltid i rådhuset och tog sina beslut. Det var självklart.

Politikerna i Askersund har bestämt att fullmäktige
ska utlokaliseras till några av tätorterna under året. Allt för att förbättra
den kommunala demokratin. Men jag sticker nu ut hakan lite. Tror jag vet andra
och bättre sätt. Satsa på informationsmöten istället där folk får komma till
tals. För ett antal år sedan gjordes ett liknade försök, men som avbröts ganska
snabbt. Intresset för sammanträdena var inte nog stort. Läget är väl ungefär
detsamma i dag. Och det är också en apparat för kanslipersonalen att flytta
sammanträdena.

Kommunen utreder nu hur man ska kunna nå ut på ett
bättre sätt till innevånarna. Vissa åldersgrupper i aktiva åldrar har man svårt
att nå till och få med i diskussionerna. Personligen tror jag inte man gör det
genom att flytta ut några fullmäktigesammanträden. Sådana möten är formella och
måste vara så för att besluten ska bli lagliga. Det finns inget utrymme för
utomstående att göra sig hörd. En gång i Askersund när jag var journalist räckte
en man upp handen under mötet. Han påstod att det fanns viktiga saker att
tillföra som han var ensam om. Men det tyckte inte ordföranden Norefors.

Nyttan med utlokaliseringen kan vara att väljare för
möte politiker före och efter mötet. Men
till skillnad mot riksdagen får inte ens applåder förkomma. Och det kanske är
tur för ”Garvis”, Tony, Kenth och mej som brukar lyssna på fullmäktige i
Askersund. Det skulle bli jobbigt och knappast höras. Och själv har jag lite
ont i en axel för att kunna klappa ordentligt.

Fullmäktige är formella möten som måste klubbas på ett lagligt sätt. Och det klarar ordföranden Inger Trodell på ett bra sätt. Men nu för tiden är det mest lugna gatan.

Under mina 30 år som journalist bevakade jag bland
annat politiken. Det är viktigt för en tidning att informera kommuninnevånarna
om vad som är på gång och hur politikerna tänker. Till skillnad från
fullmäktige lockade samrådsmöten med ortsbefolkningen alltid storpublik. Och
gör så fortfarande. Det var frågor som berörde och folk fick komma till tals.
Vid skolnedläggningen i Zinkgruvan var det fullsatt i Folkets hus. Samma var
det vid diskussioner om Snavlunda skola, när Edö-projektet presenterades i
Folkets hus, när information om verkstadsområdet lämnades, om skolbygget, för
att inte tala om presentation av olika byggplaner. Jag kan räkna upp massor av
sådana möten som både handlat om positiva och negativa saker för invånarna. Sådant väcker stort intresse.

Förr i tiden kunde det finnas lite överraskningar
vid fullmäktige och det berodde på småpartier som stod utanför den etablerade
partierna. Deras chans att göra sina röster hörda var bara i fullmäktige. Och
då passade man verkligen på att göra det också, även om tonläget inte alltid
var det bästa. I dag är läget helt annorlunda. Nu är det bara
sverigedemokraternas representant som finns lite utanför de etablerade
partierna. Men han finns sällan med på
fullmäktigesammanträdena och då är det svårt att göra sin röst hörd.

Längre lastbilar kan ge lägre utsläpp kunde man läsa
i en NA-artikel. I två år hade 32 meter
lång lastbil på prov trafikerat E6 mellan Malmö och Göteborg. Bilen är sju
meter längre än den i dag tillåtna längden och har visat sig vara miljöeffektiv.
Utsläppet per gods är betydligt mindre än för en vanlig lastbil.

Långa lastbilar är dock inget nytt för askersundarna. För drygt 50 år sedan inhandlade
ägarna till Askersundsverken, familjen Franzén, en lastbil av kolossalformat
för frakt av oljefat ut i Sverige. Bilen med det långa släpet var på den tiden
Sveriges längsta bil, just 32 meter. Den väckte stor
sensation. Tidningarna skrev spaltmeter om fordonet.

Många
askersundare har ännu inte glömt jättebilen. Och det är inte så konstigt. Nästan
halva Askersund jobbade på Askersundsverken. Har man inte jobbat där själva, så
är det alltid någon släkting som gjutit
villapannor eller pressat oljefat på gamla ”verket” i Strandparken..

Bild:Kjell Johansson

Anledningen
till att familjen Franzén köpte den stora bilen var inte så mycket för
miljön. Järnvägen från Askersund till Lerbäck lades ned. En bil som
kunde lasta lika mycket som en järnvägsvagn eller mera var nödvändigt.
John-Axel Franzén hade bott och jobbat i Tyskland. Han hade sett stora bilar
rulla fram på de tyska vägarna. John-Axel kom hem och började jobba i
familjeföretaget. Han tog också fram ritningsförslag på hur bilen skulle se ut.
Och vara konstruerad.

Det blev en
Volvo. Ryds i Virserum ställde sedan i ordning bilen. Volvon rullade sedan tio
år på den svenska vägarna. tid då Askersundsverken var igång med
tillverkningen.

IFK Askersund är intresserade av den gula baracken
vid Sjöängsskolan. Skolbygget är igång och den måste förmodligen snart flyttas.
IFK har tidigare varit kontakt med kommunfolk om baracken. Brev har gått till
olika nämnder och styrelser. Förhoppningar om att få ta över byggnaden är
stora. Det skall väl sägas på en gång att det är en kommunal anläggning som IFK
använder.

Läs brevet nedan:

Om det blir så att baracken flyttas till Solberga
IP, så är det inte första gången en sådan byggnad har flyttas till en
idrottsplats. Under många år fungerade en barack som stod på rådhustomten till
omklädningsrum. Även den gången var det kommunen som ägde anläggningen och IFK
som använde den mest.

IFK var ägare till gamla IP men skänkte bort området
med löfte om en ny kommunal idrottsplats och ett klubbrum. Det tog många år
innan det löftet förverkligades, men nu är det som var tänkt från början. Nu är
det en kommunal idrottsplats som alla har tillgång till. Men det saknas
omklädningsrum vid fotbollsplanerna.

Det stora problemet vid förra barackflytten på
60-talet var att flytta den från centrum ut till gamla IP genom stan. Gatorna
är trånga och det fanns många skyltar som måste plockas bort. Allan Nordström
stod för den besvärliga flytten en sen kväll för att inte störa trafiken. Och
han lyckades med konststycket att få byggnaden på plats. En byggnad som var
mycket välkommen för oss som spelade fotboll på den tiden.

Allan Nordström förbereder flytten av baracken från rådhustomten på 60-talet.

Det var trång mellan husen när flytten gjordes.

Baracken på plats vid gamla IP. Byggnaden syns längst bort till vänster.

Flytten av skolbaracken blir betydligt enklare om
det skulle vara så. Det finns inte så många trånga gator att passera och
sparsamt med affärsskyltar. Och nu finns det säkert bättre maskiner att flytta
med än vad Allan Nordström hade att förfoga över.

Familjen Callmyrs katt Rufus är en duktig och rejäl
katt. Som nu i helgen då han ordnade både lunch, middag och kvällsmat på egen
hand. Och det var han mycket stolt över. Det syns tydligt på bilden. Familjen bor i
kanten av Tiveden. Bilden är plåtat av Rufus husse Tommy. En fin bild, ungefär
som på en gammal skolplansch.

Det kan vara jobbigt att
hämta sin NA på morgonen om brevlådan sitter allt för långt från frukostbordet. Som i mitt fall. Regn, blåst och snö kan få den mest hårdhudade person att tveka för att få in
sina nyheter. Men man gör det. Det har blivit en morgonritual som inte går att
undvara för de flesta. Problemet med tidningen och posten löste vännen Harald
Pettersson i Stadskvarn norr om Askersund på sitt eget finurliga sätt. Istället
för att gå ut till vägen där postlådan satt, vevade han in lådan till huset med
hjälp av en vajer. En enkel och fyndig konstruktion. Det fungerade innan posten
började med ett antal postlådor samlade på ett ställe. Då kom det ingen post längre
i Haralds unika låda.

Postlådan på väg in.

Harald som nu hunnit bli en
bit upp i åren älskar att skruva, bygga om och konstruera nya tekniska
apparater. För det mesta ägnar han sig
åt lite större maskiner. En gång i tiden var Harald brobyggare. Han har själv
varit ansvarig för tio olika brobyggen i Norrland, då han hade en egen firma i
branschen. Harald var också med vid ett otal ombyggnader av glasugnarna vid
Hammars glasbruk. Han byggde en lyftkran som passade just vid Hammars glasbruk.
Kranen har han kvar ännu och varit till stor nytta för honom i olika projekt.

Problemet med mopeder som
låter allt för högt löste Harald redan 1994. Han konstruerade då en helt
ljudlös moped ihop med en kompis . Moppen drivs med batteri. Laddningen räcker
ungefär i fyra mil. Själv tyckte jag det var lite konstigt när jag såg moppen
första gången. Harald kom susande på sitt fordon helt ljudlöst.

När gamla systembolagets lager
revs i Askersund på 80-talet, tog Harald hand om jobbet. Tror om ni vill, men
den gamla lagerbyggnaden finns upplockat i skogen bakom Haralds hus. I dag
används det gamla lagret till verkstad. Det var inte många som trodde att
Harald skulle få användning av de stora betongblocken från systemet. Kullen där
verkstaden ligger har Harald döpt om till ”Golanhöjden”.

Bilder på Systembolagets lager som har plockade ner och byggde upp igen hemma vid huset.
Bilderna kommer från Leif Linus arkiv

För ett antal år sedan byggde
Harald en röd liten stuga som han tänkte placera på en kära. Enligt planerna
skulle det bli ett rullande semesterhus att bo i. Tyvärr gick inte planerna i
lås. Sjukdomar i familjen satte hinder i vägen för den rullande semesterdrömmen.
När det gäller tekniska prylar och motorer är inget främmande för Harald i Stadskvarn.”
Men så gick jag också ett extraår i Läggesta allmänna läroverk (Läggesta
skola). Jag lärde mej mycket på det extraåret” berättade Harald skämtsamt för
mej en gång.

Det senaste stora projektet
Harald genomfört är att en pool på berget strax intill huset. Det är ett imponerande
bygge. Bassängen är cirka 15
meter lång! Harald har sprängt jobbat och slitit. Och
bada i bassängen har han också hunnit med .

Fotograf Ulla-Britt Jonsson på Norra Bergen i
Askersund har jobbat fram materialet till en ny bok om Askersund. Boken kommer
ut i början av april. Bilderna
illustrerar händelser i dagens Askersund. Några äldre klassiska svart-vita
bilder finns också med.

Ulla-Britt har gett ut och medverkat i ett antal
böcker tidigare. Hon har haft funderingar länge på att ge ut en Askersundsbok.
Det skulle vara en lättläst bok med bra bilder, och en bok utan för mycket
siffror och årtal. Och lagom dyr, en bok för allas plånbok. Riktigt när
boksläppet blir av är ännu inte klart. Boken innehåller tio avsnitt.

Redaktör Joel Haugard gav ut en mycket faktaspäckad
bok 1940 med namnet ”Askersundiana”. Den är gångbar fortfarande som en
uppslagsbok för alla som vill veta något om gamla Askersund. En viktig bok. Men
det har kommit till många nyheter i Askersund sedan 1940 och det speglas i den
nya Askersundsboken.

Projektarbetet till den planerade boken har skett
genom ett stöd av EU. Föreningen Gamla Askersund har stått bakom ansökan till
EU. Kommunen kommer att köpa ett antal böcker för att använda som gåvor vid
pensionsavgångar, avslutade anställningar, representation och vid andra lämpliga
tillfällen. Boken kommer naturligtvis att också finnas till försäljning i
stadens bokhandel och vid Turistbyrån.

Fotograf Ulla-Britt Jonsson

Nyligen kom det ut en bok i Lekeberg, ”Stil och
kvalitet. När Klaessons möblerade världen” skriven av Rolf Jansson. Kostnaderna
för den boken stod Lekebergs Sparbank i Fjugesta för. Vad jag hört är den boken
i det närmaste slutsåld. Kanske något liknande kan ske i Askersund…

Hur kan jag då veta allt det här? Inte så konstigt.
Har medverkat med texten till den kommande boken, även om det är lite knepigt
att skriva om sig själv. Det är inte särskilt bekvämt, men nu är det som det är
och jag kommer inte undan.

Miljöfrågorna är numera ett
viktigt inslag i nästan alla politiska debatter. Miljömål presenteras nästan
varje dag. Hur ska man komma till rätta med alla utsläpp? Det är många
politiker som gruvar sig över vilka beslut som ska fattas för att rädda miljön
år kommande generationer.

”Blomsterhultarn” på Sundsbrogatan

När jag läser miljömålen kommer
jag att tänka Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Han låg 50 år för sin tid utan
att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till
stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om
inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i.

En gång i tiden kände alla
askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil
bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett
inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade
med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina
bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med
det namnet är inte det sämsta. Stället
låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan.
I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina
historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev
han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage
fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästspänd flyttbil, taxi och likvagn.
Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla
tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett
tillfälle då en av hästarna fick syn på en
kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de
ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när ”Blomsterhultarn”
skyndade till. Han berättade om
händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen.
Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap.
Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på
den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk.
Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra
barn, sin svärmor, sin styvmor och sin
gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda
in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil
många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen,
när han hälsade på, i kväll får ni
permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara
tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest
hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren
Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring
henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för
att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil
märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar
den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning
från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50
kronbor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5
kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för
att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde.
Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken.
Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn”
verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den
eftersträvansvärda befordringen till
vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid
station att hämta och köra ut med sin
dragkärra. Då kunde han bli riktigt
upprörd, för att utrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen
till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund
på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att
slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket.
Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.

Det här var historien om Emil
Pettersson i Blomsterhult. Namnet på
tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn,
liknande Rosenbad i Stockholm.